Prs tippest & JustAFriend

'Ser inte ut som dig själv längre'? Vad fan skulle det betyda? Var det synonymt till 'ful', 'Jag vill inte ha dig längre'? 'För tjock'? 'Smal'?
Elliot fäste blicken på Sebastians bröstkorg.
"Skolsköterskan sa att jag måste äta mer. Att jag...", han skakade lätt på huvudet och försökte möta de mörka ögonen istället.
"Är jag smal? Äckligt smal?", frågade han kort. Det var väl lika bra att få det svart på vitt. Elliot visste inte. Det kändes olika olika dagar och idag var han bara förvirrad, men han litade ju på Sebastian.

Fan. Hade Seb varit för okänslig? Säkerligen. Vad fan hade han tänkt med? Fan.
"Du är inte äcklig", började han osäkert och mötte de gröna ögonen som vänts upp från hans bröstkorg. Orden var sanna. Men han kände fortfarande sig tvungen att tänka mer på vad han sa. Ville inte säga något som lät fel och skulle knäcka den äldre. För det var motsatsen till vad Seb ville.
"Men ja, du är smal. Ganska smal."

'Ganska smal'. Herregud. Elliot ville ha tydliga besked. Step up your game Sebastian. Han fortsatte;
"Hon sa att jag typ vägde femton kilo för lite och att jag kanske behövde läggas in om det blev värre och nu har jag inte ätit på...länge, förutom det igår men det-", du kommer ingen vart med det här svamlandet Elliot. Ta dig samman.
"Vill du ha mig fast jag är...såhär? Annars måste du säga det, okej? För jag vet att jag är jobbig och äcklig och-", hur gick det med att hålla sig samlad? Jösses. "Och jag fryser", mumlade han som ett litet avslut.
Han drog in Sebiastian i en kram. Tryckte sig nära nära. Behövde all värme som gick att få. Bokstavligt talat.

Femton kilo för lite? Herregud. Femton kilo... Var det inte ungefär så mycket som mini-Elliot kunde väga? Var det så mycket som saknades från Elliot? Jävlar. Femton. Kilo.
"Alltså", började han men tystnade då Elliot drog in honom i en kram. La sina armar kring den äldre, kortare."Jag vill ju att du ska gå upp i vikt. Jag vill ju att du ska må bättre. Men ja, jag vill ha dig." Jag vill ha dig jag vill ha dig jag vill ha dig, ville han upprepa. För att förtydliga. För det var så jäkla viktigt för Seb att den äldre verkligen förstod.
"Jag kommer alltid vilja ha dig. Oavsett. Okej?"

Sebastians ord lugnade honom även om han fortfarande var kaos. Även om det mesta i Elliots liv var kaos. Men då betydde ju det att Sebastian skulle stanna. Permanent typ. Fast en person kunde inte vara permanent i någon annans liv. Nej. Saker och ting hände. Folk kunde dö. Just det. Elliot snyftade till lite. Det var bara en dröm. Bara en cigarett. Det är lugnt Elliot. Inget kommer hända. Sebastian är här och han kommer stanna. Han är okej och det borde du också vara.
Elliot drog sig undan en aning, bara så han kunde möta den yngres blick. Med tårfyllda ögon nickade han lite osäkert. Inte för att han egentligen tvekade på Sebastians ord. Inte mycket. Mer för att han var Elliot. Och Elliot var osäker. Typ.

Inget svar. Bara en typisk Elliot-nickning. Osäker, alltså. Det var så jäkla frustrerande att se killen som man var så otroligt kär i vara så osäker på sig själv. Seb önskade bara att Elliots självförtroende typ magiskt skulle växa fram. Att han skulle bli lika självsäker personligen som han var när han var elevrådsordförande.
Och avståndet ökade mellan dem så att de återigen kunde ha ögonkontakt. Vilket kändes bra på ett sätt men jobbigt på ett annat. För Seb ville dels se in i de underbara jävla gröna ögonen hela tiden samtidigt som han konstant ville minimera avståndet mellan dem.

Elliot torkade bort de förhoppningsvis sista tårarna för dagen. Han lät händerna vandra upp till den yngres nacke och huvud. Försökte försiktigt få ansiktet närmare. Lät läpparna komma i kontakt med den yngres. Inte länge, de var trots allt i skolan och vem som helst kunde komma in när som helst. Men tillräckligt länge för att han skulle värmas upp lite mer inombords. Han drog sig undan för att sedan luta pannan mot Sebastians. Ett litet, men genuint leende spreds över läpparna.
"Alltid är ganska länge", mumlade han. Ja, för Sebastian hade ju faktiskt sagt så. Att han alltid skulle vilja ha Elliot. Det återstod ju att se. Men ändå. Det kändes bra.

Kyssen värmde upp hela Seb. Värmen vandrade från läpparna och genom hela kroppen. Snabbt. Så jäkla snabbt. Lika snabbt som Elliot drog sig undan igen. Avbröt kontakten. Seb krökte ytterligare på nacken för att underlätta panna-mot-panna kontakten. Den som han älskade så mycket. För då var de så jävla nära men kunde fortfarande se varandra, få ögonkontakt. Och därför fick Seb syn på det genuina leendet som spreds över den äldres läppar. Leendet som gjorde det omöjligt för hans egna mungipor att inte vändas uppåt.
"Jag vet", svarade han och knäppte ihop sina händer bakom Elliots rygg.

Sebastians leende var verkligen typ det finaste som fanns. Vilket ju inte var så konstigt eftersom den yngre var den finaste, bästa personen på hela jordklotet.
"Jag ska försöka äta, så du kan kalla mig din för alltid", konstaterade han och och nickade smått för sig själv. Fast då måste ju du sluta röka för annars kommer ju du försvinna innan mig, ville han lägga till. Fast han gjorde inte det. För han hade ingen rätt att bestämma över. Bara sluta tänk på det. Bli inte mer deppig än nödvändigt.
Han försökte fokusera på Sebastians knäppta händer, vilandes bakom honom. Det kändes så rätt. Som att det hörde hemma där. Som att Elliot och den yngre var gjorde för att stå så där, panna mot panna, nära nära.

Försöka äta. Försöka. Seb ville förstå varför det var svårt, men han kunde inte. Hur kunde det vara svårt och jobbigt att äta? Herregud vad oförstående han var. Dålig.
”Bra”, sa Seb och tittade in i de gröna ögonen. Leendet fortfarande fastklistrat över läpparna. Över hela ansiktet.
”Du klarar det”, tillade han sedan, en korts tystnad senare, med en lägre röst.