Katie

Hello, it’s me. Jag är här med en ny fanfiction. Det här är en berättelse jag har velat skriva ett tag, på grund av flera anledningar. Främst för att jag har så många headcanons om just Katie och de andra Gryffindoreleverna i hennes ålder, men också för att handlingen i fjärde boken är så rolig att skriva om (Det finns en bal. Allvarligt talat, finns det något bättre att skriva om än att ens OTP går på julbalen? ♥). Efter lite pusslande och planerande kan jag stolt presentera denna fanfic, som är en alternativ version av Harry Potter och den flammande bägaren.

Titel: Katie
Språk: Svenska
Genre: Drama och romantik
Rating: PG (klarar du HP klarar du den här)
Kapitel: 15, 3 är publicerade
Färdigskriven: Nej
Uppdatering: Oklart

Turneringen i magisk trekamp ska gå av stapeln på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Katie Bell är visserligen besviken över att missa ett år av quidditch, men har även utan sin position som jagare många bollar i luften. GET-proven går av stapeln i slutet av året, och hennes känslor för en speciell pojke i hennes vänskapskrets kan komma att skapa mer problem än hon någonsin kunnat föreställa sig.

SPOILERVARNING! Avslöjar handlingen i den fjärde HP-boken, händelser från de tre tidigare böckerna kan också nämnas.

Denna fanfic kommer innehålla en del diskussioner och händelser som har med HBTQ att göra. Om du har något emot det ämnet så är denna fanfic inget för dig.

Kapitel:


-

Taggar:


-

Jag tar hemskt gärna emot konstruktiv kritik. Det här är första gången jag skriver i dåtid och tredje person på ett bra tag, så om du som läser ser något som ser konstigt ut får du jättegärna lämna en kommentar så jag kan fixa det ♥

-

Kapitel 1 - Skolstart

När Katie vaknade hade de flesta av hennes sovsalskamrater redan gjort sig klara för dagen och gått ner till frukosten. Hon kastade en blick på klockan ovanför dörren med en grimas. Det hon såg bekräftade det hon redan misstänkte: Hon var sen. Om hon inte skyndade sig rejält skulle hon förmodligen missa McGonagalls utdelning av scheman, vilket utan tvivel skulle irritera den äldre elevhemsföreståndaren.

Så snabbt hon bara kunde hoppade hon upp ur sängen och skyndade in i badrummet för att hastigt borsta tänderna och tvätta av ansiktet. Därefter gick hon över till att försöka rota fram sin klädnad ur kofferten samtidigt som hon mentalt tackade sitt dåtida jag som tagit beslutet att klippa håret kort under sommarlovet. Innan hade det fallit som ett böljande svall ända ner till hennes midja, men faktumet att det ständigt var i vägen då hon spelade quidditch motiverade till slut henne att byta frisyr. Nu slapp hon dessutom anstränga sig för att borsta och sätta upp det varje morgon.

Något hon däremot inte tackade sitt dåtida jag för var kaoset hon skapat i kofferten några dagar tidigare, då hon packade inför skolåret. Det tog flera minuter att lokalisera en slips, och att hitta ett par strumpor var en ren och skär mardröm. Till slut, efter att ha lyckats med att befria en högerstrumpa från ett gammalt godispapper, kunde hon dra på sig skorna och plocka upp axelväskan, för att sedan kuta iväg ner till uppehållsrummet.

Det hemtrevliga utrymmet var nästintill tomt, med undantag för ett tiotal elever i spridda grupper. Till Katies stora glädje var två av de eleverna Angelina och Alicia, som ockuperade varsin fåtölj intill brasan. De var mitt inne i en konversation, men Alicia, som satt vänd mot sovsalstrapporna, lyfte blicken och sken upp när hon fick syn på Katie.

“Där är du, din sömntuta!” utropade hon med ett brett leende. “Vi började nästan tro att du blivit kidnappad.”

“Tyvärr.” Katie flinade tillbaka mot henne. “Så lätt blir ni inte av med mig.”

“Man kan väl alltid hoppas”, skämtade Angelina. Hennes ögon glittrade busigt.

“Lägg av!” Katie klappade skämtsamt till den mörkhyade flickan på armen medan de alla tre frustade av skratt.

“Nu när Katie äntligen har välsignat oss med sin närvaro, ska vi börja ta oss ner till frukosten?” Alicia höll sig dramatiskt för magen “Jag är helt utsvulten.”

Tillsammans klättrade flickorna ut genom porträtthålet och påbörjade promenaden ner till stora salen.

“Har ni funderat på hur de kommer välja deltagarna till turneringen?” frågade Katie medan de vandrade genom en korridor.

“Funderat, ja. Kommit på ett vettigt svar, nej”, berättade Alicia med en grimas. “Inte för att det spelar någon roll för Angel. Hon kommer ju vara myndig när eleverna från Beauxbatons och Durmstrang kommer hit.”

“Just det.” Katie kollade på Angelina. “Du fyller ju sjutton snart. Tänker du anmäla dig?”

“Jag vet inte”, suckade Angelina.

“Klart hon ska”, svarade Alicia samtidigt. De två sjätteårseleverna betraktade varandra med höjda ögonbryn.

“Vi måste ju se till att Hogwarts’ deltagare är Gryffindorare, speciellt nu när vi inte har någon quidditchpokal att vinna”, förklarade Alicia. “Dessutom kommer tvillingarna och Lee flå dig levande om du har chansen att anmäla dig men inte gör det.”

“Jag är medveten om det.” Angelina suckade igen. “Och problemet är inte att jag inte vill ställa upp, men ingen vet ju någonting om uttagningen eller själva turneringen.”

“Vad det än är skulle du klara det galant.” Katie log uppmuntrande mot den äldre flickan som tacksamt besvarade hennes leende. “Och Lis har rätt, vi måste se till att varenda tillgänglig Gryffindorare anmäler sig. Om det blir någon från Slytherin hejar jag på Beauxbatons.”

“Jag hörde några Hufflepuffare prata efter banketten igår. De sa att Diggory tänker anmäla sig”, berättade Angelina.

“Ja, det får hellre bli honom än någon från Slytherin.” Alicia rynkade på näsan. “Tack och lov är i alla fall Malfoy för ung för att delta, det lilla äcklet.”


Stora salen surrade av liv och rörelse när de tre jagarna klev in genom portarna. Till Katies stora lättnad hade McGonagall bara hunnit fram till andraårseleverna, där hon stod i full färd med att frammana scheman och dela ut dem till de ivrigt väntande tolvåringarna. Angelina styrde stegen mot där Fred, George, och Lee satt uppslukade av en ivrig diskussion, och de två andra följde efter. Då de närmade sig kunde Katie urskilja delar av det pojkarna talade om.

“…skulle kanske kunna fungera, men med tanke på att det är Dumbledore så borde vi kanske hitta andra alternativ”, förklarade Lee och tvillingarna nickade eftertänksamt.

“Du har en poäng där”, höll Fred med. “Vi måste definitivt tänka över det. God morgon, mina damer.” Det sista var riktat till Angelina, Katie, och Alicia, som precis slagit sig ner mitt emot dem.

“God morgon”, hälsade Alicia och sträckte sig efter en brödskiva. “Planerar ni fortfarande hur ni ska kapa turneringen, eller har ni gått tillbaka till skämtartiklar?”

“Svartsjuka klär ingen, kära du”, flinade George. “Erkänn bara att du önskar du hade våra fantastiska idéer.”

“I dina drömmar, Weasley”, fnös Alicia och tog en tugga av sin nu färdiga smörgås.

“Men ärligt talat”, fortsatte George. “Ni måste väl hålla med om att det är rent ut sagt löjligt att sätta en åldersgräns i stället för en årskursgräns. Att bara vissa i sjätte årskursen får anmäla sig är inte rättvist!”

“Du verkar ha anmärkningsvärt mycket att säga i frågan, Weasley.” McGonagall hade uppenbarat sig bakom pojkarna medan George pratade och hennes röst fick honom att hoppa till. “Jag är övertygad om att professor Dumbledore gärna ger dig en detaljerad förklaring till varför en sjuttonårsgräns har införts.” Hon vände sig till resten av dem. “Trevligt att få se er alla igen. Miss Bell, vi träffas redan i eftermiddag.”

“Tack så mycket, professorn.” Katie lutade sig över bordet för att ta emot schemat den äldre kvinnan räckte till henne. Hon gjorde sitt bästa för att inte grimasera. Den första lektionen för dagen skulle hon tillbringa nere i fängelsehålan med Snape, tätt följd av en timme talmagi. Dagen avslutades, precis som McGonagall nämnt, med en dubbeltimme förvandlingskonst.

“Hur ser din dag ut?” Lee hade mottagit sitt eget schema och sträckte nu på halsen för att syna Katies. Hon räckte över schemat med en suck, och han ögnade hastigt igenom det innan han gav tillbaka det med ett sympatiskt leende. “Du får hälsa Snape från oss. Han gråter säkert blod över att ha förlorat sina favoritelever.”

“Så ingen av er har trolldryckskonst i år?” undrade Angelina. Hon var den sista som fått sitt schema, och vände sig mot resten av gruppen när McGonagall fortsatte längs med bordet.

“Tja, ingen av oss två fick tillräckligt höga betyg”, svarade Fred med en gest mot sig själv och sin tvillingbror. “Lee lyckades på något slags vis få ett U, men ville inte fortsätta.”

“Jag ser inte hur min framtida yrke kan kräva att jag spenderar två år till med att blanda trolldrycker med Snape!” försvarade Lee sig när både Angelina och Alicia vände sig till honom med förvånade miner.

“Och vad exakt är det du planerar att arbeta som?” frågade Alicia skeptiskt.

“Vad som helst som inte kräver en FUTT-examen i trolldryckskonst!”

Katie kunde inte hjälpa att skratta åt Lees utrop, vilket resten av gruppen snabbt föll med i.

“Jag måste nog gå nu.” Katie torkade sig i ögonvrån med klädnasärmen då hon lyckats sluta skratta, innan hon reste sig upp. “Jag tänker inte komma försent och ge Snape en anledning att dra poäng från Gryffindor.”

“Det är bra, Katiekins”, flinade Fred. Katie gav honom en irriterad blick för smeknamnet, och vände sig sedan om för att ta sig ner till fängelsehålorna.


Vid lunch hade den gråmulna himlen från morgonen mörknat och liknade återigen den som synts vid välkomstbanketten kvällen innan. Katie lämnade professor Vectors klassrum med väskan tyngd av årets första läxor. Varken Snape eller Vector hade varit sena med att påminna dem alla om att de, trots turneringen, nu påbörjat sitt GET-år och förväntades arbeta hårdare än någonsin.

Bedrövat vandrade hon in i stora salen och skannade Gryffindorbordet med blicken för att hitta någon av sina vänner. Precis utanför dörren krockade hon nästan med Hermione Granger, som verkade ha väldigt bråttom någonstans.

“Oj! Ursäkta, Katie!” Den yngre flickan log urskuldande. “Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte såg dig.”

“Det är lugnt”, försäkrade Katie hastigt. “Jag antar att det är turneringen du funderar på?”

“Nej, faktiskt inte”, svarade Hermione. “I själva verket- Det är komplicerat, jag hinner inte förklara just nu. Jag måste till biblioteket, vi ses!” Hon var borta innan Katie hann registrera vad hon sagt.

Med en liten axelryckning för sig själv fortsatte hon in i salen. Inte så långt ifrån dörren fick hon syn på Harry Potter och Ron Weasley. De två fjärdeårspojkarna satt och åt med en tom tallrik, som Katie misstänkte tillhört Hermione, lämnad på platsen intill dem. Hon gick fram till dem, och Harry, som kollat upp vid ljudet av hennes fotsteg, vinkade åt henne.

“Hej”, hälsade han, och Ron gav ifrån sig ett ljud som hon misstänkte också skulle vara ett hej, men det var lite svårtytt med tanke på att han hade munnen proppfull med mat.

“Hej”, ekade hon och slog sig ner mitt emot dem. “Hur har er dag varit?”

“Alldeles underbar”, svarade Ron, som nu som tur var svalt maten innan han tog till orda. “Först tvingade Sprout oss att samla upp var från bubotuber, och efter det tog Hagrid sig friheten att presentera oss för sina nyaste husdjur.”

“Sprängstjärtsskrabbor”, fyllde Harry i när han såg förvirringen i hennes ansikte. “Vi vet inte exakt vad de är-”

“Men de är slemmiga och skjuter gnistor ur stjärtarna”, avbröt Ron och en märkbar rysning gick genom hela hans kropp. “Och de är nykläckta, så ingen vet vad som kommer ske när de växer upp.”

“Det låter intressant.” Katie kunde inte låta bli att le åt de äcklade minerna i deras ansikten. “Ibland önskar jag att jag valt skötsel och vård av magiska djur. Ni verkar aldrig ha tråkigt på de lektionerna.”

“Vilka ämnen läser du då?” frågade Ron nyfiket.

“Spådomskonst och talmagi”, informerade hon honom. “Jag hade precis min första talmagilektion, och professor Vector gav oss i läxa att skriva en och en halv pergamentrulle om talmagins användning i det forna Egypten. Och då ska vi inte ens prata om Snape.”

“Du har ändå tur som har dina GET-prov i år”, påpekade Harry medan Ron muttrade något om var Snape kunde köra upp sina läxor. “Du slipper balansera pluggandet med quidditchen.”

“Alltid något”, nickade Katie med en suck. “Jag kommer ändå att sakna det, fast det kommer kännas konstigt att spela utan Oliver nästa år.”

“Det om något är väl ändå tur”, funderade Harry. “Att Wood inte är här i år, menar jag. Han hade gått i taket igår när Dumbledore sa att quidditchturneringen är inställd.”

“Vi sa samma sak igår.” Katie skrattade åt minnet. “Angelina gissade att han skulle ställt sig upp och protesterat så länge att trekampen inte ens hade tillkännagetts.”

“Låter som något Wood skulle göra”, höll Harry med om, och Ron nickade.

“Men vad har vi här?” Fred kom framsläntrande till dem med Alicia och George hack i häl. “Har du övergett oss för den lägre intelligensnivån, Katie? Inget illa menat, Harry.”

Katie, Harry, Alicia, och George skrattade medan Ron förolämpat försökte komma på ett svar till sin brors förolämpning. Fred rufsade bara retsamt till hans hår innan han tog plats intill honom. De andra två satte sig också ner.

“Vet ni vad Hermione hade bråttom till?” frågade George, vänd till Harry och Ron. “Vi blev nästan nedsprunga av henne på vägen hit.”

“Jag mötte henne utanför stora salen, just före jag kom och satte mig med er”, fyllde Katie i med. “Hon sa att hon skulle till biblioteket.”

“Hermione har fått dille på husalfer”, förklarade Ron samtidigt som han slevade upp mer potatis på sin tallrik. “Hon fick se en för första gången under världsmästerskapsfinalen, och efter att hon fick reda på att de finns här på Hogwarts har hon bestämt sig för att befria dem alla.”

Pojkarna fortsatte diskussionen om Hermione och husalferna, men Katie vände sig till Alicia.

“Har du skrivit till Oliver än?” frågade hon. Den äldre tjejen gav henne en fejkad förolämpad min.

“Tror du verkligen att jag inte klarar mig en dag utan att kontakta honom?” utbrast hon med tillgjord upprördhet. Några sekunder senare släppte hon den upprörda minen och hennes ansikte sprack upp i ett mjukt leende. “Jag skrev brevet igår kväll. Jag ska gå till uggletornet och skicka iväg det efter middagen.”

“Aww.” Katie knuffade lekfullt Alicia i sidan. “Ni två är så gulliga tillsammans.”

“Sluta.” Alicia knuffade henne tillbaka. “Jag svär att du och Angel var mer exalterade än jag när han bjöd ut mig.”

“Sant, men du behövde inte se er två gå runt och kolla på varandra med hjärtögon i flera månader”, påpekade Katie retsamt.

“Äsch.” Alicia rodnade lätt. “Flera månader var det väl ändå inte…”

Katie tänkte precis ge sjätteårseleven ännu ett retsamt svar då ljudet av klockan som ringde in till eftermiddagslektionerna ekade genom salen. Genast ackompanjerades ringningarna av ljudet av de hundratals elever som alla började lämna salen.

“Bäst jag skyndar mig, jag vill inte göra McGonagall besviken”, skämtade Katie då hon och Alicia reste sig tillsammans med alla andra.

“Gör det du”, skrattade den mörkhåriga flickan. “Vi har försvar mot svartkonster nu. Det ska bli kul att se vad Moody har planerat.”

-

Kommentarer och/eller tummar uppskattas ♥

Superbra! Bevakar definitivt! Jag tyckte mycket om Katie i HP böckerna så det ska bli spännande med en ff bra tillägnad henne.
Jag älskar deras smeknamn, Angel och Lis! ♥

Ett litet tips bara!

“Ron gav ifrån sig ett ljud som hon misstänkte att också var ett hej”

Det är enligt mig lättare att förstå och att läsa om det istället står:

“Ron gav ifrån sig ett ljud som hon misstänkte också var ett hej”

Men det är bara vad jag tycker!

För övrigt var allting bra och jag kommer definitivt tillbaka!

Ahhhh, min favoritskribent är back at it again!!!! Bevakar självklart!

Tycker du fångar de färdigskrivna karaktärernas personligheter så jävla bra samtidigt som de blir dina egna, exempelvis när tvillingarna retar Ron och han dröjer med att komma med svar på tal bara för att nämna en.

Jag verkligen älskar konceptet; Katie, det fjärde året som inte är det fjärde året för henne - ALLT!

Det ska bli så himla mysigt och roligt att få kliva in i en rätt så välkänd värld skriven av just dig, för du gör det så satans bra. Ditt språk är alldeles underbart och jag är sjukt taggad på att fortsätta läsa♥ Jag blir helt paff

Tack för taggningen! Bevakar! Det känns hundra procent trovärdigt, som att kliva in i fjärde boken men se allt från ett helt annat håll. Otroligt skickligt

Tack för att du taggar mig!


Roligt att du skriver om Katie! Det är en karaktär man inte vet så mycket om. Bra kapitel!

Ska bli kul att läsa vidare!

Superbra första kapitel! Jag får verkligen upp en bild i huvudet, och du skriver underbart. Tack för taggningen

Förlåt för sen kommentar!

Först och främst - tack för tagg

Supermysigt första kapitel! Älskar tempot och beskrivningarna - det gör det väldigt enkelt att bygga upp situationerna. Även att du la in bilder i början (även om skådisarna fortfarande gäller för mig, förutom Katie som vi inte sett så mycket av) gör det hela mycket mer intressant eftersom man får ta del av författarens tankar!

Längtar till nästa♥

Hej! Här kommer dagens kapitel som jag absolut inte höll på att glömma bort att posta, ahhahah... Tack så otroligt mycket till alla som läst, tummat, och kommenterat. Ni är fantastiska ♥
I dagens kapitel finns en del dialog som ni kanske känner igen, eftersom några repliker här i kapitlet är tagna direkt ur boken. Så om ni märker att något känns bekant vet ni varför.

-

Pixelow


boknörd_


Avis Fortunae


Mintygirl89


Idiz


Leoney


EDIT: Hallonsylt  och Annabeth the Chaser, tack för tummarna!! Jag blev så stressad när jag insåg att jag nästan glömt att ladda upp kapitlet att jag glömde tacka er, förlåt tusen gånger om!

-

Kapitel 2 - Den flammande bägaren

Katie lämnade välkomstmiddagen för Beauxbatons och Durmstrang tillsammans med Angelina och Alicia, som inledde en ivrig diskussion om Krum så fort de kommit en bit från stora salen. Diskussionen fortsatte hela vägen upp till Gryffindors sällskapsrum, där de slog sig ner intill brasan.

“Jag kan knappt tro att det är sant.” Angelina skakade hänfört på huvudet. “Viktor Krum, en av världens bästa quidditchspelare, är här för att delta i turneringen?”

“Inget säger att det blir han som deltar”, påpekade Katie. “Alla som kommit hit från Durmstrang planerar ju att anmäla sig, så det kan ju bli vem som helst av dem.”

“Men ändå”, replikerade Angelina. “Det är Krum vi pratar om! Han är en legend!”

“Bäst du tar och lugnar ner dig lite nu, annars kommer folk börja missta dig för Ron.” Fred slängde sig ner i en tom fåtölj intill soffan, tätt följd George och Lee. “Du skulle hört hur han snackade om Krum efter världsmästerskapen.”

“Men det är ju så svårt att stå emot honom!” skämtade George med ett brett flin på läpparna. “Eller vad säger du, Angelina? Drömmer inte du också om hans starka armar och-”

“Lägg av!” Angelina rodnade och måttade en spark åt hans håll, men det ryckte i hennes mungipor. “Jag beundrar honom bara, han är en fantastisk sökare.”

“Det har du rätt i”, höll Alicia med om. “Vänta bara tills jag skriver till Oliver och berättar om det här, det skulle inte förvåna mig om han dyker upp för att fråga Krum om strategier.”

“Det är för att det enda Oliver har i hjärnan är quidditch”, flinade Fred. Alicia himlade bara med ögonen som svar.

“En ålderslinje borde i alla fall inte vara ett problem”, konstaterade George nöjt. “Lite föråldringselixir och poff - man är anmäld.”

“Någonting säger mig att det inte kommer vara så enkelt”, funderade Alicia med rynkad panna. “Det är ändå Dumbledore vi snackar om här.”

“Var inte en sån glädjedödare!” Lee knuffade skämtsamt till henne.

“Vi fyller ändå sjutton om några månader, så jag tvivlar på att det ens kommer märkas någon skillnad”, fortsatte Fred ivrigt.

“Vi lär väl få se hur det går imorgon”, fastställde Angelina. “Det blir kul att se vem som anmäler sig.”


Morgonen därpå fann Katie sig för ovanlighetens skull sittande nere i uppehållsrummet innan Angelina och Alicia. I vanliga fall brukade de äldre flickorna vara betydligt mer morgonpigga än henne, och Katie hade förväntat sig att Angelina skulle vara på hugget för att anmäla sig till turneringen. I stället var de första sjätteårseleverna som lämnade sin sovsal Lee och tvillingarna.

“God morgon Katiekins!” ropade Fred muntert. “Hur står det till med dig denna underbara dag?”

“Jag tolkar det som att föråldringselixiret fungerade?” skrattade Katie samtidigt som hon duckade undan från hans försök att rufsa till hennes hår.

“Tja, ingen av oss har ju lagt i vårt namn än, men det är bara en tidsfråga.” George gav henne ett strålande leende som Katie gladeligen besvarade.

“Lycka till”, sa hon. “Jag ska vänta på Alicia och Angelina, så vi ses på frukosten.”

De tre sjätteårseleverna skyndade ut genom porträtthålet och Katie skrattade lite för sig själv åt deras barnsliga upprymdhet. Inte många minuter senare var det de två övriga Gryffindorjagarna som kom ner från sovsalarna.

“Redo att lägga i ditt namn?” frågade Katie nyfiket när de kom fram till henne.

“God morgon på dig med”, svarade Angelina. “Och ja… Jag antar det. Har du sett till killarna?” Katie nickade.

“De gick ner för några minuter sen”, berättade hon. “De verkar ha lyckats med föråldringselixiret.”

“Jag tvivlar fortfarande på att det kommer fungera”, sa Alicia med samma fundersamt rynkade panna som kvällen innan.

“Det finns ett enkelt sätt att ta reda på det.” Angelina log busigt. “Kom igen, om vi skyndar oss hinner vi ner innan de lägger i sina namn!”

Tillsammans tog de sig i rask takt ner till entréhallen. Ett tjugotal elever stod utspridda i små grupper i närheten av Den flammande bägaren, som omgavs av en gyllene cirkel med ett par meters diameter, där den stod på en pall i mitten av hallen. Det verkade som de kommit precis i tid, för tvillingarna och Lee stod tillsammans med Ron och Harry bara några meter från bägaren.

En kittlande nervositet fyllde Katie när Fred tog ett stort kliv fram och korsade linjen. Angelina nästan studsade intill henne, och Alicia lutade sig framåt som för att se bättre. George lät höra ett triumferande glädjerop innan han följde efter sin bror, tydligt säker på att de hade lyckats.

Hans triumf blev dock kortvarig. Bara någon sekund efter att tvillingarna korsat linjen svepte ett susande ljud likt en gigantisk fågel genom rummet, och båda två slungades ut ur cirkeln. De landade ackompanjerade av ett smärtsamt dunsande som Katie inte kunde låta bli att grimasera åt. Som grädde på moset hördes en hög knall, och innan Katie helt hunnit registrera vad som skett pryddes tvillingarnas ansikten av varsitt långt, kritvitt skägg.

Den spända stämningen som fyllt hallen gick upp i rök sekunden då omgivningen insett vad som skett. Hela entréhallen rungade av skratt. Lee, som avvaktat med att korsa linjen, stod dubbelvikt av skratt, likaså Angelina. Fred och George fick själva svårt att hålla sig för skratt då de kommit på benen och fått en ordentligt titt på varandra.

“Vad var det jag sa”, påpekade Alicia, men även hon skrattade.

Angelina verkade kämpa för att samla sig och komma med ett svar, men innan hon lyckats klev Dumbledore ut ur stora salen. Med en road min påminde han tvillingarna om att han faktiskt varnat dem för att något liknande skulle kunna hända, sedan skickade han iväg dem till sjukhusflygeln för att bli av med skäggen. De följde hans råd, och med en fortfarande skrattande Lee i släptåg gav de sig iväg mot sjukhusflygeln.

“Snyggt jobbat, pojkar”, retades Angelina när killarna passerade dem.

“Äh, håll klaffen”, svarade Fred en aning surmulet. Katie och de andra två flickorna föll i skratt på nytt, men den här gången lugnade Angelina sig snabbare.

“Då är det väl min tur, antar jag”, sa hon och tog fram en bit pergament ur en av sina fickor. Katie gav henne ett uppmuntrande leende.

“Kör hårt”, peppade hon, och Alicia nickade medhållande.

Med den mörkhyade flickan i spetsen gick de tre jagarna fram mot bägaren. Katie och Alicia stannade ett par meter från rummets mitt medan Angelina tog ett par steg till, så att hon hamnade precis utanför linjen. Genast fylldes salen av samma förväntansfulla stämning som då tvillingarna gjort sig redo att lägga i sina namn. Angelina tog ett djupt andetag, och med en sammanbiten min klev hon sedan över linjen och släppte ner lappen med sitt namn i bägaren.

Ett par sekunder passerade, och när de närvarande insåg att Angelina inte skulle kastas genom rummet bröt de ut i rungande applåder. Speciellt de Gryffindorare som närvarade jublade högt, och Katie applåderade så ivrigt att hennes handflator värkte. Angelina gav omgivningen ett generat leende innan hon skyndade tillbaka till sina vänner.

“Kom igen”, log hon och drog med sig dem in i till frukosten under fortsatta applåder och hurrarop.

Stora salen hade som vanligt dekorerats inför allhelgonaafton, komplett med hundratals gigantiska pumpalyktor och stora svärmar levande fladdermöss. Eleverna som satt där inne vände sig nyfiket mot dörren för att se vad all uppståndelse handlade om. Angelina styrde stegen mot Harry och några andra fjärdeårselever.

“Ja, nu har jag gjort det!” tillkännagav hon. “Jag har just lagt mitt namn i bägaren!”

“Det menar du inte!” utbrast Ron förvånat.

“Har du fyllt sjutton?” undrade Harry samtidigt.

“Det är klart hon har. Jag kan inte se något skägg, kan du?” flinade Ron, och Katie kunde inte låta bli att skratta till åt den uppenbara piken mot hans äldre bröder.

“Jag fyllde år i förra veckan”, berättade Angelina.

Katie och Alicia slog sig ner några meter från gruppen och började ta för sig av frukosten medan Angelina tackade för gratulationerna hon fick av de yngre eleverna. Sedan kom hon och satte sig ner mellan de andra två och plockade åt sig lite äggröra.

“Jag kan inte tro att jag verkligen gjorde det”, erkände hon för dem. “En del av mig var så nervös att jag bara ville springa därifrån!”

“Som om lite nervositet skulle kunna stoppa dig!” sa Katie och armbågade henne lekfullt i sidan. “Angelina Johnson, den mest envisa och fantastiska tjejen på Hogwarts! Kom igen!”

“Sluta.” Angelinas generade leende var tillbaka. “Att jag anmälde mig betyder inte automatiskt att jag blir uttagen.”

“Så du anmälde dig faktiskt?” Lee hade tydligen valt att lämna tvillingarna åt sitt öde i sjukhusflygeln och slog sig nu ner på Katies andra sida. “Skönt att någon av oss är gammal nog.”

“Hur gick det med våra icke-sjuttonåringar?” frågade Alicia retsamt.

“De lever och mår bra”, flinade Lee. “Pomfrey gav dem ett elixir som tar bort skäggen, men det tar ett tag innan det verkar. Hon var ganska uppgiven, det var rätt många som försökt sig på liknande trick.”

Angelina öppnade munnen för att svara men stängde den igen då någon knackade henne på axeln. Katie vred på huvudet och möttes av synen av Cedric Diggory.

“Johnson”, sa han med ett försök till ett vänligt leende.

“Diggory”, ekade Angelina med en misstänksam underton.

“Jag hörde att du också anmält dig till turneringen”, konstaterade han. Angelina höjde frågande på ögonbrynen och han fortsatte. “Så jag tänkte önska dig lycka till.”

“Jag vet inte om tur är en särskilt stor faktor i urvalet”, svarade Angelina kyligt och Cedric ryckte på axlarna.

“Kanske inte, men jag försöker alltid göra mitt bästa för att hålla en så god sportsmannaanda som möjligt.” Han sträckte fram en hand och efter några sekunders tvekan tog Angelina tag i den.

“Lycka till du med, antar jag”, sa hon medan de skakade hand. Cedric gav bara ett leende som svar innan han vände på klacken och lämnade salen tillsammans med sina vänner. De andra satt kvar i tystnad. Katie vad osäker på vad hon skulle kunna säga.

“Vad sjutton var det där?” frågade Lee till slut.

“Han försökte kanske bara vara schysst?” försökte Katie, men förvirringen i hennes röst fick det hon sa att låta som en fråga.

“Han måste verkligen göra allt för att vara Mr Perfekt i alla lägen”, fnös Angelina samtidigt som hon spetsade en bit äggröra med gaffeln.

“Han ville väl bara visa god sportsmannaanda”, protesterade Alicia häftigt.

“Säkert att han ville”, muttrade Lee.

“Det spelar ingen roll vad han ville”, fastställde Angelina bestämt. “Allt avgörs ändå ikväll, och om Diggory vill leka snäll och fin tänker inte jag stoppa honom.”

-

Lämna gärna en tumme eller kommentar om du vill

LiKe I dOn'T kNoW wHaT tO sAy

Superbra! Jag gillar verkligen relationerna mellan tjejtrion och killtrion, känner igen mig i den! Vi är tre tjejer och tre killar min klass som ofta hänger med varandra, och du skriver det så bra!


Väldigt mycket dialoger i detta kapitlet, men jag gillar det! Ibland så behövs det en del dialoger, sålänge det inte blir tjatigt.

Längtar till nästa!

Alltså, det känns som om jag ständigt tjatar om hur duktig du är men med all rätt! Jösses vilket kapitel!


Firstly, så älskar jag relationerna i det här kapitlet. Hur de retas med varandra men ändå är så supportive. We stan hälsosamma vänskapskretsar♥

Och jag vet inte om jag gör en alldeles för djup tolkning, men jag undrar verkligen vad Cedrics motiv var. Det är ju lite udda att bara önska ens möjliga motståndare lycka till sådär? Eller? Han kanske bara är en bra person. Jag vet inte. Jag vill veta!!

Även om de flesta kanske redan läst den flammande bägaren känns sättet och synvinkeln du skriver ifrån uppfriskande. Som Leoney redan sa, blir mängden dialoger väldigt väldigt lyckade när du skriver. Gah, du är bäst! Och karaktärernas personligheter är spot on. Det kanske jag sa förut, men ändå.