Hush hush PRS Emma07 & wolfy

Emma07



Namn: Jocelyn 'Josie' Carstens
Ålder: 18
Övrigt: Ensambarn. Hennes föräldrar skilde sig då hon var liten och hon flyttade tillsammans med sin mamma till Portland. Hon har sedan dess inte haft någon kontakt med sin pappa och har inget minne av honom heller.
Jocelyn är väldigt intresserad av konst i alla dess former, men föredrar mest att rita och måla.

Namn: Ezrael
Ålder: Ser ut att vara runt 19-20 års åldern.
Övrigt: Ezrael är innerst inne en väldigt godhjärtad och godtrogen person - något som också blev hans fall, ganska bokstavligt talat då han litade på fel personer. Men just att falla har ändrat honom till att bli mer reserverad, och inte minst stängt in sina riktiga känslor väldigt mycket - han har tidigare blivit väldigt sårad och skadad av andra, något som han aldrig riktigt jobbat igenom utan bara gömmer den ensamma lilla pojken han är innerst inne.

Jocelyn kände sig för stunden lite vilsekommen. Hon var inte riktigt världens festprisse och den enda anledningen till att hon låtit sig övertalas till att följa med var för att hennes bästa vän bönat och bett. Nu hade hon dock dessvärre råkat tappa bort sin väninna i folkmängden. Trots att hon inte fått i sig något mer än en burk läsk, så tvinnade det i huvudet så starkt att hon blev tvungen att leta sig till ett lugnare ställe. Intressant nog kände hon sig lite bättre till mods då hon kommit ifrån allt och alla. Josie gick längs med en lång korridor, undrade vem det var som egentligen ägde det här huset. Hon studerade tavlorna som hängde på väggarna och stannade upp då hon kommit fram till en balkong. Mjukt tryckte hon ner handtagen för att glida ut i kvällsluften. Det regnade lätt men det brydde hon sig inte om. Josie fattade tag om balkongräcket och böjde huvudet bakåt för att blicka upp mot den stjärnklädda himlen.

Ezrael brukade väl sällan egentligen gå på såna här fester, men nån gång då och då för skojs skull. För att liva upp vardagen på något vis, även om han kanske inte blev särskilt mycket gladare utav det. Just idag hade han dragits dit tack vare några kollegor. Han hade fått i sig några drinkar, men var långt ifrån påverkad. En av fördelarna, eller nackdelarna beroende på hur man såg på det, med att vara en fallen ängel var att han behövde mycket mer sprit innan han påverkades på samma sätt som en människa. Det var många sådana saker som gjorde han tåligare än vanliga människor, men ibland önskade han nästan bara att han var normal - att han bara kunde släppa allt det där, att det kunde vara slut på hemligheter. Men han levde fångad i en värld han inte längre hörde hemma i. Det var i sådana djupa tankar han styrde stegen uppför trappen emot toaletten, mest för att komma ifrån oljudet och stöket för en stund.

Efter en stund valde hon att gå tillbaka in. Inte för att hon saknade att vara omringad av folk hon inte kände utan snarare för att hon kände sig smått frusen. Tankspritt började hon igen gå längs med den förvånansvärt långa korridoren, stannade halvt upp ibland för att studera tavlorna lite närmare. De föll inte nödvändigtvis henne i smaken men det var ändå någonting med dem som hon kände sig dragen till. Om inte annat så skulle hon kanske dra till sig lite inspiration till att själv sätta sig och måla en stund då hon kom hem. En liten suck lämnade hennes läppar då hon började gå igen. Blicken flackade mellan tavlorna och taket. I samband med att hon inte riktigt såg sig för så kände hon sig tankspridd vilket betydde att hon inte använde sina öron till att lyssna heller. Hade hon fäst lite bättre uppmärksamhet åt sin omgivning hade hon kanske lagt märke till mannen innan hon sprungit in i honom.

Det var på väg tillbaka ifrån sitt snabba toalettbesök som han från ingenstans stötte in i en ung tjej. Ung och ung - runt 18-årsåldern kanske, så egentligen inte särskilt ung. Men det var inte det som var att han hajade till, det var att han kände igen henne. Hennes utseende väckte upp gamla känslor, från ett äldre liv. Han måste erkänna att han i någon sekund kom av sig lite och bara stirrade lätt innan han fick försöka återkomma till nuet och le lite emot henne.
"Förlåt, jag såg mig visst inte för. Hur jag nu kunde ha missat en sån vacker varelse." log han genast emot henne.

Lyckligtvis återfick hon balansen utan att ställa till med en större show. Det hade känts lite pinsamt att falla pladask på rumpan, speciellt nu när hon insåg att det råkade vara frågan om en väldigt attraktiv främling hon stött ihop med. Nu kändes det dock som om alla tankar åkte raka vägen ur hennes huvud för det ekade tomt där inne. Jösses, det enda hon förväntades kraxa ur sig var en ursäkt av någon sort.
"Det var jag som gick i mina egna tankar," protesterade hon ljuvt och skakade lite på huvudet.

Ezrael måste erkänna att hon verkade rätt gulligt, och ärligt talat tycktes han nästan ha påverkat henne lite vilket även det var något roande. Men nu fick han iallafall något för sig, kvällen hade ju varit tämligen tråkig tidigare så han kunde lika gärna roa sig med att umgås lite med henne.
"Får man fråga i vad för tankar?" frågade han, började utan att fråga slå följe med henne neråt igen. Han antog åtminstone att hon också skulle åt det hållet, trots att han inte sett varifrån hon kommit tidigare.

Killen tog sig av någon anledning friheten att göra henne sällskap, åtminstone nerför trapporna. Josie ryckte avfärdande på axlarna, hennes tankar spelade inte någon roll i det här sammanhanget. Och de angick inte en främling heller. Hon spanade en stund efter sin väninna som fortfarande var spårlöst försvunnen innan hon gav upp hoppet. Istället för att stå kvar som ett fån styrde hon stegen mot hallen. Hon kände inte längre för att stanna kvar. Musiken gav henne huvudvärk och hon kände sig inte alls som hemma. Samtidigt kändes det fel att bara ge sig av, speciellt eftersom hon inte visste vad som hade hänt Mandy. Det slutade med att hon satte sig utanför på trappen med mobilen i handen. Hon försökte ringa sin vän några gånger innan hon skickade ett sms om att Mandy skulle höra av sig så fort som möjligt. Det plingade efter en stund till. Mandy hade tydligen hittat sig en snygging som hon tänkte ägna en del av kvällen åt. Ja, då kanske det var fritt fram för Josie att göra vad hon ville.

Det blev inte mycket mer samtal än så, men det bekom inte Ezrael något större. Det var åtminstone värt ett försök till samtal istället för att gå ner till festen, men nu fick det bli det senare iallafall. Så istället styrde han stegen ut till resterande delen av folket istället, hittade snart tillbaka till en av sina kollegor och satte sig med honom en liten stund för att prata. Ganska snart dock så blev han ganska uttråkad och beslöt sig för att det lät som ett mycket mer lockande förslag att åka hem till sin egen säng istället för att sitta kvar här. En kort stund senare gick han ut därifrån och fick se kvinnan han tidigare gått in in sitta utanför, stannade till lite. Han var ju ändå ganska nyfiken på henne.
"Är du okej? Behöver du skjuts?" frågade han med ett litet leende, lät sig denna gången placera några försiktiga tankar hos henne. Egentligen bara för att han var rent nyfiken.