Autumn leaves ~ [PRS]

Ögonen skjuts upp i pannan på Madison när den äldre eleven börjar berätta om hur stökig Zhíyuan är. Det hela får henne att frusta till, åh herregud.
”Det ska bli kul att se hur de ska stå ut med varandra.. Loui är rätt neurotisk, han står inte ut med smuts. Men troligen är han väl så kär att det inte spelar någon roll,” berättar hon med ett leende på läpparna. Det låter som att de två andra är motsatta varandra, men på något sätt så har de funnit ett sätt att stå ut med varandra. Hon har ingen aning om hur det fungerar. Hon kommer nog att finna deras kärlek roande, men det är också mycket troligt att det kommer bli irriterande, särskilt om de ska klänga på varandra varje minut som går.. vilket faktiskt för närvarande verkar vara fallet. ”Loui skulle aldrig tillåta mig att gnaga på hans hår till exempel,” lägger hon till med ett litet flin. Herregud nej, han skulle inte låta någon göra det. Han är alldeles för prydlig för att låta någon bita i hans hår. Sen så har ingen annan riktigt gjort det innan, men det måste väl alltid bli en första gång.

Åh nej.. så uppenbarligen har Madison öppnat sin stora käft för mycket igen. Ibland bara kommer det ut en massa saker som hon inte menar, men hon tyckte att det varit lite kul och hade trott att Yuxuan också skulle finna det det. Men nej, som många gånger innan har hon fel. Innan hon hinner svara på alla hans frågor så sticker han iväg tillbaka in till kontoret. Hon skakar på huvudet åt sig själv och gömmer ansiktet under händerna. De har precis träffats, varför hade hon behövt slänga ut sig det där? Det är nog inte många som skulle nämna det första gången de träffar någon, och hon hatar hur hon inte tänkt sig för. Hon gnager sig i underläppen, vilket bara gör ont pågrund av fläskläppen.. oh well.

När den äldre mannen kommer tillbaka så funderar hon över om hon ska svara på hans frågor eller inte. Jösses vad svårt.
”Tack så mycket,” börjar hon och sträcker sig lite efter en utav kopparna. ”Förlåt om jag gjorde dig obekväm.. det var verkligen inte meningen. Jag har en tendens att inte riktigt tänka mig för när jag pratar och babblar på för mycket.. tyckte det var lite roligt bara.”

Med kinder som fortfarande var smått rosiga, pillade Yuxuan med muggen medan ögonen var första på den gröna drycken. Såja, du är jätteduktig, bara bete dig som en normal människa och sluta babbla som en galning.
”Du gjorde mig inte direkt obekväm”, började tjugoåringen långsamt och ryckte på axlarna. ”Om det är någon som babblar så är det väl ändå jag? Har alltid haft svårt för i princip allt som har med sociala interaktioner att göra och tja, det verkar inte ha blivit bättre bara för att jag har studerat som besatt de senaste två åren”, fortsatte han tyst och kvävde därefter en suck. Varför berättade han ens det här för henne? För att han hade något oförklarligt behov att jämt och ständigt förklara sig - för att inte framstå som någonting utöver normal? Jo, det var nog det allting grundade sig i. Yuxuans absolut värsta rädsla var att bli sedd som någonting inte helt normalt, någonting som inte var fullständigt mänskligt. Zhìyuan må ha accepterat faktumet att han inte var det, men när det kom till den äldre Huaze brodern var det långt ifrån fallet. Han ville så gärna vara som alla andra, vara precis lika normal och alldaglig och inte behöva gå omkring och oroa sig för om axeln skulle poppa ur led eller om tänderna skulle börja trilla ut.

”Måste bara fråga..varför hade du en crush på just mig?” Undrade tjugoåringen och smuttade lite på teet igen. Urk, alla tankar hade fått honom att ofrivilligt spänna sig. Och bli otroligt varm och kall på samma gång. Hade han kanske gått och fått feber trots allt? Fullmånen var som sagt på ingång så det var inte helt omöjligt. Åh, varför kunde den inte bara försvinna? Så att han kunde leva sitt liv i lugn och ro och hjälpa folk med deras krämpor. Det var på riktigt allt han ville, men det runda klotet som gömde sig någonstans däruppe bakom molnen förstörde verkligen allt.
Med en liten suck lutade han ryggen tillbaka mot stolen och vände de svarta ögonen upp mot taket. Han skulle inte ens klaga egentligen, men ändå satt han där och var allmänt negativ. Dumma Yuxuan, varför är du alltid sådär? Kan du inte bara sluta tänka på allt det där jobbiga och fokusera på det positiva istället? Typ som att du faktiskt lyckats hjälpa någon?
Yuxuan ställde ifrån sig den varma muggen och knäppte återigen händerna, innan han placerade dem i knät igen.
”Hur känner du dig nu förresten? Blåtiran ser åtminstone betydligt bättre ut, så måste ha gjort någonting rätt.”

Väldigt bra? Nej, nu gick hon allt till överdrift. Den hade som bäst varit acceptabel, men definitivt inte väldigt bra. Yuxuan gömde ansiktet i händerna ett slag, innan han kikade mot Madison mellan fingrarna.
”Tycker du inte? Tycker att jag har slängt ur mig en hel del knas, men det kanske bara är för att jag inte är van att prata såhär mycket överhuvudtaget?” Resonerade den äldre och drog händerna genom håret istället. Precis som Zhìyuans hår var det svart och fluffigt, väldigt svårt att hålla i styr och vilt som bara den på morgonen. Men om det var något han faktiskt gillade med sig själv, så var det just håret. Och ögonen, de var det inget fel på heller.
Efter att ha suttit där och pillat med de svarta hårstråna ett slag, svepte han händerna om den varma muggen igen och började hälla i sig teet. Ja, mycket riktigt hällde han i sig det. Alla tankar och funderingar verkade ha torkat ut honom fullständigt och det dröjde inte länge förrän han var tvungen att fylla på koppen igen. Fan vad praktiskt det var inte inte ha mycket till nerver i munnen, han kunde bokstavligen dricka kokande vatten utan att bränna sig. Okej, nej, det där var inte helt sant, men han var väldans skicklig när det kom till att dricka varma saker.

”Du verkar ha bättre koll på mig än jag själv har”, påpekade Yuxuan efter att Madison talat, följt av ett varmt skratt och en skakning på huvudet. Hur fan visste hon så mycket om honom ens? Att han var duktig på quidditch var väl ingen hemlighet, men allt det där andra..de hade inte ens gått i samma årskurs så hur i helskotta hade hon lyckats dra de där slutsatserna?
Tjugoåringen stirrade fortfarande ner mot teet, medan tänderna gnagde löst i underläppen. Det verkade gå i släkten, alla satt och tuggade på sina läppar dag ut och dag in - till och med fadern. Kanske var det en familjeförbannelse?
”Tro mig när jag säger att jag inte är ett catch. Det kanske inte ser ut som det men jag är ett totalt vrak på insidan”, mumlade den äldre och slängde en hastig blick mot artonåringen. Merlin, det kändes både otroligt bra och fel att få en massa indirekta komplimanger på det där viset. Han ville bra gärna slänga tillbaka en del av dem mot Madison, men de kände inte varandra och helt ärligt hade han aldrig riktigt lagt märke till henne under skolårens gång. Och det var inget konstigt med det! Han hade mest hållit sig för sig själv och undvikit mänsklig kontakt i största möjliga mån.
”Tacka madam Pomfreys välorganiserade skåp”, svarade han med ytterligare ett litet skratt. ”Kommer dock behöva lägga om såret på ditt huvud lite mer ordentligt, annars kommer jag få skäll senare..”

”Min hemstad? Mianyang, ungefär femton mil från Chengdu, Sichuans huvudstad”, förklarade Yuxuan och lutade sig återigen tillbaka mot stolsryggen. Det var inte vidare bekvämt egentligen, men han ville inte lämna Madison ensam heller. För vem visste när personen som skadat henne så illa kunde tänkas komma tillbaka? Kanske den redan hade planer på att avsluta det som påbörjats, om inte annat för att tysta henne. Nej, han tänkte inte lämna hennes sida förrän de fått tag på kräket och tilldelat ett riktigt ordentligt straff.
”Jag saknar Kina, så otroligt mycket. Allting är så annorlunda där - sättet folk beter sig på, maten, omgivningarna..men saknar nog allra mest maten”, berättade han stillsamt och vände även sina mörka ögon mot ett av de stora fönstren. Under nattens gång hade det regnat något alldeles förskräckligt, men för en gångs skull verkade ovädret ha gett med sig. Till och med några solstrålar kikade fram mellan molnen och spred sitt ljus över skolans område. Marken var täckt av fallna löv och vattenpölar hade formats lite här och var. Hade han inte haft något annat för sig hade han nog tagit tjuren i hornen och begett sig ut, fått lite frisk luft och känna av årets kanske sista solstrålar. Vem visste liksom? Så som det regnat den senaste tiden skulle han inte bli förvånad om den höll sig bortom synhåll tills nästa vår.

Ett leende spred sig över Yuxuans läppar och han vände långsamt de svarta ögonen tillbaka mot Madison, vars kinder fått sig en djupt röd färg. Det var gulligt, väldigt gulligt. Däremot såg det kanske aningen komiskt ut med tanke på hur blek hon var utöver det, pågrund av allt blod hon förlorat och så. Ungefär som han brukade se ut faktiskt!
”Bara lite pinsamt”, konstaterade han med ett skratt och pillade smått med muggen. ”Äh, det är bara bra att du babblar på. För några timmar sen trodde vi nästan att du var död, så det är fint att se att du inte är det”, sade tjugoåringen och ställde ifrån sig koppen, så att han kunde slingra armarna om sig själv istället. Han kände sig plötsligt frusen, frusen och lite diffust obekväm, som om han verkligen höll på att få feber. Det var inte speciellt konstigt dock, om ungefär ett och ett halvt dygn var det dags att tortera sig själv, inte konstigt att kroppen redan började protestera.

”Vadå ett fullständigt vrak? Tycker snarare att du är en sann kämpe!” Protesterade Yuxuan genast när Madison envisades med att han visst var ett riktigt catch och att hon själv också var lite huller om buller. Han höll inte med om något av det där, vilket kanske var fel med tanke på att han inte kände henne. Men ändå!
”Jag kan inte hantera komplimanger, så försök inte ens”, muttrade han därefter och putade med underläppen, medan han sjönk längre ner i stolen. Hade hon gett honom feber kanske? Hon hade uppenbarligen någon mysko effekt på honom så det var ingen dålig teori.

Även om Yuxuan hade varit rätt så okomfortabel till en början, flöt resten av morgonen på som smör. Han och Madison hade hittat gemensam mark och de tog tillvara på det faktumet, genom att stillsamt konversera om sina hemländer och allt de saknade med dem. Och han kunde helt klart förstå varför den yngre flickan saknade Frankrike och framförallt Ezé. Vad han kunde urskilja verkade det vara ett helt underbart ställe, nära till havet med fantastiska vyer att beundra. Det fick nästan Mianyang att framstå som lite av ett skämt, även fast han visste att det inte var fallet. Alla städer och kulturer var olika, och det var väl ändå det som var skönheten med det hela, eller hur?

Konversationen hade sedan avbrutits ganska abrupt när Zhìyuan och Loui kommit tillbaka. Den förstnämnde hade haft med sig ett gigantiskt lass bacon som även den äldre Huaze brodern knaprat på efter många om och men, medan Madison och Loui ätit av sina lite mer anständiga frukostar. Gröt och mackor var liksom betydligt bättre än oljigt fläsk, fast samtidigt hade det varit precis vad han behövde. Kanske inte oljigt fläsk i sig, men kött. Och mycket av det. Hade han inte ätit så mycket hade hans kropp inte varit mer än ett skal vid det laget, utan något innehåll att tala om. Därför var det en väldans tur att han var en riktig mästare på att äta, precis som den yngre brodern. De skulle kanske till och med kunna delta i någon tävling någon gång? En såndär tävling där man försökte äta så många pajer eller korvar som möjligt? Vilken dröm.

Efter frukosten hade Yuxuan tvättat rent såret på Madisons huvud igen och lagt om det lite mer ordentligt, lagom till dess att madam Pomfrey återvände. Hon hade inte haft så mycket att säga faktiskt, utan istället suttit med den artonåriga flickan ett tag och pratat lågmält med henne. Draperierna hade varit fördragna och de andra tre hade fått stå och stirra blankt utanför. Nu hade Zhìyuan förvisso inte gjort det, utan ägnat sig åt att klänga på stackars Loui istället. Hur länge skulle det där förhållandet hålla måntro? Slytherinaren gav verkligen inte med sig och betedde sig mer eller mindre som en förvuxen hund. Det var bara en tidsfråga innan han började slicka honom i ansiktet. Jösses. Men det kunde ha någonting att göra med fullmånen också, så han borde inte dömt situationen som han gjort.

Dagen tickade långsamt iväg och när det blivit kväll hade madam Pomfrey slängt ut de två turturduvorna, trots Zhìyuans högljudda protester. Lördagen var nätt och jämt över, och det slutade med att Yuxuan somnade vid Madisons sida, fortfarande sittandes i den där osköna stolen han beslagtagit kvällen innan. Ingen bra idé. När han vaknade morgonen efter gjorde hela kroppen något alldeles förskräckligt ont och han stönade ofrivilligt till när han rätade på sig. Huvudet bultade som om någon stod och drämde en hammare mot skallen på honom och lederna knakade så fort han rörde sig ens en millimeter. Då var det dags igen. Dags att förlora sig själv och skapa några fina nya ärr.
Tankarna fick tjugoåringen att sjunka ihop och han stirrade blankt mot taket med munnen lätt öppen. Tick, tock, tick, tock. Klockan som hängde över dörren mer eller mindre skrek på honom, vilket resulterade i att han täckte öronen med en grimas. Skulle han plocka ner den? Nej, då skulle han säkert få skäll.

Även om det är en väldigt tuff period för Madison för närvarande så gick den första dagen på sjukhusflygeln relativt snabbt. Rädslan har funnits kvar hela tiden, men det hade varit trevligt att prata med Yuxuan om deras hemstäder, hon skulle ha kunnat lyssna på honom berätta om Mianyang. Kulturerna är oerhört olika från varandra, och uppenbarligen är även de två väldigt olika från varandra. Det är intressant. Hon är väldigt tacksam över att ha honom att prata med under dagen, det skulle kännas fruktansvärt att vara ensam. Frukosten de haft tillsammans med Loui och Zhíyuan var också väldigt trevlig. Loui fick knäppa med fingret mot pojkvännens panna ett antal gånger i ett försök att få stop på hans gnagande i de mörkblonda lockarna. Han hade även nästan puttat ner honom från stolen när han fortsatt, på skoj såklart. Någonting hon däremot blivit chockad över är hur mycket kött de två Huaze bröderna tryckt i sig.. det må vara gott, men hon har aldrig sett någon äta så mycket. Madison själv hade stoppat i sig en hel del risgrynsgröt, något hon verkligen älskar. Med lite socker och kanel. Hon åt det när hon var liten och det har suttit fast ända tills nu.

Tiden hon spenderat pratandes med madam Pomfrey var däremot inte lika trevlig. Kvinnan är oerhört snäll, det var mer samtalsämnet som fick hela hon att rysa och rädslan att stiga. Hon fick berätta om vad som hade hänt, och även om hon varit tveksam till om hon skulle berätta vem det varit som misshandlat henne så övertygade den äldre kvinnan henne.. man kan inte låta en sådan person gå kvar på Hogwarts, personen borde vara i fängelse vid det här laget. Men Madison vet att Ian har en kraftfull familj, en familj som säkert skulle sluka henne hel så fort de fått reda på att det varit hon som fått deras lilla gulliga son hemskickad. Nej, hon vet ju själv att det är Ians egna fel, helt klart, men de kommer inte se det på samma sätt. Helt ärligt så är hon faktiskt rädd att han ska försöka avsluta jobbet, få henne att aldrig vakna upp igen. Det är så jävla läskigt.

Att somna hade kommit att bli ett väldigt stor problem för artonåringen. Varje gång hon slöt ögonen så fick hon upp bilder i skallen, all smärta återvände och orden han sagt ekade som aldrig förr. Det slutade med att hon totalt fick två timmars sömn. Madison tog tillfället i akt att sticka, vad stickade hon? En liten present. Till vem? Till Yuxuan. Det är liksom det minsta hon kan göra. Tänk att han somnat bredvid henne, i en hård stol.. så himla snällt, i hennes ögon så tycker hon inte att hon förtjänar den snällheten. Hon är så känslosam att hon börjat gråta pågrund av tanken över att han suttit där hos henne. Madison är väldigt glad över att ingen sett det.

Madison lägger ner stickningen när hon märker att Yuxuan vaknat. Han ser oerhört trött ut, fruktansvärt sliten. Hon mår rätt dåligt över det hela.
”Hej.. Du ser väldigt trött ut, hur är det med dig egentligen?”

Merlin, Yuxuan hade varit så upptagen med ett gräma sig själv över alla krämpor att han inte ens lagt märke till att Madison var vaken. Ett svagt leende strök sig över läpparna på honom och han sträckte armarna över huvudet, vilket fick lederna att knaka något alldeles förskräckligt. Dålig idé.
”Jaså, du är vaken”, konstaterade tjugoåringen och kisade mot den yngre flickan. Nu var det inte ens ljust inne i salen, men ögonen var väldigt överkänsliga för stunden. ”Antar att det där inte var någon komplimang?” Undrade han därefter och släppte ur sig ett torrt skratt. Han kunde nästan föreställa sig att han såg trött ut, trött och sliten och smått död ut. Huden var säkert blekare än lakanen artonåringen låg nerbäddad under och påsarna under ögonen var nog ganska så uppenbara vid det laget. Det hade de väl varit under gårdagen också, men inte på det här sättet, inte såhär illa.
”Det är fin fint”, försäkrade Yuxuan efter en stunds tystnad och rullade huvudet åt vardera sida, så att nacken gav ifrån sig en massa trevliga ljud. ”Hur är det med dig? Har du lyckats sova något? Vill du ha lite te?”

På något sätt lyckades den äldre Huaze brodern ta sig upp på benen, trots att han vinglade som bara den och nästan behövde sätta sig ner igen. Och sedan kom det - näsblodet. Som på beställning verkligen. Han lutade genast huvudet bakåt och placerade två fingrar hårt över näsryggen.
”Fan”, muttrade han för sig själv och hastade bort mot badrummet, där han mer eller mindre slängde upp dörren och kastade sig över handfatet. Blodet forsade ur näsan på honom, täckte hela underdelen av ansiktet på några sekunder innan han ens hann börja packa näsborrarna med papper.
De svarta ögonen stirrade först ner mot det vita porslinet och sedan upp mot stegen. Fint, nu såg han verkligen ut som en gast, med blodet över både munnen och hakan. Med en bedrövad suck började han tvätta bort röran, bara för att spola toaletten i slutändan och vingla tillbaka ut i salen.
”Du ville ha te va? Jag går och fixar det”, ropade han och tassade vidare mot madam Pomfreys kontor.

Några minuter senare återvände han till Madisons säng, med en rykande kanna te och två muggar. Precis som under gårdagens morgon.
Yuxuan hällde under tystnad upp den gröna drycken i kopparna och rättade sedan till papperstussarna i näsan, med en grimas strykandes över det trötta ansiktet. Han ville bara somna igen och sova bort resten av dygnet. Inte ens faktumet att han skulle få umgås med Madison gjorde någonting bättre, trots att han uppskattade hennes sällskap en hel del. Men det kvittade. Allting gjorde redan ont och han ville bara försvinna, sjunka ner genom golvet och vidare ner i jorden och bara poof, borta.

Det är uppenbart att den äldre av de två mår skit. Han är blek, trött, ostadig, och alldeles svart runt ögonen. Herregud, det ser ut som att han ska svimma vilken sekund som helst. Ramla ner från stolen och slå sig på det hårda golvet.
”Det var mer ett konstaterande av oro,” svarar Madison med rynkade ögonbryn. Nej, ingen komplimang direkt, om man nu inte verkligen vill se trött ut, men det tvivlar hon på att Yuxuan vill. Nu har de bara känt varandra ett dygn, men hon har verkligen uppskattat hela förra dagen och den vård hon fått av honom. Plus så knakar hans nacke otrevligt mycket när han rullar på huvudet. Han skulle helt klart behöva en massage. ”Det är uppenbarligen inte fint fint.” Lägger hon till och försöker sätta sig upp lite mer för att kunna se på Yuxuan lite bättre. ”Jag tar gärna te, men det kan vi fixa senare, du behöver nog sitta ner.” Men den andre ställer sig upp, och lyckas hasa sig iväg, men hon kan se hur det droppar ner blod från hans ansikte. Ögonen blir genast dubbelt så stora och hon drar envist benen över sängkanten för att försöka hjälpa honom. Men innan hon hinner komma upp på golvet så har han försvunnit in i badrummet. Madison känner inte riktigt för att tränga sig på och följa med in i badrummet.. nej gud nej, det vore bara konstigt. Därför bestämmer hon sig för att hjälpa honom när han väl kommer tillbaka.

”Okej, nu är det jag som får ta hand om dig lite här,” säger Madison när han kommer tillbaka. Herregud, han ser ut att må ännu värre nu, med blödande näsa. Artonåringen tvingar sig själv upp på fötterna och rör sig fram mot Yuxuan, tar försiktigt tag i hans händer och för honom mot en av de andra sängarna. Nu är hon själv inte stadig heller, kroppen gör fortfarande ont, men det funkar rätt bra faktiskt. Hon drar upp täcket på sängen och försöker få ner den andre i sängen. När hon väl gjort det tassar hon tillbaka och ställer teet på nattduksbordet mellan de två sängarna. ”Håller du på att bli sjuk? Brukar du få näsblod?” Gryffindoreleven vänder sig om mot sin egna säng och tar fram den kabelstickade halsduken hon gjort under nattens gång. Under gårdagen hade hon smugit in frågan om vilken hans favoritfärg är, vilket visade sig vara gult, vilket såklart blev halsdukens färg. Hon tassar tillbaka till Yuxuan och slingrar halsduken runt hans nacke så att han ska bli lite varm.
”Den här är till dig, den kommer förhoppningsvis göra det mindre kallt..”

Det kändes otroligt fint att bli lite omhändertagen, trots att Yuxuan egentligen skulle se till att Madison höll sig till sängs och fick i sig ordentligt med vätska. Han praktiskt taget ramlade ner i sängen bredvid den yngre flickans egen, med huvudet snurrandes och små stjärnor blinkandes framför ögonen. Skulle han svimma nu? Han brukade inte göra det, men det hade hänt några gånger innan och det kändes verkligen som om det var dags att tappa medvetandet. Och det var inte konstigt med tanke på riktigt hur mycket blod som forsat ur näsan på honom. Usch, han kände sig så jävla värdelös. Kroppen ville inte fungera för fem öre och det kändes så dumt, så sjukt dumt. För vem var det egentligen som var där för att praktisera? Jo, Yuxuan. Han borde ha kunnat ta sig igenom en fullmåne utan att låta sig själv köras över. Men nejdå, tydligen var det inte möjligt.
”Mitt immunförsvar är värdelöst”, kraxade den äldre av dem och blinkade några gånger, i ett tappert försök att få stjärnorna väck. ”Och jo, jag blöder näsblod typ hela tiden”, ljög han därefter, även om det på sätt och vis var sant. Han blödde faktiskt en del näsblod, lite då och då i alla fall. Sedan tänkte han inte direkt förklara vad det i själva verket berodde på, det var överkurs - plus att det var pinsamt. Åh, han skämdes bara av att tänka på sanningen.

När Madison virade en halsduk runt halsen på tjugoåringen, vände denne de mörka ögonen upp mot henne. Jaså, det här var alltså vad hon spenderat natten till? Att sticka en halsduk till honom, en person hon knappt kände. Den var till och med gul, en färg som han var absolut besatt av. Fan, nu blev han nästan en smula tårögd. Hormonerna var lite överallt såhär när fullmånen närmare sig, så han tänkte absolut skylla på det.
”Du borde ha vilat, inte suttit uppe och stickat hela natten”, grälade Yuxuan och vinglade till, trots att han satt ner. Papperstussarna i näsan hade redan börjat läcka och han kunde känna hur blodet återigen slingrade sig nerför den bleka huden. Som tur var hann han åtminstone slita av sig halsduken i tid, bort från vattenfallet som höll på att bildas. Med ett irriterat stön lutade han huvudet bakåt och placerade fingrarna över näsryggen igen. Man kunde ju tro att varulvar hade en härlig förmåga att läka, men det kunde inte vara längre från sanningen. Det var fan ingen övernaturlig superkraft som vissa korkade människor fått för sig - det var en sjukdom, en sjukdom och ingenting mer.
”Förlåt, men skulle du kunna hämta lite mer papper? Du borde egentligen inte springa omkring med dina brutna revben men jag har ingen lust att svimma och drunkna i mitt eget blod.” Underbart, nu satte han patienten i arbete. Vad för slags helare hade han egentligen tänkt att bli?

”Åh.. jag kunde inte sova, och att sticka är som att vila för mig,” svarar Madison med ett svagt leende. Herregud, han ser ut att må förskräckligt. Hon har ingen aning om vad hon ska göra, hur ska hon kunna hjälpa till med det här? Artonåringen kan inte någonting om läkekonst, absolut ingenting. När Yuxuan ber henne hämta papper så nickar hon beslutsamt. Det ska hon väl ändå klara av? ”Ja det är klart jag kan.” Det är trots allt det minsta hon kan göra.. han har hjälpt henne mycket, så visst ska hon klara av att hämta något som papper. Hon kommer upp på fötterna igen och med en lätt grimas börjar hon röra sig mot badrummet så snabbt hon kan. Nu kan hon inte gå så snabbt, trots att hon verkligen försöker, men det är bättre än ingenting. Paniken börjar ta över henne, han hade sagt svimma och drunkna i sitt eget blod, han skämtar, eller hur? Ja det måste han göra, det kommer inte att hända.. nejdå. Revbenen gör något förskräckligt ont, mer för varje steg hon går. Men hon kommer tillslut fram till badrummet och staplar upp två fulla rullar med toalettpapper innan hon rör sig tillbaka till den äldres säng.

När Madison kommer tillbaka så drar hon av nya delar av pappret, rullar ihop dem och försöker hjälpa Yuxuan att fästa dem i näsan.
”Förlåt att det tog lite lång tid, är så jävla osmidig,” mumlar hon och börjar torka bort blodet som rinner ner över den andres näsa. Artonåringen för handen mot hans huvud och ser till så att han lutar den bakåt, samtidigt får hon tid att känna på hans panna. ”Herregud, du är ju kokhet.. kanske borde hämta pasta,” okej, helt fel tillfälle att skämta, särskilt med ett sånt dåligt skämt. Men, till hennes försvar så var det en respons på Yuxuans feber och ägg skämt. ”Förlåt igen, bad timing.. vad kan jag göra för att hjälpa Yuxuan?”