Elbastian +10 [PRS]

Detta är ett privat rollspel så rör inte tangentbordet



JustAFriend

Fredag eftermiddag, den första december. De senaste dagarna hade det snöat i New York. Sådär perfekt, klyschigt. December och snö. Mys. Eller tja, det var mysigt inomhus men för att vara helt ärlig var det mest slask utomhus. Det var inte många minusgrader och trafiken gjorde slasket grått. Men taken var vackert snötäckta! Elliot och Seb bodde i en lägenhet på elfte våningen i utkanten av New York City. Lagom avstånd till det mesta. Mataffär ett kvarter bort och tunnelbana typ 200 meter nerför gatan. Dessutom låg sjukhuset, som Elliot arbetade på, och Sebs kontor, inte heller allt för långt bort. Läget var inte perfekt men nästan. Dock var lägenheten liten. För liten för två vuxna män. Alltså, det gick ju såklart, men det var lätt att trampa varandra på tårna.
Nåväl, den här eftermiddagen stod Elliot i alla fall i det lilla köket och lagade i ordning dagens middag - pasta carbonara. Han hade jobbat ett morgonpass och därmed fått gå hem redan vid två. Sebastian däremot jobbade ofta sent men hellre det än hela tiden, tänkte han. För det var en regel Elliot satt upp tidigt när de flyttat ihop. Att jobbet i största mån skulle stanna på just jobbet. Fine om det blev sena veckodagar, men helgerna skulle vara lediga. Helt lediga. Och likaså all annan tid hemma. Sen så gick ju Elliots eget schema ut över helger ibland men det var ju liksom som det var. Sebastian skulle hur som helst komma hem när som, så carbonarn stod och puttrade på spisen medans Elliot dukade. Skönt med helg.

Hade han jobbat över en timme? Två? Sebastian Boyd hade glömt bort sina ordinarie arbetstider efter all övertid. När skulle han egentligen sluta? Hm, kanske dags att kolla upp det. Äh, inte för att han kunde skippa övertid. Han arbetade på sina föräldrars företag och var tvungen att bevisa sig själv. Särskilt när sagda föräldrar hade köpt en lägenhet till honom och hans pojkvän.
Men strunt samma - nu hade han äntligen lyckats slita sig från kontoret och satt på tunnelbanan hem. Med hörlurarna i öronen, precis som vanligt. Sneakers på skorna, som vanligt. Kostym på sig, som vanligt - fast tja, det kändes inte naturligt alls. Klädkod var klädkod, vad skulle han göra åt det?
Och så kom han slutligen hem. Efter att ha gått igenom det gråa slasket som täckte New Yorks gator kom han äntligen in i den allt för lilla lägenheten på elfte våningen. Vant hängde han av sig kappan, trampade av sig skorna och satte ner väskan på golvet. Knäppte upp kavajen och började hasa av den samtidigt som han gick in i köket, där Elliot stod och dukade fram.
”Hej älskling”, hälsade han med ett leende, samtidigt som han slingrade armarna kring den äldre bakifrån och lutade hakan på hans axel.

Elliot hann inte speciellt långt med dukningen innan dörren öppnades och stängdes igen borta i hallen. Även om det sög med all denna övertid så var det skönt maten inte hann kallna den här kvällen i alla fall. Mest för att den stod på spisen, men ja. Det var ju mysigt att spendera kvällen tillsammans. Seb och Elliot. Elliot och Seb. Så som det skulle vara. Så som det alltid skulle vara.
”Hi handsome”, hälsade han med ett leende. Ställde ned glaset han höll i handen, innan han kramade om den andres armar så gott det gick. Han vred på huvudet och placerade en puss på den yngres kind.
”Hungrig?”.

Seb drog tillbaka sina armar men grabbade tag i Elliots ena hand för att få honom att snurra runt i en liten piruett. Visst skulle det bli skönt att spendera kvällen tillsammans med Elliot, det var inte många vardagskvällar som blev så, men han var fortfarande lika trött som han brukade vara när han kom hem från jobbet. Risken var stor att han skulle somna i samma stund som hans bakdel ens nuddade soffan eller sängen eller var de nu skulle vara för att göra något. Äh, det spelade ingen roll just då.
”Svinhungrig”, svarade han och släppte Elliots hand för att kunna dra av sig kavajen helt och hållet. Lite befrielse i alla fall. Han gick iväg mot det trånga sovrummet för att hänga kavajen i garderoben. Samtidigt lossade han slipsen och drog av den också, innan han återvände till köket. Det var (tyvärr) inga långa sträckor det handlade om. Någon dag. Kanske.
”Det luktar jättegott.”

Sådana där pirutter fanns väl bara på film? Tydligen inte. Och även om Elliots lilla snurr inte var perfekt så var det rätt romantiskt. Jaja.
När Sebastian försvann ut i sovrummet dukade Elliot upp det sista. Tog ut karaffen med citronvatten ur kylen. I andra handen lyfte han kastrullen med avrunnen pasta. Påväg ut ur köket krockade han nästan in i pojkvännen(sambon?!), men svängde vant undan.
”Mm? Tar du med kastrullen på spisen?”, frågade han i farten. Sådär ja. Elliot sträckte sig efter gaständaren och tände de två ljusen på borden. Sänkte sedan dimmern i taket en aning. Mys.

De var tvungna att hitta en större lägenhet. Men New York hade ockerpriser och trots att båda jobbade hårt verkade det aldrig räcka till. Nåväl. De krockade ju bara nästan, faktiskt. Det var väl egentligen ingen jättebrådska att hitta en ny lägenhet.
Han svarade Elliot med en nickning (som han förmodligen inte såg) innan han kom in i köket och tog kastrullen från spisen. Kollade en extra gång för att se så att spisen verkligen var av (och på vägen ut kollade han för säkerhets skull ugnen också. Trots att den förmodligen inte ens varit igång) innan han följde samma väg som Elliot gått. Satte ner kastrullen på bordet innan han själv satte sig ner.

Och så satte de sig till bords. Som en familj. Alltså, det var ju just vad de var. Visserligen en liten en men ändå. Det var underbart. Vem kunde tro det för sju år sedan? Utan varandra, sårade och vilsna. För Elliot hade det gått utför snabbt medans Sebastian åtminstone hittat ett någorlunda stabilt förhållande och liv. Åtminstone utåt sätt, Elliot var ju ingen tankeläsare. Visst hade det varit ljusglimtar i den äldres tillvaro med, med de var få. Fast nu satt de ju här, tillsammans. Ingen anledning att gräva i det förflutna.
Som den husmoder Elliot ibland kunde efterlikna började den äldre sleva upp pasta åt Sebastian. Som åt ett litet barn. Han hade övat på att lägga av med det där men, tja. Det gick väl att skylla på som arbetsskada. På jobbet var det ett vanligt scenario. Dessutom visste Elliot, om någon, hur viktigt det var att äta.
”Säg stopp”.

Nej, det där förhållandet Seb hade haft hade möjligtvis sett stabilt och bra ut, men i ärlighetens namn hade det väl varit allt annat. Uh, dåliga minnen, ingenting han ville tänka på någonsin. Seb och Elliot var mycket bättre tillsammans. Trots att Elliot nu slevade upp mat på hans tallrik som om han vore ett litet barn. Tja, det kunde varit värre. Mycket värre.
"Stopp", sa han efter ett tag. Kommenterade inte ens att han kunde ta själv. Elliot var inte korkad, han visste ju det. Han var väl bara lite mammig, alternativt väldigt arbetsskadad. Hm. Strunt samma.
"Hur var jobbet idag?" frågade han sedan. Herregud. Vuxet!

Efter Sebastians tallrik slevade han upp några skopor på sin egna. Och sedan carbonara till Seb och därefter till sig själv. Den här gången behövde den yngre inte ens säga stopp.
”Mest brutna armar och så. Det är skönt med sådana dagar med ibland”, svarade han och hällde upp vatten i båda glasen. Elliot jobbade på en av sjukhusets barnavdelningar. Visst trivdes han men det kunde också vara fruktansvärt påfrestande. Veckan innan han en liten flicka dött på avdelningen. Det fanns inget att göra, men självklart var det tufft. Nåväl. Elliot hade redan bearbetat händelsen en hel del så det behövde inte tas upp just då. Skönt med en lugnare dag.
”Hur har din dag varit då?”.