Prs tippest & JustAFriend

Han kravlade sig upp i sittande position. Torkade bort de sista tårarna. Försökte samla sig. Som så många gånger förr.
"Herregud, jag gråter dygnet runt", mumlade han och såg ner på sina ben. Tills Sebastian började prata igen, då mötte han de mörka ögonen. Och visste inte om han skulle bli arg, börja gråta igen eller bara bli frustrerad.
"Du röker Sebastian. Du drar ner skit i dina lungor som förstör dig mer och mer för varje dag. Du håller på att ta ett långsamt självmord. Du tar ditt jävla liv!", frustrerat drog han fingrarna genom håret. Han hade definitivt höjt rösten, även om det nu inte innebar någon särskilt hög ljudvolym med tanke på att det var just Elliot, en oerhört försiktig stämma för det mesta. Det gjorde dock inte att han fick mindre dåligt samvete.
"Förlåt, jag...jag är bara så jävla rädd att du ska försvinna"

Seb tittade nästintill skrämt på den äldre bredvid sig. Höjd röst. (Vilket inte var en höjd röst egentligen, det var liksom Elliot.)
Så cigaretterna hade inte varit okej? Seb hade haft all anledning att övertänka snapchat-konversationer kvällen därinnan? Fan. Varför övertänkte han aldrig när det var rimligt att göra det? Helvete. Elliot verkade typ hata honom. (Bortsett från det där förlåtet. Det tydde ju på att den äldre gillade honom. Gud.)
Långsamt självmord. Plötsligt blev Seb jävligt medveten om att han luktade äcklig rök och reste på sig för att komma undan från den äldre. För att inte äckla honom.
”Jag...” han satte sig på skrivbordsstolen längst ifrån sängen. Blickade ner på sina händer. ”Fan. Det är inte en så stor grej Elliot. Jag röker inte på riktigt.”

Det knöt sig i magen när den yngre reste på sig och gick iväg. Till skrivbordsstolen. Den längst bort. Vilket troligen innebar att Sebastian hade gjort ett aktivt val att lokalisera sig så långt bort från den äldre som möjligt. Visserligen luktade han ju rök och så men alltså, det kändes som att de var osams när de satt så långt ifrån varandra. Fast de kanske var osams? Eller? Elliot hade ju inte menat det så. Han var ju bara orolig. Som vanligt. Fast allting var ju egentligen Sebastians ensak, som Elliot nu lagt sig i. Fan. Allt är ditt fel Elliot.
"Vadå inte på riktigt? Hur röker en på låtsas? Kan du förklara det för mig?", han blickade ner på händerna. Händerna som han låtit naglarna tryckas ner i medans han pratat. Tryckt ner dem hårt. Inte blod. Bara nästan.
Han knäppte istället händerna framför sig. Lugna ner dig Elliot. Lyssna på Sebastian. Det är ingen stor grej. Inte egentligen.

Seb kände sig som ett litet barn som blev uppläxad av sin lärare. Typ. Hur som helst kände han sig korkad, så otroligt jävla korkad, vilket gjorde att han inte längre klarade av att titta på den äldre. Ärligt talat, var det egentligen en så stor jävla grej? Jo visst, om man tittade på det från Elliots liv-eller-död perspektiv, men annars inte. Det var jättemånga som rökte. Seb var jättesäker på att Elliot i alla fall skulle prova ett bloss någon gång i sitt liv. (Om han inte redan hade gjort det, det vill säga.)
”Jag rökte en cigg igår och en idag”, svarade Seb lugnt. Tittade fortfarande inte upp. ”Det är allt.” Okej, det var inte allt. Allt på det senaste, men ja, han hade ju rökt tidigare. Vilket den äldre kanske kunde ha tolkat ifall han hade sett Sebs näst-nyaste bild på Instagram. Vilket, i alla fall för tillfället, var en bild som Seb önskade att Elliot glömt bort.

Lögn. Elliot kunde med hundra procents säkerhet säga att det var en lögn. Med tanke på att den yngre två dagar på raken gjorde det och dessutom hade ett helt paket cigaretter hemma och gjorde det för att han typ var uttråkad eller nåt? Nej, solklar lögn men Elliot valde att inte påpeka det. Det kändes som ett onödigt tillägg. Han blickade upp på den yngre igen. Försökte få ögonkontakt även om det verkade lättare sagt än gjort.
"Förlåt. Jag vet att jag inte har någon rätt att lägga mig i", svarade han med en liten suck efter en stunds tystnad och la sig ner för att stirra upp i taket igen.
"Det är bara...typ alla i min släkt har dött. Min farfar, farmor, mormor, moster...de dog. KOL, lungcancer. De visste vad de gjorde. De visste vad de höll på med. Ändå fortsatte dem. Jag gjorde det med. Det är tre år sedan nu men jag höll på i några månader. Sen dog farmor och två veckor efter dog farfar. De hade begravning samtidigt. Och vet du hur alla på begravningen sörjde? De rökte. Bloss efter bloss. Gjorde exakt samma sak som farfar och farmor gjort. Gick i deras fotspår. Försökte röka bort sorgen. Jag kan ju egentligen inte döma någon för det, jag antar att vi alla hanterar saker på olika sätt. Mina sätt är väl inte heller så fantastiska antar jag...Hur som helst var det inte förens då jag insåg vad fan jag höll på med. Allt var så jäkla tragiskt och Emmet bara satt där på marken och grät. Han var ett år då. Ett år! Och plockade jag upp honom och bar iväg honom från allt? Nej, jag var så jävla självisk och stack. Jag orkade inte mer. Det var då jag försökte för första gången. Jag vill inte att du ska försvinna". Jösses Elliot. Sebastian bad inte om någon jäkla sagostund?! Han bad inte heller om att se dina tårar för typ tredje(fjärde?) gången idag? Inte rätt läge.
Suck. Instabil var bara förnamnet.
"Ughhh förlåt, jag borde bara hålla tyst", han rullade över på mage istället och begravde huvudet i täcket. Gud, vad kass han var.

Seb kunde fortfarande inte titta upp. Vågade inte. Så. Jäkla. Feg. Elliot spillde ut typ allt, sin jävla livshistoria, och du Seb vågade inte ens titta på honom när han gjorde det. Fyfan vad pinsam du är.
Hade Elliot rökt? Det kändes så jäkla konstigt. Visserligen gjorde han ju andra saker för att skada sig själv nu, så det var ju inte så konstigt att han hade gjort andra saker tidigare. Fan Seb. Fan vad dum du är.
Och sen. ’Det var då jag försökte för första gången.’ Boom. Som att en bomb sprängdes och lämnade allting i en öronbedövande tystnad. Hur många gånger hade den äldre försökt. Hade han försökt, hade han haft de tankarna, i tre år? Tre jävla år? Seb förstod inte. Han kände sig dum. Korkad. Som ett litet, litet barn.
Seb anade tårar och vågade sig för första gången på en bra stund att titta upp på den äldre. Jo, ett par tårar rann ner för den äldres kinder ännu en gång.
”Förlåt”, mumlade han och bet sig i kinden. ”Jag visste inte. Men jag kommer inte försvinna och jag röker inte hela tiden. Inte ofta. Och jag vet att det är dumt men ibland bara... Jag vet inte. Dålig vana.”
Han tittade ner på sina fingrar och tankarna virvlade runt i huvudet.
”Och jag beklagar. Jättemycket. Förlåt.”

Nej du Elliot, du må ha en minst sagt knepig historia och ett jobbigt liv men du får ta mig fan hålla den för dig själv. Nu öser du över allt på Sebastian. Fina fina rara Sebastian. Som inte har bett om att få veta allt det där. Han hade inte frågat om när du försökte ta ditt liv för första gången. Du berättade det på egen hand. Öste över allt. Fy fan.
"Förlåt, jag är verkligen kass på sånt här. Jag menade inte att låta arg eller att berätta allt det där och det är ju inte ditt fel att jag oroar mig och är rädd och du bad inte om att få veta allt det där och jag har ingen rätt att bry mig om vad du gör med ditt liv och-". Sömn. Du skulle behöva sömn Elliot. Oändligt med sömn. Och kanske någon att prata med. En kram. Men just nu sömn. Och mat. För annars dör du. Fan.
"...bara förlåt", han rullade över på rygg igen.

Båda pojkarna bara kastade massa förlåt på varandra. Tog tillbaka allt de gjort och sagt. Herregud, var det ett skämt? Var båda så rädda för att såra den andre att de inte vågade uttrycka sig överhuvudtaget? Fan. Det var väl så. I alla fall Seb kunde relatera. Sen så kunde han inte tala för Elliot men han antog att han kunde relatera i alla fall en liten gnutta.
"Du behöver inte be om ursäkt", svarade Seb och reste sig från skrivbordsstolen. Gick närmare sängen. Långsamt, avvaktande. Fortfarande rädd för att på något sätt äckla Elliot.
"Du... du älskar mig väl ändå?"

Sebastian såg ju nästan rädd ut när han styrde stegen tillbaka mot sängen och Elliot. Bra jobbat där, du instabila skelett. Suck, suck och åter suck.
Fast vid Sebastians nästkommande ord satte sig Elliot upp. Nej, visst kunde de vara osäkra och ledsna och arga men att den yngre tvekade på något sådant var fan inte okej. Han ställde sig upp. Greppade tag om din yngre händer. Blickade allvarligt in i de djupa ögonen.
"Alltid". Svarade han allvarligt. "Du får inte tveka när det kommer till sånt Sebastian", fortsatte han och lämnade en liten puss på den andres ena kind. Visa på att han inte var arg. Knappt alls faktiskt. Bara orolig, trött och tja, kanske överbeskyddande.
"Eller alltså får och får, nu är jag där och kontrollerar igen...jag bara...jag älskar dig oavsett, okej?", fortsatte han, betydligt mjukare, mer som vanligt.
Den yngre luktade rök. Vilket fick Elliot att må illa. Dels pga minnena, dels pga av bristen på mat i den lilla magen och dels pga av att det var just rök. Nåväl, han fick bita ihop. Han tyckte inte om den men han tyckte verkligen om Sebastian och det var viktigt att den yngre inte förväxlade det.

Elliots händer greppade tag om Sebs och hans hjärta stillades en aning. Det var lugnt. Elliot hatade inte dig. Du är fortfarande hans. Och han är fortfarande din. Kanske dumt att tro att det skulle förändras på grund av cigaretter. Fast samtidigt hade Elliot reagerat starkt, med all rätt såklart, så kanske var det inte så dumt att tro det.
Puss på kinden. Stjärnorna var där igen och dansade över Sebs kind och dansade sedan vidare till resten av ansiktet, till resten av kroppen. Även fast pussen var kort så varade stjärnorna länge. Det kändes som att de aldrig skulle försvinna från hans hud. Han önskade att de inte skulle det.
”Förlåt för att jag är dum”, mumlade han, kurade ihop sig en aning och begravde ansiktet i Elliots bröstkorg.