Prs tippest & JustAFriend

Plötsligt var den yngre borta. Han försvann ut ur rummet. Stängde dörren efter sig, trots att de var ensamma hemma. Gick det att vara tydligare med att den äldre inte var välkommen att följa med? Tveksamt. Och allt var Elliots fel. Fan fan fan.
Pojken med fågelboet gick och satte sig på sängen. Begravde ansiktet i händerna. Gråt inte. Inte igen. Snälla.
Han blinkade bort några tårar innan han la sig ner på rygg. Blickade runt i rummet. Det vita, stora rummet. Egentligen för vitt för någon som Sebastian. Alltså, det var typ svårt att föreställa sig en så kreativ själ bo i ett så typ icke-inspirerande rum. Inte för att Elliot ogillade det. Nej, det var ju fint och så. Men inte Sebastian-style. Och inte sådär supermysigt.
'Hämta något att käka', fan. Hur skulle Elliot kunna äta något? Han skämdes över tankarna som fyllde hjärnan. Att han kunde ju gå och spy innan, så kunde han kanske få i sig lite mer, lite lättare. Men sen kom han på att det ju fortfarande inte fanns något att spy upp, för magen var tom. Blä.
Bli inte deppig Elliot. Kom igen. Distrahera dig. Nej, inte skada. Distrahera.
Han började sjunga tyst istället. Human - Jon Bellion.
"I spent four thousand on the Mart McFlys
Yet I'm still petrified of going broke
There's someone gorgeous in my bed tonight
Yet I'm still petrified that I'll die alone
I'm just so sick of being human
I'm just so sick of being human"
Han flyttade upp lite och la sig med huvudet på en av de stora kuddarna. Seså Elliot, ingen fara. Du klarar att äta. Du klarar allt. Kom igen nu. Du klarar att vara människa. Du har övat i sjutton år.

Han tassade ner för marmortrappan. Täckte munnen med handen för att kväva en snyftning. Fan, varför hade han berättat det där för Elliot? Hade han, om möjligt, tyngt ner den äldres axlar ytterligare? Fan, skuldkänslor. Han förtjänade verkligen inte Elliot. Han var inte ens i närheten. Men hur skulle han säga det? Ville han ens säga det till den äldre? Nej, det ville han inte. För även fast han visste att Elliot förtjänade så mycket bättre så visste Seb att han skulle blivit helt tom utan honom och hur fan skulle han medvetet kunna ge upp den viktigaste i hela hans liv? Själviskt, jovisst.

Okej, vad skulle de äta. Skulle Elliot ens äta dock? Tvek på den. Jävligt mycket tvek. Seb plockade ihop lite grejer. Vindruvor, twinkies, några random kex och vatten. Två flaskor. Han stängde igen kylen och satte allting på köksön. Torkade bort de nya tårarna som runnit ner för kinderna. Fan fan fan, samla dig. Samla dig Seb. Nu nu nu nu. Du är okej. Det finns inget att gråta över ens. Du är hundra procent okej.

Djupt andetag. Tog alla grejerna i famnen och begav sig upp för trappan. Öppnade upp sovrumsdörren och möttes av Elliot liggandes i sängen med huvudet på en av kuddarna. Okej, comfy.
Seb släppte ner allting på sängen innan han satte sig bredvid Elliot. Nära, nära. Ignorerade den konstiga atmosfären som byggts upp i rummet.
"Jag visste inte vad du ville ha", mumlade han lite osäkert och mötte snabbt de gröna ögonen.

Mat mat, massa mat. För mycket mat. Fast det sa inte så mycket för all mat räknades som för mycket i Elliots huvud. Oavsett mängd.
Sebastian satte sig nära. Bra. Bara de kunde sudda bort alla spänningar och skit de alltid tycktes bygga upp. Elliot satte sig upp han med.
"Jag är int-", du skulle bara våga. Du lovade att du skulle försöka äta. Den senaste maten som du åt och tillåtit dig själv behålla var ju typ i förrgår? Tisdags? Oklart. Hur som helst orimligt länge sedan för att inte vara hungrig. Han skakade lätt på huvudet åt sin egen dumhet.
"Det här blir bra", svarade han tyst och mötte hastigt den yngres blick efter lite typ återhämtning. Hade den yngre gråtit igen? Nej, sluta övertänk Elliot. Det såg säkert bara ut så för att Sebastian gråtit tidigare.
Han sträckte sig efter en liten vindruva. Med betoning på liten. Förde den långsamt mot munnen. Försökte att få det att se lätt ut, vilket är en otroligt svår uppgift när allt en vill göra är att springa iväg och spy.

Okej. Det blev bra tydligen. Seb granskade Elliot då han åt cirka den minsta vindruvan någonsin. Det såg tvingat ut. Vilket det förmodligen också var. Inte för att Seb skulle låta den äldre skita i att äta, för det fick han inte, men ändå. Det var jobbigt att titta på. Hur länge hade den relationen till mat pågått? Sedan de träffats för första gången eller efter? Seb ville inbilla sig att Elliot inte hade varit så tunn i bildsalen. Men han kunde inte vara säker för han kunde inte vara säker på någonting över huvud taget längre.
"Är du okej?" frågade Seb med en lätt rynkad panna och bekymrad röst innan han själv kastade in ett par vindruvor i munnen.

Då verkade Sebastian bekymrad igen...Du är verkligen sämst Elliot. På allt. Någonsin. Fan.
”Mm”, mumlade han. Vilket ju inte var sant, men ändå. Han ville inte vara en jobbig börda och det kändes bara fånigt att utveckla det hela. De skulle nog ändå inte gå att förstå sig på för någon annan än Elliot.
Han stoppade den lilla lilla druvan i munnen. Bet. Syra, sötma, fruktjuice fyllde munnen. Det var väl egentligen ganska gott. Han hade alltid haft lättare för frukt. Men ändå. Det tog emot. Så fruktansvärt jävla mycket.
Elliot sträckte sig efter en av flaskorna med vatten istället.

Varför åt han inte bara? Okej Seb, okänsligt, oförstående, och o-allting. Sämst helt enkelt. Verkligen sämst. Han öppnade en twinkie och tog en tugga samtidigt som han granskade Elliot. Elliot som tagit åt sig vattnet. Seb hade tidigare märkt av att den äldre gjorde det. Drack vatten istället för att äta.
Visst ville han ersätta vattenflaskan med en twinkie eller ett par vindruvor men vad skulle han göra? ’Elliot, du måste faktiskt äta’, kanske var rimligt att säga, men Seb vågade inte pressa den äldre så.

Han drack. Mycket. Inte allt på en gång. Men klunk efter klunk. Inte för snabbt så att det blev oartigt, bara tillräckligt så att magen skulle fyllas upp så att han skulle bli mätt. Typ. Fejkmätt.
Det var ju inte så mycket att fylla. Magen var ju inte särskilt stor och speciellt inte nu, efter ett par dagar utan mat.
Sebastian såg inte supernöjd ut med Elliots energiintag. Eller alltså, den yngre kanske tänkte på något annat men av blickarna att dömma så, nej inte jättenöjd. Elliot ville inte att den yngre skulle oroa sig, i onödan(nej Elliot, du kan för fan dö) så han sträckte sig efter en till vindruva i hopp om att stilla den yngres eventuella oro. Stoppade den, något större, druvan i munnen. Kom att tänka på kalorier. Rös till. Ughhh.

Två vindruvor. Två små. Och vatten. Var det Elliots definition av en stabil lunch? Seb kunde inte dra blicken från den äldre. Kanske var det oartigt att stirra så men det var omöjligt att titta någon annanstans. Han förstod verkligen inte vilka tankar som snurrade runt där uppe, innanför fågelboet och innanför huvudet. Det verkade vara ett jäkligt vrickat ställe. Inte för att Seb skulle våga säga det högt. Nej, han hade nog med vett i kroppen för att hålla tyst om det där.
”Är du inte hungrig?” frågade han till slut.

Var han hungrig? Ja, klart som fan han var. Hur mycket han än tycktes försöka ignorera kurrandet i magen, illamåendet, hungern så fanns den ju där. Som på vilken människa som helst. Men det var inte så lätt. När hjärnan spökade. Sa saker som inte var sanna.
"Jag...jo, jag antar det", svarade han tyst. Han plockade upp en twinkie. Stirrade på den. Öppna. Nej. Öppna. Nej. Öppna. Han la försiktigt tillbaka den. Oöppnad. Sträckte sig efter ett par vindruvor. Åt det på samma gång. Kanske underlättade att liksom bli av med det snabbare.
"Jag har inte ätit på...ett tag, så jag bara mår illa", mumlade med blicken fäst på ännu en vindruva. Det här är ju bara fånigt Elliot. Ät. Snälla. Herregud.

Seb iakttog Elliots ’kamp’ mot twinkien. Så bisarrt. Så sjukt. Det var mat. En twinkie. Bara ät den, ville en del av honom säga. En liten del. Men det kunde han ju inte. Han höll tyst och tillät sig att bara titta. Iaktta. När Elliot till slut la ner twinkien och plockade till sig ett par vindruvor istället. Det var väl typ ett steg framåt? (Hm, tvek, Seb, men du kan ju alltid önska.)
”Du är bara...”, Seb mumlade tyst och bet sig i läppen. Ångrade att han öppnat munnen i första laget. ”...så smal.” Ännu tystare, svagare, mesigare än förut.