Lily Potter och rummet ingenstans

Titel: Lily Potter och rummet ingenstans
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Inga
Färdigskriven: Nej
Rating: PG bara för säkerhetsskull
Beskrivning: Handlar om Lily Luna Potters liv.

Prolog

Harry satt inne i kråkboets vardagsrum och väntade. Eller satt gjorde han inte. Han vankade av och han och kunde för sitt liv inte sitta still och han kunde inte komma på en enda gång han hade varit såhär nervös förut. Fast om han tänkte efter kunde han komma på två gånger. Harry stannade upp och tittade på klockan. Tre timmar hade gått nu. Han fortsatte att gå fram och tillbaka. Förvånad över att hans steg inte gjort en stig i det hårda trägolvet ännu.
- Pappa, sade en liten fyraårig pojke som satt i en fåtölj bredvid sin lillebror, pappa är mamma sjuk?
Harry stannade upp och tittade på de små blåa ögonen som var nära till tårar. Han gick fram till honom och satte sig på huk framför honom.
- Nej mamma är inte sjuk, James, sade Harry ömt och tog hans hand. Hans lillebror satt bara och såg på sin pappa med stora gröna ögon och ett osäkert leende på läpparna. Han förstod inte riktigt vad som pågick.
- Men varför gör du så där då? Frågade James, som tydligen inte var riktigt nöjd med sin pappas svar.
Harry tänkte efter.
- Det är ingen fara med din mamma, jag gör så för att jag är glad, sade Harry, Jag är glad för snart kommer ert syskon.
- 'Yskon, sade lillebrodern glatt och fnittrade.
- Just det Al, du kommer bli storebror, sade Harry och rufsade o i hans svarta hår.
- Sto' sto' ,sade Albus.
James log lite mot sin pappa men såg fortfarande orolig ut.
Harry slog sig ner i fåtöljen bredvid dem eftersom James tydligen blev orolig när han var uppe och gick.
För att ha något att förströ sig med plockade han upp dagens Hört och Sett. The Daily Prophet låg bredvid men han litade inte på den tidningen ännu så han kastade bara ett ointresserat ögonkast på första sidan. Han slog upp första sidan i Hört och Sett och fick syn på en bild av sig själv och en uppmaning om att läsa sida 12.
Harry bläddrade fram och där gick att läsa.

” Kära läsare!
Idag är jag stolt över att pressentera den nyaste boken om Harry Potter har kommit ut i bokhandlar över hela världen. I år är det också exakt åtta år sen Harry Potter bekämpade Voldermort i envig och vann. Allt detta och mycket mer kan ni få läsa om i ” Livet om Harry Potter då och nu”. Boken är skriven av Seamus Finnigan som också var en av de närmsta vänner Harry Potter hade på Hogwarts. I boken finns exklusiva intervjuer med Harry Potter själv och hans nära och kära. Boken sägs vara den mest pålitliga boken om Harry Potter som hittills kommit ut och jag hoppas ni kommer få stort nöje av den.
Er pålitliga källa Caren Nowel ”

Caren Nowel log stort och blinkade mot Harry på bilden bredvid texten.
Harry lade ifrån sig tidningen på bordet bredvid sig. Seamus hade kommit hem till dem för några månader sedan och frågat om han fick göra en intervju. De senaste åren hade Harry tyckt det var nog med böcker om honom själv så han hade nekat alla som sökt upp honom. Men när Seamus dök upp kände Harry att han inte hade kunnat säga nej. Bilden av Seamus sönderslagna ansikte efter det sista året på Hogwarts hade fortfarande varit i för starkt minne. Så han hade accepterat en intervju. Harry log. Han var säker på att Seamus bok skulle bli den bästa på länge.
Harry rycktes upp från sina tankar när dörren till vardagsrummet for upp med en smäll. Han flög upp ur fåtöljen av ren reflex.
Flera personer for in genom dörren. Hermione och Ron kom först. Ron bar på lilla Rosie som han satte ner vid Albus sida som nu var tom. James hade hoppat upp och sprungit fram för att krama Teddy Lupin som kommit in direkt efter Ron och Hermione.
- Har det hänt något än? Frågade Hermione upphetsat. Hon gav Harry andfått en kram. Hennes mage var nästan lika stor som Ginnys hade varit senaste gången han sett henne.
- Jag vet inte, sade Harry, jag har varit här och tagit hand om James och Albus.
- Hej kompis, sade Ron och gav honom en kram han också. Plötsligt for Mr Weasley in genom dörren också. Kalabalik rådde i vardagsrummet. Mr Weasley kramade sin son och Ron besvarade kramen. Albus och Rose kramade varandra och skrattade högt.
Hermione pratade snabbt och upphetsat med Harry, som i sin tur inte alls lyssnade på henne
En kvinno röst harklade sig och hela skaran tystnade. Mrs Weasley var röd om kinderna men hennes ansikte sken av lycka
- Harry, sade hon och vinkade med handen, i en gest som sa ”kom nu”.
Harry såg skräckslaget på de andra. Mr Weasley lade armarna om Rose och Albus som hade slutat skratta och nu tittade intresserat på scenen framför dem. Hermione log uppmuntrande mot Harry och Ron såg minst lika skräckslagen ut som Harry själv. Hermione gav Harry en puff i sidan.
- Gå nu, viskade hon, vi håller koll på Al och James.
Harry följde mekaniskt med Mrs Weasley in i en kort korridor och sedan in i ett större rum. Ginny satt i sängen med armarna om något, ungefär lika stort som en docka. Hon såg upp när de två kom in och, precis som Mrs Weasleys, hennes ansikte sken av lycka. Hon såg trött ut. Harry tassade fram till Ginny. Han satte sig på säng kanten och tittade på det lilla barnet.
- Det är en flicka, snörvlade Ginny och Harry såg att hon grät. Han lade armen om henne och kysste henne på pannan.
- Vad ska hon heta? Frågade Harry och tittade på flickan i sin mors armar. Hon låg nästan helt stilla.
Ginny såg upp på Harry och log svagt.
- Lily, sade hon och såg åter på barnet, Lily Luna.
Harry såg på sin första lilla dotter.
- Vill du hålla henne? Frågade Ginny.
Utan att vänta på svar lade hon henne i hans armar. Ginny själv lutade huvudet mot kudden och somnade direkt. Mrs Weasley grät stilla lyckotårar och gick ut genom dörren.
- Lily Luna Potter, är det så du heter? Frågade Harry och flickan slog upp de stora ögonen och såg på sin pappa. Rörde sig inte. Gav inte ifrån sig ett ljud förutom de jämna andetagen. Bara såg på honom. Harry såg in i de mörkbruna ögonen.
- Då så, sade han och log, Välkommen Lily Luna Potter, välkommen hem.

Jättefin! ♥ ♥
Du skriver jättebra, jag blir alldeles rörd! ♥

Åh tack så jätte mycket

Du skriver fantastiskt!

Kapitel 1.

I ett hus, på landsbygden i London, rådde tystnad. Det enda som hördes var lätta andetag inifrån fyra olika rum. Utanför fönstret började morgonen gry och fåglarna vaknade och började drilla sina sånger. Det var tidig sommar och morgnarna var ljusa. Klockan var bara sex men solen strålade in, med sin fulla kraft, genom fönstret till den yngsta personen i husets rum. Det rörde sig i sängen och flickans huvud dök fram från täcket. Hon blinkade några gånger mot ljuset och tänkte sömnigt för sig själv att hon var en idiot som inte dragit ner rullgardinen. Hon drog täcket över huvudet igen men solen sipprade igenom det tunna tyget. Med ett lågt morrande drog hon av sig det och satte sig upp i sängen och sträckte på sig. Hon orkade inte gå och dra för rullgardinen men samtidigt var hon för pigg för att somna om. Hon tittade på klockan på väggen och stönade. Det var för tidigt att vakna än. Hon sträckte sig efter vattenglaset på nattygsbordet. Det var halvfyllt och hon satt och stirrade på det glittrande vattnet som skvalpade där i. Av ren impuls förde hon glaset till huvudet och hällde det över sig. Hon flämtade till när det kalla vattnet rann ner i nacken och vidare ner längst ryggraden.
- Varför gjorde jag sådär? Mumlade hon lågt och trevade med handen efter något att torka sig med. Hon fick tag i täcket och torkade sig med det. När hon såg sig omkring igen märkte hon att ögonen vant sig vid ljuset en aning och ögonlocken var inte lika tunga.
- Tja det funkade i alla fall, mumlade hon nöjt och reste sig upp.
Hon gick fram och öppnade fönstret. Den ljumma morgon luften var skön mot ansiktet men hon frös om ryggen och bröstet, vilka båda var plaskvåta. Hon lät fönstret stå på vid gavel och smög fram emot garderoben. Hon hade sitt rum precis över föräldrarnas så hon gick så tyst hon kunde för att inte väcka dem. Hon öppnade de vita garderobs dörrarna och drog ut första bästa T-shirt och ett par jeansshorts. Hon bytte snabbt om och såg sig omkring i rummet.
- Vart är min jeansbasker? Mumlade hon fundersamt.
Efter att ha letat med blicken ett tag fick hon syn på den. Den låg uppe på garderoben och bara en flik stack fram. Suckande hämtade hon skrivbords stolen och ställde den så att hon kunde nå upp. Hon sträckte sig upp och fick stå på tå så att hennes fingrar trevande kunde leta på ovansidan av garderoben. Plötsligt for sovrumsdörren upp och en stor, svart best for in. Den stötte hårt i stolen som hon stod på. Hon famlade efter något att håla sig i men det enda hon fick tag i var kanten av baskern. Handlöst föll hon mot marken med ett krampaktigt grepp om den blåa jeansmössan. Med ett brak föll hon och stolen ihop i en hög. Hon hörde hur någon började röra sig på nedervåningen och snart hördes fotsteg i trappan.
- Lily? Ropade en kvinnoröst och for igenom korridoren in i hennes rum.
- Nej men lilla gumman! Utbrast hennes mamma när hon for in i rummet, slog du dig?
Lily kravlade sig skrattande upp från golvet.
- Det gick bra mamma, svarade hon och log, jag fick tag i mössan.
Hon log och höll upp mössan i luften som någon sorts trofé.
Hennes mamma tittade bekymrat på henne.
Lily såg det och suckade.
- Titta inte så på mig mamma! Sade hon irriterat, Jag är inte skadad.
Lily fick se en svart liten nos sticka fram under sängen. Hon föll på knä och drog fram den stora svarta labradoren.
- Du ditt lilla busfrö! Sade Lily bannande, Vad gjorde du för något?
Hunden lade huvudet på tassarna och signalerade med hela kroppsspråket att han skämdes.
- Ut med dig! Sade Lily strängt och pekade på dörren.
Hunden reste sig och for ut lika snabbt som han kommit in.
Ginny stod fortfarande i dörröppningen.
- Är du säker..? började hon.
- Ja mamma jag är säker! Avbröt Lily uppgivet.
Ginny smålog åt sin dotter och försvann ut ur rummet med en vinkning. Lily hörde hennes steg försvinna ner för trappan och in i sovrummet igen.

S
SK
SKR
SKRI
SKRIV
SKRIV M
SKRIV ME
SKRIV MER
SKRIV ME
SKRIV M
SKRIV
SKRI
SKR
SK
S

Jättebra!! Jag vill gärna läsa mer

Bravo!
Du skriver jättebra, jag gillar verkligen den här fanfictionen.
Den känns genomarbetad och verklig!
♥ ♥ ♥

Fortsättning på kapittel 1.

Lily gick fram till spegeln och satte baskern på snedden över det rufsiga röda håret. Hon brydde sig inte om att borsta det. Hon såg sig uttråkat om i rummet. Ingenting fångade hennes uppmärksamhet, varken det halvfärdiga pusslet som låg på skrivbordet eller travarna av böcker vid sängens fotända. Lily gick istället fram till det öppna fönstret. Hon hoppade upp på fönster bläcket och höll i sig i fönsterkarmen. Sedan svingade hon sig vant ut till brandstegen som, lägligt nog, var placerad utanför hennes fönster. Hon klättrade snabbt ner, pinne efter pinne. Vid sista pinnen var det bara någon meter kvar till marken. Så hon hoppade och landade mjukt på det ljusgröna gräset. Lyckligt såg hon sig omkring. Hon älskade sommarens färgsprakande natur och varma väder. Hon drog ett djupt andetag och fyllde lungorna med ljummen morgonluft och fångade upp dofterna av gräs, jord och de svaga dofterna av sötma från blommorna i rabatten. En humla flög runt hennes nakna fötter och slog sig ner på en prästkrage lite längre bort. Genom hennes huvud for en flyktig tanke, som lät misstänkt mycket som hennes mamma, om att det var väldigt riskabelt att gå ute utan skor, men den försvann lika snabbt som den dykt upp. Istället gick hon genom det ännu daggvåta gräset och smålog när det kittlade henne på anklarna.
Fågelkvitter från trädtopparna. Fjärilsvingarnas, nästan knäpptysta, fladdrande. Lily kunde inte låta bli att le stort åt allting. När hon kom fram till slutet av trädgården klättrade hon upp på en stor stenbumling. Som tusen gånger förut, undrade hon hur den kommit dit. Men som vanligt glömde hon tanken innan hon hunnit fästa sig vid den riktigt. Hon ställde sig på stenen och spejade ut över trädgården. Hon kunde se allt därifrån. Hon såg igelkotts mamman röra sig under den stora berså busken. Hon såg en fågel dyka mot marken och ta tag på en mask och hon hörde ungarnas hungriga skrin ifrån boet i tallen. Någonting kittlade henne på tån. Hon böjde sig ner och fick syn på en liten skalbagge. Det blåsvarta skalet glänste i solen och den lilla kämpade med att komma upp på foten. Lily tog ett försiktigt grepp om den och lade den i sin hand. Den drog skrämt in benen under sig. Lily satte sig på stenen med korslagda ben. Hon kände hur benen på den lilla skalbaggen började röra sig igen. Den spatserade nyfiket över handen. Först kittlades set mest men efter ett tag började dess steg kännas som nypningar.
- Aj, sade Lily lågt och lyfte över skalbaggen till andra handen.
Samma sak igen, först kittel sedan nyp.
Lily hoppade ner från stenen och höll skalbaggen löst med fingertopparna igen. Benen sprattlade den här gången. Hon var säker på att hon hade sett såna här skalbaggar förut, men bara i skogen, aldrig i trädgården. Lily såg fundersamt in i den glesa skogen som gränsade till trädgården.
- Nu ska du få komma hem lilla vän, sade hon och log mot skalbaggen. Hon gick runt stenen och in i skogen. Den var gles och marken var täckt av mossa, vilket var väldigt bra med tanke på Lilys fötter. Ju längre in hon kom, ju tätare blev skogen. Tillslut var hon så långt in att hon nästan omslöts av träd och det ljus som sipprade in gav skogen ett magiskt sken.
Hon satte sig på huk och lade varsamt ned den lilla skalbaggen på marken. Den gick några steg, bredde sedan ut vingarna och flög iväg. Lily såg förvånat efter den.
- Hejdå lilla skalbagge, sade hon och vinkade.

MEER!!!
Jätte super bra!!
Jag ÄLSKAR det sättet du skriver på! ♥♥♥