A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

wolfy :3


Min mall:
Namn: Airdan Betrailam
Ras: Dovakhin (drakryttare)
Ålder: 20
Utseende:

Dock gyllene ögon som är hans familjs starkaste kännetecken, som han gömmer med magi till bruna ögon istället.
Bakgrund/personlighet:
Airdan föddes som den första drakryttaren på många år, något som de dock gjort sitt bästa för att dölja helt enkelt för att minska uppmärksamheten lite medans han var ung. Han föddes också som den ende sonen till Acrias kungapar, en familj han älskar men minst sagt varit olycksdrabbad. Han levde lyckligt fram tills 10-årsåldern, då hans föräldrar dödades av en som sedan tog över makten. Airdan lyckades precis fly med hjälp av familjens närmaste rådgivare, som hjälpte honom iväg men senare lämnade honom hos ett förband med legosoldater. Där har han lärt sig otroligt mycket, inte minst att klara sig själv men kanske främst att slåss för sig själv. Något han lär behöva när han nu satsar på att försöka ta tillbaka kungariket. De senaste åren har han dock levt på egen hand, ihop med Camenag - draken som kläcktes nästan samtidigt som han flydde. Dem båda har lyckats hålla sig ganska gömda, men det har dock börjat gå rykten om att Camenag ska ha synts till men också om att Airdan ska finnas kvar - något han dock är ganska glad över, det ger honom folket lite hopp och förhoppningsvis lite stöd.

Namn: Cordelia
Ras: Demifae (halvt människa/halvt alv)
Ålder: 18
Utseende: https://images.app.goo.gl/oCiJ81gv7YrYvNus5
Övrigt: Enda barnet till Acrias kungapar, Viceroy och Daphne. De har aldrig varit mycket till föräldrar så Cordelia har från tidig ålder sett efter sig själv. Redan som liten flicka hade ett brinnande intresse, kanske bara av ren nyfikenhet, för soldaterna. Speciellt några män har fungerat som fadersfigurer för henne. De lekte tillsammans, de berättade hisnande spännande sagor för henne och de torkade bort hennes tårar. Då hon fyllde tolv introducerade de henne till den riktiga, hårda världen. Hon fick lära sig allt om vapen, gift och självförsvar. Som den blivande drottningen skulle hennes liv alltid sväva i fara, fiender gömde sig i varenda skugga. På hennes artonårsdag la hon för första gången märke till sina krafter - något som hon kämpar för att hålla hemligt från sin far.

Vägen in till den medelstora byn, en förort till huvudstaden, kändes otroligt mycket längre än vad den egentligen var. Trots att han hade bättre transportmedel än dem flesta. Men Airdan hade funderat på detta i så många år, att det nu kändes overkligt att det här verkligen var påväg att hända. Det skrämde honom också - när han väl satt igång detta, skulle det inte finnas någon återvändo. Det var att lägga upp korten på bordet och den enda vägen var framåt, att lyckas eller förlora. Det senaste vilket nästan säkerligen skulle garantera hans död. Men å andra sidan hade halva hans liv gått åt till förberedelser för detta. Det var dags nu, dessa rebeller var på uppgång och det var nu eller aldrig som han hade chansen. Vad skulle hända ifall dem lyckades utan honom och satte någon annan på tronen?
Men han tänkte åtminstone fortfarande hålla sig till något säkra kort. Han tänkte inte avslöja sitt riktiga jag förrän han visste att han kunde lita på dem, tills vidare skulle han fortsätta utge sig för att vara en handlarson. Han hade faktiskt inte gått ifrån sin riktiga historia helt och hållet - han utgav sig för att vara föräldralös och att ha rest en hel del med legosoldaterna. Det blev lättare att hålla sig till samma historia om den inte var särskilt långt ifrån sanningen. Men självklart berättade han långt ifrån allt - sin riktiga ras utgav han snarare att vara halvalv. Vilket inte heller var helt fel - hans far hade varit människa medan hans mor hade varit alv.
Men nu var han här, och det skulle krävas totalt fokus ifrån honom för att lyckas hålla sig gömd. Det var med oroliga steg han gick emot det hus han fått förklarat för sig att mötet skulle hållas, en mindre pub såg det ut som. Mycket riktigt fanns där också en bardisk och fullt i bord när han klev in där - och en hel del folk ändå. Dock verkade ju det vara ett slags möte för att välkomna nykomlingar, så det sade ju inte särskilt mycket om hur stora dem egentligen var. Han slog sig snart ner vid ett av borden.

Det hade tagit henne nästan tre hela dagar att nå fram till puben på grund av folks bristfälliga kunskaper när det kom till vägbeskrivning. Kartan hon haft med sig hade knappt gått att läsa vilket inte var hennes fel i sig, det hade helt enkelt bara varit en karta över helt fel plats än den by hon varit på väg till. Kronprinsessan drog upp huvan till kappan för att skydda sig från regnet och lutade sig lätt mot den hårda stenväggen där hon gömde sig i en smal, lite illaluktande gränd. Det hade länge tisslat och tasslats om en rebellgrupp som formats i ren protest mot kungen. Att folk var missnöjda över hur kungariket styrdes var ingen hemlighet. Hon förstod deras oro och frustration för hon kände på precis samma sätt. Cordelia skulle faktiskt med glädje se sin far förlora kronan. Hon kände ingen kärlek för honom. Men hennes egna liv var i fara och hon tänkte göra det hon behövde för att överleva. Därför hade det inte varit ett svårt beslut för henne att fatta då hon hört rykten om var denna lilla grupp med rebeller träffades: hon skulle gå med i den för att hålla sig uppdaterad om deras planer. Cordelia strök händerna över sina kläder innan hon tog ett djupt andetag och rörde sig mot ingången. Det var inte den fräschaste doften som slog emot henne inne i puben heller men hon rörde inte en min. Hon hörde hemma där och det var vad hon ville att varenda själ där inne skulle se. Hon sjönk ner vid ett bord och lutade uttråkad hakan mot sin handflata.

Airdan ägnade en liten stund åt att se sig om ibland de andra deltagarna, ta in vilka dem såg ut att vara i väntan på att självaste mötet skulle börja. Det verkade vara en salig blandning där, vissa verkade komma direkt ifrån slummen och så fanns det även några som tycktes vara mer krigare. Självklart även allt däremellan. Själv var han väl en av de mer beväpnade ibland dem, en livsviktig vana han gjort sig. Inte bara för vem han var - han skulle ju nästan våga påstå att han var en av rikets mest eftertraktade personer - men också för att han reste runt själv vilket var farligt i sig. Fast det var ju inte helt sant, han reste ju faktiskt inte själv - han hade Camenag och man fick sig nog inte en bättre livvakt än så. Det hade varit lättare än han trott att hålla honom gömd, trots hans storlek. Men det var inte som att ha en hund som var beroende av en - det bandet dem två hade var svårt att förklara. Det var ett otroligt nära band, den andre kände genast på sig ifall den andre var i fara. Men när Airdan var iväg på sådant här fick dem ju vara åtskilda en del, Camenag höll sig gömd i bergen under tiden - dem hade en slags ordlös kontakt sinsemellan.
Han lyfte blicken emot bardisken då ett par killar som tycktes vara något liknande ledare klev in och det lågmälda sorlet tystades.
"Alla ni som är här antar vi är här för att ni är missnöjda med dagens styre av Acria. Det är vi också, och det är dags nu att göra nånting åt saken. Vi måste börja agera, innan det är för sent. Innan folkets röster har tystats helt. Vi föddes i ett fritt land, men vad kan vi ens kalla det vi lever i nu? Det är nu vi har vår chans - saker börjar hända, det börjar ryktas om drakar, legender och kronprinsar igen och om inte det är ett tecken på förändring vet jag inte vad det är. Och om ni inte tyckt detsamma hade ni knappast vågat er hit. Det är farligt det vi gör - men vi riskerar oss själva för en bättre värld." han gjorde en konstpaus, och Airdan kunde inte låta bli att le lite åt hans prat. Dem skulle bara veta. En liten del av han ville avslöja sig där och då - men den delen var väldigt liten, för även om han ville se reaktionen ville han vänta. Han kunde inte riskera det så tidigt, inte förrän de fått mer av folket med sig.
"Men vi behöver också lära känna oss själva för det." fortsatte ledaren och förklarade att de alla skulle få presentera sig, inte minst för att visa att dem gick att lita på. Turen kom ganska fort till Airdan.
"Mitt namn är Airdan, en demifae. Jag föddes på en bondgård en bit utanför huvudstaden, tills jag nästan var tonåring. Jag blev föräldralös efter en brand, varpå jag började resa runt med ett kompani legosoldater istället och har klarat mig själv sen dess." förklarade han enkelt - mycket av det hade ju faktiskt stråk av sanning i sig.

Då ett par bredaxlade killar klev in och ställde sig vid bardisken tystnade alla som på beställning. Cordelia himlade inombords med ögonen åt deras prat. De hade flera starka poänger: såsom att det var dags att agera innan det var för sent, innan hennes far förstörde riket bortom räddning. Men pratet om en kronprins? Hon tänkte inte ge upp sin rätt till tronen bara sådär. Folk hade väl olika åsikter om den saken också. Kanske hon inte egentligen hade rättighet till tronen för att hon inte var född kunglig? Samtidigt hade hennes föräldrar styrt riket i över tio år och hon ansåg sig vara värd en chans att bevisa för folket att hon inte var sin pappas dotter. Hon lyssnade måttligt intresserat på de andra då de presenterade sig innan det plötsligt var hennes tur att stå upp. Hon hade under sin långa promenad jobbat på en trovärdig historia om sig själv som hon nu matade i de andra, avslutade med att presentera sig som "Lia". Hon kunde inte direkt avslöja sitt fullständiga namn så ett smeknamn, som varken var otroligt vanligt eller sällsynt, fick fungera. Hon lät blicken glida över sitt nya sällskap innan hon satte sig ner igen, sträckte ut benen framför sig med en liten gäspning.

Sitt namn var en av de få saker han hade bestämt sig för att behålla. Det var väl inte supervanligt, men han var inte heller den ende som hette det - det väckte inte direkt några misstankar iallafall. Åtminstone inte några starka nog. Han ville väl på nåt vis inte släppa en av de sista länkarna till sitt gamla liv. På många vis ville han väldigt gärna resa tillbaka in i huvudstaden, han hade inte ens varit i närheten av slottet sedan den dagen han fick fly hals över huvud. Han hade aldrig fått säga adjö till sina föräldrar ordentligt, aldrig fått sörja dem på det viset som en liten pojke borde få. Det om något önskade han att få göra - att ta sig till gravarna. Dock var familjegraven i själva källaren under slottet, vilket skulle bli otroligt svårt att ta sig in i. Dessutom var det farligt - vissa adelsmän fanns ju kvar sen hans tid, och han visste ärligt talat inte hur stor chansen var att någon skulle känna igen honom. Han ville inte ta risken innan det verkligen var dags. Men det gladde honom ändå att ryktena börjat gå lite.
Då alla hade presenterat sig fick dem lite mer info om vart de träffades normalt - vilket verkade vara på samma ställe fast senare i veckan - innan de tycktes släppas lite fria att prata med varandra. Han måste erkänna att han fastnat lite vid en av dem som presenterat sig, Lia. Han kunde inte sätta fingret på vad, det var bara någon slags dragningskraft till henne. En kraft som han gav efter för och gick bort emot där hon satt för att slå sig ner där istället med ett leende.
"Lia. Vad för dig till rebellerna?" frågade han oblygt med ett leende.

Puben verkade vara det såkallade sammanträdesrummet för rebellerna eftersom det tydligt kom fram att det var där alla möten ägde rum, och oftast på en lördag. Cordelia ägnade en stund åt att betrakta ledarna. De såg inte ut som de mest klyftiga personerna och hon hade fått känslan av att deras tal noga förbereddes på förhand. En av ledarna mötte hennes blick men hon satte hakan i vädret och höll ögonkontakten. Först möttes hon av en lite surare grimas, förmodligen ett försök att uppmuntra henne till underkastelse, innan den övergick till ett uppskattande flin. Han höjde sitt glas mot henne och hon bevarade gesten med att nicka lite. Då han återgått till att prata med sin kumpan så vek hon undan med blicken för att betrakta de andra närvarande. Vissa såg ut som krigare, andra var klädda mer blygsamt.
I ögonvrån såg hon en kille närma sig hennes bord. Då han satt sig ner naglade hon fast honom med sin blick. Airdan. Precis som alla andra verkade han ha ett bestämt mål i åtanke om vad han hoppades åstadkomma. Frågan var bara om målet var gemensamt med alla andra eller ett som i första hand gynnade honom. Ett kattlikt leende spred sig långsamt på hennes läppar.
"Är du rar och beställer en öl till mig?" frågade hon, klippte lite med ögonfransarna. Hon väntade en stund innan hon valde att fortsätta, ville ändå ge honom ett svar på frågan han ställt:
"Ja du, jag är här av samma orsak som alla andra. För att störta kungen från tronen."

Trots att Airdan inte varit här särskilt länge alls, så kände han sig ändå något hemma här. Men det var väl inte heller särskilt konstigt - han var så gott som alltid på resande fot annars, och det senaste stället han känt sig som hemma på var ibland soldaterna. Här var han ibland likasinnade, många av dem här skulle han gissa var lika förbannade på staten som han själv. Förhoppningsvis var han ju också ibland folk som inte heller skulle lämna honom åt kungen i första taget ifall dem fick reda på vem han var.
Han granskade den här Lia lite. Hon verkade ge sken av att vara en ganska bestämd dam - vilket var fullt förståeligt att hon iallafall ville se ut att vara med tanke på omgivningen här. Annars tyckte han att hon var något svår att placera - hon var vacker och välvårdad, så hon var åtminstone inte någon ur slummen. Inombords, i prinshjärtat, så hoppades han lite att hon och en del av dem andra var ifrån högre upp i riket. Ju fler dem hade som var betydelsefulla personer desto bättre.
Han släppte ut ett lätt skratt åt hennes lilla förfrågan.
"Som damen önskar." log han och reste sig upp för att gå bort till bardisken, dröjde inte särskilt länge förrän han kom tillbaka med två ölstop och ställde ner det ena framför henne.
"Så vem är du? Berätta lite om dig själv." bad han nyfiket.

Leendet svalnade då han vänt ryggen till för att göra henne till viljes och gå fram till bardisken för att be om en öl. Airdan verkade ha uppfattat det hela som en inbjudan till att fortsättningsvis hålla henne sällskap eftersom han återvände med inte en, utan två ölstop. Lia slöt sina smala fingrar om det kalla glaset och iakttog skummet en stund innan hon lyfte blicken igen för att se på honom.
"Det är väl upp till dig att ta reda på," tyckte hon till med en lätt axelryckning. Av någon anledning verkade hon intressera honom mest utav alla närvarande. Eller så trodde han att hon var den lättaste att nå fram till för att hon råkade vara den enda kvinnan närvarande. Det var något hon fann lite lustigt - att ingen annan utav det kvinnliga könet hittat dit. I och för sig var det också något hon skulle kunna använda till sin fördel. Män hade genom alla tider varit svaga för fagra kvinnor och trots att det här verkade vara ett gäng som bestod av lite klipskare personer, så ville hon tro att det åtminstone fanns en eller två som skulle underskatta vad hon var kapabel till att göra bara för att hon var en söt tös.
"Det finns en viss charm till att vara hemlighetsfull, tycker inte du också det?" fortsatte Cordelia med huvudet på sned.