Prs tippest & JustAFriend

Väggen var kall, så han satte sig vanligt igen.
"Alltså, den höll på ganska länge. Och du var med...", nej, detaljer Elliot. Om han kände den yngre rätt så nöjde han sig definitivt inte med det där.
"Först var det bara obehagligt. Och sen blev jag misshandlad i det där hörnet i mitt rum som vi satt i igår. Och jag kunde inte röra mig...", ughhh, han ville ju bara glömma allt. Liknande drömmar hade han ju haft ofta. Tja, i stort sett varje natt stora delar av livet. Men det tycktes vara omöjligt att vänja sig. Det var fortfarande lika obehagligt.
"Du kom och typ räddade mig. Hjälpte mig loss. Och då var allt bra för en stund. Men sen...sen...", han avbröts av tårar som börjat sippra ner för kinderna.
"Fan...herregud", mumlade han skamset och vände sig snabbt in mot väggen för att torka bort tårarna med tröjärmen. Sebastian hade redan sett honom gråta. Många gånger. Alltför många gånger med tanke på hur kort tid de känt varandra. Så han var inte problemet. Det var alla andra i korridoren. Som definitivt inte var lika vana vid det. Lyckligtvis verkade inte ha sett något, när han vände sig mot den yngre igen.

Hade Seb varit med? Var det han som hade gjort något? Fan. Räknades det som Sebs eget fel då? Trots att det var Elliots mardröm? Fan. Så jäkla förvirrande.
Och sen kom tårar och Seb fick nästan sätta sig på sina händer för att inte torka bort dem. Fler och fler elever hade börjat fylla korridoren.
”Nej, nej, det är lugnt Elliot”, sa Seb och fortsatte möta de gröna ögonen. Försökte ignorera de få blickarna som drogs till dem. Men han misslyckades självklart med det och tittade mot de oförskämda eleverna med döda ögon. Som faktiskt fick dem att titta bort. Han tittade tillbaka på Elliot.
”Och sen?”

Även om Elliot inte tänkte så just då så var ändå sättet Sebastian blängde på de nyfikna eleverna väldigt gulligt. Eller inte just blängandet i sig. Men det var typ...fint. För det var ju lite som att han skyddade den äldre. Försökte ge lite trygghet. Och om det var något Elliot behövde så var det väl just trygghet. Och skydd. Och kärlek. Och Sebastian hade ju allt det. Plus en massa andra saker. Det kunde ju inte bli bättre?
"Du dog-", Elliots röst brast och tårarna började rinna igen. "Du rökte och sen blev det en pistol och du sköt dig själv och föll och jag kunde inte göra något, inte röra mig, bara se dig falla och-", han svamlade. Frustrerat försökte han torka bort de envisa tårarna som banade väg nerför de, för ovanlighetens skull, bleka kinderna. Varför behövde de vara i skolan? I korridoren? Med en massa folk. Allt Elliot ville göra just då var att krama om den yngre. Hårt. Så han kunde vara helt säker på att allt bara var en dröm. Att Sebastian faktiskt satt där. Levande.

Herregud. Tårar och sprucken röst. Elever i korridoren. Elever som slängde blickar och undrade vad som försiggick. Helvete.
Seb kopplade inte sina cigarett-snaps till mardrömmen. Hur skulle han göra det? Han övertänkte aldrig när han faktiskt skulle göra det.
”Okej, Elliot, kom här”, sa Seb och reste sig upp. Ville egentligen ta den äldre i handen och dra med honom men det gick inte. Han ville inte att någon skulle misstänka något.
Om Elliot reste sig, vilket han förhoppningsvis gjorde, så begav sig Seb mot en av de mest folktomma toaletterna i skolbyggnaden.

Samla dig. Andas. Tårarna lugnade ner sig en aning.
Han väntade osäkert några sekunder innan han reste sig och följde med den yngre. Han såg till att hålla lite avstånd så att det inte skulle bli alltför uppenbart att de skulle till samma plats. Han hälsade, så självsäkert som möjligt(typ inte alls) på några elever som halvt stirrat. Tårarna var ju borta, men ändå. Blek. Smal. Skelett.
Någon greppade försiktigt tag om hans handled. Skolsköterskan. Elliot hälsade försiktigt och blickade hastigt bort mot Sebastian. Som såg ut att vara påväg mot toaletterna.
"Skulle du kunna svänga in hos mig på lunchrasten?", frågade hon lätt. "Efter att du ätit det vill säga", la hon snabbt till med en sådär lagom sträng blick. "Okej", svarade Elliot tveksamt. Mary log milt, nickade lite och vände sig om. Typ som om inget hänt. Elliot stod för någon sekund och tog in det som sagts. Ja, hjärnan var ju inte direkt överfokuserad. Snart kom han på vart han var påväg och styrde då raskt stegen mot toaletterna.

Någon stannade Elliot där bak. Seb fortsatte dock gå. I förhoppning om att Elliot fattade var han var på väg och ändå skulle följa efter.
Han kunde dock inte hjälpa att undra över vem det var som stannat Elliot. En lärare? Det var i alla fall någon vuxen. Seb hade själv aldrig besökt skolsköterskan, aldrig ens träffat på henne, så det var ganska omöjligt för honom att veta vem kvinnan var som stannat Elliot.
Hur som helst slog han upp dörren till toaletten och möttes, som tur var, av ett helt tomt rum. Tipp-topp. Underbart. Äntligen gick något lite som han ville i alla fall.

Tomt. Förutom Sebastian då. Bra.
Han gick fram till den yngre. Ställde sig nära. Torkade bort ännu fler tårar. Vad hade ens hänt? När blev det så här? Sen när var Elliot en känslomänniska? Eller, det hade han väl i oförsig alltid varit men då hade han lyckats dölja det. Det gjorde det inte nu. Jösses.
Han lät fingrarna stryka längs med den yngres tröja. Se, Elliot, han är på riktigt. Släpp det nu.
Blicken svävade iväg mot spegelbilden en bit bort. Usch och fy. Han grimaserade lätt åt sig själv och lät blicken fästas på något eller någon han tyckte betydligt mer om. Sebastian.

Så småningom dök Elliot också upp. Seb kunde knappt känna igen killen från dagen före. Killen framför honom såg ut som ett skelett. Död, smal. Knappast levande. Vad hade hänt? Var det verkligen bara en jävla mardröm? Eller minimerade Seb bara Elliots känslor genom att tänka så? 'Bara en dröm'?
Men sedan kom Elliot närmre och strök sina fingrar över Sebs tröja. Det fick den yngre att tappa tråden lite. Han fokuserade på den äldres ansikte och blick som för en sekund vandrade till sin egen spegelbild innan han snabbt, som om spegelbilden var giftig, tittade tillbaka på Seb. De gröna ögonen mötte de mörka.
"Herregud", mumlade Seb samtidigt som han tillät sina fingrar att nudda Elliots ansikte. Följde dragen. Kände tydligt benen där under huden. Lät blicken vandra till halsen och fick syn på sugmärket. Sugmärket, som bekräftade att det verkligen var samma Elliot som Seb hade varit hos igår. Hur?

Tankeläsning. Tänk var praktiskt det hade varit. Sebastian var svår att tyda, men han som hur som helst inte glad ut. Inte arg heller. Mer typ förvirrad. Eller bekymrad.
"Vadå?", frågade Elliot försiktigt och lät sin kalla hand krama om Sebastians, som rörde hans ansikte. Som verkade följa de där, numera, äckligt skarpa dragen.
Den yngres blick fästes på halsen. Vad fanns det ens att se där? Just det, sugmärket. Elliot hade nästan glömt bort det. Nåväl, det var ganska litet så det skulle nog inte väcka något större intresse hos andra.

Kyla spred sig i Sebs hand när Elliot kramade om den. Inte för att han ogillade den äldres beröring, men för att den äldres hand var kall. För kall. Dock så var det ju kallt ute men... Vart fan ville du komma Seb? Det var kallt ute. Det var ju självklart att vissa hade kalla händer då. Gud.
"Du bara...", mumlade han och tittade bort lite. Mötte sin egen spegelbild. Gillade inte det han såg och tittade snabbt tillbaka på Elliot igen. "Jag vet inte. Du ser inte ut som dig själv längre."