Prs tippest & JustAFriend

Elliot bet sig i läppen han med. Så han var inte 'ganska smal', som Sebastian tidigare påstått? Utan 'så smal', vilket lät typ som jättesmal. Eller? Jo. Fan. Det var nog inte positivt. Det lät inte som något positivt.
Tänk om Sebastian inte vill ha dig längre när du ser ut sådär? Fast den yngre hade ju sagt att han alltid skulle vilja ha Elliot. Oavsett. Och det hade han ju sagt bara på morgonen och då hade ju Elliot sett ännu mer död ut. Nu hade han ju ändå lite sömn i kroppen. Någon form av färg på kinderna. Men typ inget kroppsfett, vilket ju ca var problemet.
Okej snälla, du kan väl åtminstone försöka äta en sån där kaloribomb(aka twinkie(som att det inte var det han försökt nyss)). Han öppnade och tog en tugga. Spy inte. Tugga. Tugga. Tugga. Svälj. Snälla Elliot. Det är ju mat. Typ.
"Det är bara så...svårt", viskade han halvt plågat efter att ha svalt tuggan, som nu typ bad om att få komma upp igen. Han undvek fortfarande Sebastians blick. Skämdes. Så jävla mycket.

En tugga. Det såg typ smärtsamt ut. Hur kunde det se smärtsamt ut att äta en twinkie? Ofattbart. Ofattbart, om man inte hade sett Elliot just då.
”Men du är jätteduktig”, sa Seb som svar och la sin hand på den äldres axel. Tunn, benig axel. Herregud. Hur kunde Elliot göra så mot sig själv? Svälta sig? Det, däremot, var fortfarande ofattbart. Och skulle alltid vara.

Fånig var bara förnamnet. Jösses Elliot.
Fast samtidigt försökte han ju. Verkligen verkligen. Det var bara så himla svårt. 'Jätteduktig'. Det kändes konstigt. Han kände sig allt annat än jätteduktig. Svag. Äcklig. Blä.
Handen på axeln kändes i alla fall bra. Lättade på den något spända stämningen en aning. Nu fanns det ju dock annat som bidrog till den. Typ att Elliot höll på att smälta bort totalt och nu hade världens kamp med en twinkie. En kamp på liv och död. Vilket ju sorgligt nog var en del av sanningen. Inte riktigt bokstavligt. Men nästan.
En tugga till. Seså Elliot. Tugga tugga svälj. Det går bra. Du klarar att inte spy. Att inte göra det så fort du kommer hem heller för den delen. Din kropp behöver maten. Så att du inte rasar mer i vikt. Så att du kanske till och med kan gå upp lite. Blandade känslor kring det.
Han flyttade sig närmre den yngre. Lutade huvudet mot en axel. Gråt inte. Nej, det räcker med tårar för idag. Det här går ju bra. Typ. Med Sebastian i närheten kändes ju dock som tur var det mesta betydligt lättare och bättre.
"Jag försöker även om det kanske inte verkar så", halvt viskade han med blicken fäst på de spinkiga benen. Ja, det hela verkade säkert ännu mer patetisk ur Sebastians synvinkel. Även om den yngre nu inte ville säga det.

Långsamma framsteg, men ändå framsteg. Framsteg var bra. Och långsamma framsteg skulle väl så småningom bli snabbare och snabbare. Vilket kändes bra. Seb, pressa inte Elliot. Se bara till att han åtminstone fick i sig lite mat. Du kan inte göra honom frisk, men du kan alltid försöka att hjälpa till. Alltid, alltid försöka.
Och sen kom Elliot närmre och Seb kände sig tvungen att lägga sina armar kring den äldre. Strök ena handen över ryggen och drog in doften.
”Jag vet”, halvt viskade Seb till svar och pussade Elliot på kinden. ”Jag vet att du försöker.”

När Sebastian la sina armar om den lilla kroppen värmdes Elliot upp igen. I själen. Typ. Fysiskt frös han fortfarande så pass att han smått darrade.
Pussen på kinden kändes också bra. Väldigt bra. Varför hade den yngre behövt röka? Annars hade de där perfekta läpparna kunnat möta Elliots. Nåväl, Elliot var ju allt annat än stabil osv så det kanske var lagom såhär.
Han kurade ihop sig tätt tätt intill Sebastian. Borrade in huvudet i den yngres bröstkorg. "Jag älskar dig", fortsatte han viskandes.

Seb kände sig nästan som en jätte jämfört med Elliot. Förvisso var han ju en bit längre än den äldre, men det var inte det som gjorde det. Elliot var bara så otroligt tunn och tanig. Och det var Seb också, men långt ifrån på samma nivå. Men det kändes sjukt att han skulle se ut som en gigant jämfört med någon annan, om det inte berodde på längden. Nåväl, fokusera inte på det.
”Och jag älskar dig”, viskade han tillbaka. Började pilla med den äldres kastanjebruna lockar. Letade efter något mer att säga, men hjärnan sa att det räckte. Tystnaden räckte.

De satt så en stund. I tystnad. Det kändes lite som att allt nödvändigt redan var sagt.
Twinkien låg dock fortfarande kvar där, halväten, och stirrade honom in i själen. Trots att han tittade bort. Gömde sig. Hade Sebastian som skydd. Den låg ändå kvar. Och ända sättet att bli av med den var att äta upp den. Eller kasta. Fast nej Elliot, du får inte tänka så. Inga fler undanflykter nu.
Han drog sig undan en aning. Satt forfarande nära nära, men inte längre gömd. Sträckte sig efter biten som var kvar. Åt. Åt upp hela. Grimaserade lätt när det försökte tränga sig upp igen. Stod emot impulsen att hjälpa till på traven. Svalde. Hårt.
Sedan återgick han till samma position som tidigare, med huvudet begravt i den yngres bröstkorg, isolerad från omvärlden.
Han la märke till hur mycket den lilla kroppen faktiskt darrade. Fingrarna gled i under Sebastians tröja. Var det fel eller konstigt? Kanske. Men varmt. Och så var det liksom Sebastian så duhhh.

Elliot hade ätit en hel twinkie. Seb var osäker på om den äldre skulle spy upp den senare eller inte, men just för tillfället försökte han att inte tänka på det. Det kändes bara bra, tillfredsställande, att den äldre hade ätit. Visserligen var en twinkie inte sådär jättemycket mat men det var ändå något.
Seb kände av hur killen i hans famn darrade. Jättemycket. Var det verkligen så kallt i rummet? Seb tyckte att det var ganska varmt. Kanske frös Elliot just för att han var så tunn och inte hade något fett att skydda mot kylan. Gud, vad sjukt. Så sjukt.
Kalla fingrar möte Sebs bara hud under tröjan. Han ryckte till lite, då han var oförberedd på den plötsliga kalla beröringen, men fortsatte sedan att pilla med lockarna. Tillät Elliot att ha sin hand där han hade den.

Det verkade vara okej att ha handen där på magen. Den yngre ryckte till lite, men sen verkade det lugnt. Bra.
Elliot huttrade till lite. Varför frös han så mycket? Nu hade han ju ätit så då borde det väl ha blivit bättre, eller? Fast det kanske inte gick så fort? Äh, kroppar var konstiga.
”Jag fryser”, mumlade han och gosade in sig ännu mer i Sebastians bröstkorg. Troligtvis favoritplaceringen nr 1.

Okej, Elliot frös verkligen. Otroligt mycket. Herregud, hur var det ens möjligt? Det var inte som att Sebs rum inte var väl uppvärmt.
”Vänta”, mumlade Seb tillbaks och drog sig undan. Plockade ihop maten han lagt fram på sängen och flyttade undan det till skrivbordet. Tog sedan fjärrkontrollen till teven och vände sig mot sängen igen. La sig ner under det tjocka duntäcket och lyckades, på något höger, dra med sig Elliot under också. Kanske berodde det på styrketräningen som Brandon tvingat honom att göra, men mest troligt var det för att Elliot var så väldigt smal.