Prs tippest & JustAFriend

Jo, skam var inte direkt en bristvara hos Elliot. Men just för tillfället kändes det okej. Åtminstone när det gällde skolkandet. Han skulle säkert få dåligt samvete över det senare.
”Väck den inte till liv”, mumlade han och log bittert mot den yngre. Seså, tänk på något annat Elliot. Till exempel på hur nära du sitter Sebastian. Ja okej, det var faktiskt distraherande nog för tillfället. Han slingrade armarna kring den yngres midja och lutade huvudet mot ryggtavlan.
Flashbacks från bildsalen. Fast allt var så annorlunda nu. Pirret var det samma. Personerna var de samma. Känslan var nästan den samma. Ändå var så mycket annorlunda.

Okej, klumpigt sagt. Men i alla fall verkade Elliot inte bry sig allt för mycket om det så Seb försökte att inte bry sig heller. Vad fan liksom, skulle han inte kunna vara sig själv med Elliot eller? Nej, skärp dig Seb. Elliot gillar dig som du är. Koppla av.
Den äldres armar slingrades runt Sebs midja och han började tänka på kvällen de träffades. Då Seb, opassande nog, hade hoppat av cykeln och kysst Elliot. Inte för att han ångrade att han gjorde det. Då skulle han liksom inte varit med Elliot just då. Men ja, en opassande kyss med tanke på omständigheterna.
Han cyklade vidare i tystnad och njöt av den äldres närhet innan han till slut nådde fram till sitt hus. Huset som han fortfarande skämdes över. Alldeles för stort, alldeles för mycket. Han cyklade in på uppfarten och la märke till att alla bilarna var borta; vilket innebar att varken Brandon eller Margot var hemma. Förmodligen. Varför skulle de gå någonstans? Bilen var det självklara valet.
Han steg av cykeln och lät den falla till marken när Elliot, förmodligen, steg av också.

Ingen av dem sa någonting. Vilket väl var ganska skönt egentligen. Vinden och trafiken hade ju dessutom ändå överröstat. Det var fridfullt att bara sitta där bak. Tätt tätt intill, med slutna ögon.
Väl framme vid huset steg Elliot av cykeln efter Sebastian. Ingen bil på uppfarten. Betydde det att ingen var hemma? Förhoppningsvis. Elliot var inte direkt på humör att möta någon av Sebastians familjemedlemmar. Inte för att han brukade vara sådär övertaggad på det annars, men alltså, speciellt inte idag. Speciellt inte den här tiden på dagen, då de båda pojkarna borde befunnit sig någon helt annanstans.
"Fönster- eller dörrväg?"

Fönster- eller dörrväg? Bra fråga. Spontant så tänkte Seb dörrväg eftersom bilarna var borta och huset verkade vara tomt, men samtidigt övervägde han fönstervägen ifall någon mot all förmodan skulle vara hemma.
Men vafan spelade det för jävla roll? Om någon var hemma så skulle han väl bara kunna säga att han hade glömt något på sitt rum - och sedan bara komma på någon dum anledning till varför Elliot stod bakom honom.
"Vi kan väl lyxa till det med dörrvägen, hm?" sa han skämtsamt och utan att vänta på en kommentar från den äldre så gick han längs gruset och fram mot dörren. Drog upp nyckelknippan ur jackfickan och fumlade lite med nyckeln i låset innan han äntligen öppnade dörren. Alla lampor var släckta. Inget ljud hördes, vilket innebar att i alla fall Brandon definitivt inte var hemma. Men det verkade vara lugnt. Om någon var hemma så hade de i alla fall inte hört, eller brytt sig tillräckligt mycket för att kolla upp vem som kommit in.
Han trampade av sig skorna, slängde av vantarna och hängde av sig jackan innan han återigen vände sig till den äldre.
"Du kanske kan ta med dina grejer upp ifall någon kommer hem?" frågade han så försiktigt han kunde för att undvika att det han sa uppfattades på fel sätt.

Okej, dörrväg. Elliot höll alla tummar och tår att ingen skulle vara hemma. Och till hans lättnad verkade det ha funkat. I alla fall vad han kunde basera på den icke existerande ljudvolymen.
Sebastian lät så försiktig. Elliot var inte van vid det. Eller jo, alltså den yngre betedde sig ju ganska försiktigt kring honom en rätt så stor del av tiden. Ibland kändes det som att han kanske var rädd att Elliot skulle gå sönder om han pratade för hårt. Elliot hade en känsla att det var sällan han pratade så med sina vänner. Fast han kunde ju inte veta. Han hade ju inte träffat Sebastians vänner.
Hur som helst var det ju inte så den yngre brukade låta. Försiktig. Det var mer Elliots grej. Eller alltså, det var ju inget fel med att vara försiktig men alltså...suck.
Han ville att Sebastian skulle kunna prata med honom om vad som helst. Hur som helst. Utan att vara rädd att den äldre typ skulle gå sönder eller brista ut i gråt. Men han kunde samtidigt inte klandra den yngre för att tänka så, om han nu gjorde det för ja, Elliot var Elliot. En instabil mes.
"Absolut", med ett litet men försäkrande leende tog han av sin ytterkläderna och skorna. Han vek ihop dem i en liten hög, med skorna på toppen och bar upp dem i famnen.

Okej. Ingen missuppfattning. I alla fall så visade den äldre inte det. Elliot skickade till och med ett litet leende mot Sebs håll. Det var nog lugnt. Elliot fattade väl. Förmodligen ville inte han heller träffa på någon familjemedlem. Det var förståeligt. Familjemedlemmar, kanske särskilt Sebs, var fan läskiga. Som små monster. (Herregud Seb, det är din jäkla familj du tänker på. Monster?!)
Han tassade upp för trappan. Antog att Elliot tassade efter. Och sedan öppnade han dörren till sitt sovrum och släppte in den äldre och stängde dörren. Låste. Viktigt, även fast ingen annan verkade vara hemma.

Elliot tassade efter Sebastian uppför marmortrappan. Skillnaden mellan deras hem var både skrattretande, fascinerande och sorglig. Kanske egentligen mest sorglig. Nåväl, Elliot tänkte inte riktigt så. Han var mest glad att Sebastian hade det bra och så var det helt klart en bonus att få komma dit och uppleva ett uppvärmt hus då och då. Han smög in genom dörren. Hörde hur den låstes bakom honom. Ja herregud, nu hade ju faktiskt de båda pojkarna glömt det så förhoppningsvis skulle det aldrig ske igen.
Han gick fram till fönstret och la ner den lilla högen med kläder på golvet, där han lagt de sist.

Seb satte sig ner på kanten av sängen och följde den äldre med blicken då han la sina grejer på golvet nedanför fönstret. Precis som han hade gjort tidigare. Elliot verkade vara en vanekille. Typ Sebs motsats. Hur kunde folk skaffa vanor så lätt och så snabbt? Seb förstod inte. Men han såg verkligen inte ner på det. Han avundades väl det beteendet lite.
"Jag älskar dig", sa han och tittade fortfarande på Elliot där borta vid fönstret. Älskade hur det kändes att säga de tre orden. Älskade det. Älskade att älska Elliot. Älskade typ allt.

Jo, vanor var minst sagt Elliots grej. Vanor var kontroll och kontroll var bra.
Han ryckte till lite vid orden. Kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spreds på de, för övrigt ganska kalla läpparna. Han älskade verkligen de orden. Älskade. Så. Himla. Mycket.
Blicken vandrade upp till Sebastians ögon. Han gick fram till den yngre. Ställde sig nära. Han lutade pannan mot den andres och lät fingrarna borra ner sig i det välstylade håret.
"Jag älskar dig också", nästan viskade han.

Den äldre kom närmre. Lutade sin panna mot Sebs. Värme. Så otroligt mycket värme. Och kärlek. Kärlek framförallt. Seb älskade Elliot. Och kanske lät det fånigt att en tonåring höll på att yttra sig om sådant men det var sant. Han älskade Elliot. Mer än allt annat. Inget var så viktigt som killen framför honom.
De tre (fyra) orden lät så jäkla mycket bättre när de kom från Elliot. För Elliots röst var så perfekt och så skapt för att säga just de tre orden kändes det som och Seb blev om möjligt ännu mer kär.
"Jag älskar dig mer", fortsatte Seb. Ovetande om att han lät som det där paret som alla störde sig på. Obrydd också. Det var sant. Det skulle vara omöjligt att älska någon eller något mer än vad Seb älskade Elliot. Det var kanske inte ens hälsosamt att älska någon så mycket.