Prs tippest & JustAFriend

Händerna letade sig upp till den yngres kinder. Fingertopparna kände på de skarpa ansiktsdragen. De alldeles lagom, vackra, naturligt skarpa ansiktsdragen. Inte som Elliot. Inte skelett.
Tummarna strök över Sebastians kindben. Han log tacksamt.
Okej, den yngre trodde på honom. Bra. Då var det i alla fall någon som gjorde det. Typ den enda. Elliot var inte särskilt motiverad. Det var ju bara några dagar sedan han insett hur allvarligt det hela var. Hur nära han var att bli sjukskriven eller läggas in. När han spenderade delar av kvällen med att gråta med Eric, för att brodern var rädd att förlora Elliot...
Helt ärligt hade han tidigare nästan tyckt det varit skönt att försvinna. Det kunde han ju fortfarande tycka då och då. Ganska ofta. Men om det skulle betyda att han inte skulle kunna vara med Sebastian längre så var det ju självklart värt att försöka äta. Även om det var svårt. För det skulle det bli. Troligtvis något av det svåraste han gjort. Men det var det värt. Eller hur? Och Sebastian skulle stå vid hans sida under tiden. Du klarar det här Elliot. Bra. Då var det bestämt.

Stjärnor dansade över ansiktet när Elliots fingrar vandrade över ansiktsdragen. Han kände sig viktig. Speciell. Vilket han oftast inte gjorde. Inte hemma. Inte i skolan. Överallt lyckades han bli överskuggad av andra. Hemma av Margot och Brandon, i skolan av alla andra. Sportkillarna eller några riktigt smarta personer. Eller populära. Vem som helst egentligen.
Men med Elliot kände han sig speciell. Som att Elliot bara tänkte på honom. Ingen annan. Visst var det önsketänk egentligen. det var klart att den äldre tänkte på andra, men han tänkte i alla fall på Seb. Fokuserade på Seb. Det kändes fint. Jättefint.

"Jag hatar att säga det här, men är rätt så säker på att vi båda har lektioner som börjar snart", mumlade han tyst, med tummarna fortfarande strykandes över Sebastians kinder. Nej, han tänkte inte sluta röra den yngre tidigare än nödvändigt. Helst aldrig. Fast ´nödvändigt´ skulle nog hända innan ´aldrig´ så blä.
Huvudet dunkade fortfarande, fast det var inte lika påtagligt. Eller det var det väl i oförsig men han hade lyckats fokusera på Sebastian istället. Vilket var underbart. Men nu när andra tankar på skolan och... ja, allt annat, trängt sig innanför hjärnbalken, gjorde sig huvudvärken sig påmind igen. Även faktumet att han frös som bara den. Trots att han stått nära Sebastian. Och tinat inombords. Den här kylan satt utanpå. Kanske har det något att göra med att du typ inte ätit något på två dygn Elliot? Kanske? Suck.

Tillbaks till verkligheten. Fan. Seb ville inte lämna badrummet. Han stod till och med ut med den äckliga lukten som alla skoltoaletter präglades av.
Han ville inte lämna Elliot.
Så jäkla klyschigt, men han ville inte det. Det var inte ens lönt att han gick på lektionerna egentligen för han kunde aldrig fokusera. Det fanns bara kastanjebruna lockar och gröna ögon och fräknar i hans huvud. Typ mest hela tiden.
”Måste du vara så duktig och aldrig skolka?” frågade Seb tyst och tittade in i den äldres ögon. La sina händer ovanför hans.

Han blickade in i de mörka ögonen. Såg sig själv speglas där i. Bet sig löst i läppen.
Behövde han verkligen det? Vara duktig hela tiden? Det spontana svaret var ja. Självklart, behövde han det. Ta ansvar. Ha kontroll. Som alltid.
Fast sedan tänkte han lite längre. Det var ju faktiskt allt det där som lett till mycket av det där han satt fast i nu. Kontrollbehovet - ätningen och självskadorna. Ansvaret - bidragande faktor till ångesten och självmordstankarna. Han ville ju helst inte visa sig för någon. Inte idag. Inte så som han såg ut... Kanske gjorde det inget om han skolkade? Det var ju bara en dag. Och om han skulle få spendera den tiden med Sebastian så var det ju definitivt värt det.
"Hmm, vad skulle jag göra annars då, om jag skulle skippa lektionerna?", frågade han roat.

Övervägde Elliot det på riktigt? Herregud. Ruinerade Seb honom? Förstörde han elevrådsordföranden?
Nej, han ruinerade inte Elliot. Skolka en dag var typ ingenting. (Inte för Seb i alla fall.)
”Well, för det första skulle vi kunna dra härifrån”, började han och pillade i fågelboet uppe på den äldres huvud. ”Och sen skulle vi kunna cykla hem till mig och...” Han blickade upp i håret i några sekunder innan han mötte de gröna ögonen igen.
”Och ja. Någonting.”
Typ hångla. Vara tonåringar. Så mycket som Seb vågade, såklart.

Det lät som en bra plan. En väldigt bra plan.
"Okej, då gör vi det", svarade han lätt. Orkade inte tänka mer på det. Ibland var det faktiskt okej att göra sånt, försökte han intala sig själv. Tänk. Inte. Så. Jävla. Mycket.
"Herregud, vad gör du med mig?", sa han sedan med ett skratt och ett leende på läpparna. Ja, det var faktiskt en otroligt bra fråga. För bara några månader sedan. Eller veckor. Eller dagar faktiskt(sekunder lel), hade det känts helt otänkbart. Kanske var det sömnbristen som gjorde så att han inte kunde tänka klart. Eller så började Elliot bli mer äventyrlig. Eller så var det bara något med Sebastian som han inte kunde beskriva. Som inte gick att beskriva. För att det var så underbart. Ja, det sistnämnda var definitivt mest troligt.

Score. Nej, Seb borde inte ha skolkat men just den dagen kunde han missa. Och Elliot verkade ju verkligen behöva allt annat än en lång, dryg skoldag.
”Jag lär dig leva lite”, svarade Seb med ett snett leende. Njöt av ljudet från Elliots skratt. Genuina skratt, förhoppningsvis.
”Vi borde dra nu, innan korridorerna är tömda”, fortsatte han sedan och började gå mot dörren. ”Annars kan någon stoppa oss.” Han lämnade skoltoaletten, förmodligen med Elliot bakom sig, och gick med rask takt genom korridoren. Stannade snabbt till vid sitt skåp för att dra ut sin jacka innan han stängde igen dörren igen och lämnade skolbyggnaden. Gick fram till sin cykel, drog på sig jackan och väntade in Elliot.

Elliot följde efter den yngre. Tog en snabb sväng förbi skåpet för att hämta jackan och halsduken. Lektionen han borde befunnit sig på hade redan startat så han slapp åtminstone stöta på Lucas och de andra jämnåriga. Han kom på det inplanerade mötet med skolsköterskan...fan också. Hmm, han kunde mejla henne när han kom hem till Sebastian. Han skulle ju liksom ändå på den där veckovisa vägningsgrejen efter lovet.
Med snabba steg skyndade han ut genom portarna med jackan på, i full gång med att vira halsduken runt den lilla halsen. Sebastian stod redan där. Elliot satte sig försiktigt på pakethållaren.

Något av världens mest fascinerande fenomen var definitivt att Sebs cykel aldrig blev stulen trots att han typ aldrig låste den. Det kunde ju bero på att den var gammal, rostig och oattraktiv helt enkelt, men ändå. Cykel som cykel liksom. Vad spelade det för jävla roll?
En kort stund senare kom även Elliot ut genom dörrarna. Såg så otroligt liten ut med jackan på sig och halsduken virad runt den lilla, lilla halsen.
”Skolkarn’”, flinade Seb lågt och satte sig på cykeln efter att Elliot satt sig på pakethållaren. ”Har vår elevrådsordförande verkligen ingen skam i kroppen?” Han lät ut ett litet skratt innan han började trampa på pedalerna och cyklade iväg. Bort från skolan, bort från den kvava luften där.