Titel: Run away
Rating: PG-13
Kapitel: 1
Språk: svenska
Handling:
Cameron blev lämnad på barnhemmets trappa några dagar efter födseln tillsammans med ett brev som förklarade vad han hette och när han var född. Femton år senare är han fortfarande fast vid samma ilska som dagen då han blev bortlämnad. Han vill hämnas på sina föräldrar och visa för dem att han är mer än vad de tror och att de gjorde ett stort misstag. Han rymmer till staden New York där allting inte blir precis som han planerat...
Kapitel 1
Something else than sadness
Gatlyktorna lyste svart i hela området. Från fönstret på andra våningen i det ruckliga gamla tegelhuset kunde man lätt se utöver hela staden. New York hade alltid varit maffigt, med höga byggnader och tutande taxin som ville slippa förbi de andra bilarna så snabbt som möjligt. De flesta brukade inte få chansen att se det.
Cameron tittade sig snabbt över axeln, en flicka, inte äldre än fyra år, stod och tittade på honom med stora ögon. Han gjorde ett tecken att hon skulle vara tyst, vilket hon förblev, det enda hon gjorde var att titta på honom.
Genast vände han snabbt blicken mot fönstret igen och plockade fram fickkniven ur sin högra jeans-ficka innan han dyrkade upp fönstret som någon gång blivit fastspikat. Eftersom huset var så pass gammalt och slitet så var det inte speciellt svårt att få upp fönstret. Det skramlade till en gång, som fick en katt rakt under fönstret att fräsa till av förvåning och rusa in i ett par buskar. Cameron brydde sig inte om för att lyssna efter ljud ifall någon skulle ha vaknat, han hade inte tid med det. Det var nu eller aldrig.
Han kikade ut över kanten på fönsterbrädan, över två meter var det ner till marken, åtminstone tre av det han kunde se i mörkret. Han hade tur, månen var precis bakom några moln på den bäcksvarta himlen, vilket betydde att ingen skugga av honom skulle synas.
Han plockade upp ryggsäcken som låg på golvet bredvid hans fötter och lade den tillrätta. Efter det gav han tjejen bakom sig en kort blick och hoppade. Han landade med en hård duns på gräsmattan, hans högra fot landade i en sned vinkel och ett sting av smärta gick igenom den. Han lade ett finger i munnen för att inte skrika, han hade endast stukat den, så han kunde inte förmå sig att gå tillbaka.
På grund av hans självsäkerhet så ställde han sig snabbt upp och började smärtsamt gå. Asfaltsvägen kom genast emot honom då han klättrat över stängslet som inhägnade barnhemmets gård. Det var stort, fult och definitivt inte inbjudande. Där hade Cameron varit tvungen att tillbringa femton år, nu var det slut på det, han skulle aldrig mer sätta sin fot på det stället.
Foten återhämtade sig underligt snabbt, han hade förmodligen inte stigit så hemskt mycket fel, eftersom endast små sting gick igenom den då han smög sig vidare längs vägkanten. Inga bilar körde, med tanke på att barnhemmet befann sig av den delen av New York som var minst befolkad, så körde det inga bilar vid den tiden på natten.
Han skulle till den stora staden, där kunde han få ett litet jobb för att kunna livnära sig själv. Förmodligen fanns där även någonstans för honom att bo, om inte så fick han väl lura något hotell att han var rik och kunde bo där. Han hade alltid varit bra på att skådespela, det var en av hans få starka sidor. Han hade flera gångar slingrat sig ur något han inte velat göra på barnhemmet.
Hjärtat stannade i bröstet på honom då han hörde ljudet av en bil, utan att tveka hoppade han ner i diket och lade sig platt. Eftersom det var sommar och det inte regnat på flera veckor så hade han tur, det fanns inget vatten i diket.
Bilen körde sakta, polisen! Han hade endast varit borta i ungefär femton minuter och redan körde de förbi, sakta också. Det verkade som om den lilla flickan som märkt honom hade berättat för ordningsmännen på barnhemmet i alla fall. Han hoppade upp på fötter igen och drog upp huvan på sin slitna, svarta jacka. Det fanns inget värre än poliser, de fanns överallt och i precis det ögonblicket som de inte borde.
Som tur så visste han en snabb genväg in till staden, då han väl skulle hinna in till New York så skulle de aldrig hitta honom. Barnhemmet hade ingen bild på honom heller, det hade han sett till. Men de kunde förstås beskriva honom, som en femtonårig medellång kille med blont hår och gröna ögon. Det var så som han såg ut, välbyggd var han också eftersom han ofta sportade då de var ute på dagarna på barnhemmet.
Han hade blivit förd dit, genast som han föddes av sina föräldrar. Trodde han, de hade lämnat honom på trappan inlindad i en filt med ett brev inuti. Där det endast stod att han hette Cameron och när han var född. Inget annat, inte ens varför de lämnat honom där. De hade lämnat honom på natten, vilket var en del av orsaken varför han hade rymt vid exakt samma tidpunkt. Det enda han egentligen ville vara att hitta sina föräldrar och visa för dem vilket stort misstag de gjorde då de lämnade honom.
”Cameron”, sade han till sig själv. ”Du borde ha gjort det här mycket tidigare.”
Han hoppade över en stor stock som låg rakt i hans väg på stigen som han gick vid de tätbebyggda radhusen. I ett av fönstren lös det och han kunde höra smått ljud av teven, förmodligen så var det något roligt program. Eftersom människan som tittade på teve skrattade hela tiden.
Cameron tittade mot stan, han var inte långt ifrån, men förmodligen så skulle han inte få så mycket gjort då det var natt. Han kunde lika bra stanna till vid radhusen och gömma sig i ett av de få träden som fanns där för att få till sig en någorlunda sömn. Han ville inte precis bli sedd genast som han flytt från barnhemmet, i så fall kunde ju vad som helst hända.
Han hoppade smidigt över staketet som markerade ett av radhusens gård, vilket råkade vara till det huset som det lös ifrån. Där fanns det mest träd, tätt, bakgården var inte speciellt välordnat och gräset var oklippt. Så han antog att det inte fanns någon som gick så ofta på bakgården.
Cameron klättrade upp i det trädet med tätast av gröna löv, han satte sig på den kvisten som såg bekvämast ut. Sedan lade han sin ryggsäck bakom huvudet och stängde nöjt ögonen. Äntligen var han fri...
Ska jag fortsätta?