Beyond love Emma07 & Medi

Emma07

Den kyliga nattluften fick hennes höft och ben att värka mer. Med sammanbitna läppar kramade hon käppens handtag hårdare för att inte tänka på smärtan. Att hon var envis visste alla och vägrade ringa en taxi för att hon trodde det skulle vara bra att promenera.
Det röda håret låg utslaget över ryggen och hon såg sig omkring efter liv runtom sig. Violet Var på helspänd när hon såg tre killar komma emot sig och hon stoppade ner handen i fickan och kände den runda sprayflaskan. Så kall men så kraftfull.
"Tjena sötnos. Vad gör du här?" Killen i mitten verkade hånle mot Violet. Såg ner på henne eftersom hon var klart mycket kortare.
Oroat såg hon sig om, ingen var där vilket var underligt.
"Hör du mig inte?" Killens röst fick henne att rycka tillbaka.
"Jag hör dig." hon lät svag men hon backade undan, haltande och en av killarna skrattade.
"Är du rädd eller?" Frågade han och sparkade undan käppen så hon föll. Smärtan fick henne att skrika av förvåning.
"Snälla låt mig vara!"

(Postar med en mall här för annars glömmer jag bort allt jag tänkt om utseende osv sen haha!)

Namn: Zacharias (Zach) Ezraim
Ålder: 18
Utseende: 1,85 cm lång med mörkt, något lockigt hår och klarbruna ögon. Muskulös. Har ett litet ärr över ena ögonbrynet.


Zach hade iväg och träffat några kompisar under kvällen och var på strålande humör när han gick genom de nästan ovanligt folktomma gatorna påväg hem till han och pappans ställe. Fast att han var på gott humör var väl inget alltför ovanligt - världen var tillräckligt grå på egen hand så man fick väl göra det man kunde för att göra den lite gladare. Hans mormor brukade alltid säga att livet var som att göra en lerkruka - man fick en lerklump och sedan var det upp till sig själv hur man hanterade denna. Fick man en torr klump var väl han en sådan som istället försökte göra det han kunde utav den istället för att ge upp.
Han hade inte många kvarter kvar hem när han såg en mindre folksamling - bara 3-4 stycken - på andra sidan gatan och anade direkt att nåt inte riktigt stod rätt till när han såg en rödhårig tjej i hans egen ålder på marken. Han styrde stegen ditåt direkt.
"Vad tror ni att ni håller på med?" frågade han med ett slags varnande tonfall, lugnt och med blicken stadigt spänd i killen i mitten som verkade vara den mer dominanta av killarna. Någon gång hade han gjort något liknande när någon vän var nära, som inte alls förstått sig på honom - han såg inga problem med att avbryta trots att de var fler än honom. Men det där med att vara ganska orädd var en av hans egenskaper. Men så skulle det inte heller vara det första slagsmålet han var i ifall det blev så, och högst troligen inte heller det sista - inte med hans käft. Men så hade han också en fördel med att han var ganska lång och inte minst ganska muskulös, så bara det brukade ibland kunna få folk lite osäkra i samband med att han själv var kanske lite väl självsäker ibland.

"Du är rätt söt. Vad heter du?" Mannen i mitten såg ner på Violet som stirrade med smärta upp på honom. Hon hade landat på en glasskärva och hennes ena hand blödde nu kraftigt kände hon.
"Snälla." Var det hon kunde få fram. Rösten bakom sig fick henne att vända huvudet mot källan.
"inget du ska behöva bry dig om. STICK" mannen visade sitt långfinger och tog upp en kniv från fickan.
"Vi ska ha lite kul med henne och sen kanske du kan få henne. Vem vet?" De andra skrattade och de närmade sig henne.

Någon vän till Zach hade sagt nån gång att han måste ha fötts utan självbevarelsedrift, och kanske hade han rätt i det. Men ärligt talat, nån slags spänning fick man ju ha i vardagen och vem skulle det ens skada mer än han själv ifall det hände något? Han hade ju inte direkt överflödigt med anhöriga. En pappa han inte ens var riktigt säker på hur mycket han skulle bry sig och en mormor flera timmar därifrån.
Då den ena killen dels både kaxade upp sig och drog fram en kniv höjde han lätt på ena ögonbrynet och smackade lätt med munnen.
"Du är allt lite söt själv ifall du tror du skräms med den där lilla. Kniven alltså", fortsatte han och klev emellan killarna och den rödhåriga tjejen, fortsatt med huvudet högt och utan att släppa killen med blicken.
"Ni får en till chans att gå härifrån. Efter den får ni vara glada om ni kan gå", nästintill hånflinade han nu.

Det tog dem en minut innan mannen såg på Zack.
"Vi går" muttrade han och spottade Violet i ansiktet.
"Hora." sa han och de försvann.
Violet kunde inte ta sig upp för att hennes hand blödde och höften gjorde allt för ont. Hon hade ingen lust att betala flera tusen dollar på att åka in till akuten. Hon hade ingen försäkring och hon såg oroad ut.
"Skulle jag kunna få lite hjälp upp? Jag har en skadad höft samt ben. Jag har svårt att ta mig upp." Hon visade sin hand.
"Och jag kan inte ta emot med handen heller. Fan inte kul natt alltså." Hon suckade tungt.

Det blev nån slags blandad lättnad när dem gick därifrån. Han visste med sig att han kunde tigga om bråk ibland, men såna här tillfällen räknades väl ändå inte riktigt. Men nu kunde han iaf ägna uppmärksamheten åt tjejen istället. Hon verkade ha blivit skadad, men ifall det var bara ifrån nu förstod han inte riktigt - hon hade ju en käpp med sig så risken fanns väl att det var nån tidigare skada också kanske.
”Såklart.” Han hukade sig ner för att lägga en arm kring henne och hjälpa henne upp på benen igen.
”Går det bra med dig annars? Jag kan hjälpa dig att få kikat på den där handen om du vill?” Erbjöd han sig, höll nästan omedvetet kvar taget om henne efter att han hjälpt henne upp i ett försök att stötta henne.
”Du får se det positivt, det är inte varje dag du hade fått en sån här snygg räddare. Vad heter du förresten?” Flinade han, åtminstone igenom första delen av meningen.

När han var så nära såg hon hur söt han var. Med sin friska hand greppade hon om käppen innan han hjälpte henne upp. Gott luktade han med. Ett leende drog över hennes ansikte.
"Om du inte har något emot det. Låt glaset sitta kvar. Något vettigt har man lärt sig." Hon visade den stora glasskärvan i handen.
"Den kan ha gott in långt." Hon rodnade när hon såg på honom igen.
"Violet." Hon lade huvudet på sned.
"Hela min högersida gör revolt. Smärtan är ja. åt helvete." Hon såg ner med röda kinder.
"Sen måste jag hem tror jag. Min farbror blir inte glad om jag är skadad mer."

Zacharias var glad att också hon verkade rätt så pratig utav sig, allt blev så mycket lättare då. Såna där tystlåtna typer var han inte mycket för. Han nickade instämmande.
”Det är bättre att låta den vara lite stopp för blödningen så länge”, höll han med henne.
”Zach.” Presenterade han sig själv också, tog sig tiden att faktiskt titta på henne ordentligt nu när de väl stod upp också. Hon var verkligen vacker med det där håret som ramade in ansiktet.
”Då får vi sätta fart då. Går det bra att gå?” Frågade han.

Hon nickade och såg på honom.
"Det är något man har lärt sig av någon anledning." Hon skrattade och svor.
"Nej jag kan tyvärr inte gå. Det gör så fruktansvärt ont." Hon kände kylan och vände sig om.
"Vad gör du ute vid den här tiden? Letar upp tjejer och försöker hjälpa dem?" Frågade hon med ett snett leende och hon minndes en sak.
"En dusch skulle inte vara dumt. Den där loskan är väl i håret." Hon såg upp på honom.

"Så Zack vem är din vän som kan dra ut glas ur ens hand?"

Zach log snett och nickade lite, själv kunde han komma på diverse tillfällen då han haft nytta av den vetskapen men det var väl inte direkt det första man sade när man träffade någon. Han suckade dramatiskt, dock långt ifrån särskilt allvarligt.
”Nåväl, finns väl bara en sak att göra då”, sade han med en vag antydan till ett flin, eller kanske mer ett leende. Han lade enkelt armen lite bättre om henne och tog tag med den andra också för att lyfta upp henne, hoppades på att inte få massa skit för det men han trodde inte riktigt det om henne trots den korta stund han pratat med henne. Han började gå igen.
”Vadå, får inte en karl ha såna fritidsintressen?” Skrattade han till med ett brett flin.
”Jag vart borta hos några kompisar.” Fortsatte han sen lite allvarligare.
”En kompis till farsan är gammal läkare så han ställer säkert upp och kikar på det. Men hur kommer det sig att du går med käpp?” Frågade han nyfiket, som vanligt hade han väldigt dålig feeling över vilka slags frågor som kanske klassades som mer personliga.