Draco Memoraid

Så söt, så underbar, så vacker och så FANTASTISK.
Ingen PRECIS INGEN KAN VARA SÅ TALANGFULL, bara DU.
Lova mig en sak Elzyii *, denna FF får aldrig ta slut. Lova mig att skriva till sista sekunden av mitt liv. Lova mig att inte sluta skriva. ♥
Du skriver som är vacker underbar ängel, det känns som om du sjunger för mig varje bokstav, varje ord och varje mening varje gång jag läser din underbara FF.
Du kanske inte tror på att jag får känslan av att du skriver bättre än de riktiga BÖCKERNA. ♥
Tack gode Gud för att ha skickat oss en ängel med en speciell gåva.
Ängel är du och du är den som skriver som en vacker ängel fortsätt så.

Längtar till nästa kapitel underbara Elzyii * ♥.

du får INTE sluta med denna ff för den är så BRA!!!

Heei mina älsklingar!♥
Sry för att det tagit lite tid med kapitlet, men jag har inte haft något internet T.T
MEN IDAG KOMMER DET!
Hoppas ni fortfarande läser min ff:n, för varenda en av er betyder obeskrivligt mycket för mig.
För varje kommentar så blir jag varm i hjärtat.
Ni låter mig göra det jag älskar, och det gör mig lycklig!
Som ni märkt så har Draco flippat ur lite (Misstänker att han lider av någon konstig sjukdom eftersom han har typ tio olika personligheter) och han lär inte bli bättre!
Hoppas verkligen ni ska gilla det här kapitlet som kommer ikväll... Jag tror att ni kommer göra det.
Hoppas det iallafall.
TACK så mycket för era kommentarer, det betyder så mycket för mig ;*
NI ÄR BÄST.
Jag gör allt för er. Vad som helst.
Puss!



Haha aww! Jag tror att han snarare använt det på DIG eftersom du skriver så braa (a) ♥


DU är söt! ♥
Japp...Det är han, och det var inte direkt någon överraskning va?
Lilla Draco... Han kommer inte att få det lätt!
tack älskling, LOVEYOU TO ♥


TACK *Super glad*
Kul att du gillar det & fortfarande bevakar.


TACK SÅ MYCKET MIN FINA ♥
AND YÄSH, U HAVE SO RIGHT!
Jag ska vidarefodra det honom, så får vi se om han vill lyssna på dig eller inte!


Tack MIN älskade ängel för att du läste, det betyder
mer än allt!
Jag vill också tacka dig Glina2 för lånet :*♥


Precciiiis min lilla snygging!
Och tro mig... Du vill INTE tvingas ha honom efter dig vart du än går... (Det är ett öde värre än...Ja, allt om du fattar...)
OCH DIN NOVELL ÄR BARA OSLAGBART BÄST SÅ ÄR DET BARA.
Oavsett vad du säger
Men kan inte låta bli att bli cpglad över din kommentar, att DU tycker att MIN ff:n är bra...Nä, det är ju helt sjukt!
TACK så mycket :* ♥
DET är jag, mer än överlycklig...Kan inte beskriva hur glad jag är ♥!
Och JAG kommer sakna dig och dina kapitel.. Men jag önskar dig en trevlig resa min ängel, och ja...Jag kommer verkligen att sakna dig! MER än sakna... DU ÄR BÄST.
Loveyou ♥


Haha Potter.. ♥333 OCH VOLDY.
Jag älskar DIN ff:n (Men du lägger upp alldeles för lite kapitel kvinna!) och jag älskar dig, dina kommentarer, din rollkarris (speciellt eftersom hon kallar Draco för snorunge, GO MARA!)
Och ja... Måste faktiskt hålla med dig lite. Det ÄR synd om Draco, frågan är bara om du kommer fortsätta tycka det efter de här kapitlet...Jag blev faktiskt arg på honom för att han är så feg!
Det vill INTE jag heller (Och inte hon heller får vi hoppas) och du, det spelar ingen roll!
Din kommentar är ju underbar som den är, den kommer ju från dig.
Du gör mig lycklig! Tack ♥


SÖTASTE KAJSA ♥
Ska du säga va!
Jag längtar som bara den efter ett nytt kapitel i din ff:n, NÄR KOMMER DET ETT?
JAG ÄLSKAR DEN, och har läst om den flera ggr redan Det trodde u inte va!
Haha bra ord du kom på, diggar dem!
DIn är bäst.
Och du är ännu bättre.
Tackar och bockar, hittar inga ord som räcker till men SÅ ÄR DET.
Håller med dig ._.
tror faktiskt inte han vill bli dödsätare, innerst inne.
Hihi
NAW TACK *Dör av lycka*
Men du är nog det! TACK ♥33


SOFIA!!!!
Jag slår vad om att du är typ dödstrött på mitt gnäll om hur glad jag blir osvosvovosv.. Men du vet, jag finner inga ord längre!
Du är verkligen aweusm, och jag blir så glad!
Läs det jag skrev till Hanlio, så slipper jag skriva om allt, det är till dig också! (Byt ut namnet Mara till Sofia bara... haha mobbade LILLA Draco!) Du är bäst, du skriver bäst du.. Ja, iloveu!
Tack för att du läser :*♥


TACK HJÄRTAT!
*Superglad*
Så lycklig över att du läser ♥
Men du skriver väl en ff:n?
Jag är hundra på att det är du som skriver den, men det kanske inte är just Dramione som är changern... DU ÄR IAF GRYM.
♥


Hehe måååste bara svara en gång till!♥
Tycker du verkligen det? TACK.
Jag blir så himla glad, obeskrivligt!
Ja, lite gulligt var det allt (a) synd att han är för tönt för att våga erkänna det!


TACK!
Ska du säga det?
DIN dikt var bäst, du med.
Skriv fler!
Du får fan bli min privata diktskrivare.. ♥ Loveu!


NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ ta inte bort det du skriver!
Nu hann ju inte jag läsa det, och kommer typ klura i evigheter på vad du skrev ,_, *Grina HÖGT*
Älskade du, min lilla plutt...Så jag saknar dig!
Nu verkar du inte ha internet heller... Mitt hjärta skriker typ...döööö.
Haha, jag stavar alltid fel! 8D
Men jag gillade henne skarpt, det är du som vuxen, hajar du?!
Ja, Draco är söt!
Men han är dum också ._.
Det brukar aldrig vara någon bra kombination.
Jag älskar att du gillade det, maj frääänd ♥
Och ja, hihi det kommer bli lite "Fight Fight" .. 8D
NOTHING? Kvinna, du gör ju allt för mig.
Jag är din slav, in thä änd 8D
Haha skrattade så jag typ.. dog där.
Goyle ♥33333333 Han är... så söt på något vis..
Öheum...Nä ush nu mår jag illa.
Undra när han böt kalsonger senast...
NÄ. Nu är det GARANTERAT SLUT.
P.s DU ÄGER.♥


Innan jag börja svamla en massa, så ska du veta att den här kommentaren var en av de finaste och bästa jag har fått, den ligger absolut på min tio i topp lista... VÄLDIGT högt upp!
Kanske inte är så intressant men... Nu vet du iallafall.
Jag blir glad av att höra att du tycker att jag "Lyckats" med Draco, för jag har verkligen försökt där.
Jag hatar nämligen tyvärr de flesta ff:ns med honom, eftersom många gör honom till nån liten överomantiks snäll pojke, och han är inte sådan alls.
Jag vill följa JKs personlighet av honom, men som du säger, hur mycket vet vi?
Vi har bara sett allt från Harrys perspektiv.
tack så mycket för dina fina ord om Draco och sen om Voldy, jag blir så glad att du tycker att jag lyckats, det ger mig bara ännu mer styrka att lyckas i fortsättningen också!

Vi får hoppas det...
Och du...GE DIN KUSIN EN STOOOOR KRAM FRÅN MIG.
Vad glad jag blev nu, det blev som ett starkt ljus i mörkret.
Skickar en mycket tacksam tanke till henne, och hoppas att både hon och du kommer att fortsätta läsa!
♥ tillbaka till dig, du är helt otrolig!


SPAMM?! SPAMM?!
Är du galen kvinna, hur kan du kalla världens bästa kommentarer för spamm?! Om du visste hur mitt hjärta skriker GAABALLAAHAOOO Varje gång jag ser ett ord från dig och tar sig en skentur över de vida ängarna sjungandes på nationalsången... Ja, då skulle du inte våga kalla det för spamm! 8D
Uäaahha, ge mig en morot ._. ♥
Jag kan åtminstone LOVA dig att det blir någonting efter detta... Bara om du fortsätter läsa förstås, men det har du nog redan räknat ut
SMART SVENSK Å SNYGG *Dör*
haha nawwi älskar dig himlans cpmycket 8D
Jag älskar din kommentar, jag riktigt bugar för den. Tack mitt hjärta... OCH JAG HÅLLER MED DIG.
Ska vi åka & våldta Voldy tillsammans? Vad rädd han skulle bli då :3
DU FÅR TIOTUSEN AV MIG, och en (!) av Draco.
Det hör inte till vanligheterna, han lär verkligen tycka om dig!
Puss på dig från mig och Goyle ♥


NÄ MENAR DU ALLVAR?!
Bevakar du denna?! GÖR DU VERKLIGEN DET 8D
Omg..Nä nu är jag i himmelriket
TACK ♥333


TACK ♥

Ännu en av min topprankade kommentarer, helt klart.
Fast det visste du nog redan ♥

Håller med dig till tusen procent!
Det är verkligen det jag försökt undvika, för som sagt... Han är inte sådan. Han kommer aldrig att bli sådan.
Det är lika omöjligt som att Goyle plötsligt skulle gå ner hundra kilo i vikt och förälska sig i Hermione, och att det dessutom skulle vara besvarat.
Nej...DET HÄR är Draco!
Han är ju inte god, hur skulle han kunna vara det efter en sådan uppfostran? Och hur skulle han kunna bli någon han inte är, det är en bra fråga... Vad glad jag blev över att du uppmärksammade det!
Har du inte?!
Nu är min lycka fullständig! Tack för att du fortfarande läser, ett under att någon gör det egentligen, såg till min förvåning att jag skrivit över tvåhundra worldsidor...En halv Harry potter bok alltså!
Massa kramar till dig ♥


haha ingen fara, jag ser precis !
Och kan ju inte säga att jag blev mindre glad heller, mitt lycko elixir smakar precis lika bra som vanligt ^.^
*Kär*
TACK SÅ MYCKET HJÄRTAT ♥
Hoppas du sov gott och drömde om Draco... Och att du kommer gilla fortsättningen 8D ♥


TACK SÅ SJUKT JÄVLA MYCKET 8D ♥
Kan inte säga det bättre men.... I LAVJO!


TRE TUMMAR Trezz.. Och du har ännu inte fått någon av mig (Men det ska ordnas på ett kick) inser du nu hur underbar du är?
Det var den bästa kommentar jag fått, och den lääängsta, och vetu?
Jag tänker svara... Men inte här!
För jag har en känsla av att det skulle ta upp ungefär tre sidor... Och att du inte skulle orka läsa ens hälften.
Men du gjorde min dag, för att du orkade... du har skrivit en liten kommentar till VARENDA KAPITEL.
Fattar inte...hur? Fattar inte...att?
HUR TUSAN ORKADE DU LÄSA?
I vill näver lost you... Du är som en teddybjörn för mig... Fast med bröst :3 HUVUDKUDDE ♥
loveyou babydarliing ♥
Ska ge dig ett mer vettigt (Nä...) men längre svar sen i ett MAIL. Eller fan på facebook kanske, så jag inte laggar ihop mugglis.
Jag har en pinne i min strumpa.
DU ÄR HELT UNDERBAR!


ikväll ♥


JAAAAAAAAAAAAAAAAAA ÄNTLIGEN ÄR MIN LUNA TILLBAKA, LYCKAN ÄR TOTAL!
Ooooo hoppas du hade bra där 8D
Voldy ska gömma sig där, har jag hört.
Han kanske tittade på dig när du böt om? 8D
Jag tror han är lite kär i dig men för tuff för att erkänna det.
Hm..Nåja!
Älskar som vanligt DIN KOMMENTAR.
Den är såååå underbar på nått vis, hajar du?
Antagligen inte.
MEN DEN ÄR DET.
Sluta inte med den, okej?!
Gjorde du verkligen det..? *Stum*
Om jag säger såhär då, att du är bättre än mig?
Inser du DÅ hur bra du är?
Jag kan inte säga mera Luna...Men jag är totalt förälskad!
Läser igenom dina kommentarer så fort jag kan, när jag hittar på dem.
DE ÄR GULD FÖR MIG!
Och du är mer än så.
LOVEYOU ♥


åÅH MIN ÄLSKADE DESIREE!
Att du ens loggar in för att skriva det.. de bevisar bara hur underbar du är :*
Hoppas du får det SKITKUL där, och att du inte låter för många killar rusa efter dig (Men pga ditt otroliga utseende så skulle det inte göra mig förvånad om du läggs in på sjukan pga hjärtsvikt, men ta det lugnt!)
Såklart att jag hör av mig!!
Norrpan.. *Kär*
Vad gulligt!
Jag ska inte göra dig besviken hjärtat, jag ska göra mitt bästa!
Kram och pyss på dig gumman, HA DET BÄST PÅ BRÅVALLA FESTIVALEN!


Channi!
You are back... Yäsh, thats...Nä jag kommer aldrig bli lika bra på Engelska som Draco, men... DU ÄR TILLBAKA.
Helt underbart.
Jag har saknat dig. Har du kanske redan fattat... eheh (a)
Jojojojo DU kan.
Fattar du hur mycket jag längtar efter dina ff:s?! Hoppas du fått maaaasssa nya ider nu... Men om jag känner dig rätt så, ja då har du det.
jag lovar, mitt hjärta.
Om du lovar att stanna här och läsa. 4EVER!
Exakt så känner jag också.
Men jag kan inte beskriva det bättre än du, men ta åt dig utav dina egna ord, du är helt fantastisk!
Favorittippad... Känn dig...Jag vet inte, underbar!
För det är du. Mer där till.
Du förgyller min dag till ditt sista andetag. Det kallar jag otroligt... LOVEYOU ♥


jag lovar hjärtat!
Om du läser till ditt sista andetag!!!


Nååå vad säger ni...
VILL NI HA KAPITEL IKVÄLL?

Tack Elzyii! Längtar till kapitlet!

Haha ja det blir jag gärna!
♥♥♥

Längtar till kapitlet!

VI VILL HA ETT TILL KAPITEL JAA ( även fast jag bara är på kapitell 18 fortfarande x( )

Kapiteeeeeel! ♥ ♥ ♥

Elyzii - Jag vill så gärna träffa dig och se hur en filur som skriver som en ängel kan se ut.. ^.^*nyfiken*
Älskar dig, puss puss. :*

Kapitel i kväll kapitel i kväll.

UNDERBART HÖRNI ♥33
Och A.k... DETSAMMA! Kan vi inte
se till att göra det?!

Här har ni ert kapitel,
hoppas ni kommer tycka om det.
Det är lite längre än normalt, mej om jag känner er rätt så kommer ni inte misstycka
Puss på er ♥


Kapitel 44
Ondskans boning

Jag stod som fastfrusen och stirrade på dörren.
Hur kunde det komma sig att jag inte hade lagt märke till den förut?
Vaksamt kastade jag en blick snett över axeln bara för att konstatera att jag verkligen var ensam.
Narcissa och Lucius var borta i ”Diagongränden”, Draco var någonstans och ingen av familjens
tjänare syntes till.
Jag hade inte tid att vänta och plötsligt gick det upp för mig; det var nu eller aldrig.
Jag valde nu och tryckte försiktigt ner det åldrande svarta handtaget.
Det var trögt och jag fick lov att trycka till ordentligt för att dörren skulle gå upp.
Ivrigt famlade jag efter lysknappen men hittade ingen.
Stentrappan var sänkt i egyptiskt mörker och den enda lilla ljuskälla tycktes komma från facklorna som var uppsatta längs de kala väggarna.
Jag slängde en sista orolig blick över axeln innan jag satte min fot på det översta trappsteget, bad en snabb bön om att dörren inte skulle gå i baklås och började sakta gå nerför trappan.
Facklorna på väggarna kastade ett blekt nästan lite otäckt sken över de murade väggarna och
med en rysning kunde jag konstatera tyst för mig själv att min spökstämning var på topp.
Men jag behövde inte tvinga mig själv att fortsätta.
Mina ben rörde sig målmedvetet allt längre ner i källaren, och ju längre ner jag kom desto mer gick det uppför mig vart jag var på väg.
Det här var ingen källare som jag först hade trott.
Det var en fängelsehåla.
Med en rysning såg jag hur två stora celler med äkta järngaller och stora tunga lås; hopplösa att få upp utan nyckel, uppenbara sig längs ena sidan av gången.
Jag hade kommit ner för trappan nu och gick i den riktningen som facklorna pekade.
Det hade blivit mörkare nu och efter en stund gick det upp för mig att det berodde på att det blev allt glesare mellan de brinnande ljuskällorna.
Jag blev tvungen att återigen förlita mig helt på min trollstavs förmåga, och valde den här gången att använda en mer utvecklad form av lumos.
Vägen verkade kröka sig och jag ökade andedräktigt tempot.
Vad som ledde mig visste jag inte riktigt, men det var någonting som jag inte kunde uppfatta med blotta ögat; något som ivrigt pushade mig att gå fortare, som hade lett mig hela vägen ner hit och som nu outtröttligt fortsatte att leda mig till sitt mål.
Jag stannade tvärt och vädrade i luften.
En frän lukt hade nått mina näsborrar och jag blev tvungen att täcka för ansiktet med
armen för att inte kräkas.
Min osynliga vägvisare hade också stannat; jag kunde känna närvaron av någonting som rörde vid mitt ena ben, men jag blev inte rädd.
Instinktivt visste jag att det här inte var något som ville mig illa.
”Vad tusan...”, mumlade jag med armen hårt pressad över näsan. ”Vad är det här?”
Jag tog några steg framåt och upptäckte till min förvåning ytterligare en dörr.
Den var omsorgsfullt förseglad med ett gammalt hänglås och runt handtaget hängde en hel by med spindelnät.
Ingen hade öppnat dörren på mycket länge.
Beslutsamt drog jag ett djupt andetag, riktade trollstaven mot låset och sa med halvkvävd röst för att inte dra in mer än nödvändigt av stanken i lungorna; ”Alohomora!”
Återigen fungerade mitt lilla trick och nyfiket kikade jag in i rummet.
Det var en fängelsecell men det lustiga var att den var möblerad som ett vanligt rum.
Längst bort i det runda rummet stod en smal liten träsäng, omsorgsfullt bäddad med vita lakan och ett blommigt rosa täcke som såg ut att vara sytt för hand tillsammans med en dunkudde med skära små rosor runt brättet.
Bredvid kudden satt en docka med armarna utsträckta.
Hon var täckt av damm, som om det vore mycket länge sedan ett barns armar hade slutits om hennes uppklädda plast kropp.
I cellen fanns också en liten gunghäst och en stol, några böcker och ett rangligt skrivbord.
På golvet stod en speldosa; ni vet en sådan där som man hade när man var liten, med en balettdansös som outtröttligt snurrade runt i sin kjol till en vacker liten melodi så fort man öppnade locket.
Jag såg mig storögt runt i rummet, och upptäckte till min förvåning att varenda millimeter av de kala väggarna var tapetserade med teckningar.
Långsamt gick jag fram och studerade dem.
De flesta verkade föreställa sådant som barn ritar i sjuårsåldern, streckgubbar, hundar och hus.
Men det fanns några teckningar som inte liknade de andra.
Flera stycken av dem föreställde en ensam svarthårig liten flicka som höll ett krampaktigt tag om en sliten teddybjörn, sittandes på en träsäng med vita lakan...
Skrämt kastade jag en blick på sängen och kalla kårar löpte längs min ryggrad.
Det fanns fortfarande en liten grop i madrassen, som om det hade varit alldeles nyligen som hon hade suttit där.
Utan att riktigt veta varför plockade jag upp smyckeskrinet från golvet och öppnade det med darrande fingrar.
Den välkända melodin började spela, och balettdansösen började snurra; något hackigt och långsamt, som om den långa tiden hade gjort henne obalanserad.
Allting kändes så sorgligt att jag fick tårar i ögonen.
Vems rum hade det här varit?
Och den viktigaste frågan av alla; Varför hade barnet lämnat det? Vem förvarar överhuvudtaget ett barn nere i en kall och mörk fängelsehåla? Det hade ju trotsallt suttit hänglås på dörren.
När jag sänkte blicken för att torka av ansiktet fick jag syn på någonting som var instucket under vaddet.
Förvånat lyfte jag på det och drog fram ett skamfilat fotografi.
Bilden var svartvit och föreställde flickan som jag tidigare sett och en kvinna med svart
ostyrigt hår och lätt utåt stående ögon som gav henne ett nästan sinnessjukt utseende.
Hon såg bekant ut.
Jag vände och vred på bilden.
Den var tagen rakt framifrån.
Kvinnan stod på knä med armen om flickans axlar.
Bägge två log mot kameran men det var bara flickan som såg glad ut.
En skugga vilade över kvinnans ansikte, och de gav hennes högdragna utseende
en form av ovilja, som om hon i själva verket inte alls trivdes med att vara i närheten av den lilla flickan men att fotografen tvingat henne till det.
Jag kisade för att se bättre.
Var dem inte lite lika?
Jo, de hade samma svarta hår och mörka ögon.
Kanske samma näsa också, om man tittade riktigt nära.
Men vem var kvinnan?
Hennes mamma?
Jag kunde slå vad om att jag hade sett henne tidigare, frågan var bara vart...
Hastiga steg fick mig att återvända till verkligheten.
Snabbt lät jag bilden slinka ner i fickan tillsammans med skrinets resterande innehåll som jag stressat grävde fram; två handgjorda armband, ett sudd och en noggrant hopvikt lapp som jag inte visste riktigt varför jag tog, den kändes bara viktig.
Jag skulle precis till att släppa ner skrinet på marken och leta reda på ett bra ställe att gömma mig på då fem långa kalla fingrar slöt sig om min handled.

”Och vad tror du att du håller på med?”
Lucius, tätt följd av Narcissa och till min lättnad; Draco.
”Ja-Jag...” började jag trevande, men Lucius avbröt mig.
”Jag har ju talat om för dig vad jag tycker om snokare!”
”Jag snokar inte!” skyndade jag mig att säga, ”Jag... Jag såg bara att dörren var öppen, så jag blev nyfiken och...”
”Ljug... Inte... För... Mig.” Lucius röst var iskall och orden kom stötvis, så arg var han.
Skrämt stirrade jag upp i hans spetsiga ansikte; Hans ögon var som två tomma hålor, svarta av ilska och läpparna var ihopknipna till ett smalt streck i de bleka hopsmörda ansiktet.
”Lucius...” började Narcissa, men han tog lika lite notis om henne som han tagit om mig.
Långsamt, likt en tiger som smyger på sitt byte närmade han sig och jag försökte förtvivlat backa, men hans hand höll fortfarande ett hårt grepp om min handled och tvingade mig att stanna.
”Det där borde du inte ha gjort”, sa han tyst och pressade sitt ansikte alldeles intill mitt.
Förvirrat kom jag att tänka på att den bisarra lukten verkade ha försvunnit och att jag inte
hade känt av den sen jag kom in i det lilla rummet, och att Draco inte verkade reagera på den trots att han stod precis utanför dörren där det hade luktat som mest.
Han som var så känslig!
”Draco, kom fram hit”, befallde Lucius och vinkade bestämt fram sin son som förskrämt kom fram till oss.
”Vad tycker du att vi ska göra för att lära Eleonora att veta hut?”
Det var ingen fråga, det var en befallning.
”Jag… Jag vet inte...”, mumlade han och vägrade att se mig i ögonen. ”Vi kanske bara ska...”
”...Släppa upp henne och låtsas att allt är som vanligt? Nej det tror jag inte”, avbröt Lucius och såg forskande på mig.
Han såg fortfarande arg ut men det verkade som om tankarna på bestraffning hade lugnat ner honom en smula.
”Du ska ha klart för dig att jag inte tillåter något snokande i mitt hus.”
”Ni hade henne inlåst här, eller hur?”
Jag stirrade utan att blinka på paret Malfoy.
Narcissa staplade ett par steg bakåt och tog handen för hjärtat.
Lucius höjde emellertid bara på ögonbrynen, men jag kunde se hur en glimt hade tänts i hans ögon.
”Vad som har försiggått i huset har inte smutskallar som du något att göra med.”
Hans röst var lugn, ändå kunde jag känna hur handen som höll fast mig skakade.
”Ni är sjuka”, viskade jag. ”Ni har spärrat in ett barn... Ni har brutit mot varje trollkarlslag...”
”Tystnad!” röt Lucius, och jag såg i ögonvrån hur Draco slog händerna för ansiktet.
”Om du inte vill råka riktigt illa ut, så är det bäst att du kniper igen din glappande käft!
Du har ingenting med att göra vad som har försiggått i det här huset, och du kommer inte att ha något att göra med det heller.
Draco, kom hit sa jag!”
På nytt tvingade han fram Draco till sin sida.
”Draco, säg vad du tycker om flickan. Nu beordrade han, och Draco kastade en snabb blick på mig.
Han såg rädd ut.
”Jag...”
”Draco!”
Draco böjde ner huvudet, svalde djupt och tittade sedan upp på mig.
Skenet från facklan speglades i hans gråa ögon, och jag såg hur han tog sats.
”Jag instämmer helt med min pappa.” Han vilade sina ögon på mig i ett par sekunder innan han vände sig mot sin mor. ”Och det antar jag att du också gör?”
”Givetvis”, sa Narcissa med sin klingande röst. ”Det var mycket dumt gjort av dig, Eleonora... Mycket dumt.”
”Dumheter ska bestraffas”, sa Lucius och hans grepp om min arm hårdnade.
”Eller vad säger du, Draco?”
Jag vände mig om och stirrade bedjande på Draco, försökte verkligen borra in mina bruna ögon i hans, men det var lönlöst. Han hade redan valt sida.
”Ja far.”
”Då så... Då är vi överens. Om det inte vore för att du skulle lägga näsan i blöt alldeles för mycket,
så skulle jag mer än gärna hålla dig inlåst här. Men eftersom du insisterar...”, han riktade sin trollstav mot skrinet som jag fortfarande krampaktigt kramade i handen,
”Så är det bäst att vi tar med dig upp.”
Han fick med en lätt svängning på trollstaven skrinet att flyga ur min hand och rakt in i sin egen, vart efter han stoppade det innanför klädnaden.
”Upp med dig”, han viftade med staven för att få mig att börja gå, ”Raka spåret upp och in i ditt rum...Så ska vi prata lite, du och jag.”
Det kändes som när man var liten och blev tillrättavisad för någonting, bortsett från att den tillrättavisningen inte hade inneburit något obehagligt.
Nu kunde jag riktigt känna hur fjärilarna gjorde mig sällskap längst nere i maggropen, och jag försökte förtvivlat få kontakt med Draco men han gav mig inte så mycket som en blick där han travade före sin pappa; rak i ryggen och utan att se sig om.

Vi kom upp fortare än jag hade räknat med och Lucius ledde mig förbi vardagsrummet
och uppför trappan.
När vi kom fram till rummet så gav han mig en hård knuff över tröskeln vartefter han själv följde efter och stängde dörren.
Jag hade fått ta stöd med händerna mot väggen för att inte ramla omkull, och när jag vände mig om
såg jag till min förvåning och lättnad att Draco hade följt med och nu stod lutad mot väggen och iaktog mina tafatta försök till att stabilisera min darrande kropp.
”Draco, du vet väl hur man bestraffas här?”
”Ja”, svarade han uttryckslöst och stirrade tomt framför sig. ”Ja det vet jag far.”
”Då kanske du skulle vilja...?”
”Nej!” hans röst fick mig att haja till; han såg utan överdrift livrädd ut och pupillerna vidgades
när han ihärdigt skakade på det blonda huvudet. ”Nej, nej… Jag kan inte göra det...”
”Varför inte det?” Lucius hade nu vänt sig mot sin son och betraktade denne med en slags triumf som om han vore fullt medveten vilken situation han försatte Draco i.
”För att...Jag inte vet hur man gör...”
”Nonsens! Du har ju övat flera gånger på tjänarna, har du glömt det? Och om du kan uträtta förbannelsen på en husalf blir en människa inget problem. Varsågod, Draco.”
”Nej snälla, jag vill inte...” Draco hade slutit ögonen och drog händerna över ansiktet.
”Snälla far, jag ber dig, tvinga mig inte...”
”Om inte du gör som jag säger Draco, så vet du vad som händer.
Då kanske du får smaka på det hela också, och vi vet ju båda två hur obehagligt du tycker att det är...”
”Nej! Nej, nej, nej snälla...Vad som helst, men inte det...”
”Gör det nu Draco.”
Draco vred långsamt på huvudet och såg på mig genom sina fingrar.
Jag stirrade vädjande tillbaka på honom, försökte be honom med blicken att göra något, vad som helst.
Sakta drog han fram sin trollstav och mitt mod sjönk som en sten i bröstet. Tänkte han döda mig?
”Jag ber dig... Snälla, låt det vara... Vad som helst men inte det, jag vill inte... Jag kan inte...”
”Du kan!” morrade Lucius och knuffade sonen framåt så han hamnade rakt framför mig.
”Och om du inte gör det NU så vet du vad som händer, jag räknar till tre... Ett...”
”NEJ!”
”Två...”
”Förlåt!” mimade han till mig; jag kunde vagt urskilja tårarna som sakta fyllde hans silvergrå ögon innan han med darrande stämma sa: ”Crucio!”
En smärta så intensiv att jag hellre hade valt döden framför detta
strömmade plötsligt igenom min kropp och fick mig att sjunka ner på knä ovanpå den
vita mattan.
Det gjorde så ont att varje andetag jag försökte dra stockade sig i halsen, och desperat slog jag omkring mig för att försöka undkomma smärtan.
Tårarna rann nerför mitt kallsvettiga ansikte och jag kunde höra mig själv skrika; ett högt utdraget vansinnighets skrik som skar mellan märg och ben, och samtidigt som jag skrek tänkte jag att jag måste rädda hon som skriker, flickan som ligger ovanpå den nystrukna mattan och har så ont att helvetet vore en bättre plats att visats på.
Smärtan hade gjort mig oseende, och därför la jag varken märke till den
blonda smala pojken med det spetsiga skräckslagna ansiktet som fortfarande stod med sin trollstav pekandes mot mig medan tårarna forsade nerför hans bleka ansikte och droppade ner på golvet,
eller den högresta mannen med långt blont hår som diskret hade stuckit fram sin egen trollstav under klädnaden och nu stod och mumlade förbannelsen i takt med sin son
eftersom han visste att Dracos tafatta försök inte skulle orsaka mig någon smärta överhuvudtaget.
Han visste precis lika bra som du och jag, att en oförlåtlig förbannelse inte har någon som helst verkan om förövaren inte helhjärtat vill utföra den.

Ett nytt kapitel!!!

Gud vad spännande! Tycker så synd om Draco, tvingas Cruciatusförbanna Elli bara för att den sardistiske Lucius tvingar honom! Tänk att växa upp med honom till pappa...
Nej fy vad jag tycker synd om honom!

Elli är bara så enormt modig! Att hon, för det första gör något som hon vet att Lucius inte kommer gilla, för det andra vågar gå vidare i en fängelsehåla, och sen inte typ freakar ut när hon ser barnteckningar av spök-/zombie-/monster-/vad hon nu är förnågot- flickan! Jag skulle aldrig våga! Fast redan första gången hon såg henne, om jag gick ut mitt i natten för att se en läskig liten flicka med en nallebjörn i handen sitta och nynna på en vaggvisa... Jag hade typ fått spel, låst in mig på mitt rum och ställt alla möbler mot dörren och sen skrika och inte våga somna för att hon skulle döda mig...

Kanske överdriver en smula men vad jag menar är ju att Elli är bara sjukt modig. Verkligen. Extremt modig. Det fick ju konsekvenser här. Men ändå. Go Elli!

Och du är väl trött på alla kommentarer om hur beskrivande du skriver, men det är sant. Detaljen med dockan... Gud. Jag försöker skriva som du men jag kommer inte på så många detaljer som du. Du måste bli författare, eller i alla fall fortsätta skriva såna här noveller. För du är bäst!