Prs tippest & JustAFriend

Leendet blev större. Mycket större.
Jösses, skulle de börja "bråka" om vem som älskade vem mest? Som sådana par en ofta stötte på på stan. Eller i filmer. Som en störde sig på för att de var så patetiskt kära och det kändes knappt rimligt att två människor kunde älska varandra så mycket.
Men det var tydligen möjligt. För nu fick Elliot uppleva det. Och det var helt jävla underbart. Fast han var övertygad att han skulle "vinna", för alltså, det var i princip omöjligt att med ord ens förklara hur mycket han älskade den ett år yngre eleven.
"Struntsnack" mumlade han med leendet fortfarande klistrat över läpparna. Elliot klättrade halvt om halvt upp i Sebastians famn och satte sig i gränsle -ish(de satt ju liksom fortfarande upp) på den yngre. Tänk om han var för tung? Okej herregud Elliot, kan du bara greppa att du är pytteliten?
Benen slingrades om den andre och han lät deras läppas mötas.
"Jag älskar dig definivt mer", mumlade han.

Struntsnack? Nej, Elliot. Så långt ifrån struntsnack man någonsin kunde komma. Omöjligt. Det var verkligen inte struntsnack. Och kanske strävade man inte efter att älska sin partner mer än partnern älskade dig, men Seb gjorde det ändå av någon anledning. Ville älska Elliot. Mer än någon annan. Och för honom var det egentligen ofattbart att den äldre aldrig varit med någon annan för i Sebs ögon var han perfekt och- Herregud. Lugna ner dig, hjärnan. Det är bra nu.
Seb la sina armar kring den äldres pyttelilla midja. Herregud. Okej Seb, reflektera inte över det nu. Sen.
Han besvarade kyssen och gick vidare till att lägga sig ner. Drog ner Elliot med sig.
"Omöjligt", sa Seb lika tyst som Elliot och mötte de gröna ögonen. Höll borta fågelboet med ena handen så att det inte skulle falla i vägen för de gröna ögonen.

"Du var då väldigt envis", svarade han med ett litet skratt fast han tyckte verkligen inte att det var negativt. Det var ju bara bra. Jättebra. För det betydde ju bara att den yngre älskade honom väldigt mycket. Kanske till och med i närheten av hur mycket Elliot älskade den yngre. Fast det var ju väldigt svårt att komma upp i den nivån.
"Fast du ska veta att jag älskar dig så obeskrivligt mycket", fortsatte han sedan och lät en hand hålla uppe honom medans den andre varsamt strök längs med Sebastians kind.
Tusen gånger bättre än en mattelektion. En miljon. Miljarder. Biljoner...

Ett leende växte fram på Sebs tunna läppar. Hjärtat fladdrade till och värmen, blandat med fjärilar, spred sig i hela kroppen. Snabbt, kittlande, underbart. Om det var såhär det kändes att vara kär så ville han aldrig sluta. Det skulle vara omöjligt att sluta vara kär i Elliot. Även fast Elliot kanske inte skulle vilja ha honom längre så skulle Seb alltid, alltid, alltid, vilja ha Elliot. Och kanske lät det creepy men Seb kunde inte hjälpa det för det var bara sanningen.
"Jag kommer alltid älska dig", mumlade han och tryckte sina tunna, mjuka läppar mot Elliots. Elliots läppar som var fylligare och finare och bättre än sina egna. Nafsade försiktigt i den äldres underläpp innan han lät huvudet falla tillbaka på sängen.

Sebastians ord fick det att bubbla till i Elliots mage. Så fint. Åh, vad han hoppades att orden var sanna. Inte för att han trodde att den yngre ljög, men alltså, saker kunde ju hända och så... Fast Elliot skulle ju alltid älska Sebastian. Oavsett. Så om det den yngre sa nu var sant så var det dem två för evigt.
"Är du synsk?", mumlade han som svar innan han besvarade den lilla kyssen. Lät de kalla läpparna möta den yngres varma, mjuka, perfekta...
Han fnissade till lite den Sebastian nafsade tag i hans läpp. Livet som kittlig... "I så fall kommer vi båda älska varandra för alltid", fortsatte han och blickade in i de mörka ögonen.
"Du, förresten, är vi tillsammans?", ja, de hade ju faktiskt inte riktigt sagt något om det. Bara att de var varandras och älskade varandra. Vilket ju inte var så bara egentligen och det kanske vara samma sak som att vara tillsammans. Men det var väl lika bra att reda ut. Han hoppades att de var det. Eller att Sebastian ville det. De behövde ju inte berätta för någon ändå liksom. Men det skulle känts bra att de liksom var överens. Att hans Sebastian även kunde kallas hans pojkvän...eller kille...eller fästman...okej, inte fästman. Nu gick det lite fort. Ni är definitivt inte förlovade (Än.(Lugna dig Elliot!)). Men det andra.

Kunde ett hjärta bli överhettat? För Sebs hjärta kändes jättevarmt och hela kroppen var helt pirrig. Kanske berodde det inte alls på förälskelse och Elliot, kanske var något riktigt fel på honom? Okej, nej Seb, skärp dig. Det är bara en massa hormoner och sådant där som rusar genom kroppen för du har dina läppar mot Elliots. För att Elliot är riktigt perfekt och din kropp försöker hantera det. Vilket är omöjligt. Hur ska kroppen liksom reagera när den stöter på någon som är så mycket bättre på alla sätt och vis? (Okej, det där med kroppen var väl ett dåligt exempel. Typ.)
Tillsammans? Som i ett förhållande? Seb hade inte tänkt så mycket på det. Ville Elliot vara det? För om han ville vara det så antog Seb att han också ville det. Fast var det ens lönt att ha ett förhållande om man ändå inte kunde berätta för någon? Eller var det underliggande hos Elliot, alltså att Seb skulle komma ut? För Seb var ju inte redo för det. Pinsamt, egentligen.
"Elliot... Jag har ju inte kommit ut", mumlade han osäkert och tittade in i de gröna ögonen. Försökte tyda alla bakomliggande tankar till den äldres ord.

Ånej, hade han gjort den yngre obekväm och osäker nu? Det var ju verkligen inte meningen.
"Nej, jag vet och du får göra det när du är redo men vi behöver inte berätta för någon...Eller så struntar vi i det och bara ses och...ses", han strök försiktigt tummen längs med den yngres kind. Han la ner huvudet på Sebastians bröstkorg och började pilla med tröjtyget istället.
"Jag älskar dig oavsett", fortsatte han försäkrande. För det var sant. Han älskade och skulle alltid älska den yngre. Oavsett. Och det var viktigt att Sebastian visste. Att han inte tvekade en sekund på det.
Det klart han ville vara tillsammans med Sebastian. Men om den yngre inte var redo så var det okej. I alla fall för nu.

Seb nickade långsamt. Han behövde inte komma ut. Men samtidigt förstod han inte poängen med ett förhållande om man inte kunde berätta det för någon. Var det okänsligt? Var det ett speciellt band som ett förhållande som han inte förstod innebörden av? Jovisst att om man hade ett förhållande så skulle man inte hålla på med andra och sånt där, men det skulle han ju inte göra ändå. Hur skulle han kunna göra det liksom? Den enda han tänkte på konstant var ju Elliot.
"Kan vi inte bara säga att du är min och jag är din?" fortsatte han tyst och pillade med den äldres hår då han lagt huvudet på bröstkorgen. "För tillfället."

"Okej", Elliot nickade. Det var okej. Det var ju egentligen ingen större skillnad. Men om det där ordet ´förhållande´, eller vad det nu var, skrämde den yngre så skulle inte Elliot pressa på. De fick ta det lugnt. Att bli kallad Sebastians och att kunna kalla den yngre hans var mer än tillräckligt.
Efter en liten stund rullade han ner bredvid den yngre, istället för på. Så att den yngre kunde andas ordentligt(snälla Elliot, hur seg kan en hjärna vara?) typ. Han låg fortfarande nära. Fast nu på sidan istället. Precis lagom för att kunna ha ögonkontakt men fortfarande känna den andres kroppsvärme.

Det var lugnt, verkade det som. Inte för att Seb trodde att Elliot skulle protestera även fast han inte höll med så kändes det lugnt. Fast Elliot hade väl en förmåga att få det mesta att kännas lugnt, även fast det verkligen inte var det.
"Du borde sova", sa Seb och tittade på den äldre då han rullade av honom och la sig bredvid Seb istället. Elliot såg fortfarande ut som ett skelett. Och endast sömn skulle ju inte kunna förändra det, men det skulle kunna få honom att se mer levande ut. Mer som vanligt.
Bättre.