Draco Memoraid

HÄR HAR NI NÄSTA KAPITEL!
Det blev inte så jättebra, men ni får skylla på Draco, inte på mig...
Crucio expulso DET ÄR JU UNDERBART ♥
Glöm inte att ni är bäääst!

Dikten har Glina2 skrivit, tack för lånet!♥

Kapitel 43
Bättre fly än illa fäkta

Svart rök virvlar
Formar sig till naturen
Fångar in det goda i ett hörn och förgör det.
Svart rök övervinner jorden med sin ondska.
Ondska som ingen kan övervinna.
Svarta pupiller iakttar i mörkret
Iakttar för att fånga
Iakttar för att döda
Svarta pupiller griper tag i mig
Drar in mig i ett hörn
Ett hörn som inte existerat förrän nu
Suger ut min själ.
Suger ut allt som någonsin varit jag.
Suger ut det jag älskat.


Draco skyndade sig genom skogen.
Han hade fortfarande ont i armen där märket hade bränts in, det sved och kliade; som om hans hud protesterade mot det han hade gjort.
Som om det skulle förändra någonting.
Du är kär i henne sa en bekant röst inuti hans huvud.
Du är kär i henne, och du är livrädd för att hon ska upptäcka det.
”Nej!” protesterade Draco högt för sig själv och slog undan ett par grenar med händerna.
”Det är jag inte!”
Jo, det är du, sa rösten på nytt, och du är orolig för att hon ska bli tillsammans med Potter istället för med dig. Du älskar henne, men du vågar inte erkänna det ens för dig själv ifall Voldemort skulle känna för att ta sig en titt inuti huvudet på dig...
”Lägg av nu!” Draco hade stannat tvärt mitt på stigen.
Hans sidor hävdes snabbt ut och in, som om han precis hade sprungit ett maratonlopp och hans händer var kallsvettiga. ”Det är inte sant… Det är inte sant...”
Utan att tänka sjönk han ner på ett av de mossbeklädda stenblocken som låg strandade
runt omkring stigen, och lutade tungt huvudet i händerna.
Han kände hur hela hans kropp skakade, och svetten droppade från pannan och ner i knäet.
Han torkade sig med ärmen och tog ett darrigt, djupt andetag.
Kanske det skulle vara bättre om han tog livet av sig nu på en gång?
Voldemort skulle ändå döda honom på ett betydligt plågsammare sätt, eller så skulle han låta Bellatrix göra det... Hon gillade ju att leka med maten innan hon åt den.
Han hade faktiskt bara kunnat rikta sin trollstav mot hjärtat och säga formeln, han kunde den ju faktiskt ganska hyfsat vid det här laget, han hade ju övat.
Men han hade aldrig använt den mot någon människa förut.
Hur han än gjorde skulle det blev fel.
Och han visste mycket väl att han skulle våga döda sig själv
lika lite som han skulle våga rikta trollstaven mot sin far.
Han kunde inte backa ur nu, han var tvungen att ta sig samman.
Skogen var alldeles tyst och stilla.
Det enda ljud Draco kunde uppfatta var träden som sakta svajade i den lätta vinden
och ett gäng fåglar som högljutt kommunicerade med varandra en bit bort.
Tystnaden fick honom att falla tillbaka till de senaste dagarnas strapatser,
det som han helst av allt ville glömma.

Dem hade varit hemma hos Bellatrix och hennes make Rodulphus Lestrange, som båda två
såg det som en mycket stor ära att få ha Mörkrets herre inneboende hos sig.
Det hade varit så mörkt, och Lucius hade hårdhänt knuffat in Draco i den stora salen där det
på bägge sidor om det avlånga bordet hade varit smockat med häxor och trollkarlar i mörka utstyrslar
och bleka, galna ansikten.
Draco hade varit yngst där.
En kvinna som han inte hade sett tidigare skred in i rummet tillsammans med Voldemort.
Hon hade halvlångt trassligt mörkt hår och ett par små elaka ögon blinkade otåligt bakom ett par vida röda bågar.
Voldemort verkade vara mycket förtjust i kvinnan, och Draco såg hur Bellatrix hela tiden kastade långa avundsjuka blickar åt deras håll.
”Välkomna mina kära vänner”, sa Voldemort och slog ut med sina armar på ett sätt
som påminde så mycket om Dumbledore att Draco började må illa.
”Jag ser att ni alla tagit er tiden att komma till vårt lilla informationsmöte”, Voldemort la en vit hand på den nya kvinnans axel, och hon log förnöjsamt.
”Det här mina vänner, är Natascha Everdeen.”
Hans näsborrar vidgade sig av upphetsning.
”Hon har sedan skolåren varit en av mina närmaste tjänare, och ligger mig självklart mycket varmt om hjärtat.”
Ett litet knak hördes snett bakom Draco; Bellatrix hade brutit sönder sin trollstav.
”Herre!” flämtade hon och stirrade upp på Voldemort med ögon som höll på att tränga ur sina hålor, ” Jag är också en av era trognaste... era närmaste...”
”Visst är du det, Bellatrix”, skrockade Voldemort nöjt och lagade hennes sönderbrunta stav med
en sväng på sin egen, ”Du har alltid hållit mig bakom ryggen, till skillnad från flera av de andra här.”
Dracos moster torkade med en hand som skakade rikligt av tillfredställelse glädjetårarna ur ansiktet
medan hon självbelåtet såg sig omkring.
Flera av det andra dödsätarna mumlade förläget och tittade bort.
”Men Voldemort är barmhärtig, han har förlåtit er för era misstag.
Och nu låter vi framtiden ligga inom räckhåll. Tillsammans ska vi sätta de icke magiska på sin sanna plats, och låta trollkarlarna återuppta sina ställningar som världens herrar.
Glöm inte, mina kära vänner, att Magi är Makt.”
Dödsätarna hummade instämmande, ett par såg sammanbitna ut och flera stycken, däribland Bellatrix och Natascha, lyckliga.
Voldemort vandrade ett varv runt i rummet och stannade alldeles bakom Draco, som kröp ihop i sin stol, darrande av rädsla.
”Det verkar som om din son finner mig obehaglig, Lucius”, sa Voldemort eftertänksamt och lät sina långa fingrar vandra över Dracos ansikte. ”Han kanske rentutav har blivit lite sentimental?”
”Isånafall har du mitt ord på att jag till varje pris ska ta det ur honom, herre”, morrade Lucius och stirrade på Draco som skakade i hela kroppen. Bellatrix flinade överlägset och förde fingret upp till läpparna; som om hon sög på tummen.
”Se så Lucius... Det klarar vi nog av på egen hand, inte sant Draco?”
Draco nickade skräckslaget och knep ihop ögonen när han kände hur Voldemort böjde sig ner och viskade i hans öra: ”Res dig upp.”
Han vågade inte göra annat än att lyda och kravlade sig klumpigt upp på ben som kändes värre än överkokt spagetti, medan resten av dödsätarna nyfiket såg på.
”Får jag din arm... Din andra arm”, beordrade Voldemort och Draco sträckte sakta fram sin vänstra underarm.
Voldemort tog sitt smala pekfinger och drog det betänksamt upp och ner för Dracos klädnad.
”Han har inget märke... Tänk att jag hade kunnat glömma en sådan sak.
Natascha, om du skulle kunna...”
Kvinnan var framme hos dem innan Voldemort hade hunnit slutföra meningen och väste med sin hesa befallande röst: ” Vänd dig hitåt.”
Draco gjorde genast som han blev tillsagd medan paniken växte inom honom.
Han ville inte ha något märke, det enda han ville var att få komma hem!
”Dra upp din tröjärm.”
Med darrande fingrar drog Draco upp klädnaden och blottade sin nakna hud inför församlingen.
”Håll i honom ordentligt, så att han riktigt känner det.”
Natascha tog utan att tveka ett hårt grepp om Dracos vänsterarm medan Voldemort långsamt höjde sin trollstav, satte spetsen på Dracos vita hud och väste: ”Legimentors!”
En brännande smärta, mer intensiv än något annat Draco någonsin hade upplevt strömmade uppför
armen på honom.
Han kunde inte se genom slöjan av tårar som läckte ut genom ögonen när han kände hur elden spred sig över hans bleka hud, slingrande runt och långsamt bildade den skräckinjagande dödskallen med en orm utstickande ur munnen.
Så fort Voldemort var färdig släppte Natascha Draco och han for i golvet med en duns, där
han kröp ihop flämtandens och snyftandes medan smärtan fortsatte att skära igenom honom,
nu var det inte bara i armen som det brände utan det kändes som om hela hans kropp hade fattat eld, och han bad tyst för sig själv; snälla gör så att det slutar... Snälla gör så att det slutar... Och ovanför honom hörde han det råa skallande skrattet och dödsätarnas skränande lyckliga tillrop, glada över att ha någon att förödmjuka.
Lucius skrattade inte.
Han satt där på sin stol, rak i ryggen och med ett bistert uttryck i ansiktet när han med sina iskalla gråa ögon betraktade sonen som kravlade runt på golvet, förblindad av sina plågor.
”Upp med dig!” Befallde Voldemort och tecknade åt Natascha, som smidigt böjde sig ner och
ryckte upp den kvidande pojken. ”Det var väl inte så farligt? Vilken ynkrygg till son du har, Lucius...”
Han skrattade och gav Draco en hård knuff så att han nästan landade i sin fars knä.
Flera av dödsätarna skrattade nu, och Lucius bleka kinder antog en ilsken rodnande nyans.
”Skärp dig!” väste han och slog Draco ifrån sig. ”Sätt dig ner!”
Trots att Draco fortfarande hade så ont att han inte kunde titta, lyckades han lyda och sjönk tillbaka i stolen darrande och flämtandes.
”Det var de lilla roliga”, sa Voldemort och salen tystnade genast och vände sin uppmärksamhet mot sin mästare som nöjt betraktade sin trollstav i skenet från de flimrande lysrören.
”Men vi har andra, betydligt viktigare saker att ägna oss åt ikväll.”
Draco, som nu hade torkat ögonen med sin friska arm, såg skrämt upp på Voldemort som återigen hade börjat vanka av och an i rummet.
”Pojken Potter måste stoppas, och det snart. Vårt land måste befrias från den där parasiten.”
Flera av dödsätarna nickade instämmande, och Bellatrix såg ut som om hane vunnit högsta vinsten när Voldemort nuddade vid hennes smala överkropp när han svepte förbi.
”Herre…Jag kan göra det Herre...Jag....”
”Nej.” Voldemort stannade tvärt och vände sig mot Bellatrix, som kved till av åtrå efter sin
mästares närhet. ”Nej, Bella... Jag uppskattar verkligen din lojalitet, men det måste vara jag som dödar Harry Potter.”
Voldemorts vita ormliknande ansikte hade fått ett fundersamt uttryck, och hans undersåtar väntande spänt under tystnad medan deras ledare sakta återvände till verkligheten.
”Vem står pojken närmast på skolan, förutom Albus Dumbledore?”
Hans fråga var inte riktad till någon särskild, men Draco kunde ändå känna de andras blickar.
”Smutskallen och Weasley”, grymtade Dolochov någonstans borta i hörnet,
”Jag såg honom tillsammans med dem vid världsmästerskapen i Quidditch.”
”Men förutom dem?”
Det gick ett lågmält mummel mellan församlingen, innan Bellatrix gav upp ett upphetsat skrik.
”Flickan! Den där flickan som bor hos min syster!
Jag såg Potter med henne en kväll, jag såg hur hans oskyldiga små ögon stirrade hungrigt på henne... Han verkade helt förälskad! Vad heter hon nu igen? Lucius!”
”Eleonora”, svarade Lucius sakta utan att titta på Bellatrix. ”Men jag är osäker på om...”
”Är dem det, Draco?” avbröt Voldemort och vände sitt ansikte mot Draco, som skrämt stirrade upp från bordet, ”Är Harry och flickan tillsammans?”
”Nej”, svarade han tyst och tvingade sig själv att möta Voldemorts röda springor till ögon.
”Jag... Jag tror inte att dem känner varandra...”
”Du ska vara medveten om, Draco...”Voldemort tog ett par steg närmare honom, ”Att om du försöker skydda någon, så kommer denna att råka betydligt mer illa ut om du gör det än om du låter bli. Ingenting undgår Lord Voldemort...”

Dracos minnesbilder suddades ut och försvann, och han fann sig själv sittandes
på stenen mitt ute i skogen, omgiven av snö och kvittrande fåglar.
Hans arm hade slutat bränna nu, och sakta kavlade han upp armen.
Huden var fortfarande inflammerad och skiftade i rött där märket hade bränts in.
Han aktade sig noga för att röra vid det, trots att han visste att han behövde en trollstav för att kalla på Mörkrets herre. Draco ville inte ta några risker.
Försiktigt reste han sig upp och överaskades av att han frös.
Han hade inte känt kylan genom sina tankar.
Mycket långsamt började han gå tillbaka hemåt.
Han ville inte prata med någon, allra minst med Elli.
Envist svalde han ner klumpen i halsen som vid det här laget hade blivit ganska igenkänd.
Han hade dåligt samvete över vad han hade gjort.
Hon skulle aldrig förlåta honom om hon fick reda på det...
Tvärt stannade han återigen till på stigen och dunkade knytnäven in i ett träd.
Smärtan fick honom att svära högt.
En ilska som inte var hans egen hade sköljt igenom honom.
Vad höll han på med?
Voldemort hade haft rätt, han höll på att bli helt sentimental!
Draco slöt ögonen och drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
Han skulle inte tänka sådär.
Ingenting ”Vad har jag gjort? Hon kommer att hata mig, aldrig vilja se mig igen”, ingenting sådant alls!
Han var en av dem nu, det som han så länge hade fasat för var nu oundvikligt.
Och då skulle han bli tvungen att leva där efter också.
Då kanske hans far äntligen kunde få bli stolt över sin son.
Och Draco stolt över sig själv.

Han måste ha använt crucio efter som kapitlet blev så bra.

Ååååh! Så underbart. Tycker så synd om Draco som 'sålde' Elli till voldemort. Och att Draco är kär i Elli, åååååh så sött och jag bara dör för att kapitlet var så bra!! Love too you! ♥

Vad bra

Sååååååååå himla bra!!
Nu pratar jag med dig Draco: Kill that bitch (voldemort) well, do something against them (your parents) and run away to hogwarts! Tell him (dumbledore) and he will take it off (deatheatermark) and tell her (elli) everything
goobye

! Yes! Tack Elzyii för det underbara kapitlet! Fantastiskt! Stackars Draco och Elli! Superbra!!! Tusen tack min ängel!
Och glina2, jag glömde inte dig! Superbra dikt! Den passade verkligen!

OMG!! jag dör! Du är såååå underbart jävla duktig så det är inte klokt!!! Jag fattar inte hur du bär dig åt, men om jag säger emot min novell skickar du draco på mig 8D så jag säger så här: min novell är bra min novell är till och med lite bättre... MEN DIN ÄR BÄST!!! jag vill bringa dig lycka av resten av livet!! Du borde värkligen vara överlycklig av alla fantastiska komentarer! Hur gammal är du egentligen!? Bara så du vet! Jag kommer minnas dig hela resan till Berlin! Jag kommer tänka på din underbara novell!! OJ VAD MYCKET JAG KOMMER FÅ LÄSA NÄR JAG KOMMER TILLBAKA!!!! jag kommer nog ha änglavingar i en månad!!! ♥ ~sluta never skriva!~

OMG!!! Jag är ärlig nu: det går inte att beskriva det här! Jag tycker så synd om Draco och jag vill bara att Potter ska förgöra Voldy nu genast! Och Lucius kan dra åt pipsvängen! Narcissa verkar ju dock ha lite samvete, så hon får stanna. Jag vill INTE att Elli ska bli ihop med Harry, för det innebär att Draco står ensam om du förstår vad jag menar. Förlåt att min kommentar inte är full av !!!! och AAAAAAAHHHHHHH för att beskriva hur mycket jag älskar den här, men jag har haft en lång dag och är trött, men jag hoppas att det går bra det med ♥

!!!!!!!!!!OMH!!!!!!!!!!!!!!!

SUPER, DUPER,MEGA, KRUPER, LUPER, HUPER, BUTER,
(Vart kommer detta leda?) PUTER, FUTER, VUTER, MUTER, QUTER BRA!!!
Riktiga ord går inte att beskriva din FF!!!
Inte äns påhittade! Den är bäst!!

stackars draco
Kan inte tänka när han blir torterad!
(wut?)
Flintisen utan näsa kan gå och dö med sitt sällskap (speciellt Lucius).
Och där inkluderar jag inte Draco.

Gulligt att Draco gillar Eleonora
♥ Shippar Drelli ♥

Du är mugglarportalens Bästa författare!!!!

OMG ett till kapitel!!!
Gud vad spännande undrar hur Draco kommer göra, kommer han förråda Elli eller Voldermort? Håller med varenda ord Hanlio! Och du Elzyii: jag vet att jag har sagt det i varenda inlägg jag har gjort, men din ff är verkligen AWSOME!!!