O'Malley's - Medi & Vidomina

Medi Hihi!

Alla jublade när kvällens stjärna sjöng, det var vackert, hon var vacker, nästan som att det strålade om henne.
Under denna kväll, som alla andra kvällar, hade folk sökt sig hit för att dansa bort sina bekymmer, spela kort, kasta pil eller spela biljard inne i spelrummen. Det var ett underhållningsställe, där en kunde släppa loss och umgås med sina kära. Eller hade en tur, kanske kunde en hitta nya bekantskaper. Det var spännande så.
Jazzen som spelades där, och fyllde hela lokalen, satte stämningen för kvällen. Det var bland stadens främsta musiker som spelade där. För en musikintresserad var detta världsklass. Men det var också sångare och sångerskorna som kom dit och uppträdde, som drog mycket publik.
Ju mer publiken ville höra, desto längre tid spenderade de i baren. Det betydde att kunderna bland annat köpte drinkar och rökte cigaretter. Cigarettröken lämnade en dimmig vy i baren.
O’Malley’s var baren där de flesta sökte sig till för att slappna av och roa sig. Hit kom överklassen, det var med stil, som syntes på både klädsel och makeup.
Kvällen fortsatte, som alla andra kvällar under veckan- bandet spelade och publiken var roade kring sina bord. Några åt och drack, andra drack och åt. Andra spelade och andra dansade till musiken. Sångerskan förtrollade publiken med sin talang.
Frankie, eller Frank, som de flesta kallade honom, satt böjd över sin gitarr och kompade i bandet. Han var en av de som hade varit med från början, sedan O’Malley’s öppnade. De var några få till som också varit med från början, och alla var goda vänner, kanske mer som familj egentligen. Livet som barmusiker hade gjort att han levde ett nattliv. Franks sociala liv hände under kvällstid och de kvällar han inte var med, fanns det någon från jobbet som han kunde umgås med, än att vara i sitt eget sällskap.
Ikväll arbetade han och gladeligen så. Han trivdes som fisken i vattnet där. Det fanns inget bättre han visste än att musicera.
”Igen! Igen!”, uppmanade publiken bland applåderna när de avslutade låten. Sångerskan skickade tacksamt slängkyssar åt publikens håll och gav tecken till bandet att starta nästa låt. Trummisen tog täten och sedan var de igång med en svängig bit som fick folk att resa sig från sina bord och röra sig i takt till musiken i skratt och klappar.

Det här var andra kvällen i storstaden och hon började redan få kalla fötter. Inget var som hon hade trott. Det blev aldrig lika mörkt som hemma och och musiken verkade aldrig dö ut men Fleur hade tagit mod till sig. Hon hade bett sina föräldrar om lov och de hade självklart tvekat men till slut gett med sig. För tillfället bodde hon i det minsta hotellrummet staden kunde erbjuda och nu var hon på jakt efter ett jobb.
Men vad kunde hon göra som var en tös från det lantligaste av lantliga.
En rodnad spred sig över hennes kinder medan hon gick längst kajen. Hon hade hört skratt och mycket prat om klubben O’Malley. Om hon hade tur kanske hon kunde få ett jobb där. Kanske bära disk om något.
Försiktigt gick hon efter kvinnorna och kom sedan fram till klubben. Hjärtat slog alldeles för fort. Nej det här gick ju inte. Hon hade verkligen inte den charmen som kvinnorna hade.
Modet sjönk när hon tog försiktiga steg mot ingången och såg sig om. Den lantliga klänningen såg så malplacerad ut så det såg skrattretande ut. Det näst inpå vita håret var uppsatt i två flätor som ringade in ett sött ansikte med stora blåa ögon.
"Ursäkta.." Viskade hon och försökte få någons uppmärksamhet. Hon hostade till av röken som kom från klubben. Hur kunde folk andas där? Det kanske var en dum idé trots allt att försöka hitta jobb här ändå.

Inne i baren hade alla alltför roligt att att se åt utgången och upptäcka förbipasserande. Musiken svängde, folk dansade och skrattade högt. Servitörerna verkade inte särskilt berörda över att de också deltog i det roliga. Det var var så jargongen därinne var- alla fick vara med. Här skulle alla trivas och ha det bra. Det var förmodligen till stor del, varför baren var så populär.
En av servitörerna där, svängde med höfterna i takt till musiken. Det var Patrice. Hon hade inte arbetat där särskilt länge, men hon hade snabbt gjort sig bekväm. Självförtroende fanns det gott hos denna unga dam. Patrice var 17 år. Hela hennes liv hade hon följt sin egen kompass. Det som gladde henne för stunden höll hon fast vid och när hon blev uttråkad lämnade hon det. Lyckligtvis hade O’Malley’s fångat hennes nyfikenhet. Det var allt det där som hon gillade. Musiken, kläderna, glädjen och pengarna var också bra. Tillräckligt bra betalt så att hon hade över för att spara.
Patrice var själv hårt sminkad runt ögonen och hade målade läppar. Tjusigt fixad i det mörka håret med glamorösa lockar i en kort frisyr. Hon bar uniformen för O’Malley’s- en svart klänning med ett litet charmigt vitt förkläde som skvallrade om att hon var en i personalen.
Patrice hade parkerat sig vid ett bord efter att serverat gästerna där för att sedan blicka mot scenen. Åh, hon gillade verkligen sångerskans röst. Och när det var en bekant låt, så sjöng hon gladeligen med för att sedan, när hon kände sig tillräckligt nöjd, återvända till jobbet.
Det var på vägen mot köket igen, som Patrice stannade upp och såg mot utgången. Det stod någon där. Hon såg oförstående ut- varför klev gästen inte in?
”Nå, vad står på, sötnos?” Patrice gick fram och såg bekymrat på flickan. ”Ett sådant sött ansikte- det passar inte att se så osäker ut.” Patrice satte ena handen i sidan och såg granskande på Fleur, sökte med blicken på henne uppifrån och ner. Hon skakade på huvudet. ”Du är en.. vad heter det.. en ful ankunge!” Hon skrattade åt sitt dåliga skämt och skakade på huvudet igen. ”Med ett ombyte och lite makeup så ska du se, att det blir du som blir kvällens stjärna.” Patrice höjde lite på ena ögonbrynet och såg på Fleur. Hon pausade. ”Tja, om det är det du vill? Kom in, berätta, vad heter du? Välkommen till O’Malley’s!” Hon skrattade igen och tog armen om Fleurs axlar för att leda henne in i lokalen.

Blicken hade vandrat och gjorde Fleur nästan illamående. Men när Patrice hade kommit fram blev hon mållös och verkade tappa talförmågan. Kvinnan var så vacker, järv allt som hon själv inte var.
Kinderna blev illröda över hennes kommentaren och snabbt öppnade hon munnen.
"Jag... söker jobb!" sa hon lite för högt och kände hur hon drogs in. Hostan satte igång och hon viftade med handen för att få bort det mesta av röken. Kvällens stjärna... Men vad hade hon att ge?
"Vad menar ni med kvällens stjärna?" Hon såg mot Patrices håll men vände snabbt tillbaka huvudet när hon kände hjärtat slå allt för fort.
Hon kände även hur magen kurrade av hunger och snabbt lade hon handen för magen. Åh så hon saknade mors mat just nu.

Patrice skrattade åt Fleurs utlåtande. ”Jaha, är du redo för det då?” Patrice klämde på Fleurs armar. ”..Ja, muskler verkar du ju ha!” Hon skrattade igen och ledde henne till baren. ”Vinnie! Ge flickan ett glas, och något att äta också, hon håller på att magra ihjäl. Stickan.” Patrice sköt ut en barstol från baren och visade åt Vinnie att skynda på med beställningen. ”Stickan..”, Patrice smakade på ordet. ”..Nja, du passar inte att kallas det.” Hon grimaserade och skakade på huvudet för att luta sig över med armbågen på baren och titta mer noggrant på henne. ”Vad heter du? Jag menar, du måste ju ha ett namn? Alla har vi något! Jag heter Patrice.”, sa hon kvittrande och sträckte sig efter Fleur för att röra vid hennes hår. ”Åh, så vackert uppsatt! Det finns en skönhet här, det ser jag.” Hon skrattade igen och ryckte till när en annan gäst petade henne på axeln för att få hennes uppmärksamhet. Gästen ville ha påfyllning av glaset. ”Javisst, javisst!”, sa hon och sträckte sig över baren för att hälla upp i glaset åt gästen och räcka över glaset med ett leende på de målade läpparna.
När gästen försvann såg hon på Fleur igen. ”Nå, vad är din historia, raring?”

Fleur rynkade på pannan en aning åt hennes uttalande. Klart hon hade muskler. Hon hade ju bott på en bondgård i hela livet och hjälpt till där. När hon hörde att hon skulle få mat såg hon förskräckt ut. Inte hade hon råd och hon höjde händerna när hon hade satt sig.
"Jag har inte så mycket pengar. Jag har verkligen inte råd med att äta." Att hon hade blivit kallad stickan hade hon inte förstått och skakade nekande på huvudet.
"Jag heter Fleur." Hon log smått när hon hade presenterat sig och hostade till. Röken hade återigen börjat irritera henne och hon såg sig om. När Patrice vidrörde håret vände hon blicken mot henne igen. Det var bara två enkla flätor. Hade hon inte sett det någonsin?
Hon såg hur Patrices uppmärksamhet gick till en av gästerna. När hon väl fick uppmärksamheten igen så pressade hon fram ett svagt leende.
"Min historia? Åh det är ingen märkvärdig. Jag heter som sagt Fleur och kommer från en gård norr. Jag är 16 och mina föräldrar var inte direkt glada över att jag ville söka mig till storstaden." Hon fingrade på en av flätorna.
"Något jag har glömt?"

”Äsch, struntprat- jag bjuder på det.” Patrice syftade på maten som Fleur strax därefter blev serverad med och ett glas bubbel till. Hon lyssnade intresserat på när Fleur berättade om hennes bakgrund. ”En gård? Ja, det förklarar varför du ser ut som en torparflicka då!” Hon skrattade, men samlade sig strax därpå igen. ”Och nu söker du lyckan i storstaden då? Hmm…Modigt! Jag gillar det!” Patrice skrattade igen. Lade inte märke till att några av gästerna försökte få hennes uppmärksamhet genom att ropa efter henne. Eller så ignorerade hon det. ”Det kanske är ödet som har fört dig hit!”, sa hon efter en stunds betänketid och petade på Fleurs axel. ”Tala med chefen, det är han som bestämmer om du passar hit.” Hon ryckte på axlarna och såg sig om när gästerna ännu en gång ropade efter henne. ”Åh, kommer snart!” Patrice klappade på bardisken och gav Fleur en sista blick innan hon försvann iväg med en bricka i högsta hugg, redo att servera fler drinkar till gästerna.

"Men..." Hon hann inte säga något mer innan maten placerades framför henne. Det doftade underbart och hon började genast att äta. Kommentaren på hennes utseende fick henne att hosta till och hon sköljde ner allt med bubblet.
"Ursäkta..." Fick hon fram och såg sedan på Patrice.
"Ja det var något som fick mig att vilja något annat. Jag kanske inte är lika vacker som er men jag är starkare än vad man tror." Ny rodnad spred sig över hennes läppar och glädje glittrade i ögonen.
"Åh tror du han kommer anställa mig?" Frågade hon hoppfullt och gav gästerna ett varmt leende. Bäst att träna i förväg.
"Åh det ska jag... Vart hittar jag honom?" Hon hade ätit upp och reste sig nu på vingliga ben.

Patrice dröjde. Någon av gästerna, som hon nyss hade serverat, hade fångat hennes uppmärksamhet. Hon skrattade tillsammans med de, åt något han sa, förmodligen ett skämt. Hon gick därifrån med ett stort leende på läpparna.
”Är jag blind? Jag ser ju att du är en skönhet. Du har bara gömt henne bakom din utstyrsel.”, svarade hon Fleurs kommentar om hennes eget utseende. Patrice pausade och räckte över de tomma glasen till Vinnie bakom disken. Sedan såg hon på Fleur igen. ”Jag vet att att du har potential. Jag ser det. Men det är inte mig du ska övertyga, gullet.”, började hon och lutade sig över disken igen med armbågen som stöd för huvudet samtidigt som hon såg granskande på Fleur. ”..Det är chefen du måste övertyga. Han sitter med några andra gäster i båset därborta.” Patrice pekade med ett rött nagellacksfärgat pekfinger förbi Fleur och nickade med. ”Han heter Armand. Du kommer att veta vem han är när du ser honom.” Hon sänkte armen och armbågade Fleur lekfullt i sidan. ”Jag skulle säga lycka till, men jag tror inte att du kommer att behöva det.” Hon fnissade och plockade upp brickan igen när Vinnie gett henne nya drinkar att servera.
Musiken hade övergått till något lugnare och bara bandet spelade. Sångerskan behövde en paus. Istället fylldes lokalen av en jazzig ballad där trumpeten spelade melodin.

Återigen var hon där med kommentaren på hur hon såg ut. Vad var det för fel med hennes kläder? Hon sträckte över sin disk mot mannen och gav honom ett leende.
"Tack så mycket det var makalöst gott." Hon rodnade sedan och bet i underläppen. Gullet? Varför fick hon så många smeknamn helt plötsligt? Patrice visste ju om hennes namn men använde det lika ofta som hon själv sa sitt eget namn. Hon följde hennes finger mot båset och lekte lätt med ena flätan.
"Armand...." Viskade hon och reste sig sedan. Med bultande hjärta började hon gå mot båset. Väl framme hade hon släppt flätan, stod rakryggad innan hon harklade sig.
"Monsieur Armand... Jag söker arbetsplats." Hon tänkte niga men det kändes för gammalmodigt..
"mitt namn är Fleur Papin.."