Definitely maybe

Hej! Det är ett bra tag sedan jag laddade upp något i fanfictionväg här. Jag har under en längre tid kämpat med skrivandet, ni som läst min andra berättelse är kanske medvetna om detta. Nu har jag tagit mig tiden att fundera på vad jag kan och vill skriva, och bitarna har äntligen börjat falla på plats. Min gamla berättelse är inte bortglömd, men den kommer få ligga på hyllan tills jag känner att den är redo att delas med världen på nytt. Nu är det dags att låta en annan berättelse komma fram i form av denna fanfic.

Med allt detta ur vägen, dags att gå vidare. Denna berättelse har legat och gnagt i bakhuvudet så länge att tanken på att inte skriva den känns främmande, faktum är att den så gott som skrivit sig själv inuti mitt huvud. Om du fortfarande läser detta, tack! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder för mig när någon tar sig tid att läsa det jag skrivit.

-

Titel: Definitely maybe
Språk: Svenska
Genre: Drama och romantik
Rating: PG-13
Kapitel: Så många som behövs för att få med allt
Färdigskriven: Nej
Uppdatering: Oklart

Året är 1996 och Alice Duval ska snart påbörja sitt sista år på Hogwarts. Dessvärre har avslöjandet om Lord Voldemorts återkomst rivit upp många gamla minnen, och Alice måste plötsligt återuppleva saker hon hoppats skulle falla i glömska för alltid. Bit för bit faller bilden hon målat upp av sitt liv samman, och hon kan inte göra annat än att önska att allt kommer ordna sig.
Mitt i virrvarret som hennes vardag långsamt förvandlas till blir en oväntad vänskap med den ett år yngre Slytherineleven Draco Malfoy hennes räddning. Men det visar sig snart att Alice inte är den enda som bär på tunga minnen och hemligheter.

SPOILERVARNING! Avslöjar handlingen i sjätte HP-boken, händelser från de fem tidigare böckerna kan också nämnas.

Kapitel:

-

Detta är hur jag föreställer mig att Alice ser ut, du får självfallet välja att inte öppna spoilern om du hellre vill få en egen uppfattning om hennes utseende


Om du läser får du jättegärna lämna en kommentar eller tumme så vet jag om någon är intresserad. Kommentarer uppskattas alltid, men om du vill får du hemskt gärna ta dig tiden att skriva en lite längre kommentar med konstruktiv kritik, det är det bästa jag vet ♥

-

Prolog - Att mötas

Mamma sitter till bords med The Prophet uppslagen framför sig när jag kommer in i matsalen. Hon tittar upp när hon hör mig komma in och möter min blick över kanten på tidningen.

“Fudge balanserar verkligen på den yttersta kanten nu”, fnyser hon med en menande gest mot förstasidan. “‘Trolldomsministern uttalar sig om den aktuella krisen – “Ministeriet har allt under kontroll.”’ Det är bara en tidsfråga innan han blir avsatt.’’

“Det är ett väldigt intressant sätt att formulera det på”, håller jag med om medan jag sätter mig ner och samtidigt betraktar bilden som täcker större delen av förstasidan. Minen i Fudges ansikte får mig att tänka på någon som just tagit en tugga av något som smakar vidrigt men måste låtsas att han gillar det för att inte såra kocken. Jag lägger upp ett rostat bröd och lite äggröra på min tallrik. “Lydia skrev att mugglarna i hennes kvarter lägger märke till fler och fler mystiska händelser varje dag, och den ena är värre än den andra. Jag tvivlar på att ‘kontroll’ är något ministeriet har i överflöd.”

“Fudge var klar sekunden då Mörkrets herres återkomst bevisades”, säger mamma och bläddrar till nästa uppslag. “Allt han slängde ur sig om Potter och Dumbledore fick honom att verka som en paranoid galning. Åh, titta här, man får klädnader för halva priset på Madam Malkins den här veckan. Vet du om du har samma storlek som förra året så kan jag skicka beställningen direkt?”

“Det borde jag ha. God morgon.” Det sista är riktat mot Nicole som sömnigt stapplar in i rummet.

“God morgon”, ekar hon och dunsar ner på sin plats.

“Räta på ryggen och ta ner armbågarna från bordet.” Mamma tillrättavisar Nicole utan att ens bry sig om att ta blicken från tidningen. Min lillasyster suckar dramatiskt och sätter sig ordentligt på det långsammaste sätt hon förmår.

“Nöjd nu?” frågar hon surmulet.

“Jag har inte uppfostrat någon av er till att bete sig som djur”, svarar mamma avmätt. “Du är tillräckligt gammal för att veta det.”

“Men inte tillräckligt gammal”, påpekar Nicole med en om möjligt ännu buttrare röst. De senaste dagarna har hon varit upprörd över det faktum att hon på grund av sin sena födelsedag inte kommer att få börja på Hogwarts i år, fastän hon fyller elva. Det är inte på något sätt en nyhet för henne, hon har vetat det enda sedan hon var liten, men det stoppar henne inte från att sura över det. Förmodligen har det att göra med att hennes bästa vänner kommer att gå i årskursen över henne.

“Nicole.” Mammas röst är skarpare nu.

“Okej, okej.” Min lillasyster viftar avvärjande med armarna innan hon sträcker sig efter rostbröden. “Jag fattar.”

“På tal om bordsskick”, säger mamma. “Vi ska ha gäster ikväll. Jag har bjudit hit min gamla skolkamrat Narcissa Malfoy på middag.” Hon pausar och kollar på mig. “Du känner säkert till hennes son, Draco? Vad är han, två år yngre än dig?”

“Han går året under mig”, svarar jag medan jag betraktar Nicoles vanliga process av att hälla en mängd jordgubbsmarmelad stor nog att döda en fullvuxen man över sina bröd. “Jag ser honom ibland, men vi har aldrig pratat.”

“Jag tänkte väl det”, nickar mamma. “Han följer förmodligen med Narcissa hit ikväll, hon vill säkert ha honom nära med tanke på… Omständigheterna.” Hon specificerar inte vad hon syftar på, men jag minns tydligt Lucius Malfoy som ett av de första namnen på listan av de Dödsätare som fängslades på Ministeriet för några veckor sedan. Att hans fru inte skulle vilja släppa sin son alltför långt bort känns inte särskilt långsökt.

“Det blir säkert trevligt. Vilken tid kommer de hit?” frågar jag.

“Runt klockan fem, så jag förväntar mig att ni båda ska vara presentabla då.” Mamma ler mot oss. “Men det ska väl inte vara ett alltför stort problem- Nicole Henriette, för Merlins skull!”

“Förlåt.” Nicole, nu täckt i marmeladen hon spillt över sig själv, ger mamma ett fåraktigt leende men det syns att hon gör sitt allra bästa för att inte brista ut i skratt. Mamma blänger strängt på henne i ett par sekunder. Sedan rycker det till i hennes mungipor och hon kan inte låta bli att le.

“Gå och tvätta av dig”, beordrar hon, men all irritation är försvunnen.

“Det skulle gå snabbare med lite magi”, föreslår Nicole okynnigt. Mamma höjer på ögonbrynen.

“Det kanske det skulle.” Sedan skakar hon på huvudet. “Men då skulle du inte lära dig något av ditt misstag. Tvätta av dig, och när Malfoys kommer hit vill jag inte se en endaste fläck på dig. Det gäller dig också, Alice.”



“Kan du fläta mitt hår?”

Nicole slänger sig över soffkanten och tittar upp på mig med sin mest inövade hundvalpsblick.

“Vad säger man?” biter jag tillbaka med. Hon lägger huvudet på sned.

“Snälla?” Hon drar ut på vokalerna i nästan femton sekunder och jag kan inte låta bli att skratta.

“Visst.” Jag klappar på golvet nedanför soffan och hon sätter sig lydigt på plats framför mig.

“Varför tror du mamma bjuder hit Nerissa nu fast hon aldrig gjort det förut?” undrar hon då jag börjar kamma fingrarna genom hennes hår.

“Narcissa”, rättar jag henne. “Antagligen för att hon tyckte det skulle vara trevligt att träffa henne. Dessutom ska du inte kalla henne vid förnamn, du ska säga Mrs Malfoy.”

“Varför?” Nicole lutar huvudet bakåt för att möta min blick.

“Därför. Sluta fråga så mycket.” Jag puffar tillbaka hennes huvud. “Sitt stilla nu, annars förstör du flätorna.”

För ovanlighetens skull lyder hon det jag säger och sitter stilla tills jag är klar med flätorna. Då är hon blixtsnabbt på fötter igen och skuttar ut ur rummet.

“Vad säger man?” ropar jag efter henne.

“Tack!” Hennes avlägsna röst ekar genom huset och jag både suckar och skrattar för mig själv. Nicole är en virvelvind, både fysiskt och känslomässigt.

Innerst inne har jag en misstanke om varför mamma bjudit hit Malfoys, men jag tänker inte dela med mig av den till Nicole. Hon är så liten att hon ändå inte minns allt på samma sätt som jag. Hon minns inte mammas och pappas upprörda röster, eller ljudet av glas som krossas. Hon minns inte rädslan. Hon minns inte orden som jag inte kan glömma.

Ljudet av dörren som öppnas avbryter mina tankar, och jag reser mig upp och går mot hallen. Mammas glada röst hörs klart och tydligt då hon hälsar våra gäster välkomna. Nicole varken hörs eller syns till. Förmodligen är hon uppe och leker på vinden, det brukar hon vara.

“Det är verkligen trevligt att se dig, speciellt i dessa tider”, hör jag mamma säga. “Och Draco, det var år sedan jag såg dig sist. Så stilig du har blivit!”

“Trevligt att träffa dig med, Mrs Landon.” Jag känner igen Draco Malfoys lite släpiga tonfall, men hans röst saknar den arroganta touchen jag kommit att koppla till honom. “Det är väldigt snällt av er att bjuda hit oss.”

“Och artig är du, förstås.” Mamma skrattar förtjust. “Det är ingenting, jag är bara glad att få lite sällskap. På tal om sällskap, jag undrar vart flickorna- Men här har vi ju Alice!” Mamma strålar mot mig när jag kliver in i rummet.

“Trevligt att ha er här”, säger jag med mitt mest finslipade artiga leende på läpparna. “Mamma har talat mycket gott om er.”

“Självfallet har jag det, när det bara finns gott att säga.” Medan mamma håller låda tar jag tillfället i akt att betrakta våra gäster. De är lika till utseendet, långa och bleka, och bär båda svarta klädnader som ser dyra ut. Narcissas leende då hon talar med mamma ser genuint ut, även fast linjerna i hennes ansikte antyder att det var ett bra tag sedan hon log senast. I Dracos ansikte tycker jag mig däremot kunna skymta spår av samma inövade neutrala min som mamma alltid påminner oss om att hålla vid sociala tillställningar. Hans blick är fäst på något i andra ändan av rummet, tills han plötsligt vänder den mot mig. Hastigt tittar jag ner i golvet för att inte ertappas med att stirra, det är fruktansvärt oartigt. Jag gör mitt bästa för att flytta tillbaka all min uppmärksamhet till den pågående konversationen.

“En liten drink innan maten skulle passa bra, tack”, säger Narcissa som svar på något mamma frågat.

“Underbart! Vi kan slå oss ner i vardagsrummet.” Mamma visar åt vilket håll rummet ligger medan hon pratar. “Ni ungdomar kan väl passa på att prata lite innan middagen, ni med!” Innan någon av oss hunnit protestera har hon och Narcissa försvunnit ut ur rummet.

Bevakar definitivt!

Har jag sagt att jag älskar ditt sätt att skriva? Jag älskar ditt sätt att skriva.

Jag har inget specifikt att säga, allting flöt på i lugn takt vilket jag älskar, för det blir inte jobbigt att läsa. Du målar upp situationer på ett väldigt bra sätt, som Jag klappar på golvet nedanför soffan och hon sätter sig lydigt på plats framför mig. Klassiskt systerskap!

Längtar till nästa♥

jag har sagt det förut men du är helt otrolig på att skriva. bevakarbevakarbevakar

Superbra första kapitel! Det var verkligen en skön och lugn stämning genom hela texten vilket jag tyckte mycket om!
Bevakar och ser fram emot nästa kapitel!

Helt otroligt bra! Du skriver så fängslande och roligt, med sådant flyt och uttryck som en mängd jordgubbsmarmelad stor nog att döda en fullvuxen man, för att bara nämna ett exempel. Vi får börja lära känna karaktärerna i ett tydligt berättande och det ligger definitivt mer bakom raderna:

Innerst inne har jag en misstanke om varför mamma bjudit hit Malfoys, men jag tänker inte dela med mig av den till Nicole. Hon är så liten att hon ändå inte minns allt på samma sätt som jag. Hon minns inte mammas och pappas upprörda röster, eller ljudet av glas som krossas. Hon minns inte rädslan. Hon minns inte orden som jag inte kan glömma.

Är galet nyfiken på hur Alice och Draco ska vara mot varandra. Han verkar väldigt neutral och artig, och det ska bli intressant att se om han fortsätter på det spåret. Bevakar såklart!

Vilken fin prolog! Jag kommer definitivt att läsa berättelsen! Alice verkar vara en bra karaktär, och det ska bli kul att läsa vidare!

Hej igen! Idag kan jag dela med mig av den trevliga informationen att jag beslutat att jag ska uppdatera denna fanfic varje onsdag, så markera det i kalendrarna Jokes aside, dagens kapitel är inte så mycket att hurra för, men det behövdes en liten filler för att få igång storyn. Hoppas att ni gillar det!

-

Leoney


boknörd_


Pixelow


Avis Fortunae


Mintygirl89 


Hallonsylt, tack för tummen

-

Kapitel 1 - Att ljuga

Jag tittar bort mot vardagsrummet med en bitter irritation sjudande inom mig. Det är pinsamt uppenbart att mamma inte egentligen bryr sig om att låta ‘oss ungdomar’ prata ifred, hon har inget annat mål än att få prata med Narcissa i enrum. Vad hon vill prata om kan jag bara spekulera i, trots att jag har en ganska bra gissning som ligger och gnager i bakhuvudet. Motvilligt tvingar jag mig själv att släppa det, i alla fall för tillfället. Jag har en gäst att ta hand om, och dessutom kan jag fråga mamma om det senare.

“Så,” börjar jag och vänder mig samtidigt mot Draco. Utöver det vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet egentligen inget om honom om man inte räknar med hans pappas minst sagt uppmärksammade val av människor att omge sig med, och förstås hans rätt så kända rivalitet med Harry Potter. Som tur är tar han till orda då jag inte kommer på något att säga.

“Ravenclaw, eller hur?” frågar han med ett höjt ögonbryn och jag nickar.

“Ett år över dig.”

“Tänker du inte visa mig runt?” fortsätter han. “Din mamma berättade hur fantastiskt ert hem är, jag kan knappt bärga mig inför att få se allt.”

“Absolut.” Jag ger honom mitt ett iskallt leende, det är inte svårt att förstå att han är ironisk. “Jag tvivlar på att du någonsin sett något liknande.”

Jag förväntar mig att få ännu en halvspydig kommentar till svar, men istället spricker hans ansikte upp i ett till synes genuint leende.

“Så du kan göra annat än att stå fint och prydligt i ett hörn”, flinar han. “Skönt att se.”

“Är det verkligen så förvånande?” undrar jag, men jag kan inte hjälpa att iskylan försvinner ur min röst. Han har ett väldigt smittsamt leende.

“Kanske inte”, svarar han med en axelryckning. “Men vad är det första som dyker upp i huvudet om din mamma sa att ni skulle besöka en ‘gammal väninna’ och hennes ‘unga flickor’?”

“Okej, jag ser din poäng”, erkänner jag. “Erbjudandet om en rundtur kvarstår, om du faktiskt skulle vara intresserad.”

“Varför inte.” Han rycker på axlarna igen. “Vi har ju inte direkt något bättre att göra.”


Några timmar senare har vi precis blivit klara med efterrätten. Nicole smiter iväg till sitt rum så fort mamma låter henne gå från borde. I vanliga fall är hon betydligt mer pratglad och social, men det verkar som även hon fattat att något märkligt är på gång. Ändå från början av kvällen har mamma haft något frånvarande i blicken, något som är tillräckligt tydligt för att göra Nicole misstänksam. När vi andra kom in till henne och Narcissa i vardagsrummet tidigare såg hon så nöjd ut, som om alla hennes problem ordnats upp.

“Ska inte ni två också ta och gå upp?” föreslår mamma. Hon anstränger sig för att låta normal och lättsam till den punkt att det får motsatt effekt. “Det kan ju inte vara så kul för er att sitta och lyssna på oss.”

“Jag sitter gärna kvar en stund till”, svarar jag. “Det är bara trevligt att vara i ert sällskap.” Jag uttalar orden med ett leende samtidigt som jag fixerar blicken på mamma. Med ögonen försöker jag förmedla att jag förstår, att det hon gör är så fruktansvärt uppenbart. Men det verkar inte gå fram, eller så bryr hon sig bara inte.

“Alice.” Sättet hon betonar mitt namn på ger inget utrymme för argumentation. Innan jag hinner fundera på vad jag ska göra tar Narcissa till orda.

“Dessvärre tror jag det börjar bli dags för oss att ge oss av.” Hon ler urskuldande mot mamma som skyndar sig att skaka på huvudet.

“Åh, det är ingen fara!” försäkrar hon. “Det har varit så trevligt att ha er här, eller hur?” Hon tittar uppfordrande på mig.

“Absolut”, skyndar jag mig att hålla med.

Mamma reser sig hastigt för att eskortera våra gäster ut i hallen, och jag följer med men håller mig tålmodigt i bakgrunden medan mamma tar farväl av Narcissa. För en sekund får jag ögonkontakt med Draco. Han betraktar mig med en fundersam min som jag inte riktigt kan tyda, trots att jag brukar vara bra på att läsa av andra.

Till slut har mamma sagt det hon vill säga, och Narcissa tackar ännu en gång mamma för hennes gästfrihet. Sedan ger hon mig ett litet leende, vänder sig om, och går ut genom dörren. Draco följer efter, men precis innan dörren slår igen vrider han på huvudet.

“Vi ses, Duval.” Jag blinkar förvånat, jag hade ingen aning om att han faktiskt känner till att jag och Nicole inte delar mammas efternamn. Narcissa måste ha berättat det till honom, någon annan vettig förklaring kan jag inte komma på. När min hjärna lyckats processa hans ord har dörren stängts för länge sedan, och svaret jag tänkt ge saknar mottagare. Mamma ser irriterad ut. Hon försöker att inte låtsas om det, men namnsituationen gör henne mer upprörd än vad hon vill erkänna.

Jag sneglar mot trappan. Nicole syns inte till, så det här kan vara den bästa chansen jag kan få att tala ensam med mamma på ett tag.

“Så,” börjar jag. “Hade ni något intressant att prata om?” Min röst låter skarpare och mer anklagande än vad jag planerat, och jag grips med ens av känslan av att rumstemperaturen sjunkit med flera grader.

“Alice”, suckar mamma, men det finns ingen ilska i hennes ord, snarare uppgivenhet. “Du vet inte vad du pratar om. Jag gissade att du skulle ha, så att säga… Misstankar.”

“Jag vet inte vad jag pratar om?” upprepar jag misstroget. “Du är medveten om hur gammal jag är, eller hur?”

“Det räcker.” Mamma håller upp en hand för att stoppa mig när jag öppnar munnen igen. “Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att du inte tog efter-”

Hon avbryter sig själv mitt i meningen men vi vet både vad hon skulle ha sagt. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att du inte tog efter din pappa. Det gör mig både sårad och stolt, fyller mig med ett hav av blandade känslor.

“Vet du vad?” Hon skakar på huvudet. “Vi släpper det här. Glöm att vi- Nej, god natt Alice.” Hon vänder på klacken och försvinner in i vardagsrummet innan jag hinner protestera.


Jag har precis bytt om till pyjamas när jag hör det bekanta ljudet av lätta fötter som smyger över golvet utanför mitt rum. Dörren öppnas med ett dovt knarrande för att släppa in min lillasyster. Hon skjuter omsorgsfullt fast dörren ordentligt innan hon vänder sig mot mig.

“Varför var mamma så konstig?” Hennes röst saknar den vanliga, ivriga glädjen, och det tar ett par sekunder innan jag lyckas få fram ett svar.

“Jag vet inte. Hon berättade inget för mig.” Tekniskt sett är det inte en lögn, mamma berättade inget. Men jag anar svaret ändå, jag gissar, jag minns. Misstänker.

“Jag gillar inte Nacissa”, meddelar Nicole trumpet. Jag suckar för vad som känns som tusende gången på bara någon timme.

“Narcissa”, bokstaverar jag. “Och det är inte hennes fel, mamma var säkert bara nervös för att vi inte haft gäster över på ett tag.” Det blänker till i Nicoles mörkbruna ögon, så olika mina och mammas.

“Tror du det?” frågar hon hoppfullt.

“Jag vet det”, svarar jag och petar henne lekfullt i pannan.

“Säkert?” Hon lägger huvudet på sned.

“Hundrafemton procent.”

“Det finns inte.”

“Okej, viktigpetter.” Jag skrattar och knuffar till henne. “Gå och lägg dig nu. Allt kommer vara som vanligt imorgon.”

“Lovar du?”

“Jag lovar”, nickar jag med ett självsäkert leende. Hon strålar tillbaka med ett ännu bredare och självsäkrare leende innan hon går tillbaka till sitt rum. Jag lyssnar till ljudet av hennes steg som försvinner längre och längre bort i korridoren samtidigt som mitt leende förvandlas till en grimas.

En liten vit lögn har väl aldrig gjort alltför stor skada?

-

Kommentera gärna vad du tyckte om du läst ända hit ♥

Åh, gode Gud, ett så bra kapitel! Och det är visst något att hurra för!

Jag undrar vad mamman döljer för något! Hon verkar bete sig konstigt! Oh, mystiken tätnar! Men det vet du ju hur det var i "Vandalen på ridskolan"
Det ska bli kul att läsa vidare! Längtar med spänning på fortsättningen!

Åh, vad ÄR det som döljer sig mellan raderna men kommer tillbaka med allt tätare mellanrum? Så skickligt skrivet!

SJUK! Du är sjuk. Det här är sjukt. O herre vad bra du skriver