Prs tippest & JustAFriend

Här är tråden tippest!

Mall:


Min mall:


Detta är ett privat rollspel. Läs gärna men håll tassarna borta. Vill också lägga in en varning om du lätt triggas av diverse självskador och våld. Då finns det andra trådar som är bättre för dig♥

Det var bara Elliot och några elever från tre årskurser under som befann sig i bildsalen den här regniga eftermiddagen. Elliot hade gått hit direkt efter sista lektionen. Vännerna hade undrat om de skulle hänga men just nu behövde han bara vara ensam. Eller åtminstone vara sig själv för en stund. Inte för att han var någon annan annars, men det kändes nästan så. För det mesta var det nästan befriande att "ta på sig masken" mer eller mindre men vissa dagar, som denna orkade han helt enkelt inte. Idag var en dålig dag. En ångestdag. En mörk dag. En dag han definitivt inte ville spendera i tumultet hemma.

Han hörde hur de andra eleverna plötsligt insåg att de skulle missa någon buss. De rafsade snabbt ihop papperna och störtade sedan ut genom dörren. Den sista tjejen höjde handen i en liten vinkning och stängde sedan hastigt igen dörren. Elliot log försiktigt och nickade till svar. Det ända som hördes var nu smattrandet från rutorna. I hörnet där han satt hade han full uppsyn över allt i salen. Kontrollbehovet satt inpräntat och osäkerheten som gnagde inombords höll med om att placeringen var mer än godkänd.

Han sänkte blicken ner mot ritblocket. Den enda bilduppgiften som han egentligen hade den här veckan var att vika ett djur som han sedan skulle ta med på nästa veckas lektion. Han rev ut en sida ur blocket och sträckte sig efter saxen för att klippa pappret kvadratiskt. Han stirrade på saxens vassa kant. Troligtvis slö, men det var desto bättre. Minnen snabbspolades förbi hans ögonlock. Smärtan han kände inuti var för svår att hantera. Han tryckte ner spetsen i armen, långsamt för att riktigt känna hur den försökte tränga igenom huden. Han bet hårt ihop för att inte skrika av smärta. Han började skaka kraftigt. En blodrännil rann nerför den nedre delen av armen. Tårarna brände innanför ögonlocken. Han kastade förskräckt bort saxen och den landade med en svag duns på golvet. Han pressade pappershanddukarna, som egentligen var tänkta till måleriet, mot det nu öppna såret på armen. Han pressade hårt. Vad hade han ens tänkt? Inte nu. Inte här. Tänk om någon hade kommit. Han såg sig skamset omkring för att säkerställa att han fortfarande var ensam.

Så fort skoldagen var över så hade Sebastian Boyd sprungit ut ur skolbyggnaden och cyklat iväg på sin gamla, blå och rostiga cykel. Inte för att han hade bråttom någonstans, eller att han överhuvudtaget hade någonstans att vara, men mest för att han inte ville spendera fler sekunder än nödvändigt i den byggnaden. Seb, som Sebastian ibland kallades, var inte en deprimerad unge som blev mobbad av allt och alla - tro mig, det var han inte. Han ogillade bara de ytliga personerna och de som inte vågade stå emot alla de ytliga. Tyvärr så tillhörde varenda elev någon av de två grupperna - vilket lämnade Seb ensam.

Nåväl, efter att han lämnat skolan hade han cyklat iväg, in i centrum. Där hade han träffat några av sina vänner (som han hade träffat i någon musikaffär för ett par månader sedan) och dragit runt där med dem i några timmar. Det var först efter några timmar som någon där hemma ens märkte att han var borta; han fick ett kort sms av sin mamma:
”Var är du? Kom hem innan 21.”
Seb hade inte ens brytt sig om att svara, utan han kastade ner mobilen i väskan igen och vandrade vidare med sina vänner. Det var först klockan 20, då hans umgänge började dra sig hemåt, som han ens fick några tankar på att sätta sig på cykeln och åka hem. Så han gick ut till stället där han parkerat den rostiga cykeln, sa adjö till Flynn, och cyklade iväg.

Han var halvvägs hemma då han insåg att han glömt sin akvarellmålning i bildsalen. I skolan. Han hade haft så pass bråttom ut ur byggnaden att han helt glömt bort den! I och för sig kunde han hämta den dagen därpå, men han ville inte riskera att några skitungar skulle förstöra den under den första lektionen, så han vände cykeln och började cykla mot skolan. Ena fönstret till bildsalen brukade stå öppet, så han hoppades att han hade den turen en gång till.

Och det hade han. Han cyklade in på skolområdet och hoppade av cykeln precis utanför bildsalen. Han brydde sig inte om att ställa cykeln upp eller något - han lät rosthögen ligga på marken precis som den rosthögen den faktiskt var. Han gick upp till det öppna fönstret, och det var först då han la märke till det lockiga, kastanjebruna håret.
Elliot Parker? Elevrådsordföranden? Vad i helvete gjorde han i bildsalen, vid den tiden? Han kunde inte hjälpa utan att sänka ögonbrynen i en sur min innan han klättrade in genom fönstret.
”Och vad i helv-”, började han, men avbröt sig själv då han såg pappret som Elliot höll för armen. Pappret med en röd fläck. Blod? Förmodligen. Med mening? Osäkert. Han harklade sig lite, lät den sura minen försvinna - allt för att inte se så hatisk ut. Om nu skadan var gjord med mening så ville han trots allt inte vara ett rövhål. Ärligt talat, om skadan var gjord med mening så ville han genast klättra ut genom fönstret igen och cykla hem.
”Öh, vad har hänt?” frågade han, nu med lite osäkrare röst.

Elliot ryckte till av rösten bakom honom. Han tittade hastigt upp och möttes av två mörka och för tillfället något förrvirrade ögon som av någon konstig anledning nu var fullt fokuserade på Elliots arm. Eller när han tänkte efter var det ju inte alls särskilt konstigt. När han blivit överraskad av det plötsiga besöket i fönstret hade han helt glömt bort smärtan. Han var väl van. Men nu sänkte han blicken neråt igen och insåg att det var mer blod än han trodde. Pappret höll på att färgas rött.

Han pressade pappret ännu hårdare mot såret, flyttade försiktigt stolen bakåt och tog några raska steg bort mot vasken där man tvättade penslar.
”I-i-ingenting...”, fick han fram. Elliot var verkligen kass på att ljuga. Visserligen var väl hela rollgrejen lite av en lögn men det var mer teater, eller en bit av sig själv. Men han beslutade sig för att göra ett nytt försök. Det där skulle ingen gå på, speciellt inte nu när det faktist fanns tydlig fysisk bevisning för det hela. Han kastade pappret i papperskorgen och satte försiktigt på kranen. Vattnet fick en rosa röd ton i samma sekund det passerade såret. Det sved. Han grimaserade lätt men njöt även lite av smärtan.
”Eller asså, jag ööh råkade typ klippa mig i armen”, fick han sedan fram. Han nickade mot bordet. Var det ett rimligare svar? Möjligtvis. Var det övertygande? Inte det minsta. Han hoppades att eleven i fönstret bara skulle skaka av sig händelsen. Vem var det förresten? Han kände igen honom men det var ingen hade hade utbytt många meningar med. Någon gång förra året hade eleven hjälpt honom med en affisch till julavslutningen, han var verkligen duktig på att måla. Han kom dock inte ihåg namnet... Elliot kom på sig själv med att fastna med blicken på eleven liiite för länge för att uppfattas som rimlig. Han stängde av kranen och tog lite mer papper för att torka. Han drog ner tröjärmen men så att den täckte såret. Med hela sitt hjärta hoppades han att det hade slutat blöda men genast började den marinblå tröjan anta en djup brunröd färg. Han bestämde sig för att ignorera det växande fläcken på sin vänsterarm.

Istället höjde han blicken än en gång.
"Vad gör du här?", frågade Elliot kort men ändå med en vänlig ton. Han försökte lugna ner sig. Han visste inte vad klockan var men troligtvis skulle inte den andre befinna sig här nu. Han plockade försiktigt upp saxen från golvet och försökte diskret dölja blodet som täckte spetsen.

Var inte elevrådsordföranden någon sorts politiker? Eller så hade Sebastian bara fått för sig det då i princip 100% av alla elevrådsordföranden någonsin var aspirerande presidenter. Nåväl, Elliot var förhoppningsvis ingen aspirerande president för han sög rent ut sagt på att ljuga. Och förmågan att ljuga var typ, enligt Seb, den viktigaste egenskapen hos en president. Eller hos vilken politiker som helst, faktiskt.

Seb följde honom med blicken och tittade på det transparenta vattnet som färgades rosa av det klarröda blodet. Vad skulle han säga? Skulle han ens säga något? Herregud, han hade haft vänner förut som skar sig - men han hade aldrig sett det. Och han hade aldrig behövt prata om det. De pratade inte heller om det. Det var bara något som man höll käften om. Men gick det att hålla käften i denna situationen? De båda pojkarna visste vad som hade hänt - hur skulle de kunna ignorera det? Helvetes jävla skit, tänkte Seb. Var han verkligen tvungen att hämta sin jävla akvarellmålning? Var den jävla elevrådsordföranden tvungen att kötta en jävla sax i armen, i bildsalen? Okej, det där var jävligt okänsligt av honom att ens få för sig att tänka så.
Men egentligen var det bara distraherande tankar - tankar som han hade för att hindra de riktiga tankarna att komma fram; de tankarna som genuint undrade vad som hade hänt. Nej, inte att han skar sig med saxen, men vad som hade hänt för att han skulle få för sig att lägga saxen mot armen och - tja, trycka.

"Öh, jag skulle bara hämta en grej", svarade han med en svag röst. Seb använde sig aldrig av en svag röst - men han var osäker nu. Så jävla osäker. Hans blick drogs till Elliots vänstra tröjärm, som hade blivit brunröd av blodet. Seb gjorde en ansats till att gå över till andra sidan salen för att hämta sin akvarellmålning, men han kunde inte. Det var inte rätt. Istället gick han mot katedern, framme vid tavlan, och tog upp första hjälpen lådan som fanns där bak. Han drog upp en spritflaska och förband.
"Det kan bli infekterat annars", sa han förklarande när han gick mot Elliot med grejerna i sina händer.

Fan fan fan. Kunde han åtminstone väntat tills han kommit hem. Där kunde han suttit inlåst i badrummet och slippa det här. Tystnaden var olidlig. Med tanke på den spända stämningen i salen var han ganska övertygad om att båda visste vad som hade hänt. Skulle eleven... just det, Sebastian, sprida det här över hela skolan nu. Han kunde se artiklarna i skoltidningen framför sig. "Elevrådsordföranden är ett psykbryt", "Självmordsförsök i bildsalen" eller varför inte "Skicka honom till mentalsjukhus", som rubrik över någon elevrådsbild med en ring, som med röd penna inringats runt hans ansikte. Hans äckliga fula jävla ansikte.

Sebastian började gå mot rummet med pågående projekt och målningar som var på torkning. Elliot misstänkte att han antagligen hade glömt något. Men Sebastian gick inte dit, han ändrade istället riktning mot katedern. Han kom mot Elliot med förband och en spritflaska. Elliot stirrade på den andres händer, han tog försiktigt emot sakerna. "Tack", sa han försiktigt. Betydde det här att Sebastian brydde sig om honom? Troligtvis inte. Elliot hade aldrig riktigt upplevt det hemma. De flesta hade föräldrar som gjorde allt för sina barn. Som kunde dö för sina barn. De skulle inte hända i Elliots familj. Inte en chans tänkte han. Hur som helst ville nog bara Sebastian lätta något på den stela stämningen.

Elliot försökte pilla bort plasten förbandet var packat med men det var omöjligt. Hans händer var kallsvettiga och han skakade frenetiskt. Det var ingenting han ville att hans sällskap skulle märka av så han försökte pressa armbågarna in mot kroppen för att skaka mindre men försöket misslyckades totalt. Han la ner det på bordet och låtsades som att han kom på att han behövde tvätta rent först. Varför försökte han ens? Han hade redan gjort bort sig. Han skämdes. Så jävla mycket. Kinderna hettade. Han tittade bort för att blinka bort tårarna. Spritflaskan gick betydligt lättare att öppna. Han ryggade till av lukten. Den påminde om mammas starksprit hemma. Och den påminde honom av saker han mest av allt ville glömma. Han tittade osäkert ner mot tröjärmen. Han kände sig ytterst obekväm med att blotta armen. Han gick istället bort mot diskbänken igen för att hämta mer papper.

Istället för att svara "varsågod", så nickade Seb bara som svar. Att yttra ordet varsågod skulle dessutom kännas så jävla bisarrt, så det var bara bra att låta bli. Han bet sig i läppen då han såg Elliots fumlande med plasten och funderade på att öppna förpackningen åt honom. Skulle han göra det? Eller skulle det bara få honom att känna sig obekväm och meningslös? Som tur var så hann Seb inte avgöra den frågan då plastförpackningen las ner på bordet och han övergick till att öppna spritflaskan. Seb la märke till hur hans ansikte började övergå i en rosa ton och tänkte, tänkte så jävla mycket. Han brukade aldrig tänka innan han sa något. Han hade aldrig det behovet. Men han kunde verkligen inte säga något nu. Han var rädd, på något vis. Hur i helvete kunde han vara rädd?

Då Elliot gick iväg till diskbänken så passade Seb på att hämta sin akvarellmålning i andra sidan av klassrummet. Hans första instinkt var att bara ta målningen, snabbt säga hejdå, och klättra ut genom fönstret. Men det var så jävla fel. Han kunde verkligen inte göra så. Hans hjärna vägrade styra hans ben i den riktningen. Herregud Seb, skaffa en jävla ryggrad! Han tittade ner på akvarellmålningen - föreställande en grå folkmassa, och framför folkmassan; en röd, mycket större figur. Egentligen betydde den inte så mycket. Seb brukade inte måla för att framföra ett budskap, han målade det som kändes coolt och intressant, men han antog att det fanns något dolt budskap i varje målning egentligen.

"...Så du råkade klippa dig i armen, hm?" varför sa han så för? Var han helt dum i huvudet? Som tur var så lät han inte trotsig eller upprorisk som hans röst brukade låta, utan han lät fortfarande osäker. Som en liten pojke. Han behöll avståndet på ett par meter och höll ett hårt grepp kring sin målning.

Elliot baddade försiktigt såret med spriten. Det sved så otroligt mycket, han kände hur en tår trängde sig ut i det fria och försiktigt rullade nerför hans numera djupt rosa kinder. Han svor för sig själv. När tårarna väl började komma var det kört. Det här fick verkligen inte hända. Han nöp sig själv i armen, som att det skulle hjälpa.

"Mmm", mumlade Elliot till svar. Han visste verkligen inte vad han skulle säga. Allt var så absurt. Han snörvlade till, fortfarande med ryggen i Sebastians riktning. Åhhh, inte snörvel också. Det kunde inte bli värre. Eller när han tänkte efter, det kunde det visst. Han kunde ha befunnit sig i ett krigsdrabbat land, hans syskon hade kunnat dött eller... Så hade han kunnat vara hemma. Han försökte torka bort tårarna med tröjärmen utan blodfläck. Sebastian blick brände i ryggen. Det kändes som att han när som helst hade kunnat fatta eld. Helt ärligt hade han inte blivit besviken. Då hade han dött, blivit kvitt det här jäkla påhittet - livet, dessutom hade han fått kunnat på smärtan han förtjänar. Elliot skakade nu på huvudet. Nej. Nej nej nej. Han fick inte tänka så. Tankarna brände hål i huvudet på honom och med blicken fäst i väggen skrek rösterna så att det ekade. Komplexen borrade sig in i medvetandet.

Plötsligt blev allt tyst. Han fylldes av en tomhet. Han upptäckte att han nu låg på golvet i vad han nog skulle kalla en pöl av blod, svett och tårar. Det var i alla fall så det kändes. Med tanken på hur halsen kändes hade han nog skrikit. Det var flera månader sedan sist. Och så händer det här. Och nu. Hans blick möts av de bruna ögonen igen.
"Förlåt", är det ända han får ur sig.

Dum. Så jävligt dum grej att säga. Helvete, det borde funnits en guide: ”hur man är en helt okej människa”, för då kanske Seb hade klarat sig någorlunda. Dock så förstod han inte riktigt varför han brydde sig så jävla mycket om Elliot egentligen; han hatade ju honom. Eller, han hade i alla fall alltid trott att han hatat honom. Han hade aldrig haft några problem med att snacka skit om killen inför hela klassen lite då och då. För att visa sitt missnöje.
Herregud. Han hörde snörvlande. Grät Elliot? Hade hans dumma jävla kommentar gjort så att han börjat gråta? Seb blundade hårt och samlade alla krafter i kroppen för att bara springa, klättra ut genom fönstret, ta cykeln och cykla snabbare än någonsin förut. Men han var fastklistrad i marken. Fast i salen. För hans hjärna hade inbillat sig att Seb hade någon slags moral. Varför just då? Varför inte någon annan gång? Han ville ju ingenting hellre än att bara dra därifrån. Snälla hjärna, bara låt honom dra!

Men han hann inte övertala hjärnan innan han hörde skrik och blev tvungen att slå upp ögonen. Det han såg framför sig var något han aldrig någonsin kunnat föreställa sig; Elliot, elevrådsordföranden, skrikande, nere på golvet. Snart efter han landar på golvet blev han tyst, och det var först då som Seb på riktigt kunde se, och nästintill förstå, hur jävla krossad han var. Hur i helvete kunde han aldrig märkt det förut? Han såg killen fem dagar i veckan, i matsalen, korridorerna... På sociala medier, förihelvete!, och aldrig någonsin visade han sig på något sätt svag. Han skulle alltid visa sig som glad, social och... allt som en elevrådsordförande skulle vara.

Skjut undan tankarna, tänkte han innan han gick fram till Elliot och satte sig på knä framför honom. Han la ner akvarellmålningen bredvid sig och la osäkert en hand på hans rygg. Varför gjorde han det? Han visste inte. Han visste ingenting. Helvete helvete helvete. Fan fan fan. Plötsligt öppnades de stora, gröna ögonen och Seb vände snabbt bort blicken.
”De... Det är inget att be om ursäkt för”, mumlade han, aningen nervöst och drog tillbaka sin hand. ”Förlåt alltså.. Jag vet inte vad jag ska säga.” Han bet sig ännu en gång osäkert i läppen och drog handen genom det mörkbruna, noggrant stylade håret.