I walk in moonlight [M/M]

Titel: I walk in moonlight
Rating: PG
Pairing: Wolfstar
Språk: Svenska

Synopsis: Året är 1976. Remus Lupin återvänder till Hogwarts efter en sommar som visat honom precis hur lite kontroll han har över monstret inom sig. Med ett vanställt ansikte och allt starkare tvångstankar försöker han hitta ett sätt att kontrollera sina förvandlingar utan att hans vänner kommer till skada. Mörka krafter hopar sig i världen och oron för framtiden blir allt starkare. Vad för sorts liv har en varulv att se framemot egentligen? Mitt i den förlamande rädslan inför framtiden står Sirius. Remus alldeles egna, lysande stjärna. Det är ett skolår när allting ställs på ända.


Prolog

1:a september 1976

Remus skrubbade händerna så hårt att några av de gamla såren gick upp. Vattnet var varmt, på gränsen till skållande, och huden blev snabbt röd och svullen. Han fortsatte att skrubba och blodet färgade vattnet rosa. Någon spolade inifrån ett av båsen och Remus stängde genast av vattenkranen, hans blick flackade runt den skitiga toaletten på King’s Cross station. Skolkofferten stod lutad mot väggen och på en av papperskorgarna hade han ställt buren med Artemis, hans mammas gamla tornuggla. 

Personen som kom ut från toalettbåset stirrade på den cremefärgade fågeln och det var inte förrän han stod vid handfatet som han fick syn på Remus genom spegeln. All färg försvann från hans ansikte och Remus kunde inte slita blicken från honom trots att det knöt sig i magen, händerna greppade krampaktigt runt handfatets kanter.
Mugglarens blick följde ärren som sträckte sig från ena tinningen, över näsryggen och ner på kinden. Desto längre han kollade, ju blekare blev han. I den stunden fick Artemis nog och hon gav ifrån sig ett av hennes iskalla läten. Mugglaren försvann ut genom dörren snabbare än en trollkarl kunnat transferera sig och Remus var nära att kräkas en andra gång. Nu kunde hela världen se vilket monster han var. 


Artemis gav ifrån sig ett nytt läte, hon var otålig, och Remus tvingade sig själv att samla ihop sina saker och lämna toaletten. Han hade övertalat sina föräldrar att släppa av honom lite tidigare på stationen, han hade sagt att han skulle möta upp grabbarna en stund innan tåget gick. De trodde väl att han ville berätta för dem om sommaren innan allting drog igång. Egentligen behövde han bara tid att samla sig.
Ute på tågstationen började magen att krampa igen och Remus plockade fram den nyinköpta kepsen och drog ner skärmen så att den skuggade ögonen. Hans mörka hår hade vuxit ut under sommaren och det lockade sig runt öronen. Han hoppades att ingen skulle känna igen honom när han inte var klädd i skoluniform.
Med resväskan och Artemis sicksackade sig Remus fram på perrongen tills han kom till den vanliga skiljeväggen som skulle ta honom till perrong 9 och 3/4. Han såg sig snabbt över axeln innan han gick igenom den osynliga spärren och återigen befann han sig på den magiska perrongen. Där, alldeles framför honom, stod hon. Hogwartsexpressen. Det mörkröda tåget som hade blivit en symbol för allt det som Remus längtade efter. Knäna vek sig nästan och Remus kände hur gråten överföll honom. Fan, fan, fan. Han hade inte tid för det här. Han kunde inte stanna för länge, folk hade redan börjat stirra. De kunde se de hemska ärren. Han måste röra på sig.

Om Remus sänkte huvudet och drog ner kepsen ännu lite längre så kunde han dölja ansiktet från nyfikna blickar. Han baxade kofferten upp för de smala trapporna på tåget och med Artemis bur i handen letade han efter en tom kupé. 
De andra skulle inte komma än på ett tag, han var fortfarande ute i god tid, så när Remus hittade en ledig kupé rotade han fram en bok ur packningen och trollade upp kofferten på bagagehyllan. Artemis bur ställde han på sätet bredvid honom och den lilla tornugglan gömde huvudet under vingen. Hon kände igen sig och visste att det klokaste var att sova sig igenom resan.
För att slippa andras blickar drog Remus ner den lilla gardinen i fönstret och gömde sig bakom sin bok. Han försökte att fokusera på texten framför sig men de mörka ögonen registrerade inte orden. Bokstäverna hoppade runt, klumpade ihop sig och blev till en grötig sörja. Magen vred sig och han försökte förgäves att djupandas. 
Tänk om de blev rädda för honom? Han kräktes i papperskorgen.

Spännande! Men stackars Remus.

Wow, vad bra du skriver!

Tack så jättemycket för era kommentarer, vad roligt att ni gillar den! Jag hade nästa del färdigskriven så lägger ut den redan nu, jag är alldeles för otålig för att dra ut på sådant. /Jenny


Del 1

Det var knappt fem minuter kvar tills tåget skulle gå. Remus kunde höra hur elever och föräldrar sprang runt på perrongen utanför fönstret och han motstod impulsen att kika fram bakom gardinen. Han hade redan öppnat fönstret för att vädra ut den dåliga lukten och med en enkel trollformel hade han tömt papperskorgen på dess innehåll. Hjärtat bultade i öronen på honom och han höll ett krampaktigt tag i boken som dolde hans ansikte för omvärlden.
Dörren till kupén sköts upp och hjärtat slutade slå. Det liksom pausade.
”Där ser du Peter, vissa ändras aldrig”, sade James med ett skratt i rösten och Remus kunde höra hur de trängde sig in i den lilla kupén. Det lät som om de alla försökte ta sig in på en och samma gång. Deras koffertar slog i varandra och James kattuggla gav ifrån sig ett dovt skrik när den upptäckte Artemis.
”Där tar du miste, James”, det var Sirius röst. Remus hjärta hoppade till liv igen och slog allt hårdare. ”Jag har aldrig sett Remus i keps. Och vart är klädnaden? Chockerande!”

”Två minuter till avgång. Det måste vara rekord?” Remus kunde inte hjälpa det. Han studerade sina vänner över bokkanten och vände blad trots att han inte läst ett ord.
”Vi tog Nattbussen, ett hett tips – gör inte det. När folk säger att det är kaos på bussen den 1:a september har man tänkt att de överdriver, eller hur? Det gör de inte. Jag är ärrad för livet. Eller hur Peter?” James slog sig ner på sätet mittemot och Peter nickade sitt medhåll. Sedan berättade de om allt som hann hända under den timme de tog sig från respektive hem till stationen. 
Remus lyssnade med ett halvt öra. Han vände blad med jämna mellanrum, tillräckligt ofta för att det skulle verka trovärdigt. Men blicken stirrade oseende på sidorna.
”Ner med boken, Remus. Jag vet att du inte läser.” Det var Sirius röst. Han hade inte sagt något på en lång stund och även om han sänkte rösten så var det som om det gick en direktsignal till de andra pojkarna. De tystnade genast och Remus kunde känna hur blickarna vändes mot honom. Hans grepp kring boken hårdnade. Knogarna vitnade och sprickorna i den torra huden gick upp för andra gången den morgonen.

”Kom igen nu”, lirkade Sirius och böjde sig försiktigt framåt medan han försökte möta Remus blick under kepsen. Han kunde känna hur det knöt sig i magen igen. Det blev svårt att andas. Han visste att blicken var ångestladdad och det syntes i Sirius ansikte. Han fick den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen och någonting i hans gråa ögon skiftade, de blev vaksamma. Oroliga. ”Remus?”
Remus satt som fastfrusen. Det kändes som om han när som helst skulle kräkas igen. Han slöt ögonen och andades in genom näsan. Han hörde på sig själv att andningen var för ostadig. Panikartad. Den fick musklerna att dra ihop sig och tårarna brände bakom ögonlocken. Han hade fasat för det här mötet sedan mitten av juli.

”Jag-”, rösten stockade sig och han svalde. ”Sirius, jag-”


En varm hand placerades över hans egna, tummen smekte de spruckna knogarna. Långsamt, mycket långsamt, fick han hjälp att sänka boken. Lagom den passerat bröstkorgen så slappnade händerna av och boken föll i golvet. Handen försvann inte, istället tog den tag i hans och kramade om den. Remus fortsatte att andas genom näsan och han tvingade sig själv att öppna ögonen. Sirius varma blick var det enda han såg. Han hade lutat sig fram och mycket försiktigt höjde han den andra handen. Remus ryggade baklänges, rädd för att han skulle ta bort kepsen. Men Sirius förstod och fingrade istället på de mörkbruna lockarna.
”Ny frisyr?” Viskade han och log. ”Får jag se den utan kepsen?”

”Jag kanske kommer kräkas”, viskade Remus tillbaka och han ljög inte. Det vände sig i magen igen och han svalde och svalde. Det var James som räckte honom papperskorgen. Tystnaden i kupén var påtaglig. Den eggade på ångesten och Remus kräktes ännu en gång. Sirius hand strök honom över ryggen och James klappade honom på knäet.

”Behöver du vatten?” Det var Peter som räckte honom en vattenflaska och Remus började gråta. Deras oro kramade om honom. Han tog vattenflaskan och sköljde ur munnen medan James tog hand om papperskorgen. Det var Sirius som gick upp och låste kupédörren. Han drog ner den lilla gardinen ut mot korridoren och satte sig sedan på golvet framför Remus. 
Hans ljusa ögon såg på honom under kepsen. En lång stund vandrade blicken över ärren i ansiktet och Remus kunde inte läsa av hans ansiktsuttryck. Tårarna rann fortfarande ner för hans kinder och andningen kom stötvis. Det kändes tjockt i halsen.

”Har de läkt?” Frågade han mjukt och strök honom över vaden. Remus kunde bara nicka och gråten växte sig starkare. Den skakade hans kropp och han borrade in naglarna i handflatorna i ett desperat försökt att få tillbaka kontrollen.
”Vi skulle ha varit med dig”, det var James röst. Han lät sammanbiten och Remus blundade igen. Han svalde och svalde. Tårarna rann lika tyst som innan. ”Varför skulle vi åka till Frankrike för? Vi visste ju att-”

”Jag kommer ta av dig kepsen nu, är det okej?” Sirius struntade i James och höll allt sitt fokus riktat mot Remus. Han gjorde den minsta av rörelser med huvudet. Sirius tog försiktigt av honom kepsen och strök honom över håret. Fingrarna lindade in sig i lockarna. ”Den nya frisyren klär dig verkligen. Jag visste inte att du var lockig?”


Nu kunde även Peter och James se de hemska ärren i ansiktet. Det var ett under, egentligen, att han inte fått dem för länge sen. Men han hade alltid lyckats undvika ansiktet, det var väl en sorts primär instinkt. Men sommaren hade varit tuff.
”Nu kommer alla att se”, viskade Remus genom tårarna. Han vågade inte möta vännernas blickar, istället fortsatte han att blunda. Han kände hur Sirius strök hans hår. ”De kommer förstå. Vilket-, vilket-” 

”Remus”, Sirius sänkte rösten, liksom varnande.

”Vilket monster jag är”, fortsatte Remus utan att bry sig om Sirius försök att tysta honom. Hans rödsprängda ögon såg ner på vännen som fortfarande satt på kupégolvet. Det var någonting i hans blick som fick Sirius att bita ihop. En tumme strök över början på ärret, alldeles vid tinningen.

”Du är inget monster”, svarade han sammanbitet och de två vännerna höll genast med honom. Allvaret fyllde kupén till bredden och Remus var rädd att det skulle kväva dem. ”Vad är storyn? Kan vi backa den på något sätt?” 

”Jag var med familjen upp till ett reservat i Nordnorge, pappa forskar på vargars flockbeteende”, viskade han. James och Peter lutade sig närmare så att de kunde höra honom bättre. ”Alfahanen hade betett sig konstigt ett tag, det var därför han åkte dit. Honorna undvek honom. Han-, eh. Han var sjuk.” 

”Och du din fårskalle skulle hjälpa till?” Viskade Sirius tillbaka. ”Typiskt dig.”


”Folk vänjer sig snabbt”, försökte James trösta. ”Det ser faktiskt inte så dumt ut. Tjejerna kommer att älska det, du kommer ha dem springandes efter dig hela året. Jag lovar.”

Remus skrattade till, ett skratt som stockade sig av gråt. Han drog på sig kepsen igen och Sirius reste sig från golvet. ”Lyckos mig.” 

”Är det därför du inte har skrivit?” Frågade han och Remus vek undan med blicken. Skammen satte effektivt stopp för gråten och han plockade upp boken från golvet. Artemis var vaken och plirade på honom med sina stora ögon. Det var sant, att han inte hade skrivit så mycket under sommaren. Inte till någon av dem. Allra minst till Sirius.
”Förlåt”, svarade han. Han visste att det hade sårat honom. Sirius hade skickat flera brev i veckan, ända fram tills han flyttade in med James familj. Och Remus visste att han borde ha svarat på dem. Han borde ha funnits där och stöttat honom. Han visste hur svårt det hade varit för Sirius, att bara dra och lämna Regulus själv med föräldrarna. Det fanns så mycket han kunde ha sagt. ”Sirius, jag borde ha-”
”Äh, jag letar upp godisvagnen. Vill ni andra ha något?” Sirius var redan på väg ut ur kupén och han undvek effektivt Remus blick. Peter hade svårt att bestämma sig så han följde med. Remus såg hur dörren stängdes bakom dem och han fingrade på boken i knät.


”Han har varit orolig för dig”, sade James som också betraktade den stängda dörren. ”Du vet hur han kan bli ibland. Han lugnar snart ner sig.”
När de två killarna kom tillbaka en stund senare hade Sirius köpt med sig en chokladkaka som han tyst räckte till Remus och om deras fingrar stannade kvar vid varandra extra länge så var det inget som någon av dem låtsades om. Det var också en sak som Remus borde ha lugnat honom i. Att han var okej, med det där som hände innan sommarlovet. Mer än okej.

”Tack”, mumlade han och Sirius ryckte på axlarna. I den stunden önskade Remus att han kunde göra som Artemis och stoppa huvudet under vingen tills de var framme vid Hogsmeade. Istället bläddrade han tillbaka de sidor han bara låtsas att läsa och gömde sig återigen bakom sin bok.
Efter en liten stund meddelade Sirius att han skulle sova, James snarkningar hade hållit honom uppe halva natten sa han, och han sträckte ut sig över tågsätena. Det tog ett par minuter, men sedan placerade han fötterna i Remus knä och när Remus kollade på honom såg det ut som att han redan sov djupt.
Det skulle dröja ett par timmar än, innan Remus behövde tänka på ceremonin och hur alla skulle stirra på honom. Just nu försökte han slappna av och tänka att det kanske inte skulle bli så farligt, det här nya året. Han lyckades nästan övertyga sig själv.

Det är alltid lika underbart att få ta del av ditt fantastiska skrivande, du har ju trots allt varit en stor inspiration för mig till att överhuvudtaget börja skriva fanfiction (FÖR ELVA ÅR SEN!!!) Vet inte vart jag hade varit idag utan skrivandet. Så den stöttningen glömmer jag inte i första stund.

Jag tyckte jättemycket om "blodet färgade vattnet rosa" av, just för att det är en så målande beskrivning, och rosa är ju inte riktigt det en egentligen förknippar med blod. Men det är ju så det ser ut, såklart.

Och så jag känner med Remus, han är ju trots allt den som allra minst här i världen förtjänar ett öde som varulv med tanke på hur kramgo och fluffig hela han är i sin personlighet. Och jag anar ju PRECIS vem som kommer att lyckas stötta Remus att komma till ro med sig själv. Men det lär vara mycket motgångar på den vägen. Det är jag helt övertygad om, men det är ju det som gör det så fantastiskt roligt att läsa (vilket låter mycket mörkt... xD)

Det är trist att ha så dålig självkänsla som Remus har i början av kapitel 2, han tvivlar liksom på att hans bästa vänner ska acceptera honom för det han råkat ut för, utan minsta insikt om att de alltid gjort det och aldrig skulle döma honom för hans utsida. Vilket speglar sig så fint i att Sirius tar på hans hår, James klappar honom på knät och Peter frågar honom om han vill ha vatten.

Och åh vad jag gillar alla dessa smådetaljer om rörelserna Sirius gör som Remus lägger märke till. Det anspelar verkligen på underliggande känslor (gud jag tycker verkligen inte om Wolfstar, antagligen för jag shippar Sirius med min egen karaktär som alltid MEN, jag förstår Wolfstars kärna, hur dessa två brutna pojkar hjälper varandra, är polariteter på ett sätt och jämnlika på ett annat. Kemin finns ju där, i vilket fall som helst måste jag ju shippa wolfstar i din fanfiction hihi)(Typiskt er Hufflepuffare att få mig att läsa om det jag inte är intresserad av, Wolfstar av dig och... SNAPE (huamej) har Avis Fortunae lurat in mig totalt på!)

Hur som helst, fortsättningen. Återigen är det Sirius som försöker vända Remus uppmärksamhet till något annat, medan James rationellt nog vill tala om det. Två olika coping-strategier I suppose, där Sirius sätt delvis är undvikande men det är ju just det Remus behöver där och då. Han kan inte tala om det, helt enkelt. Inte än.

"Du är inget monster"... Åh, jag kan bara tänka på alla short-caps och memes som finns där James säger något liknande och förklarar att "Remus du viker dina strumpor", vilket kanske hade förstört din melankoliska stämning. Men det är just den synen jag har på Remus, varje gång han inbillar sig att han är ett "monster". ♥

Åh du fångar Sirius komplexitet så sjukt bra, hur han å ena sidan är så mogen och vuxen då han talar med Remus, för att Remus behöver det. Men när han själv behöver ta itu med hur han känner (angående att Remus inte skrivit) så flyr han. Amazing writing! Och det visar sig ju också i hur han tänkt på Remus och köpt choklad till honom. (Och OMG vad hände innan sommarlovet? OMGOMGOMG)

Åh, är det inte så uppenbart mysigt när någon "till slut" lägger sig nära någon på det där sättet, lutar sig mot någons axel lite oskyldigt, eller fötterna i någons knä. De får ju såklart, men det är nervöst. Hihi.

Förövrigt, mitt kära Bi, så kan jag inte minnas att jag läst din Wolfstar innan, men jag följer med spänning.

Kraaam ♥

Tack så oerhört mycket för kommentarerna. Och tack Therese, magiska, magiska du. Vad jag har saknat dig och dina ord. Tack för att du läser, även om det är Wolfstar (jag har alltid shippat dina karaktärer med Sirius. Det är omöjligt att inte göra det). Och tack för att du kommenterar. Det betyder så mycket.



Del 2


Den kraftiga inbromsningen och tågets gälla signal väckte Remus med ett ryck. Hjärtat rusade och han var redan ur sätet med trollstaven i handen när Sirius tog tag i hans arm. Hans mörka ögon stirrade oseendes runt i kupén, det var som om han befann sig någon annanstans. I en mardrömsvärld som bara han kunde se.
"Ta't lugnt, det var bara tåget. Vi är framme", sa Sirius och lät blicken vandra över Remus som långsamt insåg vart han var. Han sänkte trollstaven och försökte skaka av sig obehaget som fyllde hans lungor och gjorde det svårt att andas. "Du borde byta om. Snabbt."
Sirius hade rätt. Remus hade fortfarande inte bytt om till den svarta skolklädnaden. Fan. Fan. Fan. Händerna skakade när han snabbt försökte dra av sig tröjan samtidigt som han sparkade av sig skorna.

Sirius släppte hans arm och backade undan.
"Jag går ut och håller en vagn", sade han och tog buren med Artemis och sin egen koffert innan han snabbt försvann ut ur kupén. James lyfte ner Remus koffert från bagagehyllan och slängde åt honom skoluniformen som låg högst upp i packningen. Hans mörkbruna ögon stirrade på Remus halvnakna kropp som om han inte hade sett den förut. Som om han inte varit ärrad, redan innan.
"Det var blodmåne i juli", utbrast han plötsligt, han var alldeles grå i ansiktet. "Inte sant?"
Remus vägrade att möta James blick, han visste vad han skulle se där. Istället fokuserade han på kläderna. Han hade klivit i byxorna och knäppte den kritvita skjortan så snabbt han kunde. Peter vek hjälpsamt ihop hans vanliga kläder och sträckte sedan ut handen som om han väntade på någonting. Remus stirrade på honom medan han drog på sig själva klädnaden, han förstod inte vad-. Insikten fick den lilla färg han hade att lämna ansiktet.
"Jag-", började han, men Peter skakade på huvudet. Motvilligt tog han av sig kepsen och drog handen genom det lockiga håret. De två vännerna sa inget, men i skenet av lamporna såg man hur djupa ärren var.

De hörde hur de sista eleverna lämnade tåget och James sände Remus ett svagt leende innan han tog sin koffert och buren med kattugglan i. "Kom nu, Sirius väntar."
Peter följde efter med kofferten släpandes bakom sig och kvar stod Remus. Han kunde inte. Han ville sjunka ihop i en gråtande hög. Han ville skrika och förhäxa saker. Han kunde inte. Naglarna grävde djupare in i handflatorna. Andningen tappade takten.
"Remus." James kom tillbaka in i kupén när han märkte att vännen inte följde efter och plockade åt sig Remus koffert, han gav honom en knuff i ryggen för att skynda på honom. "Kom igen nu, vi är sist kvar. Förstaårseleverna har redan lämnat stranden."
"Har de-, men vi-", Remus snubblade efter James, hjärtslagen hamrade i öronen. Som i ett töcken lät han sig ledas bort till den svarta droskan och Sirius drog in honom precis som den satte fart.

"Vad håller du på med? Varför tog det sån tid?" Fräste Sirius, vassare än det var tänkt. Han drog ett djupt andetag och de gråa ögonen såg på Remus med uppgivenhet i blicken. "Förlåt. Jag är bara-"
"Det är lugnt, förlåt, det är jag som-", svamlade Remus och försökte desperat att få ordning på slipsen. Den ville inte. Hur han än gjorde blev det fel. Rörelserna blev allt ryckigare och tårarna brände bakom ögonlocken. Sirius knuffade bort hans händer och hjälpte honom att knyta den. De långa fingrarna rörde sig lugnt och metodiskt.
"Ju större grej du gör av det här", sade han och fokuserade på den randiga slipsen, "desto värre kommer det att gå. Om du bara lugnar ner dig och beter dig som vanligt så kommer ingen att tänka på det."
"Vi tar oss igenom kvällen tillsammans, Moony. Tror du verkligen att vi skulle lämna dig i sticket?" Frågade James och lade armen om hans rygg. Peter nickade där han satt inklämd i hörnet. Remus stirrade ut genom vagnsfönstret och försökte förgäves att svälja gråten.

Droskan tog dem genom Hogsmeade och upp längs den slingrande grusvägen, lagom de passerat grindarna så såg de slottet i sin helhet. Hogwarts. Med alla dess tinnar och torn. Det lyste välkomnande ur fönstren och längsmed vägen hade lärarna placerat ut magiska eldar. Gnistor från de små eldarna dansade i kvällsluften och Remus lät sig förloras i deras fladdrande rörelser. Han satt lutad mot fönstret och fokuserade på först den ena elden och sedan den andra. Gråten hade äntligen avtagit och han kände hur tröttheten drog i honom.
"Ser du?" Viskade Sirius och lutade sig fram så att han kunde peka ner mot den Svarta sjön. Han hade flyttat sig så att han nu satt alldeles nära. Remus vände blicken mot sjön och såg små ljusglimtar som guppade runt på det mörka vattnet, ett leende fladdrade över hans läppar.
"Var vi någonsin sådär små?" Viskade han tillbaka och slöt sedan ögonlocken. Han lät vagnens rörelser vagga honom lugn. "Det känns som om de bara blir mindre för vart år som går."
"Remus?" Det var Peter som höjde rösten och Remus vände sig mot honom, han hade satt sig vid det andra fönstret och betraktade slottet som kom allt närmre. "Madam Pomfrey och Professor McGonagall väntar på oss utanför den stora porten."

"Vad menar du med att Remus inte får gå på sorteringsceremonin? Det är ju befängt!" James blev fullkomligt rasande när Professor McGonagall och Madam Pomfrey förde Remus mot trapporna istället för den Stora salen där festligheterna snart skulle dra igång. Sirius och Peter såg lika förargade ut och Remus kämpade återigen mot illamåendet.
Efter en enda blick hade Madam Pomfrey dragit honom intill sig i en hård kram och Remus gav upp den inre strid som pågått inom honom hela dagen. Med hennes arm runt midjan lät han sig föras bort mot Sjukhusflygeln utan att protestera. Hans vänner, däremot, ville inte ge upp utan en strid. De skyndade efter dem så snart packningen burits av den hästlösa droskan.
McGonagall stannade mitt i ett steg och snurrade runt. Små röda fläckar bredde ut sig på kinderna och avslöjade hur frustrerad hon var. "Mr Potter, ni är väl inte blind? Ser ni inte, att Mr Lupin behöver vård?"

"Ärren har läkt, de-", började Sirius, minst lika irriterad. Han klarade inte av att se hur lätt Remus togs ifrån dem. De skulle ta sig igenom kvällen tillsammans.
"Mr Black." McGonagall avbröt honom och blev, om möjligt, ännu kortare i tonen. "Jag tänker inte låta Mr Lupin utsättas för fler prövningar denna kväll. Och om ni ursäktar, nu jag ska möta förstaårseleverna. Jag föreslår att ni ansluter er till ceremonin."
"Du kan inte bara-", började Sirius igen, men blev avbruten en andra gång.
"Det är okej", sade Remus och log svagt. Ett leende som inte riktigt nådde ögonen. I ljuset av facklorna såg man hur tunn han blivit under sommaren. "Jag orkar inte, Sirius. Inte ikväll."
"Men vi skulle ju-", försökte Sirius fortsätta, men Remus skakade på huvudet och Sirius blev stående mitt i hallen medan den omaka trion fortsatte upp för trapporna. De tre vännerna följde dem med blicken tills trappan svängde av och de försvann bortom synhåll.
"Kom nu Sirius", viskade James och la armen runt hans axel. "Det blir bäst såhär."
Sirius följde motvilligt med, men blicken dröjde sig kvar vid trappan så länge den var inom synhåll.

Under tiden som sorteringsceremonin pågick i den Stora salen så blandade Madam Pomfrey i ordning en lugnande brygd och Remus lade sig ner på en av de vita sjukhusbritserna. Han kände sig både tung i kroppen och kraftlös på samma gång.
"Blodmånen var ovanligt kraftfull i år", sade Madam Pomfrey och räckte honom den mörkgröna drycken. Ångorna krusade sig i luften och Remus tog en tveksam klunk. Det smakade choklad och någonting oidentifierbart. "Er far skrev till oss och informerade om ert tillstånd. Har ni känt av någon yrsel?"
Remus nickade och tog ännu en munfull av den lugnande drycken. Det var som om hans celler sög åt sig av den tjocka vätskan och spänningarna släppte i både nacken och axlarna. Lungorna vidgade sig och det blev lite lättare att andas.
"Blodtrycksfall?" Fortsatte Madam Pomfrey och tog ett snabbt blodprov.
"Jag tror att jag har järnbrist", svarade Remus efter en stund. Han gick igenom sin mentala lista. "Det tog mig tre dagar efter fullmånen i juli innan jag kunde äta igen. Den senaste förvandlingen var också mer smärtsam, men jag var vid medvetande längre än jag lyckats vara det senaste halvåret."
"Nästa fullmåne infaller om tolv dagar, inte sant?" Frågade Madam Pomfrey och antecknade någonting i sitt lilla block. Remus nickade stumt. "Jag eller Minerva följer dig ner till stugan. Vi tror det är bäst om du kommer hit dagen innan, så leder vi dig via den underjordiska gången."
Madam Pomfrey såg till så att han drack upp hela brygden innan hon tog glaset och klappade honom på axeln. Hennes blick dröjde vid de djupa ärren, munnen snörptes ihop.
"Det kommer att ordna sig, Mr Lupin. Lita på det."
Remus visste att hon intalade sig själv det, men lät det passera. Han var för trött för att oroa sig mer. Istället lät han brygden göra sitt och drogs in i ett omfamnande mörker.



Lämna gärna en kommentar, jag är svältfödd på sådant.

var längesen jag läste fanfics nu men råkade klicka in på den här och jag är FAST

ditt språk!!! så otroligt bra!!! riktigt fängslande, du beskriver remus känslor p r e c i s som man kan tänka sig att han har känt under skolgången och vännernas stöd ♥♥♥♥ den typen av vänner är de bästa vännerna. kommer definitivt fortsätta läsa!

Tack, tack, tack. För att ni läser och kommenterar. Vad glad jag är att du hittade hit, Leoney. Det fick mig att knåpa ihop ännu en del. Jag hoppas ni gillar den.

Del 3

Han var torr i halsen och det kliade förfärligt i ansiktet. Remus vände sig på den smala sjukhusbritsen och gnuggade sig i ansiktet med handflatan. I sitt dåsiga, halvvakna tillstånd kände han hur huden buktade inåt på flera ställen. Ärren. Det var den nya huden som kliade. Han gnuggade allt hårdare, som för att gnugga bort dem.
”Jag har ställt en salva på nattduksbordet, den hjälper mot klådan.” Madam Pomfrey kom ut från sitt kontor i salens bortre ände och en gråmelerad katt strök sig runt hennes ben. Katten hade som uppgift att meddela sin ägare när någon av patienterna vaknat. Han och Remus hade blivit kompisar under åren. ”Ni hade rätt om järnbristen, jag ska meddela köket att de tillagar lite mer järnrik mat en tid framöver.”
Remus satte sig försiktigt upp. Det var fortfarande mörkt utanför fönstren och hans inre klocka sade honom att det ännu var tidig morgon. På det lilla bordet bredvid britsen stod mycket riktigt en burk med salva i.
”Jag vill gärna gå till uppehållsrummet nu”, sade han och skruvade av locket på burken. Salvan var tjock och gråaktig, med gröna småbitar som luktade sjögräs. Efter så många år kände han Madam Pomfrey tillräckligt väl för att veta vad hon skulle svara. ”Snälla? Jag lovar att jag kommer tillbaka om jag behöver. Det kommer bara kännas värre om jag missar första skoldagen.” 


”Om ni behöver prata med någon, Mr Lupin”, började Madam Pomfrey och Remus log. De var som två stränga hönsmammor, hon och Professor McGonagall.
”Då vet jag vart du finns, Poppy. Tack”, sade han och skyndade sig ur sjukhussängen innan hon hann ändra sig. Han var fortfarande klädd i sina skolkläder och manteln hängde över en stol bredvid sängen. Han svepte den runt axlarna medan den gråa katten strök sig mot hans ben. ”Och den här salvan? Är det samma som förra året?”

”Jag har gjort lite justeringar, nu borde du inte få några utslag”, sade Madam Pomfrey. ”Applicera den vid behov, men inte oftare än tre gånger om dagen.” 
Hennes blick följde den unga Gryffindoreleven när han samlade ihop sina saker. Hon mindes så väl efterdyningarna av hans första förvandling på skolan, hur den stackars elvaåriga pojken med blodig, sönderriven kropp legat på golvet i Spökande Stugan och gråtit och ropat efter sin mamma. Hon snörpte ihop munnen och skakade av sig de hemska minnena. Med trollstaven frammanade hon en bit pergament, ett intyg på att Remus varit vid Sjukhusflygeln under natten, som han kunde visa för eventuella lärare eller prefekter på vägen tillbaka till uppehållsrummet.
”Tack”, sade Remus med ett litet leende och kliade den gråa katten bakom öronen innan han lämnade salen.

Redan under sitt andra år hade Remus hittat den snabbaste vägen från Sjukhusflygeln till Gryffindors uppehållsrum, den gick genom ett par tomma klassrum och några sidotrappor, och han sprang sällan på några lärare eller prefekter på den rundan. Den här natten var inget undantag, snart nog stod han utanför den Tjocka damens porträtt och han harklade sig artigt för att väcka den sovande kvinnan.

”Ah!” Hennes förskräckta rop ekade i det ödsliga trapphuset och flera av tavlorna runt dem vaknade ur sin sömn. Remus kände hur han tappade det lilla mod han byggt upp under den korta promenaden från Sjukhusflygeln. ”Du skrämde nästan livet ur mig, som du ser ut! Alldeles avskyvärt!” 

”Flygande kvastskaft”, svarade Remus och stirrade på en osynlig fläck bredvid tavlan. Hans mage rörde sig oroligt. Den stora tavlan förblev orörlig. 

”Har du blivit attackerad? Hur gick det till? Är det ett monster löst här på slottet? Vi måste varna alla!” Fortsatte den Tjocka damen och Remus bet ihop käkarna. Han viftade med intyget.

”Jag har varit i Sjukhusflygeln, släpp in mig. Jag vet att lösenordet är ’Flygande kvastskaft’”, sade han och svalde runt klumpen som växte i halsen. Om ett porträtt reagerade såhär starkt, hur skulle resten av slottet reagera? Och vad skulle de tro? Porträttet rörde sig fortfarande inte och den stora kvinnan började viska med människorna ifrån de andra porträtten som alla stirrade på honom med stora ögon.

”Släpp in mig!” Ropade Remus och rösten stockade sig, hans händer skakade nu våldsamt och det blev allt svårare att andas. ”Flygande kvastskaft!”
Den Tjocka damen såg både skrämd och förnärmad ut när hon äntligen svängde upp och lät Remus klättra in genom hålet till Gryffindors sällskapsrum. Väl på andra sidan sjönk han ihop i en hög på golvet och hela rummet snurrade. Andningen kom alldeles för fort och han kände att en panikattack var på väg. 

”Jag måste i säng”, viskade han för sig själv och tvingade sig upp på fötter. Rummet snurrade fortfarande och han snubblade in i en av de stora fåtöljerna på väg mot trappen till killarnas sovsalar. Ibland hatade han att han hade sin sovsal på fjärde avsatsen. Det tog honom nästan tio minuter att ta sig upp för trappan, med jämna mellanrum var han tvungen att pausa och luta huvudet mellan benen. Yrseln och illamåendet kämpade hela tiden för att dra ner honom till marken igen.

När han väl klev in genom dörren till sovsalen var han genomsvettig, men lite av illamåendet hade lagt sig. Känslan av hem slog emot honom där han stannat mitt i tornrummet, hans vänner låg och sov bakom de mörkröda sänghimlarna. 

Medan tårarna långsamt letade sig ner för hans kinder klädde han av sig och kröp in under det tunga täcket. Kudden var sval mot hans kliande ansikte och han lät den tysta gråten omsluta honom.
Det sista han såg innan han somnade var den smala månskäran utanför fönstret och det silvervita skenet som letade sig in i rummet. Tolv dagar. Sen var det dags.

”Remus! När kom du hit?” Det var James som under morgonen sköt undan de mörkröda draperierna och satte sig ner på sängkanten. ”Varför väckte du oss inte? Vi trodde inte att du skulle komma tillbaka så snabbt, McGonagall gav oss en rejäl utskällning efter ceremonin.”
Remus hasade sig upp så att han låg lutad mot den stora kudden. Han kände sig lite lugnare nu, när han fått sova lite och landa i insikten att han äntligen var tillbaka på Hogwarts.
Tanken på de kommande dagarna och alla frågor och blickar gjorde det fortfarande svårt att andas, men han visste i alla fall att hans vänner skulle finnas där. Han skulle inte känna sig så ensam som han gjort under sommaren. Han skulle äntligen slippa sin pappas blickar över frukostbordet. Skulden och skammen som gnagde i honom. Hans pappa hade gått ner flera kilo sedan blodmånen i juli och det hade krossat Remus att se vilket effekt hans utseende hade på honom. 


”Ni sov när jag kom, jag ville inte väcka er”, svarade han tillslut och mötte James oroliga blick. Han försökte sig på ett leende. ”Jag skrämde nästan livet ur den Tjocka damen, ni skulle ha varit där. Nu vet nog hela slottet hur jag ser ut.”
”Hon är en jävla mara”, sade Sirius som klev ut ur det lilla badrummet. Han torkade sitt fuktiga hår med en handduk och de ljusgrå ögonen studerade Remus medan han förflyttade sig. ”Bry dig inte om henne.”
”Hon ville inte släppa in mig först”, berättade Remus och försökte skratta bort det, men underläppen darrade lite. Han bet tag i den och vek undan med blicken.
”Vad menar du med att hon inte ville släppa in dig? Du hade väl lösenordet?” Frågade James och utbytte en snabb blick med Sirius som stirrade på Remus med handduken runt halsen. Remus nickade och de båda vännerna svor högt.
”Sådär kan hon inte hålla på! Vi måste prata med Dumbledore och få henne utbytt. Det vore fan på tiden”, utbrast James och störtade upp från sängen. Han vankade av och an över golvet medan han pratade med sig själv. Korta, irriterade utfall.
Sirius sade ingenting, istället bytte han om till sin klädnad och drog handen genom håret. Det började bli långt och hängde ner i ögonen på honom. Remus insåg att han stirrade och fokuserade istället på att ta sig ur sängen.

”Jag har lite grejer att fixa med innan frukost”, sade Sirius när han väl var klar och drog åt sig sin skolväska. Han klappade James på axeln och den mörkhårige killen nickade till svar. Det var som om de pratade ett hemligt språk med varandra. Så hade det varit mellan dem från allra första början och Remus kunde känna ett litet sting av avundsjuka. ”Vi ses där nere.”
”Det gör vi”, svarade Remus och drog på sig en stickad tröja över den vita skjortan. Han kammade fingrarna genom de värsta lockarna och när han kollade upp såg han att Sirius fortfarande stod kvar i dörröppningen och betraktade honom. Den senare av dem log lite innan han tillslut vände sig om och försvann ner för spiraltrappan.
”Peter, du missar frukosten om du inte kliver upp nu”, ropade James bort till den sovande vännen. Han hade slutat med sitt vankande och muttrande och försvann bort till sin egen säng för att göra sig i ordning, Remus såg hur spänd han fortfarande var över axlarna och rörelserna var lite för markerande. Han plockade på sig den lilla krämburken och försvann in på badrummet.
Krämen hjälpte nästan omedelbart mot den krypande klådan och Remus försökte intala sig själv att den röda huden blev något ljusare. Han stannade en stund och betraktade sig själv i spegeln. Det syntes att ärren var skapade av någonting omänskligt. Någonting stort och monsteröst. Han skakade på huvudet och ett par mörka lockar skuggade ögonen. Han hoppades att Madam Pomfrey hade rätt, att det skulle ordna sig. Den första utmaningen skulle vara att gå ner i uppehållsrummet.

Peter knackade på dörren för att bli insläppt och med en sista blick i spegeln bytte de plats med varandra och Remus packade i ordning sin skolväska. Idag hade han bara Forntida Runor, Talmagi och Förvandlingskonst på schemat och det var alltid någon av vännerna som var registrerad på samma kurs som han.
”Jag har uppstart med Quidditchlaget efter lunch”, meddelade James medan de gick ner för spiraltrappan mot uppehållsrummet. Remus fötter kändes tunga som bly och han fokuserade på att andas. Långsamt fyllde han lungorna med syre, innan han lika långsamt andades ut genom näsan. Andas. Flytta fötterna. Andas igen. 

”Och jag ska eventuellt på möte med Gryffindors Gobstonesklubb ikväll”, svarade Peter som gick strax bakom Remus. Han gäspade stort och slipsen hängde oknuten runt hans hals. ”Du ska inte med på det, Remus?” 

Remus skakade på huvudet, han såg uppehållsrummet nu och det var för torrt i munnen för att han skulle kunna säga någonting. Han kunde höra de andra eleverna som inväntade varandra på väg ner till frukosten. Det var ett glatt, men morgontrött, sorl som berättade om allas glädje att vara tillbaka och äntligen träffa varandra efter en lång sommar.

”Remus!” Han hade knappt lämnat det sista trappsteget innan James hoppade undan och en flicka med mörkrött hår drog in honom i en hård kram. Remus kunde se hur James reflexmässigt rufsade till sitt hår och log åt avundsjukan som dansade över hans ansiktsdrag. Lily Evans grävde in fingrarna i hans stickade tröja. ”Sirius berättade om olyckan, sjuka djur är så väldigt oberäkneliga. Jag är så ledsen.” 

Hon backade ett par steg utan att släppa taget om honom och Remus visste inte vart han skulle kolla. Hans blick flackade runt i rummet, nästan alla som stod där nere hade tystnat och såg på honom. De viskade med varandra och några förstaårselever såg både skrämda och lite äcklade ut. Lilys gröna ögon lyste av värme och hon kramade om hans arm för att centrera honom lite.

”Jag vet att det inte hjälper”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Men du bär upp det snyggt. Och jag älskar hur lockigt ditt hår har blivit, har det alltid varit så?” 

James öppnade munnen för att säga någonting men stängde den lika fort, som om han insåg att han varit på väg att rikta om fokuset mot sig själv.


”Det har alltid varit så”, bekräftade Remus med ett svagt leende. Lite av illamåendet hade lagt sig nu när han tagit det första steget. ”Har du ätit frukost än?” 

Lily skakade på huvudet och krokade i hans arm. ”Jag går gärna med er ner.”
James leende kunde lysa upp ett mörkt rum och Remus skrattade till. Det var första gången på lång tid som han skrattade och han kände hur atmosfären i rummet förändrades. Återgick till något sorts normalläge. Det var som om de andra eleverna insåg att det fortfarande var Remus som stod där med de hemska ärren. Samma kille som brukade hjälpa dem med läxorna och som hade ett skratt som kunde avväpna vem som helst.

På vägen ner till Stora salen var det flera Gryffindorelever som kom fram till honom och uttryckte hur ledsna de var för hans skull, Sirius hade berättat för dem om vargreservatet och Remus kunde bara nicka och försöka trycka undan illamåendet.
Så det var det Sirius var tvungen att göra innan frukosten.
Remus kände hur tacksamheten brände bakom ögonen och fokuserade istället på Lily som pratade med honom om de nya kursböckerna till Forntida Runor. Hennes varma, bubbliga energi smittade långsamt av sig och han insåg hur lätt det var att fokusera på annat i hennes närhet.


”Tror du vi kommer att göra några fler studiebesök?” Frågade han och rättade till väskan som halkat ner på axeln. De hade kommit ut till entrésalen nu och den lilla strömmen av Gryffindorelever blandades upp med elever från andra elevhem. ”Den på Nordirland var spännande, jag har nog aldrig sett Professor Gent-”

Remus kom av sig och tystnade när han hörde sorlet omkring dem. Han blev akut uppmärksam på blickarna och sättet folk pekade på honom. Förfärade utrop studsade mellan elevgrupperna och några Slytherinelever höjde till och med sina trollstavar. Remus blev snabbt svettig i handflatorna och halsen snörptes åt. Vad hade han väntat sig egentligen? Men så hände någonting som han inte hade trott. Resten av Gryffindoreleverna förflyttade sig så att de stod som en skyddande mur runt Remus. Både Lily, James och Peter hade dragit sina trollspön och de stod tätt intill honom om någonting skulle hända.


”Vad glor ni på?” Frågade en tjej ur tredje årskursen och blängde på Slytherineleverna som stod med sina trollstavar höjda, som i beredskapsläge. Hennes vänner backade genast upp henne och ställde sig med händerna i sidorna. ”Va? Har ni inte sett någon med ett ärr förut eller? Tror ni han ska hoppa på er va, eller vad är det?”
”Har inte era föräldrar lärt er att det är fult att peka?” Mullrade en annan Gryffindorelev, en kille som gick femte året. Han var nästan två meter lång och eleverna som hade pekat på Remus bleknade, mumlade någonting ohörbart och skyndade sig in i Stora salen. Fler och fler ur den lilla gruppen kom till Remus undsättning och snart hade alla skyndat sig in till frukosten med diverse ursäkter. Sist att lämna dem var Slytherineleverna och Remus kände igen en av killarna. Han hade mörkt, välkammat hår och var huvudet kortare än sin storebror. Regulus Black hade inte sagt någonting, men handen hade likväl hållit en trollstav.

När den lilla klungan upplösts var det flera av Gryffindoreleverna som klappade honom på axeln och Remus sände dem alla ett svagt leende. 

”Tack”, viskade han och tvingade sig själv att slappna av i de knutna händerna. Han svalde och svalde igen. Vart han än såg möttes han av varma leenden och förstående blickar. ”Verkligen. Tack.”
Säga vad man vill om bullriga Gryffindorelever, när det väl behövdes så fanns de där för varandra och Remus tillät sig själv att slappna av och följa med den lilla strömmen in i Stora salen. Vid mitten av det långa frukostbordet satt Sirius och hans leende när han såg den lilla truppen fick Remus hjärta att hoppa över ett slag. Tacksamheten vällde över honom och när de satte sig ner viskade han till honom. ”Jag vet vad du gjorde. Tack.”
”Du skulle gjort samma sak för mig”, viskade Sirius tillbaka och log ner i sin kaffekopp. ”Det är fint att se dig le igen.”

så bra ♥

Lämna gärna en kommentar eller två så att jag vet vad ni tycker. Är det något speciellt som ni vill läsa om? Let me know. Jag är mycket formbar.

Del 4

De första skoldagarna gick Remus runt i ett slags ångestfyllt töcken. Han försökte att fokusera på lektionerna och spenderade större delen av sin lediga tid i ett avskilt hörn i biblioteket. Men ibland, oftast vid middagen, blev ångesten för stor och han fick skynda sig därifrån. Han kunde se vännernas oroliga blickar och för varje måltid placerade de sig allt närmre dörrarna så att Remus obemärkt kunde gå undan. En dag hade någon, Remus misstänkte att det var Lily, lämnat en hög med böcker på hans bord i biblioteket. Magiska trauman och hur man tacklar dem. Andas dig genom din ångest. De sju häxornas bästa brygder mot depression. Remus hade ställt tillbaka dem i hyllan.
Det värsta med att han inte klarade av måltiderna var att han inte fick i sig tillräckligt för att tackla järnbristen och yrseln blev ett återkommande problem. Trapporna var det värsta och Remus fick fokusera för att inte trampa luft. Han gjorde sitt bästa för att mörka det, men han såg hur vännerna viskade med varandra.

Den här fredagseftermiddagen hade de haft sin första lektion i Spådomskonst för terminen och Remus och Sirius var på väg ner för spiraltrappan med väskorna fullproppade med böcker och pergamentrullar. James och Peter hade med glädje valt bort den kursen redan förra våren.
”Går vi direkt till Stora salen, eller vill du lämna väskan först?” Frågade Sirius där han gick med händerna i fickorna. Den varma, kvava luften uppe i Astronomitornet hade fått honom att kavla upp ärmarna och Remus avundades honom. Det var många år sedan han kände sig bekväm med att visa sina armar på det sättet.
”Vi kan gå direkt dit”, svarade Remus och fokuserade på trappstegen. Han kunde känna hur synfältet långsamt blev smalare. ”Jag tänkte ändå gå bort till Uggletornet efter maten, så då behöver jag väskan.”
”Ska du skriva hem?” Frågade Sirius och slängde honom en blick över axeln, han visste att Remus hade familjens enda uggla och att det kunde förklara varför han inte fått några brev från dem än. De gick ut i det stora trapphuset och vek av på den trappa som vände sig till dem.
Remus nickade och försökte obemärkt att greppa tag i ledstången. Det var dessvärre ingenting han kunde göra särskilt obemärkt. De hade valt en trappa där ledstången böjde sig vid minsta beröring och Remus som redan hade svårt med balansen trampade luft och höll på att falla rakt in i räcket med full kraft. Han visste att det skulle böja sig undan honom och slöt instinktivt ögonen.

Sirius reagerade blixtsnabbt och med en hand runt Remus arm lyckades han styra om fallet och dra honom intill sig istället. Remus krockade in i Sirius bröst och greppade instinktivt tag i hans höft för att inte välta dem båda. Pulsen rusade och han kände hur adrenalinet aktiverade varenda cell. Det kändes som om de stod så i en evighet, bröst mot bröst och med huvudena lutade mot varandra. Remus andades in Sirius välbekanta doft och hans fingrar grävde sig in i höften.
”Gick det bra?” Andades Sirius och gjorde ingen ansats att släppa honom. 
”Yrseln”, svarade Remus och svalde. Han lättade på sitt grepp och lutade pannan mot Sirius axel. Hjärtat pulserade i öronen och han behövde bara samla sig lite.
”Varför går du inte till Madam Pomfrey?” Frågade Sirius och strök honom försiktigt över armen. ”Du lovade henne att du skulle-” 

”- Jag behöver ingen hjälp”, svarade Remus och släppte sitt grepp om Sirius. Han backade upp ett par trappsteg. ”Jag vet vad jag måste göra för att få upp värdena, hon behöver inte oroa sig. Jag är ändå där igen om en vecka.”
”Och?” Frågade Sirius och såg på honom under hopdragna ögonbryn. ”Vad spelar det för roll? Ska du gå runt såhär tills dess?”
”Gör det någon skillnad?” Frågade Remus sammanbitet och snubblade förbi honom ner för trappen. Han höll ett krampaktigt tag i sin väska som om den skulle hjälpa honom med balansen. Han hörde hur Sirius följde efter honom. ”Nästa månad är det ändå ogjort. Då är jag tillbaka på noll igen. Varför anstränga sig?”
”Varför ge upp?” Kontrade Sirius och Remus kunde höra frustrationen i hans röst. ”Om du äter bättre nu, om du får upp dina värden, då kanske nästa inte blir så-”


”Vad vet du om det?” Frågade Remus med skakande röst och snurrade runt så snart han var vid en ny trappavsats. ”Du har ingen aning! Ingen av er har. Det spelar ingen roll vad jag äter eller vad jag gör. Jag kan ha perfekt dygnsrytm, få i mig alla viktiga vitaminer och mineraler. Jag motionerar och mediterar. Det spelar fan ingen roll!”
Hans ord ekade i trapphuset och människorna i tavlorna närmast dem började genast att tissla och tassla med varandra. Remus lyfte hakan i en envis gest.
”Det fattar jag väl!” Svarade Sirius och slog ut med armarna. Hans blick var vild av frustration. ”Tror du inte att jag har sett dig? Vi ser hur mycket du kämpar, alla vi gör det. Och vet du hur hemskt det är? När du-”, han tvingade sig själv att sänka rösten. ”När du är tillbaka? När du bara ligger där i sängen och stirrar på ingenting? Månad efter månad. James var för i helvete på väg att ställa in familjens semester när han insåg att det krockade med nästa fullmåne.”
”Åh vad hemskt det måste vara för er. Verkligen, stackars er. Vad ni får lida”, svarade Remus med rösten drypande av ironi. Han svalde och svalde för att tvinga undan gråten. Sirius stirrade på honom som om han blivit slagen och Remus bestämde sig för att vrida om kniven ett extra varv. ”Inställda semestrar och ett par dagar i månaden när ni inte får någon läxhjälp. Det är jättetufft, jag fattar. Jag borde vara mer förstående, verkligen. Förlåt mig.”
Tårarna rann utan att Remus kunde stoppa dem och han försökte envist torka bort dem. Gång på gång drog han med ärmen över kinderna och läpparna var pressade i ett tunt streck. Sirius drog ihop ögonbrynen och öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den igen utan ett ord.

Remus gav honom en sista blick innan han vände sig om och fortsatte ner för trapporna. Han hörde hur Sirius följde efter honom, men de gick båda i obekväm tystnad och Remus lät tårarna rinna som de ville så länge det inte var några andra i närheten. Det var inte förrän de kom ner till entréhallen som Sirius sade något.
”Ska du inte äta?” Frågade han när han upptäckte att Remus fortsatte förbi ingången till den Stora salen. Remus skakade på huvudet och drog fram en halsduk ur väskan. Han lindade den runt halsen och drog manteln tätare runt kroppen. Tårarna hade slutat rinna men han var fortfarande alldeles röd och svullen under ögonen.
”Jag är inte hungrig”, svarade han och fortsatte mot utgången.
”Remus!” Ropade Sirius och var på väg att följa efter honom när Remus sände honom en blick över axeln. Den fick honom att stanna mitt i steget och bita ihop käkarna.
”Jag går själv”, svarade Remus och försvann ut genom porten. Sirius stod ensam kvar i flera minuter innan han svor högt och vände tillbaka till den Stora salen och middagen som redan dukats upp. Ett par Ravenclawtjejer gav honom upprörda blickar när han trängde sig förbi dem men Sirius kunde inte bry sig mindre.

Även en bra dag så var vandringen upp till Uggletornet något av en utmaning för Remus. Marken var ojämn och ständigt stigande, men så länge han lät irritationen och ilskan fylla honom så kunde han klättra upp för de regnfyllda avsatserna. Det hade varit ett riktigt septemberväder de senaste dagarna med ihållande regn och snålblåst, men just idag hade vädret slagit om och solen värmde långsamt upp de våta markerna. Inte tillräckligt snabbt för att torka upp vattenpölarna som bildats, men tillräckligt för att värma Remus ansikte när han tog sina pauser.
Pauser som stadigt blev allt längre och längre.
Han var halvvägs till Uggletornet när kroppen skrek åt honom att den behövde vila. Yrseln var tillbaka och musklerna brände. Med en suck sjönk han ner på en liten avsats och lutade sig mot ett klippblock. Från den platsen hade han en perfekt vy över skolan och quidditchplanen.
”Det är en djävulsk klättring, eller hur?” Sade en röst som fick Remus att rycka till, han hade blundat en stund och spärrade nu upp ögonen. På stigen stod en kille med Ravenclaws emblem på sin mantel. Han hade ljusblont hår och gråblå, nästan kalla ögon. ”Jag förstår inte att de inte har Uggletornet i skolan?”
Remus skrattade till och skakade på huvudet.
”Det är väl nånting med att fysisk aktivitet är bra för studierna”, svarade han och drog manteln tätare runt kroppen. Yrseln hade lagt sig litegrann men han kände kroppen tillräckligt för att inte utmana sig själv. Han fick vänta med att skicka brev. Kanske kunde han skicka en skoluggla med morgonposten.

”Är allt okej?” Frågade pojken och satte sig på huk bredvid Remus. Blicken vandrade över hans ansikte och han såg besvärad ut. Han började leta efter någonting i sin väska. ”Du ser blek ut. Har du problem med blodsockret? Min lillasyster har diabetes.” 

”Det är ingen fara, jag hoppade över middagen. Det är bara lite yrsel”, svarade Remus med ett leende och insåg med ens att den andra killen inte såg särskilt besvärad ut över ärren i hans ansikte. Den ljushåriga eleven plockade fram ett vackert inslaget paket och började packa upp det, mycket till Remus förvirring. I paketet låg en samling sötsaker som Remus kände igen från Godisbaronen, han räckte honom en av chokladstängerna samtidigt som han viftade med trollstaven och paketet slog in sig självt igen.

”Det behövs verkligen inte”, protesterade Remus men tog ändå emot chokladen. 

”Ingen fara, syrran får tillräckligt med godis som det är”, svarade Ravenclaweleven med ett skratt och satte sig på marken bredvid honom. ”Jag heter Teodor, men de flesta säger Teo.”
”Remus”, svarade Remus och skakade hans utsträckta hand.
”Jag vet”, svarade Teo med ett skratt och såg på honom under den ljusa luggen. ”Man lär sig tidigt vilka Marodörerna är. Ni är lite av legender här på skolan, det vet du väl?”
Remus höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet medan han öppnade upp chokladen. Han delade den i två och räckte över den andra biten till Teo som tacksamt tog emot den.

De satt en stund i tystnad och såg ut över skolområdet. Ett av elevhemmen hade träning på Quidditchplanen och de såg hur små figurer på kvastar flög runt och tränade olika passningar mellan målstolparna. Det var Hufflepuffs quidditchlag, gissade Remus. De skulle ha uttagningar i slutet av nästa vecka.
”Spelar du något?” Frågade han och nickade bort mot planen. Han kunde inte säga att han kände igen Teodor från några gemensamma kurser, men chansen var stor att de inte gick i samma årskurs.
”Jag var slagman under mitt tredje år”, svarade Teodor och studerade de flygande eleverna. ”Men jag hoppade av under hösten mitt fjärde år, jag kände att jag inte hann med studierna.”
”Saknar du det?” Frågade Remus och vände sig tillräckligt för att se på den andra eleven. Han var stilig, så mycket kunde han säga. Linjerna i ansiktet var raka, även om näsan var något böjd. En quidditchskada, kanske. 

”Ibland”, svarade han med en axelryckning. ”Schemat är lite luftigare i år, jag funderar på att vara med på uttagningarna i alla fall. Se hur det känns.”
Han vred på huvudet och såg på Remus. De ljusa ögonen vandrade över honom innan han log och åt upp det sista av chokladen. Remus kände igen signalen. Det var dags att gå åt olika håll. Han log lite snett, det hade varit trevligt att bara sitta där men kylan kröp långsamt in under manteln och det började bli kyligare.

”Ska jag posta någonting åt dig?” Frågade Teo och reste sig upp. Han sträckte ut en hand och Remus såg på den en lång stund. Chockad så väl över erbjudandet som den utsträckta handen. ”Om du inte vill gå hela vägen till tornet, förstås. Då kan vi slå följe.”
”Jag orkar nog inte”, svarade Remus sanningsenligt. Chokladen hade hjälpt avsevärt mot yrseln, men han visste att det inte var tillräckligt. Han behövde komma ner till slottet igen, innan middagen tog slut. ”Men jag skickar gärna med ett brev, om du har tid att vänta lite. Jag ska bara skriva ner det.”
Teodor väntade tålmodigt medan Remus skrev några rader till sin mamma. Han berättade om de nya kurserna och hur det var med hans vänner. Att han började vänja sig vid att vara tillbaka. Remus valde att inte berätta om yrseln eller de låga värdena. Han visste att hon oroade sig för honom. Det skulle bara bli värre till nästa fullmåne. Han förslöt pergamentet och skrev ner adressen. Teo log när han räckte det till honom och blicken dröjde sig kvar en stund innan de nickade och gick åt varsitt håll.

”Remus!” Han hade knappt kommit ner till nästa avsats innan Teodor ropade efter honom. Rädd att han hade glömt någonting började Remus att känna sig för. Han hade väskan och halsduken. Trollstaven var kvar. Han vände sig frågande om. 
Teodor såg ut som om han tog sats. 

”Det här kan vara ett stolpskott”, hasplade han ur sig och leendet var ansträngt. ”Men vill du gå med mig till Hogsmeade nästa vecka? Vi kan gå till Tre kvastar.”
Remus stirrade på honom som om han inte riktigt förstod vad han frågade. Teodors leende föll sakta och han drog en hand genom sitt hår, märkbart besvärad.
”Förlåt, jag vet inte vad-”, började han men Remus skakade på huvudet.
”Okej”, svarade han och försökte sig på ett leende. Chocken hade ännu inte lagt sig, men det fladdrade till i magen och leendet växte litegrann. ”På torsdag?”
Teodor nickade och leendet avslöjade ett par djupa smilgropar. Remus andades in.
”Vi kan ses utanför entrén efter frukost”, föreslog han och de två pojkarna log åt varandra innan de tillslut vände åt varsitt håll igen. Remus fortsatte ner mot slottet och lindade armarna runt sig själv mot vinden. En dejt alltså. Han kunde räkna antalet dejter han varit på med en hand.
Det var inte förrän han satte sig ensam vid bordet i Stora salen som insikten slog honom och magen knöt sig. Torsdag nästa vecka. Det var dagen innan nästa fullmåne.
Han tvingade i sig lite mat och satt med sin tallrik tills resten av maten trollats bort och de sista eleverna lämnat salen.