Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Detta inlägg gav 10 poäng till Hufflepuff!
Titel: Länken
Språk: Svenska Färdigskriven: Ja (52 korta kapitel). Genre: Äventyr och romantik. Rating: PG EDIT 201014: Tack Nordanhym för det fantastiska omslaget! Handling:Nittonåriga mugglaren Miriam får en unik chans att tillbringa ett läsår på Hogwarts under Harrys fjärde år där. Utanför grindarna tas hon emot av en kylig och högdragen person, som icke desto mindre väcker hennes känslor. Spoiler alert! Avslöjar handlingen i fjärde boken. Jag uppskattar alla sorters kritik, gärna konstruktiv sådan Taggar Spoiler: Tryck här för att visa! Om ni läser, lämna gärna något litet spår, så jag vet om jag ska lägga upp nya kapitel Jag läser gärna andras fanfictions och tycker att det är jätteroligt! LÄNKAR TILL KAPITLEN: Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 1 - Tillträde Första november. Första dagen på den månad jag föredrar framför alla andra. Speciellt när den var precis som nu: Ljudlös, vindstilla, med en dimma som gjorde landskapets konturer mjuka som silke. Den omslöt mig på alla sidor, så att det enda som syntes tydligt var den tillbommade höga grinden. "Tillträde förbjudet - risk för ras". Ruinen bakom den var endast en formlös massa, som otydligt skymtade mellan de fuktiga stängerna. Det var inte särskilt kallt, men ändå drog jag den svarta kappan tätare om mig. Den hade varit fruktansvärt dyr, men det var det värt, eftersom det var den som haft störst likhet med en mantel - knälång, vid och med en stor pälskantad huva. – De kommer att känna igen dig på den, hade Leonardus sagt. Och på lösenordet. Det hade känts oväntat enkelt, det där lösenordet, med tanke på situationen. Ty det var onekligen en unik situation att få tillträde till en värld som man endast tror existerar i sagorna. Fortfarande var det svårt att tro att det jag stod inför verkligen skulle inträffa. Men allt stämde. Exakt på klockslaget som bestämts såg jag en gestalt ta form i dimman. Med myndiga steg kom den emot mig och det var ingen tvekan om att mannen som lösgjorde sig ur dimman var från den värld jag nu skulle få möta. Lång, svart mantel, fotsid till skillnad från min, svart halvlångt hår och dramatiska, markerade ansiktsdrag som av någon anledning fick mig att tänka på en skådespelare på en teaterscen. Men det här var inte teater. Det skulle det ju inte vara. Det fick det inte vara … - I was sent to meet you. Hans röst var mycket djup och tonen var kall och avmätt. Jag försökte le och sträckte fram handen, men han tog den inte utan höjde bara på ögonbrynen. Förvirrad kände jag hjärtat hoppa över ett slag, men plötsligt kom jag på det. – Veritas, sa jag högt och tydligt och tvingade mig att möta hans blick. Den var svart och sluten, men vid ljudet av lösenordet lyste den svagt upp. Han gjorde tecken att jag skulle följa honom och vände på klacken med manteln böljande om sig. Förvirrad följde jag honom fram till grinden, där jag såg honom plocka fram en trollstav ur sin mantel och röra vid förseglingen. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 maj, 2018 15:29
Detta inlägg ändrades senast 2020-10-20 kl. 19:41
|
Mintygirl89
Elev |
24 maj, 2018 18:16 |
Avis Fortunae
Elev |
Tack Mintygirl89! Jag blir så glad!
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 maj, 2018 18:51 |
Mintygirl89
Elev |
24 maj, 2018 18:51 |
Avis Fortunae
Elev |
Hoppas jag lägger det här på rätt ställe nu
Här kommer kapitel 2! Kapitel 2 - Rektorn - Ni måste stänga era ögon ordentligt, är jag rädd. Och jag måste insistera på att ni inte öppnar dem förrän jag ger klartecken. Hans ton var fortfarande lika kylig och jag började känna mig illa till mods, men jag slöt lydigt ögonen och undrade hur det skulle kännas. Skulle marken gunga under mina fötter? Men inget sådant inträffade. Inte en vindfläkt kändes. Icke desto mindre var det överväldigande när han gav mig klartecken att öppna ögonen och jag såg slottet torna upp sig framför mig med sin vidsträckta utsikt över sjön. Jag följde min ledsagare, som fortfarande inte presenterat sig, in i slottet. Det var lika högt i tak, lika ekande och respektingivande som jag kunnat föreställa mig. På långt avstånd hörde jag elevernas röster från stora salen, och även de kändes avlägsna. Skulle allt och alla ta emot mig på detta sätt? Med en tom, ekande distans? Min olust växte när vi i obarmhärtigt raskt tempo tog oss uppför höga trappor och förbi en stenstaty med hjälp av ännu ett lösenord. Rummet vi kom in i kändes dock både varmt och välkomnande. En brasa brann i öppna spisen, men den största värmen kom från ögonen hos den gamle mannen bakom skrivbordet. Han fäste genast sin blå blick på mig, steg upp och kom fram och omfamnade mig innan någon av oss hunnit yttra ett ord. Jag försvann in i hans väldiga midnattsblå mantel som doftade svagt av parfym, och hans långa skägg kittlade mig i ansiktet. Efter den väldiga kramen höll han mig på armlängds avstånd och sa: - Välkommen till Hogwarts! Äntligen, efter alla dessa månader av planering, får vi möta dig till sist. – Jag hoppas det inte varit för mycket besvär, svarade jag, fortfarande en aning försagd. – Albus har alltid haft en förkärlek för riskfyllda experiment, hördes min ledsagares högdragna röst bakom ryggen. – Severus har väl inte skrämt dig? skrockade Albus Dumbledore och log godmodigt bakom skägget. Det kändes säkrast att inte svara på det, så jag lät istället blicken svepa över rummet på jakt efter något att säga. Förtvivlat hoppades jag att engelskan inte skulle svika mig alltför mycket när jag sa: - Jag vet att ni är en upptagen man och vill inte spilla er dyrbara tid, mister Dumbledore. Om ni önskar, börjar jag gärna direkt med mina åtaganden. Det ... Det är väldigt vackert här … Vad hade nu dessa meningar för samband med varandra? Jag ryste inombords och försökte andas lugnt. Inte tala om man inte har något vettigt att säga, det hade jag ju länge försökt praktisera, så varför inte göra bruk av det nu? Det blev inte lättare när Severus slängde en likgiltig blick på mig som om jag varit en irriterande fluga som sluppit in på kontoret, och tvärt bet av mina osammanhängande ord: - Om ni ursäktar, rektorn. Jag behöver snarast återgå till mina ... åtaganden. Det var ingen tvekan om att hans röst dröp av sarkasm och det kändes som ett sting av smärta inuti. Han vände på klacken och försvann genom dörren utan att jag saknade honom det minsta. Nu var mitt enda hopp att människorna här skulle var mer lika Dumbledore i fråga om bemötande. – Så, så, sa denne vänd till mig. Nu ska ni sitta ner och vi ska diskutera hur er tid här hos oss ska gestalta sig. Får det lov att vara en kopp te? Och han räckte mig en stor mugg med en rykande vätska med samma färg som de gyllene stjärnorna på hans mantel. Om ni läser, lämna gärna något litet spår, så jag vet om jag ska lägga upp nya kapitel Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 maj, 2018 19:09
Detta inlägg ändrades senast 2018-06- 2 kl. 21:07
|
Ginerva2003
Elev |
Så bra!!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 27 maj, 2018 22:38 |
Avis Fortunae
Elev |
Skrivet av Ginerva2003: Så bra!!!! Tack så mycket Ginerva2003 ! Jag blir så himla glad! Här kommer ett nytt kapitel. Kapitel 3 - Åtaganden Det är förunderligt hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting. Man kan ju tycka, att vistelsen på en skola för häxkonst och trolldom skulle vara något av det mest spännande man kan vara med om. Man skulle kanske kunna föreställa sig att det var äventyrligt att befinna sig på samma plats som hundratals blivande unga häxor och trollkarlar. Man kunde ju definitivt tro att detta skulle leda till någon form av upplevelse som det skulle innebära en uppoffring att inte få delge världen i efterhand. Så icke i mitt fall. Till och med på denna sagolika plats, dold för omvärlden och känd endast för ett fåtal, hade jag redan efter några få veckor lyckats få trygga och riskfria vardagsrutiner lika grå som november där utanför. – Det är ytterst viktigt att ingen får reda på vad Ni är, hade Dumbledore allvarligt sagt mig den där första dagen. Bara jag och Severus vet, och så måste det förbli, främst för er egen säkerhet men också för vår. Ni förstår säkert vad det innebär om vår värld skulle avslöjas. När ni gick med på att avge eden, visste ni vad det får för konsekvenser om Ni bryter den? Jag nickade tyst och viskade: - Obliviate. Men egentligen undrade jag om det skulle vara någon större förlust för mig att få mitt minne av de här veckorna justerat och utsuddat. Jo, såklart skulle det vara en förlust av några månaders latinstudier, vilket naturligtvis skulle orsaka problem med utbildningen på sikt. Men vad upplevelsen beträffar hade detta egentligen kunnat vara vilken skola som helst, om än ovanligt vackert belägen. Dagarna började med frukost vid lärarbordet, på värdigt avstånd från eleverna, som satt där i sitt surrande svarta hav och delade allt det där jag inte kunde vara med och dela. Med mina nitton år var jag bara obetydligt äldre än de äldsta av dem. Naturligtvis hade jag nyfiket spanat efter Harry Potter, som gick fjärde året och som var så berömd i den här världen, och visst var det speciellt att se honom i verkligheten. Men han var som de populära människorna i min egen skola: oåtkomlig och avlägsen för den som levde sitt liv på golvnivå utan att ta några som helst risker. Utan att döda vidunder och jaga iväg dementorer - eller ens, i mitt fall, utan att våga ta kontakt med någon man inte kände. Dessutom var Harry extra mycket i ropet nu, eftersom hans namn hade dykt upp i den så kallade flammande bägaren som en extra deltagare, förutom de vanliga tre, i turneringen för magisk trekamp. Turneringen var ett samarbete mellan tre olika skolor - Hogwarts, Beauxbatons i Frankrike och Durmstrang på hemlig ort i något nordligt, kyligt land. Alltså var det fler elever än vanligt på skolan just nu. Min dag fortsatte tillsammans med professor Sprout och att förbereda växthuset för dagens lektioner. Jag vet inte vad Dumbledore använt för ursäkt för min frånvaro av trollstav, men Sprout gjorde aldrig några frågor utan instruerade mig vänligt att sopa växthusets golv, vattna ofarliga plantor eller fylla krukor med jord. Efter timmarna i växthuset följde tiden innan lunch vilken var det närmaste jag fick komma en lektion med eleverna. Förvandlingskonst, örtlära och trollformellära ansågs alltför riskfyllda för en mugglare att vara med på. För att inte tala om försvar mot svartkonster! Bara en blick på läraren Moody sa allt. Han haltade omkring i korridorerna med sitt galna magiska öga och det ryktades att han förevisade de tre olagliga förbannelserna på lektionerna. Dock hade det bestämts att lektionerna i trollkonsthistoria och trolldryckskonst var tillräckligt säkra för en viss mån av deltagande. På trollkonsthistorian innebar det att jag satt med mina egna latinstudier eftersom jag varken kunde se eller höra spökläraren, och av de andra elevernas miner att döma var detta ingen större förlust. Under trolldryckslektionerna var det meningen att jag skulle assistera med enkla och praktiska uppgifter, som att hacka rötter och diska flaskor, vilket jag utförde så gott jag kunde, medan Severus - som alltid, enligt formen, kallades professor Snape - undervisade klassen. Han var inte fullt lika högdragen mot mig som den första gången vi träffades, men fullständigt distanserad, och många ord bytte jag inte med varken honom eller eleverna. Eftermiddagarna tillbringade jag i biblioteket med mina latinstudier och dess koppling till trollformler. Det var intressant och för några timmar glömde jag omgivningen. Ofta blev jag sittande till långt in på kvällarna, men hungern brukade driva in mig till middagen vid lärarbordet, dit jag gick med blandade känslor. Det var svårt att konversera lärarna utan att avslöja alltför mycket om sig själv. Känslan av ensamhet var faktiskt värst på dagarna, då jag var omgiven av människor som jag inte kunde öppna mig inför. Nätterna var något lättare eftersom jag alltid trivts bra i mitt eget sällskap och med mina egna fantasier. Jag tänkte mycket på olika människor och händelser som inträffat under dagen. I det vackra lilla tornrummet vävdes så de regnbågsfärgade fantasier som vida överträffade verkligheten, och så gick livet vidare ungefär så som det alltid gestaltat sig. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 28 maj, 2018 18:15
Detta inlägg ändrades senast 2018-06- 2 kl. 21:08
|
Croyez
Elev |
29 maj, 2018 14:57 |
Avis Fortunae
Elev |
Skrivet av Croyez: Jätte duktig! Jag läser! Tack så mycket Croyez, vad glad jag blir att du läser! Här kommer nästa! Kapitel 4 - Latin En eftermiddag fick jag oväntat sällskap i biblioteket. Som vanligt förskansad bakom mina högar av latinlexikon och trollformelläror, hajade jag till vid ljudet av en röst som viskade ovanligt högt och otåligt vid bordet intill. – Du saknar honom ju! Och jag vet att han saknar dig! I en glipa mellan boktravarna syntes Hermione Grangers stora lockiga hårburr och mitt emot henne satt ingen mindre än Harry själv. Det var första gången jag såg honom på så nära håll. Hans gröna ögon var ännu mer intensiva än på bilderna, men de såg inte glada ut. Inte alls. Faktum var att hela hans hållning präglades av oro och att han även såg väldigt ledsen ut. Nu gnistrade det dock till i de där sorgsna ögonen och han fräste: - Saknar honom? Jag saknar honom visst inte … - Åh, nej då, inte alls, fräste Hermione tillbaka. Såklart inte. Så nu är det lika bra att vi sätter igång om vi ska få något gjort, Harry. Du behärskar fortfarande inte Locka till sig-besvärjelsen, och all kunskap kan vara till nytta för dig i turneringen! – Exakt hur ska just den kunna hjälpa mig? suckade Harry dystert. – Tro mig, det vet man aldrig! sa Hermione. Vänta här medan jag hämtar trollformellärorna. Jag tror vi behöver ett lexikon i latin också … Hennes bruna ögon flög blixtsnabbt runt i rummet och landade på mina högar med böcker. – Ursäkta oss, miss! ropade hon, reste sig och var med ens alldeles mitt emot mig. Finns det någon av de där böckerna ni inte använder för tillfället? Jag var så överrumplad att jag inte genast fann orden. Hennes hjärna verkade arbeta betydligt snabbare än min och innan jag riktigt förstått vad som hänt fortsatte hon: - Eller skulle ni vilja göra oss sällskap? Vi kan ju dela bord och använda de böcker vi behöver. Jag är Hermione Granger och går fjärde året. Hon sträckte fram handen och äntligen fann jag mig, reste mig och tog den. – Miriam, sa jag och kunde le mot henne. Naturligtvis kan vi dela bord och böcker. Jag kommer bort till er. – Så trevligt att få träffa er, sa Hermione när vi satt runt samma bord alla tre. Jag har undrat lite vem ni är. Förlåt att jag frågar, men är ni elev, lärare eller någon sorts assistent? – Jag ingår i det internationella programmet för det här året, kan man säga, sa jag enligt Dumbledores instruktioner. Men jag är inte från Durmstrang eller Beauxbatons, som de andra utländska gästerna, utan studerar på en svensk skola. Vi går ett år längre än er, och jag går ett extra år för det utbytet, så jag är nitton år. – Men ni har ingenting med turneringen att göra? frågade Harry. – Nej, inte alls, svarade jag. Jag vet faktiskt inte mycket alls om turneringen. Mina studier är inriktade på latin. – Åh, då kanske du kan hjälpa oss med våra trollformler? utbrast Hermione och glömde i sin iver att nia mig. Vi ska börja fördjupa oss i teorierna kring Locka till sig-besvärjelsen, och du har ju studerat några år längre än oss … Mitt hjärta hade nästan stannat i bröstet på mig vid hennes förslag och jag avbröt henne förskräckt: - Tyvärr, det är mest latinet jag studerar, förstår ni. Jag är ledsen. Verkligen. Och med ens, utan att jag förstod varför, fick jag gråten i halsen. Skymningen som föll utanför bibliotekets fönster kändes med ens så ohyggligt mörk utanför det ihärdiga lampskenet över bordet. – Åh, tänk inte på det, sa Hermione genast och log överslätande. Men hur trivs ni hos oss? Ni umgås väl inte så mycket med eleverna, eller hur? Jag har mest sett er assistera professor Snape. Vad tycker ni om det? Förvånat kände jag att kinderna började bränna som eld. Irriterat försökte jag ta mig samman när jag sa: - Professor Snape och jag talar inte så mycket med varandra. Jag utför bara några enkla uppgifter där. – Bry dig inte om hans sätt, sa Hermione allvarligt och glömde åter att nia mig. Instinktivt kände jag hur jag tyckte mer och mer om henne. – Snape kan vara förfärligt orättvis. Minns du häromdagen, Harry, när han totalt ignorerade att Malfoys besvärjelse hamnade på mig? Men det hade en fördel i alla fall, mina framtänder fick normal storlek när jag var hos madam Pomfrey! Hon fnittrade och visade ett par små söta framtänder. Jag kunde inte låta bli att le, men hejdades av Harrys slutna ansiktsuttryck. Tydligen hade det hon berättat fått honom att tänka på någonting obehagligt. – Hermione, vi måste snart gå, mumlade han. Hon nickade och frågade om hon kunde ta med en bok ur min hög. Så reste de sig och Harry gick i förväg med en lätt nick åt mitt håll. Hermione dröjde sig kvar och kikade på mig under lampan. – Tro inte allt som sägs om Harry, sa hon tyst. Han ville inte alls att hans namn skulle hamna i den flammande bägaren, och han tycker inte så mycket om att vara känd. Det är tufft för honom nu med den lögnaktiga artikeln i Daily Prophet. Om bara den där tjurskallen Ron kunde sluta vara avundsjuk och börja tala med honom igen! De är bästa vänner och Harry har räddat livet på hans syster! Jag nickade stumt och allvarligt. Överväldigad över hennes förtroliga sätt satt jag kvar och stirrade ut i mörkret, med tankarna på allt annat än latin. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 29 maj, 2018 21:32
Detta inlägg ändrades senast 2018-06- 2 kl. 21:12
|
Pride Potter
Elev |
31 maj, 2018 15:21 |
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Du får inte svara på den här tråden.