Den fortsatta resan - Pirater! PRS Medi Vidomina

John skrattade av förtjusning när han fick syn på Elodie. Han tog tag om hennes hand och drog in henne i en omfamning. "Låt mig se på dig. Kom, så dansar vi!" Han snurrade runt henne och började sedan röra sig i takt till musiken.
"Nå, Elodie? Har du inget att berätta för mig?" Han drog lurigt på ena mungipan.

Hon tjöt till av förtjusning och hon började röra sig i hans famn.
"Vad menar ni?" Sa hon och lade huvudet lekfullt på sidan.
"Ni har väl saker att berätta med min kapten?" Hon log nu och skrattade.

"Är det därför du är så bekväm i mitt sällskap? Du vet att jag är kapten, du vet.. att jag är en pirat." Han skrattade lite igen och fortsatte att röra sig i takt till musiken med blicken fäst på Elodie. "Elodie L' Olonnais, jag ska erkänna att det tog mig ett tag. Jag hade hört det där namnet förut. Men så kom det tillbaka till mig! Du är Maurice L' Olonnais dotter! Den gamle piraten som seglade över hela världen! Sägs att han till och med ätit tillsammans med kungen av England!" Han höll tillbaka sitt skratt. Ville se efter ifall hon skulle bekräfta hans ord.

"Jaha det? nä det är inget som stör mig." Hon lyssnade sedan och nickade sedan.
"Du har så rätt så rätt." Sa hon och nickade.
"Det var min far och han hade hus i Frankrike där han hade både fru och barn." Hon himlade med ögonen.
"Är du rädd för vem min far var?" Frågade hon försiktigt.

Kiliah hade vaknat och mådde redan bättre. Hon hade fått komma ner och satt nu med Ethan och fnissade.
"Hon är vacker."

John skrattade glatt. "Känner mig nästan hedrad, att få vara i din närhet då. Jag har hört så mycket om gamle Maurice, men har aldrig haft äran att träffa honom." Han sänkte blicken ett ögonblick för att sedan se upp på henne igen. "Nejdå, inte alls rädd. Vi har aldrig varit ovänner jag och Maurice."

Ethan tittade på Kiliah och log. "Inte lika vacker som dig.", sa han halvt retsamt, halvt kärleksfullt och rörde med armbågen i hennes sida.

Hon skrattade mjukt och följde hans dans med lätthet och log-
"Det glädjer mig John." Sa hon och lutade huvudet mot hans axel.
"Ph jag vet inte vad som tog åt mig. Är det gudarna som för oss samman?" Viskade hon och tittade på honom.

Kiliah flinade och skakade på huvudet.
"Jag ser väl hemsk ut. Jag har stulit en av dina tröjor och har oborstat hår. Hur kan jag vara vacker." Hon ryckte till.
"Var är barnen?"

John skrattade igen. Han snurrade henne runt i dansen och tog henne i sina armar. "Åh.. det finns inga gudar här.", sa han och drog på ena mungipan samtidigt som han mötte hennes blick. "Tja, om de inte hänger med dig då." Han ryckte på axlarna. "Kalla det vad du vill, gullet, men våra öden verkar vara sammantvinnade." Låten avslutades och John applåderade åt musikerna. "Har du någon erfarenhet av piratlivet?"

"En skönhet passar i allt.", sa han lätt och pussade hennes kind. "De är med Miliah... och Cun.. tror jag?"

"Gudarna finns överallt. Bevakar oss och skyddar oss alla. De skyddar er för en säker resa." Hon apploderade och hon såg på honom med ett leende på läpparna.
"Jag? Inte mycket hurså? Jag kan läsa kartor och har en del erfarenhet i svärd om det är det du undrar."

Hon nickade och lutade sig tillbaka.
"Åh va skönt. Ja Miliah måste ha hjälp. Fem små barn är inget att ha själv. Jag ska dit imorgon om kroppen tillåter." Hon drog handen genom det hår som låg tungt över sitt ansikte.

John svarade inte Elodie. Han var övertygad om att gudarna lämnat de. Något som hände för länge, längesedan. När han bara var en ung pirat. Att vara pirat hade sina välsignelser, men inte sådana från gudarna, det var han säker på.
"Tänkte bara om du var lik din egen far så. Men du kanske mer brås på din mor? Hurdan är hon?"

Ethan skrattade. "Jag följer med dig imorgon. Du har rätt. Hon borde inte vara själv med de, även fast hon gillar deras sällskap."

Hon skrattade igen och skakade på huvudet.
"ag brås nog på båda om jag ska vara helt ärlig. Har fått en lusta för äventyr från min far. Min hjärna av att lära från mor så jag är någ båda." Hon funderade.
"Min mor... Hon är helt mmakalös. Hon är en riktig affärskvinna och har lärt mig allt jag kan. Sedan är hon en riktig vacker kvinna."

Hon såg på honom med ett leende.
"Jag är helt utsvulten. Jag har nog inte ätit sedan igår. Så jag behöver nog äta."