Prs tippest & JustAFriend

Det kändes bra när Sebastian kurade ihop sig intill Elliots bröstkorg. Kanske var det fel att tänka så men han var trött på att alltid vara den lilla, svaga som behövde tröstas. Nu var han ju fortfarande exakt de sakerna, vilket Sebastian inte var, men han kände sig i alla fall inte lika mycket som det. Och så kändes det ju bra för att det var just Sebastian. För att den yngre var underbar och att Elliot hade turen att ha någon så fantastisk i sitt liv och så nära var bara sjukt. Sjukt fint.
Han kramade om den yngre. Höll honom tätt tätt intill. Borrade ner näsan i den andres hår.
"Säg inte så. Du är verkligen inte dum", mumlade han som svar. Det gjorde ont inom honom att Sebastian tänkte så om sig själv. Det gjorde ännu ondare då Elliot säkerligen var anledningen till varför den yngre kände så.

Elliot kramade om honom och plötsligt kände han sig varm. Visserligen var han inte kall förut, men den äldres taniga armar kring hans kropp värmde upp honom på ett annat sätt. På insidan. Smälte isarna som fanns där inne.
Och fick tårarna att rinna. Allting kändes inte okej. Seb kunde inte ljuga för sig själv. Allting var inte okej för han var ganska säker på att Elliot ljög. Och om Elliot inte ljög så hade han bara inte lärt känna Seb ordentligt ännu. För Seb var dum. Fråga hans familj, lärare, whatever. Han var dum. Långt ifrån den skarpaste kniven i lådan.
"Jag är det", viskade han. Rädd att om han pratade högre så skulle rösten spricka på grund av gråten. "Jag kommer vara den första i min familj på flera generationer som inte ska studera på college. Jag fattar aldrig vad min familj snackar om vid middagsbordet för det är så jävla komplicerat och jag är så dum och jag bara..." Han lät meningen hänga i luften. Snyftade till. Helvete.

Var det tårar som han kände där på bröstkorgen? Sebastians tårar? Grät Sebastian? Ja, mycket riktigt verkade det så. Rösten var allt annat än den vanliga, självsäkra. Och det lilla snyftandet på slutet bekräftade allt.
"Sebastian", mumlade han.
Okej, den yngre hade definitivt fler tankar och känslor gömda där inne än vad det ibland verkade som. Vilket ju inte var helt oväntat, men helt klart ovant att se. Hade Elliot ens sett Sebastian gråta tidigare? Jo, vid bron. Och kanske där i rummet, senare den kvällen. Men annars var det bara Elliot som gråtit. Typ konstant sedan de börjat träffas. Det var nog på tiden att den yngre också fick lätta på sitt lilla hjärta. Elliot misstänkte att Sebastian inte gjorde det så ofta. Lät sig själv känna saker. Och än mindre visa det.
Elliot visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Han var minst sagt van vid att trösta folk. Elever i korridorerna, syskonen, mamman, ja folk här och var. Men det var inte samma sak med Sebastian. För han var ju just...Sebastian. Det kändes som att vad Elliot än skulle säga så skulle det bli fel. Han ville inte säga 'shhh' eller att han skulle sluta gråta för det var ju bra att den yngre gjorde det. Grät.
Samtidigt ville han inte säga att allt var okej och så, för det var det ju inte och det var bara onödigt att ljuga. Däremot var den yngre inte dum. Verkligen verkligen inte.
Han tryckte försiktigt Sebastian närmare sig. Lät en hand hålla om den yngres midja och den andra röra sig tröstande över ryggen.
"Men det gör ju inget, det är ju ditt liv och det bestämmer ju du över", Han lutade sitt huvud mot den andres hår.
"Du, du kan ju inte veta allt. Hur skulle du kunna veta allt som dina föräldrar och syskon vet? De är äldre, de har gått i skola mycket längre, det är ju självklart att de vet mer om en del saker. Du är inte dum för att du inte vet allt, Sebastian", han drog sig undan en aning för att kunna få ögonkontakt. Vilket var oklart om den yngre ville ha. Med ena armen fortfarande runt den yngre, torkade Elliot bort några tårar från den andres våta kinder. "Du har alldeles för höga krav på dig själv", konstaterade han samtidigt som han mjukt, trevande försökte blicka in i Sebastians ögon.

Elliot verkade inte förstå. Eller så förstod han så mycket mer än vad Seb själv förstod. College var ju frivilligt, men egentligen inte. Det var ju förväntat att alla i Boyd-familjen skulle studera. På ett fint college, dessutom. Margot gick på Yale och Brandon hade hoppat av från NYU. Och Seb skulle inte ens komma in på det lokala piss-colleget. Hans föräldrar hade typ accepterat det. Hade sänkt kraven på Seb. Men de skämdes ju. Seb visste det. Han hade hört det. Hört dämpade konversationer, fått höra delar av telefonsamtal. Visste de att han visste? Förmodligen inte.
Han undvek Elliots blick. Tittade envist ner i sängen. Vägrade (vågade inte) titta upp. Varför hade han berättat allt det där? Så jäkla onödigt Seb. Bara massor av i-landsproblem. Bortskämd rikemansunge är vad du är.
”Elliot, jag ställer inga krav på mig själv”, mumlade han och tittade fortfarande inte upp. ”Mitt högsta betyg är C-. Jag har typ F i allt. Jag har fan knappt någon koll alls på skolan för jag har inga krav och jag kommer fan inte lyckas med någonting någonsin.”

Okej, ingen ögonkontakt. Du missförstod nog Elliot. Fan. Försök förstå.
"Okej, det är inte hela världen Sebastian. Du är inte ditt betyg", svarade han och pillade lite med en hårtest från den yngre. Det var ju sant. Men det var inte lätt att banka in i huvudet, det visste han mycket väl. Elliot själv hade, ganska förväntat A i i stort sett allt. De få gånger han fått under hade han brutit ihop, skadat sig själv och sedan pluggat ohälsosamt mycket under perioder tills han nådde upp till den där förbaskade bokstaven. Det betydde ju dock inte att han ljög för den yngre. Han ville ju verkligen inte att Sebastian skulle tänka så om sig själv. Att Sebastian skulle bli och göra som Elliot själv.
"Och även om du inte sätter krav på dig själv så är det ju uppenbart någon som gör det. Som får det att kännas tungt där inne", han sänkte handen ner till Sebastians bröstkorg innan han pressade läpparna mot den yngres panna. Blev han jobbig nu? Lät det som att han pratade med ett litet barn? Han hoppades verkligen inte det. Det var inte meningen.
"Och det där är inte sant Sebastian, Det klart du kommer lyckas. Fast det beror ju så klart på vad du anser är att göra just det, jag tror att du har en lite skev bild av vad som egentligen är att lyckas".

Du är inte ditt betyg. Men vad var han då? Varför var skolan så noga med att granska varenda litet ord, skriftligt och muntligt, analysera det och sedan sätta en jävla bokstav på det? Skolan betygsatte honom. Hans ord. Han var mer eller mindre sitt betyg.
Men det sa han inte högt. Elliot försökte. Och om Seb inte varit så störd i huvudet så skulle det fungerat men nu var han helt sjuk så det gick ju inte.
Han hade slutat gråta för en liten stund sedan. Nu krökte han bara på nacken så att den värkte och stirrade ner i madrassen. Lyssnade på Elliots ord. Tog in dem, försökte intala sig om att det den äldre sa var sant men det gick inte. För allting kändes så orealistiskt när den äldre snackade om det, men det kunde Seb inte säga ju för han försökte i alla fall. Vilket var mer än vad Seb gjorde. Meningslös.
"Mm", fick han fram. Ville inte babbla på mer om sina så kallade 'problem'. Fan vad skrattretande att han alltid lyckades få allting att handla om sig själv. Så patetiskt.
Han reste på sig från sängen. Torkade bort det lilla som fanns kvar av tårarna från kinderna. Vågade fortfarande inte titta upp på den äldre.
Fan fan fan fan fan varför öppnade han upp sig?

Fan Elliot. Du fuckade upp. Allt. Bra jobbat. Typ den ända gången han vågat öppna upp och det ända ditt svar var värt var ett 'mm'. Du suger.
Den yngre ställde sig upp igen, fortfarande med blicken överallt utom där Elliot ville ha den. De gröna ögonen saknade labyrinten. Mycket.
Han lät händerna kupas runt Sebastians kinder. Fortsatte söka ögonkontakt. "Sebastian", mumlade han. Fy, vad han inte uppskattade att se den yngre...sådär. Typ tyst. Kanske skamsen. Det gjorde lite ont inombords. Han ville ju bara att Sebastian skulle må bra. Och kunna prata med den äldre. Utan att Elliot skulle fucka allt. Fan.

Okej, varför brydde sig Elliot? Kände han sig tvungen att bry sig om Sebs ’problem’? För han kunde väl inte bry sig på riktigt? Fan. Bra jobbat Seb.
Elliot gav sig inte heller. Seb blev mer eller mindre tvingad tlll att titta den äldre i ögonen. De gröna underbara, fina jäkla ögonen.
”Elliot”, mumlade han tillbaks, skämtsamt. Försökte skämta sig ur situationen. Tvingade fram ett litet leende på läpparna samtidigt som han höll kvar ögonkontakten med den äldre.

Nehe, den den yngre verkade inte ha några planer på att fortsätta prata. I alla fall fick de ögonkontakt. Det var ju alltid något(mer än något, du börjar bli kräsen Elliot).
Han lutade pannan mot den yngres. Det där leendet var knappast äkta så det kändes fel att le tillbaks. Han tryckte sina läppar mot Sebastians. Okej, fan Elliot. Om du avstod från att le för att det var fel, så var ju det där så mycket värre. För i helvete Elliot. Sebastian är ledsen. Försök inte distrahera. Inte någon av er. Den lilla kyssen smakade dessutom rök, vilket ju inte direkt var på Elliots tio-i-topplista på kyss-smaker(?). Han återgick snabbt till att bara blicka in i den andres ögon igen. Herregud.

Inget leende. Bara jobbig jävla ögonkontakt. Trots att Seb älskade de underbara gröna ögonen så ville han inget annat än att titta bort. Bryta ögonkontakten. Men det kunde han inte göra, för Elliot skulle kanske kunna tolka det fel. Och Seb ville inte ha fler misstolkningar för då skulle allt bli jobbigt igen.
Och sen kyss, men inte kyss. För Elliot drog sig undan så jäkla snabbt, alldeles för snabbt. Var något fel? Det faktum att Seb förmodligen smakade rök slog honom inte. (Varför var han som dummast vid sånna här tillfällen?)
”Jag hämtar nåt att käka”, mumlade han och drog sig undan. Lämnade sovrummet och stängde dörren efter sig. Markerade tydligt (kanske för tydligt?) att han ville göra det ensam. Främst för att han kände några tårar på väg men lite för att han inte ville visa hur köket såg ut.
Fint.