>Rivalry< //[PRS]

Oop, nu är vi här igen och precis som alla andra gånger uppskattar vi om ni håller era små tassar borta från tangentbordet. ♥ krambjörn

Huaze:


Hogwarts:


Bikaraktärer:

skulle ge dig 1000 tummar right now om jag kunde o.o
Hayley Clarke:


Bikaraktärer:

Smack. Faderns hand kom hårt i kontakt med sjuttonåringens kind och de mörka ögonen vek kvickt undan, samtidigt som huvudet pressades åt riktningen slaget kom från. En av händerna gled upp mot kinden, medan blicken var fortsatt fäst i golvet.
”Om jag hör så mycket som en viskning om att ni misskött er kommer er framtid inte se vidare ljus ut”, började Cheng och vände de skarpa ögonen mot Zihao istället. ”Och du, får du någonting lägre än högsta betyg..”, fortsatte den trettionioåriga mannen och gav den längre av tvillingarna en smått äcklad blick. ”Testa mig inte, så enkelt är det.” Med de orden rättade han till sin kavaj och vände på klacken, vilket lämnade de tre Huaze bröderna ensamma med deras mor. Hon hade, som alltid, hållit tyst när maken gett sönerna sin dagliga dos av stryk.
Så snart de hörde dörren till faderns kontor smälla igen, andades de alla fyra ut. Soojin stirrade stelt ner i golvet med händerna knäppta, händerna som var alldeles såriga efter att hon tvättat dem i skållande hett vatten i över fem minuter. Det var ett tvångsbeteende som blev betydligt värre när hennes söner var hemma under loven. Hon klarade egentligen inte av att se misshandeln de tvingades genomgå, men samtidigt vågade hon inte säga ifrån.
”Förlåt”, mumlade hon och vände slutligen upp de mörka ögonen, för att i tur och ordning låta dem glida över sönerna.
”Det är inte ditt fel”, började Yaosu och skakade på huvudet, bara för att genast därefter bli avbruten av Zihao.
”Inte hennes fel? Hon har aldrig höjt ett finger när han slagit oss”, snäste tvillingbrodern och skickade iväg en mördande blick mot sin mor, innan han klampade ut genom ytterdörren och vidare mot bilen som stod och väntade på dem. Tystnaden lade sig snabbt över hallen. Tick tack, tick tack. Allt som hördes var den stora, antika klockan som tickade en bit bort. Stelt, det var väldigt stelt.
”Han hatar mig”, konstaterade Soojin efter ytterligare en stunds tystnad och torkade bort tårarna som börjat bildas. ”Och jag kan inte direkt hålla det mot honom, eller hur? Han har rätt”, fortsatte hon med ett bistert litet skratt och skakade sedan på huvudet. ”Nåväl, jag följer er till stationen, dags att röra på fötterna.”

Bilresan till Kings cross station var minst lika stel som när de alla stått i hallen, i deras London townhouse. Zihao hade fått sig ett rejält blåmärke över kinden lagom tills dess att bilen saktade in och Yaosu egna kind började också anta en blåaktig ton. Hela ansiktet brände efter slaget och ännu värre var smärtan över ryggen. Piskan var betydligt värre, då den lämnade djupa sår efter sig och en konstant, svidande smärta.
Chauffören hjälpte dem lasta ur de tre koffertarna. Okej, han lastade ut två av dem, då den längsta av bröderna redan snappat åt sig sitt bagage och hastat iväg, med moderns sorgsna blick efter sig. De andra tre följde snart efter honom, även om deras steg var betydligt mindre skyndsamma. Nu förstod sjuttonåringen precis vart brodern kom ifrån med sitt beteende, men han kunde inte göra så mot sin mor.

Efter den korta promenaden till den förtrollade pelaren, stegade de in på perrongen. Weimin gick först, tätt följd av Yaosu och Soojin. Till skillnad från sina äldre bröder, hade han inga blåmärken över ansiktet eller sår över ryggen efter piskrapp. Och det var egentligen allt som spelade någon roll, så länge fadern höll sig borta från lillebrodern kunde han göra precis vad han ville mot både Yaosu och Zihao. Det var någonting de två tvillingarna konstaterat långt tillbaka.
Först när modern tagit farväl av sin yngsta son, vände hon sig till Yaosu och strök skamset fingrarna över kinden på honom.
”Bara gör ditt bästa och kom ihåg att jag älskar er alla tre”, började hon och drog försiktigt på munnen. ”Det är ert sista år, glöm inte bort att ha kul och ta vara på tiden”, fortsatte hon och började därefter rota omkring i handväskan hon alltid släpade på. ”Här, den borde få blåmärkena att försvinna. Glöm inte bort att ge Zihao en klick också.” Hon räckte fram en liten tub med salva till sjuttonåringen.
”Jag ska tvinga honom att använda den, oroa dig inte”, svarade Yaosu och besvarade hennes bleka leende. Han stoppade ner tuben i en av fickorna och drog fortsättningsvis in modern i en kram. ”Låt honom inte slå dig, okej?” Sjuttonåringen lutade sig tillbaka och lämnade en liten kyss över pannan på Soojin, för att därefter dra sig tillbaka, ”Ska gå och leta rätt på Zihao, var försiktig när du ska hem!”

Det har inte varit ett bra sommarlov. Inte alls. Föräldrarna Clarke hade tvingat sin dotter att komma tillbaka till London, de skulle ha diverse tillställningar och då de inte vill visa hur splittrad familjen är så behövde även Hayley vara med. Trots att de nog hellre sluppit henne, och hon gärna sluppit dem. Föräldrarna är långt ifrån kärleksfulla mot henne, tillskillnad mot hennes tvillingbror. Däremot är de inte det värsta som kommer med att åka tillbaka till den moderna takvåningen. Hon har inte varit där sen fjärde skolåret, då hon därefter kunde stanna hos hennes bästa vän, Joshua. I två år har hon sluppit faderns vänner, hon hann känna sig åtminstone någorlunda säker. Nu har trakasserier hänt under de här två åren på skolan, men hon har inte blivit våldtagen under den tiden. Hon hade fått upp hoppet att det faktiskt aldrig skulle hända igen, och att faderns vänner tröttnat. Hon är inte längre ett litet barn, hennes kropp har utvecklats.. kanske de inte skulle vilja ha henne nu. Men så fel hon haft. Under sommarlovet hade det hänt fyra gånger med samma tre män som är inrotade i huvudet på henne. Det är som att de vill tortera henne nu, som att hon bara är deras objekt. Sjuttonåringen undrar vad de gör när hon inte är där, vilka stackars flickor förgriper de sig på då? Det skulle nog ha skett flera gånger om de inte åkt på diverse resor med sina egna familjer. Sina egna barn. Egentligen är nog Hayley det perfekta valet, de har ju fattat vid det här laget att hennes föräldrar inte tror på henne när hon berättar om det. De två som ska skydda henne vänder ryggen mot henne.

På hennes födelsedag flydde hon därifrån. Föräldrarna skulle ha bjudit olika familjer dit för att fira, än en gång för publicitet, inklusive de männen. Om det är någon dag hon får fly på så är det väl ändå hennes födelsedag, eller? Hayley får inte hjälp av sina föräldrar ekonomiskt, trots att de är förmögna. Hon förtjänar inte det, men det gör brodern. Hon fick ett jobb på ett kafé i London, en ursäkt till att komma därifrån. Pengarna hon fick under de månaderna brukar hon spara för att ha under skolåret. Men, hon bestämde sig för att ge sig själv några presenter. Innan hade hon en tatuering av en ros vid hennes nyckelben. Blomman som hon förknippar med säkerhet. Blombusken i Paris där hon kunde sitta själv, utan att någon lägger händerna på henne. Hon har inte känt sig säker sen hon var nio, trots att föräldrarna ibland slog henne innan det. Men den här varma dagen i Juli kostade hon på sig två tatueringar till. De franska orden Tu peux le faire, som betyder du klarar det vid handleden. Och en kvinnosymbol på sitt finger. Hon köpte även en bit tårta till sig själv på kaféet hon jobbar på, där hon får 50% rabatt. Vad tänkte föräldrarna om det här? Modern var förbannad när hon kom hem sent på kvällen. De hade behövt ringa alla som hade planerat att komma och säga att Hayley blivit väldigt sjuk, och att avboka gör familjen Clarke aldrig. [i]Aldrig.[/] Men hon själv var fullkomligt nöjd, tills modern gav henne en käftsmäll när hon fick syn på tatueringarna. Rosen vid nyckelbenet kunde de gömma vid foton, men handleden och självaste handen? Nej, det var oacceptabelt. Ännu mer oacceptabelt var det att hon hade en kvinnosymbol. Tänk om medierna fick för sig att hon är en så kallad feminazi? Hela deras rykte skulle förfalla. Detta gjorde Hayley däremot väldigt mycket nöjdare. Skadeglad helt enkelt. Om medierna bryr sig så mycket om en kvinnosymbol så är det rätt utsagt löjligt.

Så det är så hennes sommar sett ut. Plus att hon legat med Isaac, bästa vän till en av sönerna tillhörande den familj som hennes föräldrar är rivaler med. Om hennes föräldrar fick reda på det så skulle de nog slå ihjäl henne. Varför hade hon ens gjort det? Jo, för att hon känt sig ensam och patetisk. Hon ville känna att hon hade kontroll, i jämförelse med när de äldre männen varit med henne. När hon var med Isaac hade hon betydligt mer kontroll, det hade känts bro. Tills efteråt, då hon känt sig smutsig och äcklig igen.

De kristallblå ögonen är fastfrusna på tåget framför henne. Luke har redan gått in, efter att ha fått både kram och kärlek från föräldrarna. Hayley själv hade fått ett, ”uppför dig.” Det räckte. Helt ärligt vill hon inte tillbaka till skolan. Det är liksom för mycket skitsnack, för mycket rykten. Joshua och Aeron är den ljusa sidan med det hela, och hon vill bli klar med det hela. Få det överstökat. Med en djup suck rör hon sig genom folkmassan och kommer tillslut fram till ingången. Joshua bör redan vara inne i någon kupé vid det här laget, och Aeron kommer väl förr eller senare. Han är nästan alltid lite sen.

Nu hade Yaosu sagt att han skulle gå och leta rätt på Zihao, men det var svårare än man kunde tro. Tvillingbrodern hade en tendens att vara oberäknelig, att ta konstiga beslut som bara han själv verkade kunna förstå. Till exempel som nu, då han tydligen svansat rakt förbi Oliver och Isaac, som satt och spelade kort i en av kupéerna. Sjuttonåringen sköt dörren åt sidan och stack in huvudet, med ögonbrynen rynkade.
”Har ni sett Zihao?” Frågade han och såg sig om i kupén, som om idioten skulle klättrat upp på någon av hyllorna eller liknande.
”Jo, han hastade förbi för några minuter sen”, svarade Oliver och tyckte lätt på axlarna, innan han avslöjade ett av korten för Isaac, som stönade till. ”Ha! Du är skyldig mig någonting från vagnen!” Utbrast han och såg finurlig ut, med de mörka, studsande lockarna åt alla håll. Merlin, han var omöjlig att inte tycka om.
”Hastade förbi?” Upprepade Yaosu misstänksamt och sneglade genom korridoren i tåget. Först åt vänster och sedan åt höger, för att slutligen sticka tillbaka huvudet in i kupén. ”Vilket håll gick han åt?” Frågade sjuttonåringen och sköt upp dörren ytterligare, så att han kunde placera sitt handbagage på en av hyllorna.
”Höger tror jag, han såg väldigt angelägen ut..vet inte om vad, men tror han dreglade”, berättade Isaac och lade själv fram ett kort, strax efter att han lipat mot Oliver och hans överdrivet nöjda min.
”Jag får aldrig en lugn stund..”, muttrade Yaosu för sig själv och smet tillbaka ut i den smala korridoren. ”Spara platser åt oss!” Bad han och försvann därefter åt höger. Dumma Zihao, vad hade han nu fått för sig för dumt? Antingen hade han hittat någon yngre elev som såg skräckslagen ut eller så hade han fått syn på Lewis. Eller vittring, för helt ärligt var sjuttonåringen ganska säker på att mister dumstrut kunde lukta sig till stackars Joshua. Av någon anledning älskade att han tortera den jämnårige gryffindoraren.

Stegen förde slytherineleven vidare genom tågets vagnar, tills han tillslut kunde höra tvillingbroderns dryga stämma. Japp, han hade haft rätt - Zihao måste ha fått syn på Joshua Lewis.
”Nej, nej, nej”, morrade Yaosu och slet upp dörren till kupén stämman ljöd från. ”Varför är du såhär? Försöker du ta livet av mig?” Grälade han och försökte dra med sig den längre av dem ut från kupén. Zihao hade suttit mittemot Joshua, med ögonen uppspärrade på det där sättet bara en Zihao kan åstadkomma. Jösses, han betedde sig verkligen som om han, bokstavligen, ville äta upp den stackars klasskamraten.
”Vadå?” Ylade brodern i högan sky och försökte slita sig från den jämnårige.
”Du. Ska. Inte. Skrämma. Upp. Halva. Skolan”. Yaosu nöp tag om ena örat på honom efter att han så gott som stavat ut meningen. ”Förlåt, jag ska kedja fast honom vid sätet..bara, säg ingenting till McGonagall eller någon av lärarna”, fortsatte han och log ursäktande mot Joshua, medan han släpade ut den sprattlande dumstruten genom dörren. ”Åh, och vi behöver ha ett möte med alla prefekter innan vi kommer fram till skolan, glöm inte!” Vadå glöm inte? Joshua var försteprefekt, plus att han aldrig verkade glömma någonting, någonsin.

Av någon anledning rör Hayley sig långsamt i korridoren medan hon tittar in i kupéerna. Hon vill vara säker på att hon kommer till rätt kupé och inte gör bort sig helt. Sen så vill hon dra ut på det hela också, hennes bästa vän har ingen aning om vad som hänt under sommaren, eller att det någonsin har hänt innan. Om inte föräldrarna tror på henne och ser henne som en dramaqueen, då är det väl möjligt att han också kommer göra det.. Hon vill helt enkelt inte prata om sin sommar och undviker det gärna. Däremot verkar inte de andra eleverna uppskatta hennes långsamma steg utan gled förbi henne. Rätt drygt av henne att ta så mycket plats, hon själv skulle ha blivit irriterad om rollerna varit omvända. Men just nu tänker hon inte på det. Sjuttonåringen stannar även till efter en stund, då blicken fastnar på ett allt så bekant ansikte. Han ser rätt glad ut, medan han spelar kort mot vem hon tror heter Oliver. Magen knyts ihop till en klump och hon grimaserar för sig själv. Egentligen borde hon inte bry sig om det, men Isaac har nog fått samma uppfattning av henne som många andra i skolan nu. Att hon ligger med vem som helst när som helst. Det är faktiskt jobbigt att tänka på hur så många har den uppfattningen av henne. Det är rätt synd egentligen, de gånger hon pratat med honom innan hade han varit snäll.

Gryffindoreleven väcks upp från sina tankar av Elmos jamanden i famnen på henne. De kristallblå glider ner på den vita lurvbollen och kliar honom försiktigt bakom örat innan hon börjar röra på benen igen.
”Är du lite hungrig? Jag är säker på att Joshua har lite mat i handbagaget..” Mumlar hon, även om hon är fullt medveten om att kissemissen varken kan förstå eller svara henne. Kanske är konstigt, men Elmo var länge hennes enda vän, och han är bra att prata med.. han kan liksom inte döma henne. Ännu en gång stannar hon till i korridoren när hon får syn på både Yaosu och Zihao Huaze. Hayley släpper ut sig en bedrövad suck och himlar med ögonen, det är uppenbart att det är Joshua som håller hus där inne i kupén. Zihao har talang för att trakassera hennes vän och helt ärligt gör det henne fullkomligt förbannad varje gång.
”Ursäkta,” Hayley föser dem försiktigt åt ena sidan så att hon kan glida in i kupén tillslut. Hon skulle vilja putta undan Zihao med betydligt mer kraft, men hans tvillingbror har liksom inte gjort någonting och skulle säkert falla ner på golvet tillsammans med honom. Nu är hon inte på god fot med någon av dem pågrund av deras föräldrars rivalitet, men Yaosu har åtminstone inte varit elak eller gjort illa någon hon bryr sig om. Hon slår sig ner mittemot sin bästa vän, som sitter med en bok om forntida studier i händerna och läsglasögonen uppe på näsryggen. Lurvbollen lägger hon ner på sätet bredvid sig, och han lägger sig genast på rygg för att bli kliad på magen. Han är faktiskt lite som en hund.
”Har jag någonsin, under alla dessa år, sagt något till McGonagall eller någon av lärarna?” Undrar Joshua med höjda ögonbryn och skakar på huvudet. Nej. Nu tycker Hayley att han definitivt borde göra det, men han verkar aldrig vilja låta någon av mobbarna bli utskickad från skolan.
”Trots att han förtjänar det,” lägger sjuttonåringen till i en mumlande ton och blänger på Zihao med kalla ögon. Jo, Zihao förtjänar definitivt bestraffning för allt han gjort mot Joshua. Det är ett under att Samuel inte slagit ihjäl honom än, men nu är han klar på Hogwarts och kan inget göra. Nu är det hennes och Aerons jobb att vara överbeskyddande.. trots att hon varit det i princip hela tiden sen de träffades. Han är liksom alldeles för snäll och godhjärtad för att behöva gå igenom sånt här. ”Vad gör du här Zihao? Har du blivit kär i honom?” Det är liksom underligt hur Zihao går direkt till Joshua för att reta honom, istället för att leta reda på sina vänner och prata med dem.
Joshua vänder blicken mot den snällare av de två tvillingbröderna medan ögonbrynen rynkar ihop sig. Han försöker undvika att lyssna på det hans bästa vän säger, men det är svårt, han håller med henne. Zihao förtjänar definitivt att få någon form av bestraffning, i hans ögon är det uppenbart. Även Joshua finner det underligt hur slytherineleven kommit direkt till hans kupé. Väldigt underligt. Hur som helst verkar han försöka fokusera på vad Yaosu säger istället.
”I vilken kupé ska vi mötas?”

Till en början hade Yaosu varit hundra procent inställd på att genast släpa iväg Zihao bort till kupén där deras vänner befann sig, men den planen hade gått i kras samma sekund som Hayley Clarke pressade sig förbi dem. Hayley Clarke, dotter till en av faderns rivaler. De hade sett varandra under sommaren några gånger, däremot kunde han inte för sitt liv komma ihåg att de bytt ens ett ord sinsemellan. Och om han kände både sig själv och den jämnåriga flickan rätt, hade de inte heller gjort det. För tja, hon tyckte inte om honom och han tyckte i sin tur inte om henne. Det var någonting han fått inpräntat i skallen sedan familjernas första sammanställning - att han skulle vara bättre än både Hayley och hennes tvillingbror Luke, att de var så gott som fiender. Nåväl, nu var det inte i de banorna han behövde tänka för stunden. Joshua hade liksom öppnat munnen och svarat på slytherinarens bedjande ord. Inget konstigt med det eller? Nej, inte när det var två normala människor som konverserade, men nu stod en sprattlande dumstrut strax intill.
”Tror du verkligen att han skulle våga säga något?” Slängde Zihao ur sig, någonting som resulterade i att hjärtat sjönk till tårna på dennes tvillingbror. ”Han vet att sekunden han öppnar sin lilla mun kommer han inte leva att se nästa dag”, fortsatte han och lyckades på något sätt slita loss örat från Yaosus grepp. Herrejösses, var hans stora ändamål här på jorden att skapa problem för sig själv? Det verkade ju åtminstone som det.
”Zihao, gå till Isaac och Oliver och lägg dig ner under något av sätena och fastna är du snäll”, bad den andre brodern lent och spärrade upp ögonen. Men nejdå, för snart därpå fick Hayley för sig att det var en utmärkt idé att slänga bränsle på elden. I samma sekund som orden lämnade hennes fylliga små läppar, gjorde Zihao ett utfall. Inte för att han lyckades någe vidare, men han hade ändå mord i blicken. Vilt djur, han var verkligen som ett vilt djur, komplett opålitlig.
”Kär? I honom? I en honom?” Morrade han och flängde med armarna mot gryffindorelevens håll, lite som om han försökte klösa ögonen ur henne.
”Var du tvungen att säga sådär, Hayley?” Muttrade Yaosu, vars ansikte blivit alldeles rött av skam över broderns lilla utfall. Merlin, det var så pinsamt att han ville sjunka genom golvet och bara försvinna. Med ett bistert, generat uttryck strykandes över de stiliga dragen, började han sakta men säkert släpa bort Zihao.
”Passa dig noga, blondie, du har blivit märkt”, ylade den längre idioten, bara för att äntligen tystna när brodern drämde till honom rakt över hjässan.
”Kanske samma som förra året? Tror den är reserverad i år också”, ropade Yaosu som svar till Joshuas fråga, varpå han gick över till att fösa Zihao framför sig istället. Vilken trevlig start på skolåret. Kanske han borde sätta ett sånt där chock-collar på problemsökaren framför honom? Då skulle han bara kunna klicka på en knapp och så skulle den andre inte kunna fortsätta med sina dumheter..en väldigt bra idé faktiskt.

De kristallblå ögonen har fastnat på den bästa vännen. Trots att Hayley är fullt medveten om att hon är i en diskussion med någon annan för närvarande så kan hon inte slita bort blicken. Det är bara så uppenbart. Nu har han precis som alltid alldeles för stora kläder på sig, men hon kan klart och tydligt se att han förlorat en hel del vikt. Det kanske är konstigt att han gjort det under sommarlovet, när det inte finns någon press för honom att prestera i skolan, men hon vet precis varför det hänt. Under skolåret kan hon och Aeron se till att han får i sig något varje dag. Men hemma i Skottland? Ms Lewis jobbar som sjuksköterska och är nästintill konstant på jobbet, medan Samuel flyttat till London för att fortsätta sina studier där. Det gör ont i hjärtat att se honom på det viset, så blek och generellt sagt olycklig. Hon undrar om man kan se olyckan på henne också.. troligen inte. Hon har förlorat lite vikt på grund av vad de männen gjort mot henne, men inte alls lika mycket som försteprefekten mittemot henne. Helt ärligt gör det här henne ännu mer förbannad, och låter därefter blicken glida tillbaka mot Zihao, den här gången ännu svalare. Nu vet hon inte om han är en av dem, men hon vet att andra mobbare nypt Joshua i huden och retat honom, vilket bara lett till att han får ännu mer ångest över maten. Är det så konstigt att hon nästintill brinner upp av ilska? Hayley har inte kunnat rädda sig själv någonsin, men hon kan hjälpa sin vän. Hur dramatiskt det nu än må låta.
Det verkar som att Joshua väcks upp av det som den jämnårige slytherineleven säger därnäst, då blicken glider upp från boken och hakan nästan faller till marken.
”Jaså?” Undrar han och knuffar upp glasögonen på näsryggen medan de plockade ögonbrynen rynkar ihop sig. ”Vet du vad Zihao, nu tänker jag berätta för dem. Om du tror att det är för att jag inte vågar har du fel, har inte velat att du skulle bli utsparkad från skolan, men du om någon förtjänar det. Och visst, ta död på mig efteråt, då hamnar du i ett bittert fängelse utan någon som kommer ge dig uppmärksamhet, tillsammans med män som troligen gjort betydligt värre saker än dig. Men vet du vad? Det förtjänar du också.” Hayley blir faktiskt förvånad över det han säger, men hon blir glad. Joshua har aldrig riktigt stått upp för sig själv, men nu gör han det.. fan vad glad hon blir. Därefter tar han upp boken igen och fortsätter att läsa, eller kanske för att gömma rodnaden över kinderna.
”Ursäkta?” Hayley låter blicken glida till den ena slytherineleven till den andra. Hm.. var hon tvungen att säga sådär? Den där frågan får den lilla respekt hon hade för Yaosu att flyga bort i tomma intet. ” Var han tvungen att mobba min vän i sex år? Jag tycker den frågan var välförtjänt. Och ja, jag var tvungen att säga så. Jag undrar genuint om han är kär i honom, för vem fan går och letar upp sitt offer istället för sina vänner det första man gör?” Sjuttonåringen kan inte undgå att skratta till och himla med ögonen åt hela situationen. Hon vill ha så lite med Huaze bröderna att göra som möjligt med tanke på familjens bakgrund, men hon verkar inte kunna bli av med dem. Framförallt Zihao.
Ögonbrynen skjuts automatiskt upp i pannan på henne av den andres lilla hot. Jösses.
”Mhm, gud vad läskig du är Zihao.” Svarar hon med rösten drypandes av sarkasm. Efter det som hänt under hennes barndom upp till den här sommaren så är hon faktiskt rädd av väldigt lite, förutom att någon skulle förgripa sig på henne. Helt ärligt känns det inte som att någonting skulle vara värre än det, så Zihao får slå sönder henne allt hon vill. Hon skulle nog välkomna den smärtan. ”Dra åt helvete, båda två.” Muttrar hon till dem och ställer sig upp för att stänga dörren efter dem. Äckel.

Som sagt, en väldigt härlig start på skolåret. Zihao skulle säkert få sig en rejäl utskällning och kvarsittning någon gång under morgondagen och han själv ville dö av skam. Skam och uppgivenhet, då han verkligen inte hade den blekaste om vad han skulle göra av tvillingbrodern och dennes tendenser. Det var till och med så pass att han nästan kunde stå bakom från som Hayley ställt. Eller han kunde rättare sagt göra det, ingen fråga om den saken. Sättet som Zihao betedde sig på när han var runt Joshua hade blivit underligare och underligare med årens gång. Först hade han nog mest tagit ut sin egen frustration på den jämnårige eleven, däremot verkade det ha utvecklats till någonting mer. Han tvivlade inte på att det hade med blodförbannelsen att göra, inte en sekund. Personligen hade den inte börjat påverka honom ännu, i alla fall inte mycket. När det kom till tvillingbrodern var det däremot en helt annan saga, han verkade ju nästan styras av den vid det här laget. Usch, det oroade sjuttonåringen något enormt, men han kunde inte direkt göra något åt saken. Blodförbannelser var ingenting som gick att bota, inte när den legat och jäst inom släkten så pass länge. Så det var bara att le och se glad ut och ta vara på tiden de hade kvar.

”Vart har ni hållit hus?” Frågade Isaac när Yaosu bryskt knuffade in Zihao i kupén, för att därefter stänga dörren om dem.
”Vad tror du? Den här idioten satt och dreglade över Lewis som om han vore en riktigt fin bit oxfilé”, svarade den kortare av dem och gled ner på sätet med en bedrövad suck. ”Och Clarke fick för sig att det var en bra idé att fråga om han är förälskad i Joshua, så ni kan ju gissa vad det ledde till”, fortsatte han muttrandes och fiskade upp tuben med salva modern gett honom tidigare. Han pressade ut en liten mängd över blåmärket och strök varsamt ut kletet över kinden, tills allt absorberats av huden.
”Fast jag tycker ändå att den frågan var ganska rättfärdigad”, påpekade Oliver och packade ihop kortleken, med ett ögonbryn höjt.
”Ska du också ha stryk eller?” Undrade Zihao med ett morrande och blängde bort mot hufflepuffaren.
”Nej tack, jag hoppar nog det”, svarade den jämnårige och lutade sig tillbaka mot sätet, med de mörka ögonen glidandes mellan de två tvillingarna. ”Slog han er igen?” Nu var det ingen hemlighet att de två äldsta Huaze bröderna blev misshandlade av sin käre far, men ingen brukade direkt fråga om det. Förutom Oliver och Isaac, de enda två personerna som orkade stå ut med Zihaos fasoner utöver Yaosu.
”Mhm, tror vi måste besöka madam Pomfrey efter stryket vi fick igår.” Yaosu drog ner den lilla rullgardinen för fönstret ut mot korridoren, och knäppte sedan upp den vita skjortan han bar. Hela ryggen var täckt av långa, djupa skåror. De löpte kors och tvärs, en del djupare än andra.
”Merlin, den mannen har verkligen inga gränser eller mänsklighet för den sakens skull”, mumlade Isaac och lutade sig närmare för att inspektera den uppskurna huden. ”Vänta lite..vad är det där?” I samband med frågan lutade både Oliver och Zihao sig närmare också. Den sistnämnde av dem drog ett finger över en av skårorna och frustade till. Makabert? Ja.
”Tror du måste börja raka din rygg, Yaosu..om du inte föredrar att ha en pälstuss där”, småfnissade han och fortsatte leka med de svarta, tjocka stråna.
”Va?” Sjuttonåringens ansikte blev med ens vitt som ett lakan och han försökte desperat vrida huvudet för att se vad det var de bjäfsade om. ”Sluta rör på det!” Utbrast han fortsättningsvis och spann runt på stället, så att han kunde knuffa bort brodern och hans nyfikna fingrar.
”Och vi som trodde att du var åtminstone hyfsat normal”, sade Oliver och putade med underläppen. ”Stackars Yaosu, det kan inte vara lätt.”

”Vilka idioter.” Gud, vilken fin början på skolåret. En sak som Hayley inte saknat med skolan är drama, även om hennes föräldrar är rätt dramatiska de också. Hon är trött på alla rykten och trakasserier och riktigt förbannad på alla mobbare, både hennes och Joshuas. Hon skulle så gärna hoppa av, men vart fan skulle hon ta sig då? Föräldrarna skulle definitivt inte hjälpa henne, och att hyra en lägenhet har hon inte råd med. Nej, hon är fast på Hogwarts ett år till. Det positiva är att hon får umgås med sina två vänner.
Sjuttonåringen släpper ut sig en bedrövad suck och glider ner på sätet hon tidigare suttit på och sluter ögonlocken. Hon stryker händerna över ansiktet medan Elmo börjar leka med tyget av den svarta, blommiga klänningen. Tyvärr hade hon inte gjort ett bra val av kläder. En kort klänning utan ärmar. Till hennes försvar så var det väldigt varmt ute. Lyckligtvis har hon sin kofta med sig, annars skulle hon nog frysa ihjäl.
”Verkade han inte äcklad över frågan om att vara tillsammans med en honom?” Undrar Joshua efter en stunds tystnad och kikar upp på sin vän bakom boken. Han verkar kränkt, vilket inte är så konstigt. Som hon förstår det är den andra gryffindoreleven intresserad av killar, även om han aldrig varit med någon på det sättet.
”Jo, det verkade det lite som.. skulle inte bli förvånad om han är homofob det avskummet. Det har ju känts som att han ogillar mugglarfödda precis som hans äckliga föräldrar,” Sjuttonåringen drar benen intill sig och lutar huvudet mot väggen så att hon kan stirra ut genom fönstret. Tåget har börjat röra på sig nu, så Aeron är nog påväg. De som känner Joshua vet ju att han är gay, däremot är det inte som att han gjort ett statement och hela skolan vet om det.. om så varit fallet hade mobbningen troligen varit ännu värre. Ja, det är 2021, men eleverna på den här skolan är långt ifrån accepterande. "Du, bry dig inte om vad han tycker. Han är en idiot, och om han blev förolämpad är det hans problem. Uppenbarligen är han efter i utbildningen om andras lika värde." Lättare sagt än gjort, det inser hon. De bägge två bryr sig om vad andra tänker om dem, men ändå, Zihao är inte värd det bekymret.
"Strunt samma.. Hur var din sommar?" Där kom den frågan. Hayley hade väntat på den frågan, trots att hon gärna undvikit den. De kristallblå ögonen glider mellan Joshua och fönstret, osäker på vad hon ska svara. Hm.. Kanske hon kan dra på sig den där masken, hon är rätt duktig på det vid det här laget. Förjävligt att hon känner att hon behöver göra det framför sin bästa vän.. men hon vågar verkligen inte berätta för honom. Tänk om han skulle döma henne? Hayley kan inte förlora honom, han och Aeron är det enda positiva med hennes liv just nu och hon kommer definitivt inte klara det utan dem.
"Juste! Jag har skaffat två nya tatueringar, och piercat naveln.. jag antar att jag hamnade i en liten kris?" Berättar Hayley med ett litet fnissande och sträcker fram båda händerna, så att han kan se både tatueringen på handleden och den på mitten fingret.
"Men Hayley, vi skulle ju tatuera oss tillsammans nästa gång," gnäller han skämtsamt och spanar in tatueringarna. De hade faktiskt planerat det. Hon hade tatuerat in rosen vid nyckelbenet samtidigt som bröderna Lewis tatuerat in den andres födelsedatum. "Vilka fina.. är det franska? Vad betyder det?"
"Gjorde det på min födelsedag, kände mig bara rebellisk! Det var så jävla skönt, min mamma blev förbannad, bästa som hänt på länge." Med ett allt förnöjt leende på läpparna drar hon tillbaka händerna och börjar granska tatueringarna själv. I hennes ögon blev de väldigt bra och ångrar sig inte ett dugg. "Det betyder du klarar det.. Kanske lite klyschigt, men det hjälper mig faktiskt."
"Navelringen då? Har din mamma fått syn på den än?" Undrar Joshua nyfiket. Han inser nog själv att Mrs Clarke nog skulle tuppa av om hon fick syn på den.
"Nej, tror det är bäst så. Hon skulle bara undra vem fan jag bär smycken vid naveln för, och se på mig som om jag är den horigaste i världen." Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet. Nej, hennes mamma skulle inte förstå sig på det här, vem fan har smycken i naveln? De enda ställena som är acceptabelt att ha smycken på är öronen, halsen och handleden. Inte tänker hon att man piercar sig för att man själv vill det för sig själv.
"Och vad fan skulle hon göra om du gick lägre än så?" Joshua skrattar åt sin egna fråga. Ja, hur skulle Mrs Clarke hantera det?
"Lyckligtvis kommer hon aldrig få reda på om det någonsin skulle hända" Med ett fnissande höjer Hayley blicken från armarna till dörren, där samma gamla dam kommer med en hel drös med saker på en vagn. "Fan vad jag är sugen på chokladpudding.. de låter oss inte äta någonting gott i den där jävla takvåningen." Hon skjuter sig upp från sitt säte och sticker huvudet genom dörren.