Vän eller fiende? Kendras Förlust

Vän eller fiende?
[size=18pt]Kendras förlust

När jag var yngre skrev jag en novell. Jag gillade redan då att skriva. Just nu skriver jag en bok som jag sedan kommer vela ge ut. Men tänkte att på sidan om återskapa ett tidigare projekt som jag påbörjade i åk 8. "Kendras förlust".
Jag förbehåller att jag har ensamrätt till publicering av denna text

Vill också meddela att eftersom att jag skrev detta i åk 8. så var mitt spårk i skriftform inte överdrivet bra. Jag kommer korrigera de första kapitlen en aning - för att det skall gå att läsa, men jag kommer inte detaljerat ändra varje mening. Dock så kommer de nyskrivna kapitlen att bli mycket bättre - så om ni läser kommer ni att kunna se skillnad på nytt och gammalt!

Genre: Fantasy
Ålderskategori: Lämpligt för alla (kanske över 5 år eller 7 år)


Hjälper gärna andra med korrekturläsning och allmän skrivhjälp och kan gärna ge tips om så önskas

Publicerar iaf första kapitlet här ps, ge gärna respons oavsett vad!


Kapitel 1, Fällan

Den gråa molnen drog snabbt över ryttarna som närmade sig de kända markerna i Gundrinuma.
De red i dagar för att hinna i tid till kallelsen som kungen sent efter.
“Öppna porten mina herrar!” gormade portvakten när ryttarna närmade sig porten. Den stora ekporten svängde hastigt upp och ryttarna red in i den vita staden. Folket på gatorna steg hastigt åt sidan för att inte råka bli övertrampad av de maktfulla ryttarna som red in genom de gamla gatorna, som ledde upp mot den kungliga slottsgården.
När Kendra, arméns enda kvinnliga befälhavare, tog täten ledde hon in soldaterna på borggården samtidigt som de möttes av en lång svartklädd man på trappavsatsen. Bakom den steniga trappan fanns en lång korridor, som ledde in till de stora salarna i Kung Augustus Den Tredjes rike.
“Kendra, välkommen hem i dessa tider.”
Kendra himlade med ögonen.
“Tack Leopold,” sade Kendra och steg av sin häst. Hon räckte tyglarna till en soldat med ölmage, som precis stigit av sin häst. Hon och bad dem stanna kvar på borggården och invänta hennes nästa order.
“Följ med här, din far vill tala med dig och det är brådskande,” uppmanade Leopold med en släpig röst. De vandrade genom den långa mörka korridoren som ledde till de stora salarna.
Tillslut kom de fram till den största salen. Kendra blickade runt i salen tills att hon såg en tron som var placerad längst bort på andra sidan.
“Leopold, lämna oss ensamma nu,” dundrade en bekant röst. “Stig fram Kendra, var inte blyg nu,” uppmanade mannen varsamt.
Kendra steg fram mot tronen.
“Jag fick din kallelse, vad vill du?” frågade Kendra.
“Soldaterna från fjärran i norr. Det är inte en liten strid utan en erövring.
Kendra såg fundersam ut och försökte tänka sig en stor armé mot rikets lilla fästning.”
“Hur vet du det?” frågade Kendra.
“Vi har våra spioner,” svarade Kungen. “Vi behöver varenda soldat vi har och det var därför du kallades hit, för att hjälpa till att hålla försvaret.” Kendra nickade och vände sig om för att gå ut ur salen.
“Kendra, jag har saknat dig mycket,” sade han väldigt mjukt och trött.
“Jag med,” svarade hon lugnt samtidigt hon började gå ut från tronsalen.


Regnet öste ner i stora floder när mörkret sänkte sig ner över den lilla staden. Soldaterna på borggården hade slagit upp egna tält där de kunde tillbringa resten av kvällen medans de väntade på mer information om kriget mot fienderna. Kendra satt i sitt tält och planerade om ett försvar med de andra kaptenerna i armén angående ett hållbart försvar mot fiendens attack.
“Om vi testar att leda försvaret på två fronter så kan vi locka in dem i mitten av vår gruppering och sedan sända ut våra starkaste närstrids soldater för att slå ut deras pjäser,” sade hon bestämt. De andra fyra kaptener nickade instämmande.
“Eftersom att du är den ledande över kaptenerna så för du beslutet,” sade Viggo, den främsta kaptenen i armén.
“Om jag tar den den vänstra och Viggo den högra fronten när vi ska lura in den i vår fälla kan du leda bågskyttarnas försvar på muren medans Gorgor och Tor skrapar ihop en liten styrka som kan försvara insidan av staden så är vi väl försedda av det mäktigaste skydd vi kan fixa”, tyckte Ecco.
Kendra och de andra kaptenerna nickade instämmande.
“Vi gör som du föreslog nu utan protester. Har ni någon bättre idé så framför den nu är ni snälla,” sade Kendra med bestämd röst. “Fienden kan komma redan imorgon om vi har otur så sätt en trupp på vakt med tio man som kan byta av mav med varandra. Vi behöver alla våra krafter om anfallet sker imorgon så jag rekommenderar att vi knyter off för denna natt.” De fyra kaptenerna reste sig och var påväg ut till sina tält. De hann precis fram till tältöppningen då Kendra uppmanade kaptenen med de sista orden, “Staden räknar med vårt försvar, de räknar med oss.” Och så fortsatte de ut till sina egna och mindre tält. När de gått så bredde Kendra ut en filt som hon lade i hörnet i tältet. Sedan lade hon sig med sina kläder på filten och försäkrade sig om att deras försvar skulle hålla fram till att förstärkning skulle komma till stadens undsättning. Men tröttheten tog över, och efter några ögonblinkning föll hon drömlös i sömn.


Dagen började gry då Kendra vaknar av att en soldat ur armén väcker henne och sade att hon hade besök. Hon satte sig upp och gnuggade ögonen för att sedan kunna se bättre.
“Kapten, du har besök!”
Kendra tittade mot dörröppningen och såg att hennes far stor och väntade.
“Stig in far,” uppmanade hon honom. Han steg in i tältet med försiktigt samtidigt han talade med en försiktigt mjuk röst, “Du är bara ett barn, en soldat i den här striden, låt oss samla ihop vartenda stridsduglig man.”
Kendra tittade fundersamt mot honom. Men hon skakade på huvudet och sade bestämt, “De är inga soldater, de är vanligt folk, vi skall inte använda oss av dem!” Hon gick ut ur tältet med bestämda steg.
När Kendra precis kommit ut ur tältet så såg hon folksamlingen som hade radat upp sig på led. Hon gick till ledet och när hon kom fram till täten så såg hon att någon soldat stod med en bunt rostigt svärd och yxor som han delade ut.
“Jag ser att du beväpnar de civila folket,” sade bekant röst bakom Kendra.
“Vad gör du här Ecco?” svarade hon.
Ecco svarade med en mjuk och självsäker röst.
“Jag ville inte missa när du skulle skrika åt Hugo för att han delar ut vapen till dem som du ska skydda.”
Kendra log lite slugt innan hon talade till Ecco.
“Vi kan låta de civila få vapen för att försvara sig om fienden tränger igenom vårt ultimata försvar, men vi drar inte ut dem i kriget om det inte är den sista utväg!” Ecco nickade och gick bort från ledet, bort mot den stora porten de kom från.
Kendra tittade upp mot stadens högsta byggnad, de övergivna slottet som ligger framför de stora salarna kungen satt i. Hon stod och funderade vad kungen, hennes far, hennes närmaste skulle offra för folkets överlevnad om det skulle behövas. Men hon hann inte tänka så länge förrän ett stort eldklot från fjärran lyste upp himlen då det flög i stadens riktning.
“Ta skydd ropade soldater på gatorna medans eldklotet rasade ner i full fart.
Folket sprang för livet när eldklotet kom så nära att man kunde känna värmen från den. Kendra hann precis undan när eldklotet nuddade marken.
Det stora röda eldskenet som lyste upp från himlen exploderade mitt på gatorna där folket tog skydd.
“Allesammans, in i stadens stora salar!” skrek Kendra så starkt att hon trodde att hon skulle tappa rösten.


***

Väl inne i den stora salen satta både unga liksom gamla, rädda och sårade i grupper om fyra.
Kendra stod lutad mot en trasig vägg och pratade med några rädda kvinnor.
“Med all respekt, vi vill att du skall vänta i salen tills att alla är säkra att gå,” sade Kendra till en av kvinnorna som hon stod och pratade med. De nickade och gick iväg mot en folkgrupp som trängde sig vi ingångarna.
Kendra tittade sig omkring bland folket och suckade. Hon vände blicken mot utgången och granskade alla som försökte ta sig in i byggnaden.
Kendra gick ut ur de stora salarna för att se hur läget där ute såg ut. Men hon avbröts när plötsligt en välbekant person tog tag i hennes rustning, hennes far.
“Släpp mig, jag måste ut dit nu, de behöver mig!”
“Det är för farligt, du är det enda jag har kvar!” Han grät nästan. “Som din far befaller jag dig att du ska stanna!”
“Du har ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag är befälhavare av armén och jag måste leda mina trogna genom detta,” sade Kendra beslutsamt. Hon klampade hastigt iväg mot utgången.
När hon kom ut så möttes hon av den förskräckta himlen och den hotfulla känslan av krig.
“Kapten, ska vi sätta ut våra försvarsstyrkor nu?” frågade en av soldaterna som stod med folket där inne.
Kendra nickade och manade honom till att meddela alla om det.
Hon vandrade genom den halvt förstörda staden. När hon kom till yttre muren så såg hon en grupp vakter som vaktade porten. När hon närmade sig dem så lade de märke till att de kom så nickade de vant till henne. Hon såg en trappa till höger om porten som verkade leda upp på muren. Hon gick med bestämda steg mot den gråa och gamla trappan samtidigt hon ibland såg med oroliga blickar bakom sig. Hon gick sakta upp på muren samtidigt hon tänkte på alla familjer i stadens salar.

Soldaterna marscherade genom staden dagen där därpå. Kendra uppmanade alla soldater att bara strida för att försvara resterna av staden. Medans kapten Ecco placerade ut alla soldater så kunde Kendra ägna sig åt sina känslor för tillfället.
Tiden gick och soldaterna blev mer och mer rastlösa.
Kendra stod lutad mot muren och pratade med en av soldaterna ända tills att en av de mäktiga soldaterna på muren skrek till!
“Fienden närmar sig fort!”
Alla soldater riktade sin uppmärksamhet mot muren och det som fanns på andra sidan.
Kendra gick upp på muren samtidigt hon undrade vad som skulle bemöta hennes syn. Hon steg upp med darrande ben på det översta trappsteget.
Soldaterna på muren flyttade sig lite åt sidan så att generalen kunde se fienden.

***

“Rör er framåt!” gormade Gorgor till hans eftertrupp som kom direkt från borggården. “Vi har inte hela dagen på oss, fienden är redan beredda och det måste vi förbli, fort!”
Soldaterna marscherade framåt. De klev fram i led på åtta pers. De rörde sig klumpigt och beklagade sig över deras klagorika kapten.
“Tidens slut närmar sig snabbt för både folket innanför och utanför landets gränser om ni inte skyndar på”, fortsatte Gorgor efter ett tag till hans sega män till soldater. Soldaterna pustade ut och fortsatte att röra på sig snabbare.
När de marscherat kanske fem minuter till kunde de skymta den stora muren som ett grått streck.
“Ställ upp er i led på tre bakom denna gigantiska mur! Vi kommer att stå bakom muren och försvara om de tar sig genom porten!” sade han högt och tydligt.

Kendra som stod på muren hörde Gorgor skrika när de närmade sig muren. Hon vände sig om och såg den lilla trupp som kommit till stadens inre försvar. När soldaterna kommit till sin postering så hade fienden kommit så nära porten att Kendra varnade bågskyttarna på muren att de snart var inom pilarnas räckhåll.
Bågskyttarna på muren drog sina pilar och tog sikte mot fienden.
Kendra betraktade fienden medans de närmade sig. När de närmat sig så mycket så upptäckte hon att de var helt sårbara. Det enda de skyddande de hade var lite plåt som satt runt halsen.
“Allesammans, sikta mot deras magar och huvud,”manade Kendra till bågskyttarna på muren.

***

Ecco och Viggo hade tagit sin del av soldater som byggde på femtio man. De hade gömt sig i några dolda gropar utanför muren samtidigt som kendras soldater kallats till muren.


“Avfyra första vågen!”
Pilarna ven förbi Kendras ansikte medans pilarna flög mot fienden. Det hördes ett rop från fienden bakom armén så skymtade Kendra sex svarta stora pålar som snurrade. På varje påle så långa och breda blad kom flög upp i luften. När bladen kolliderade med Kendras soldaters pilar så kapade fiendens snurror alla pilar men deras snurror fortsatte i samma hastighet mot muren.
“Ta skydd!” skrek Kendra förtvivlat när snurrorna närmade sig muren.
Soldaterna på muren snubblade ner för alla trappor som ledde ner från muren. När nästan alla soldater nått marken så träffade snurrorna muren och porten. Stenblock flög från muren åt alla håll och all ordning blev kaos.

***

Ecco och Viggo beslutade sig för att gå till anfall för att försvara. De reste sig långsamt samtidigt resten av deras lilla trupp också reste sig. När de avslöjat sig så placerade de sig i försvarsställningar. Alla pikenerare tog täten medans alla andra placerade sig bakom dem.
Fienden stannade mitt i allt. Men Ecco, Viggo och deras soldater fortsatte att springa.
När de sprungit kanske tjugo fot så drog fienden fram några pilar och bågar.
Ecco upptäckte faran för sent. Fiendens pilar ven genom luften och träffade Eccos soldater. De föll strax efter att de fått sina pilar genomborrade.
Några få överlevare på stridsfältet drog sig tillbaka in mot muren.


Kendra reste sig upp och hon såg direkt att många bågskyttar var döda eller sårade.
“Vi måste göra en skyddande mur åt våra sårade så de hinner fly till säkert område. Dessutom måste vi få iväg några som kan berätta hur vårt läge här ser ut,” skrek en kraftig soldat ur de främsta i bågskyttelegionen. Kendra tittade på de sårade soldater och skrek att vad hon orkade.
“Bygg en stark båge, svärd och sköld först och bågar bakom!”
Soldaterna hörde henne och lydde direkt för nästan genast hade de byggt en båge som skulle hålla försvaret ett tag.
Kendra drog sitt svärd som hängde på ryggen.

Plötsligt, istället för att fienden skulle komma inrusande mot deras försvar, så kom första legionen, Eccos handplockade trupp. Mitt bland dem bar några av soldaten sårade eller döda soldater.
Kendra och några i deras försvar gick för att kolla bland de döda och sårade. Sist av alla soldater i den sårade gruppen fan Kendra de hon sökte, Ecco och Viggo. De hade båda två bilar i bröstkorgen och stora skrapsår över ansikten.
Kendra satte sig på knä framför dem och bad om deras liv.
Viggos bröstkorg rörde sig så hon antog att han knappt levde. Som tur var.
“Vänd tillbaka!” skrek Viggo helt oväntat ända tills att hans ögon slocknade. Kendra viste att de ögonen aldrig skulle öppnas igen.

Låter spännande. Kommer läsa lite senare när jag har tid!

Tackar och vad artigt kokoskatten