Boom, baby!

Privat rollspel mellan mig och Vildvittra.

Ja här är min mall då.

Namn: Cara Riddle
Ålder: 27
Utseende:
Familj: Pappa: Voldy, Styvmor: Bella, Gudfar: Sev
Yrke: Fotograf
Partner: Dainsleif, men kallas Dain.
De träffades när Cara var ute och reste.
Övrigt: Efter att Voldemort var besegrad så flydde Cara innan någon han fånga henne, rädd för vad som skulle hända då. Men hon hann inte undan innan några av hennes gamla vänner försökte mörda henne, och hon har fortfarande ett ärr över höften sen händelsen.
Cara gav sig ut i världen och lämnade alla bakom sig, och pratade endast med Sev och Solara. Hon började jobba som fotograf, mest för att ha något att göra och för att hitta sig själv och upptäcka världen. Hon litade knappt på någon och höll sig för sig själv, men blev en duktig fotograf och någon som är känd bland mugglarna.
Hon begav sig en dag in i ett krigsdrabbat land utan att tänka direkt på det. Hon hade upplevt krig förut och kunde försvara sig själv, men saker gick inte som planerat och hon höll på att inte komma där ifrån. Men hon träffade Dain och de hjälptes åt och har hållit ihop sen dess. Han vet vem hon är och vem hennes far var, och hon vet allt som han har gjort, saker jag håller hemligt nu.
De har iallafall varit ihop i åtta år nu och är ett starkt par.
Cara återvänder till England för att Sev har blivit sjuk och hon är orolig för honom.

Tror det är allt du behöver veta just nu Tessan.

Namn: Solara Scabior
Ålder: 27
Utseende:

Familj: Pappa: Sebastian Scabior (Azkaban), Mamma: Solara Scabior (Död)
Yrke: Konstnär
Partner: Ingen men har en svart katt vid namn Vincent, som har ett öra. Plus en husalf, Sam som bor i hennes herrgård.
Övrigt: Vid Voldemorts fall gick Solara fri då hon fick dem att tro ”att hon inte visste vad hon gjorde”. Hon har sedan dess levt ensam på hennes faders herrgård, då fadern är i Azkaban.
För att få något att göra började hon måla och blev ganska berömd i mugglarvärlden tack vare det, hennes verk ”Var nästan magiska” som de sa.
Hon har inte kontakt med någon före kriget förutom Cara.

Hon hade nästan förväntat sig att bli gripen så fort hon satte sin fot på engelskmark igen, men inget hade hänt. Hon visste inte om det var för att ingen letade efter henne, eller om det var för att skyddsförtrollningarna hade fungerat. Kanske båda! Det kunde också vara för att hon inte använt magi för att ta sig hem och att ingen kände igen henne längre. Det hade trotts allt gått 10 år, hennes hår var kortare, hon bar mugglarkläder, hade en kamera runt halsen och sin partner bredvid sig. Danisleif hade aldrig varit i England, men han hade följt med henne utan att tveka, och hon var så jävla tacksam för det.

Hon hade aldrig återvänt hit om det inte var för att Sev var sjuk och de inte visste hur de skulle gå. Han hade fått cancer och behandlingen hade inte hjälpt ännu, och om allt skulle gå åt helvete så ville hon vara där för honom. Hon hoppades bara att hon kunde vara det utan problem.

"Are you ready?" Dain såg på henne och hon tittade upp för att möta hans blick. Dain var nästan tjugo centimeter längre än henne. Det var något hon trodde skulle störa henne eftersom hon alltid behövde titta upp, men hon insåg att det faktiskt inte bekom henne alls.

"Det vet du att jag inte är," sa hon uppriktigt och han tog hennes hand, väl medveten om hur hon kände, men han sa inget annat och det behövdes inte heller. Hon kände ofta att hon inte behövde säga något för att han skulle förstå och det fick henne att le, hon hade verkligen inte kunnat hittat en bättre partner. "Låt oss åka hem till Severus."

Cara höjde handen och stannade en taxi och de klev in. Hon hoppades verkligen att det skulle dröja innan folk hittade henne om hon använde så mycket mugglarsaker hon kunde. Ja det var bara tiden som kunde utvisa det, tänkte hon medan de for genom London.

Solara stod i köket med Vincent på axeln och Sam vid sig. De höll på att göra ordning frukost. Eller ja, hon och husalfen Sam höll på att göra frukost, Sam ägnade sig att sno mat när ingen såg.
Solara kokade gröten medans Sam bakade scones. De tre var en familj nu och hon gillade dem. Efter kriget hade Solara dragit sig undan från magikervärlden och den enda hon hade kontakt med var Cara. Hon hade erbjudit Cara och hennes Dain att komma och bo med henne. Men Cara hade nekat och Solara förstod henne, hon var jagad i England.
Men den herrgården kunde gärna ha lite fler gäster nu när hon levde där själv. Fadern satt fortfarande inne och skulle väl så göra om inget annat hände. Hon saknade honom, de fick bara träffas en gång per år och det var hög säkerhet runt om allt.
Han skulle nog inte riktigt känna igen herrgården heller. Ofärdiga tavlor stod lite överallt och hon hade rustat upp och målat om. Ute hade hon gjort ett eget grönsaksland och på en del lät hon nissarna springa runt.

Taxin stannade i ett nergånget mugglarområde, gråa och tråkiga villor överallt, förfallna trädgårdar och spruckna gator. Det var tydligt att ingen brydde sig här, och en del av henne fann ro i det. När hon bott hos Severus som ung hade ingen kommenterat hennes kläder, vad de gjorde eller vad de sa, det var en verklig frihet. Hon kunde verkligen förstå varför Sev bodde kvar här, även om hon erbjudit att köpa honom ett nytt hem ifall han ville. Sev nekat, då han fann det onödigt eftersom han bara bodde där över sommarloven.

Dain såg sig omkring, utan att yttra ett ord och hon log, han sa sällan något i onödan, utan valde att observera allt och göra en bedömning i det tysta. Hon var inte riktigt säker på vad han tyckte nu dock, vad hon visste var att de båda sett värre platser, mycket värre platser.

Cara tog hans hand och började leda honom upp längs gången till Sev's dörr samtidigt som hon stålsatte sig. Sev hade sagt att det inte var så illa än och att det inte syna på honom, ändå skenade hennes fantasi iväg och hon föreställde sig de värsta scenariorna. Dessutom så visste hon inte vad hon kände över att se Sev igen. De hade inte setts på tio år, ja om man inte räknade de få gånger de kunnat prata via videosamtal, men oftast var hennes täckning för dålig för det, så de höll sig till sms, mail eller ugglepost beroende på vad som funkade bäst.

När de kom fram så knackade hon på så bestämt hon förmådde och väntade tålmodigt på att hennes gudfar skulle öppna, vilket han gjorde några minuter senare.

När den svarthåriga mannen öppnade dörren blinkade han förvånat, som om han inte trodde sina ögon, och hans förvåning gjorde henne förvånad.

"Det är den sjuttonde idag, eller hur?" Sa han tillslut vilket fick Cara att skratta.

"Ja det är det. Jag kommer hem första gången på tio år, och du kan inte ens komma ihåg datumet," utan att tveka drog han in henne i en omfamning och det var som om hon smälte och all oro rann av henne, för stunden iallafall.

"Jag ber om ursäkt för det."

"Du har mycket annat att tänka på, så gör inte det," Cara tog ett steg tillbaka och drog fram Dain. "Sev det här är Dainsleif, Dain det här är Severus."

De båda männen granskade varandra, väl medveten om den andre. De hade aldrig setts eller talas vid, men Cara hade pratat så mycket om den andre att de mer eller mindre kände varandra.

"It's a pleasure to finally meet you," sa Sev och sträckte fram handen, vilket Dain tog och skakade den.

"Det samma. Beklagar att det är under de här omständigheterna."

Sev ryckte bara på axlarna, situationen var vad den var, men Cara höll med sin partner, hon önskade verkligen att det varit under andra omständigheter. Dock så sa hon inget om det när Sev bjöd in dem i huset.

Solara kliade sig förstrött över dödsätarmärket, hon hade inte känt av det på 10 år sedan Voldemorts fall. Men nu? Hon visste inte hur länge det hållit på, men som en föraning om något. Kunde han vara påväg tillbaka? Varför skulle det annars klia sådär? Han hade kommit tillbaka förr.
Hon satte sig i det ljusa vardagsrummet med stora fönster. Vincent låg framför brasan på en kudde.
In kommer Sam bärandes på en bricka och serverar henne.
"Hoppas det smakar miss." sa han och gick bugande ut. Solara hade inte riktigt vant sig vid allt bugande och gillade inre se honom göra sådär. Men Sam trivdes med det. Det ända hon kunde göra var att ge honom ordentligt med mat och ett eget rum.
Hon var van att klara sig själv, fram till sitt sista år hade hon bott på ett mugglarbarnhem och inte ägt någonting i världen. Sedan hade hennes far flytt från Azkaban och hon hade fått flyttat hem till herrgården och delat hans förmögenhet med honom. Nu var allt hennes eftersom hennes far satt inne.
Solara blåser på teet och värmer sina händer om koppen. Vad skulle hon ta för sig idag. Hon hade en tavla som skulle färdigställas ochh skickas iväg. Men hon behövde rensa i landet först.

Cara satt lutad mot Dain när Sev gick igenom vad läkarna sagt, vad de testat och vad de ville testa. Hon lyssnade och försökte ta in allt utan att bli för känslosam och arg. Det har var så jävla orättvist!

Hennes far var död! Okej hon visste inte vilket som var bäst, att han gått bort och hon slapp leva i rädsla för att folk skulle göra revolt mot honom och henne, döda alla hon älskade innan hon själv dog eller ej. Hon saknade honom fortfarande, så himla mycket, och för att vara ärlig så var det ju inte bättre att han dött direkt, eftersom hon då hade varit tvungen att fly landet. Men ändå hon hatade det!

Bella var också död, och det var det närmaste en mamma hon kommit! Hade hon inte behövt fly så hade hon nog dödat Molly för det! Bella var fullt galen, men hon hade alltid funnits där för henne!

Då var Sev den ända familjen hon hade kvar och nu hade han fått cancer. Cara ville skrika på någon, att de fick vara nog!

Okay, hon var inte helt ensam, hon hade Dain och Solara, och de kunde räknas som hennes familj, men de var inte riktigt samma sak. Även om hon var tacksamma för dem. Särskilt Dain som accepterat allt med henne.

Hon hade aldrig trott att hon skulle finna en partner som honom, som förstod allt och alltid var där för henne. Ingen av hennes tidigare partners hade gjort det. Men här satt han bredvid henne med armen runt henne. Han strök hennes arm långsamt upp och ner för att ge henne stöd och tröst och hon hade inte ens behövt säga hur allt det här påverkade henne, han bara förstod.

"Har du testat mugglarbehandlingar?" Frågade Cara och Sev skakade på huvudet. "Det kanske är värt att prova?"

"Det kan vara ett alternativ," sa han eftertänksamt och det verkade som om han var villig att prova vad som helst. "Jag skall se om det är möjligt."

"Är det någon annan som vet?"

"Jag var tvungen att tala om det för McGonagall, men hon är den ända."

"Skönt att någon annan mer vet, och jag vet att hon kommer hålla ett noga öga på dig eftersom ni är vänner, vad du än säger," sa Cara med ett flin och hennes gudfar gav henne en blick. "Försök inte ens, jag har hört hur ni har skrattat när ni gått igenom olika elevers uppgifter, och hur ni slagit vad om olika utgångar i Quidditch och annat. Ni kan dölja det för andra, men jag vet."

"Inget undgår dig."

"En massa undgår mig, men inte det här," svarade hon med ett leende och Severus skakade på huvudet.

"Jag önskar dock att ingen annan får reda på det!"

"Och vem skulle jag berätta det för? Ja det är väl möjligen Solara, men annars så är mina ända vänner i landet i det här rummet. Och de få vänner jag har fått från mina resor vet inte vem du är och vi är inte så nära att jag skulle berätta."

"Tack, och på tal om Solara, har du berättat för henne att du är hemma i England?"

"Inte än, jag ville träffa dig först och försöka lista ut vart vi skall bo och så. Jag behöver försäkra mig om att allt är säkert. Folk har ju trotts allt förlåtit henne, vilket jag inte tror de gör om de ser oss tillsammans."

"Hennes hem är säkert riskfritt att besöka," sa Severus uppmuntrande men Cara bara ryckte på axlarna.

"Kanske, men jag vågar inte chansa. Jag vill inte att det skall bli förstört, men pappas gamla hus kanske är säkert nog, dock vet jag inte vilket skick det är i."

"Det är det nog ingen som vet eftersom bara du kommer in där nu. Jag kan inte heller säga ifall människor har det under uppsikt eller ej."

Cara suckade, så mycket att tänka på. Fuck she hated England, and she wished to leave again. Det fanns verkligen inget här för henne! Det var nästan så hon ville köpa en bostad utomlands och få Sev och Solara att flytta dit.

"Vi finner en lösning," sa Dain och hon log mot honom innan de återgick till att prata om Sev's sjukdom och hur de skulle hantera det.

Solara avslutar sitt brev till Cara. De brukade skriva med jämna mellanrum till varandra. Ugglepost funkade bäst då ugglan alltid fann Cara. Solara hade både telefon och dator, men Caras internetanslutning var inte alltid att lita på. Hon skrev om alla vardagliga händelser, att hon just nu ställde ut sina verk på ett närliggande musseum som hon gärna ville att Cara skulle se även om det inte skulle gå. Hon frågade hur Cara hade det och nämnde att det börjat klia i märket på armen. Cara hade inget eget, men vad kunde det betyda?
Solara knöt fast brevet vid sin svarta tornuggla Tristan och såg honom flyga iväg.
Sedan gick hon ut i boden för att leta på trädgårdsredskapen. Hon gillade att odla. Hon hade både magiska och icke magiska växter och en del hon korsade, Hon hade fått fram brysselkål som smakade choklad, tja de skulle säkerligen barn gilla i alla fall.
Ett par nissar far över hennes skor, de bråkar alla om en av hennes morötter.
"Här får ni inte vara, håll er till eran sida." muttrar Solara och kastar tillbaka dem till deras sida av trädgården.
Hon hör några prata, ett par mugglare springer förbi utan att lägga märke till herrgården. Hon visste inte alla skyddsförtrollningar som låg över herrgården, men den funkade på mugglare och objudna gäster. Ingen varken mugglare eller magiker kunde komma in utan att hon godkände det och det gillade hon.

Cara log roat när hon fick se Solara's uggla, när man talar om trollen tänkte hon, om hennes vän bara visste hur nära hon var. Men det var inget hon vågade skriva i ett brev, inte rakt ut iallafall. Ibland kunde hon nästan skratta över hur nojig hon var, det var inte utan anledning men ändå.

"Sev?" Cara tittad bort mot sin gudfar där han stod och lagade mat, och han gav henne en nick för att få henne att fortsätta prata. "Har du märkt av ditt märke?"

Den frågan fick den äldre mannen att nästan rycka till och bli ytterst fundersam.

"Solara?" Frågade han och hon nickade den här gången. "Det är inget jag funderat nämnvärt på, trodde snarare det var en bieffekt av alla mediciner eller sjukdomen, men jag har märkt av det."

Det fick henne väldigt fundersam, kunde det finnas någon anledning till det? Var det någon "jubileums-grej", det hade trotts allt gått tio år, eller var det något annat. Hon kände nästan att det gav henne huvudverk direkt. Det här var något hon inte hade tid med!

"Jag kan nästan se kugghjulen snurra," Sev's röst var retsam och hon blängde på honom.

"Jag kan känna härdsmältan redan," muttrade hon till svar. "Var det så här det kändes sist?"

"Nej, det här känns annorlunda på något sätt, mindre smärtsamt, mer ihärdigt."

"Toppen, det gjorde det så mycket bättre," Cara slet sig nästan i håret när Dain tog hennes händer och hon lugnade sig direkt.

"Vad det än är så tar vi oss igenom det," sa han och när han yttrade de orden så trodde hon på honom direkt.

"Tack," Cara gav honom en snabb kyss medan Severus skrattade.

"Du kunde inte ha träffat honom tidigare? Det hade besparat mig en massa möda."

"Knappast, hade jag träffat honom som ung så hade du och min far granskat honom alldeles för mycket och försökt skrämma bort honom!"

"De hade inte lyckats," svarade den blonde mannen bredvid henne och hon log, nej antagligen inte, men deras försök hade gjort henne än mer galen. Men hon sa inget utan återgick till Solara's brev.

Hon krafsade ner ett svar och sa att hon tyvärr inte hade några svar när det gällde märket. Severus kunde inte ge henne några besked och hon talade inte med några av de andra dödsätarna. Dessutom så visste hon antagligen mer om vad som hände i England än hon gjorde. Vilket betydde att om det hände konstigs och oförklarliga saker så skulle Solara nog reagera mer på det än hon själv.

Cara log åt att hennes vän önskade att hon kunde se hennes tavla och hon sa att hon kanske skulle få tillfälle en dag ganska snart. Lagom kryptiskt så att ingen skulle förstå om de fick tag på brevet, men kanske så att Solara kunde förstå att hon var nära iallafall. Och om inte det så skulle kanske hennes snabba svar göra det. Cara band brevet på Tristans ben och skickade tillbaka honom snarast.

Solara var i slutet av trädgården då hon fick se något komma flygandes. Tristan? Det hade knappt gått två timmar? Hade det hänt något eller var Cara? Hon hann inte avsluta tanken försen Tristan landade på hennes axel och sträckte fram benet.
"Fann du henne?" frågade hon mjukt och Tristan hoade till svar. Hon öppnade brevet, det var definitivt Caras handstil. Hon ögnade igenom brevet och kom till slutet. Kunde hon kanske komma och se den? Betydde detta att Cara var i landet? Men var? Hon höll sig säkert undan, men vad kunde få henne att återvända? De ända hon kände var Sev och henne själv. Solara hade lite skuld över att hon inte hört av sig mer till Sev än vad hon gjort. Inte för att Sev varit hennes vän, hon tyckte inte ens han var en av de bästa lärarna. Men Cara hade tyckt om honom, och då borde Solara se efter honom för hennes skull.
Solara hade hälsat på honom för några år sedan, men det var mestadels stelt och hon hade lämnat tidigt. Sedan hade hon hört av sig då och då och han hade kortfattat svarat. Men nu?
Solara kollade på klockan, bussen mot stan skulle gå snart. Hon kunde slå vad om 10 galleoner att Cara var där. Sen om hon inte var där, så kunde hon hälsa på Sev.
Solara packade sin ryggsäck och sprang ner till busshållplatsen. Det var längesedan Solara hade handlat så impuls styrt, men hon kände på sig att det skulle vara värt det. Det tog kanske en timme in till stan sedan fick hon skejta resten av vägen då ingen buss gick ut till Snape.
Solara drog på sig solglasögonen och satte sig på bussen. Hon ville inte bli sedd. Även om folk accepterade att hon var på fri fot så var det långt ifrån alla som gillade det och var övertygade om att hon var skyldig. Därför höll hon sig så mycket som möjligt till mugglarnas delar av landet och använde magi så lite som möjligt utanför sitt hem.
Hon hoppades att sin misstanke var rätt, annars kunde hon hälsa på Sev och fråga om han ville hälsa något till de som satt i Azkaban. Hon skulle se sin far imorgon och han kunde skicka med meddelanden.