Deep waters [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Deep waters [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 25 maj, 2023 17:18 |
bubbles
Elev |
25 maj, 2023 18:06 |
l’Hospial
Elev |
Hissen skrapade mot väggarna medan den susade ner mot underjorden. Seyeon stod intryckt mot en av kanterna, med handbojor runt handlederna och en tjock kedja fastspänd runt halsen. Flera personer stod runt honom - två stora män med breda axlar, en nätt kvinna med ett block i handen och glasögon och en lite längre kvinna i en medellång, tight klänning. De samtalade lågt med varandra medan hissen rörde sig vidare neråt, men tystade så snart den saktade ner.
I samma stund som dörrarna öppnades föstes tjugotvååringen ut från den stora hissen och in i vad som såg ut att vara en reception, med glasväggar och en sleek finish. Allting såg väldigt propert och modernt ut, till och med människorna som rörde sig därinne. De stegade fram mot den breda disken i samlad trupp, där de stannade till. Seyeon höll de mörka ögonen på golvet och fötterna, som var klädda i ett par sneakers han fått efter att de duschat av honom och tagit prover. Ja, det hade varit en väldig process att komma dit han var nu. Först hade de bokstavligen sanerat honom för att därefter sticka en massa nålar i armarna på honom. Efter att de var färdiga i receptionen, ledde den lilla gruppen in Seyeon genom ett par stora glasdörrar och vidare in i något som liknade ett väntrum, där han pressades ner på en av de många stolarna. Där fäste de kedjan vid golvet och lämnade honom. De stora männen och kvinnan i den tighta klänningen gick tillbaka ut genom glasdörrarna medan den nätta damen med glasögon försvann in genom två andra glasdörrar, bara för att komma tillbaka med två nya lakejer efter ett par minuter. Hon lossade på kedjan med hjälp av en liten nyckel medan de två nya männen förde honom efter henne, in genom de något mindre glasdörrarna. De vek hastigt in till vänster genom en av de många vita dörrarna i korridoren, där han pressades ner på ytterligare en stol och låstes fast. Därefter lämnade lakejerna rummet och lämnade honom ensam med kvinnan i glasögonen med blocket, som hon nu placerat framför sig på skrivbordet hon satt bakom. ”Han Seyeon”, började hon långsamt och bläddrade genom blocket, tills hon fick fram rätt sida. ”A plus, hundranittio centimeter och sjuttiofyra kilo”, fortsatte hon och sneglade mot honom över sina glasögonbågar. ”Du har tilldelats nummer hundrasjuttionio och sovsal nummer..” Hon bläddrade återigen i blocket. ”Trettiofem”, konstaterade hon och stängde blocket. ”Du kommer dela rum med Noah Williams.” Kvinnan tog av sig sina glasögon och klickade på en knapp vid sidan av skrivbordet, vilket verkade få hennes två lakejer att komma tillbaka. ”Välkommen till facilitet sjuttiofem C”, avslutade hon när Seyeon kommit upp på benen och friats från halskedjan. De två männen förde tjugotvååringen genom korridoren som kantades av flertalet vita dörrar och vidare till en dörr i slutet, där de låste upp handbojorna på honom och stoppade en tygpåse i famnen på honom, förmodligen med hans personliga ägodelar och lite kläder. Den kändes mjuk i vilket fall. Därefter öppnade de dörren framför och puttade in honom, för att genast stänga den efter sig och lämna honom alldeles ensam. Till vänster fanns ytterligare en stor dörr som verkade vara låst och rakt fram en lång, lång korridor som kantades av ännu fler dörrar än den innan. Vad skulle han göra nu? Hitta sitt rum? Gå till höger och se sig omkring? Sjunka genom golvet? Det sista alternativet lät bäst. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 25 maj, 2023 19:18 |
l’Hospial
Elev |
Att stå där i den vita, sterila omgivningen kändes nästan som tortyr, värre än att bli stucken i armarna och skrubbad tills huden nästan slets upp. Allting var vitt, både taket och golven, väggarna och dörrarna. Till och med sofforna som stod utställda längsmed korridoren framför honom var vita. Ljusen i taket fick det att sticka i ögonen och lukten av rengöringsmedel kittlade obehagligt i näsan på honom. Nu var varken luktsinnet eller synen något vidare så länge fullmånen höll sig på armlängds avstånd, men med tanke på hur starkt allting var, var det inte så konstigt att han noterade det.
Han släppte ner tygpåsen han haft i famnen så att den hängde från en av händerna istället, medan de svarta ögonen såg sig omkring. Han petade upp glasögonen han bar längre upp på näsryggen, fortfarande osäker på vad det var han skulle lägga sin fokus på. Allting var så nytt, så främmande och allmänt skrämmande. Ända sedan sjutton års ålder hade den nu tjugotvååriga mannen vetat att det var någonting fel på honom, att det var någonting som inte stod riktigt rätt till. Den första förvandlingen hade varit absolut hemsk och han hade på största allvar trott att han skulle dö, vilket han uppenbarligen inte gjort, men det var så det hade känts. Föräldrarna hade genast slängt ut honom på gatan, dagen efter och inte gett det hela en andra tanke. De hade lämnat honom alldeles ensam under den tid när han behövde dem som mest och det hade ärligt talat varit den värsta tiden i livet dittills för honom. Han hade inte klarat av skolan efter det och inte heller lyckats göra något av sitt liv, utan strött omkring som en övergiven hund. Och det var också så han sett på sig själv, som ett odjur som inte förtjänade bättre. Hur han överlevt tills där och då var lite av ett mysterium, på samma sätt som det var ett mysterium hur anstalten han nu befann sig på inte fått nys om honom tidigare. Det var inte direkt en hemlighet att han spenderat hälften av sin tid med att slåss för andras nöje, särskilt under fullmånarna. De hade bettat pengar på honom, vilket gett honom något av en inkomst, så det hade inte direkt varit ett svårt val. Men det borde ha lett till att facilitet sjuttiofem C hittat honom snabbare än snarast. Han hade inte ens flyttat på sig, utan hållit sig vid samma gathörn och källare i flera år vid det laget. Seyeon ryckte smått till när en röst ljöd strax intill honom och de mörka ögonen gled genast mot kvinnan som talat. En liten rysning gled längsmed ryggraden på honom och han betraktade handen hon sträckt fram ett slag, innan han tveksamt tog den. ”Jo, jag är ny antar jag”, mumlade tjugotvååringen och kliade sig löst i nacken, fortfarande med ögonen fästa på henne. Håret var så blont att det nästan var vitt och ögonen stora och av en kristallblå färg. Hon var vacker, det gick inte att förneka, men det var något med henne som gjorde att Seyeon ville vända på klacken och fly ut genom dörren han nyss kommit från. ”Seyeon, förresten”, fortsatte han efter en lång stunds tystnad fylld med stirrande. ”Jag..jag har ingen aning om vart jag ska gå. Tanten sa någonting om sovsal nummer trettiofem..” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 25 maj, 2023 20:36 |
l’Hospial
Elev |
”Det är ingen fara, det var jag som var ouppmärksam”, påpekade Seyeon och virade tygpåsen runt handleden, så att han slapp aktivt hålla i den. Hela situationen gjorde honom bara allmänt obekväm - de vita väggarna, golven och taken, de skarpa ljusen, stanken av rengöringsmedel..men även kvinnan som stod framför honom, med sina minst lika ljusa lockar och förtrollande ögon, för att inte tala om hennes doft. Den var tilltalande men inte på ett normalt sätt, nej det var annorlunda. Seyeon kunde inte sätta fingret på det alls och han tyckte inte om det.
”Gärna”, svarade tjugotvååringen efter ytterligare en stunds tystnad och vek undan med blicken, fäste den strax vid sidan av Scarlett. Det var ett vackert namn, det klingade fint i öronen och han hade nästan lust att upprepa det, men lyckades som tur var bita sig själv i tungan i tid. Om någonting hade varit konstigt, så hade det varit att upprepa hennes namn högt. Seyeon må ha varit otroligt taktlös och socialt obegåvad, men riktigt på den nivån låg han inte. Ännu, vem visste vad det här stället skulle göra med hans mentala hälsa? Medan de började röra sig längsmed korridoren och Scarlett berättade om hans nya rumskamrat, gled en grimas över Seyeons annars fina, skarpa drag. Trevlig men irriterande som satan? Det lät verkligen inte som hans grej. Nu var tjugotvååringen ganska duktig på att hålla sig själv i skinnet och inte tappa besittningen totalt, men gick folk för långt var det en annan femma. Han gillade att hålla allting runt sig så organiserat och nätt som möjligt och han tvivlade starkt på att hans blivande rumskamrat skulle dela den livssynen. Fast vem visste? Han kanske var helt ute och cyklade. Det var ingen idé att döma hunden efter håret, pun intended. ”Jag har en känsla av att jag inte kommer komma vidare bra överens med den här Noah, eller vad namnet nu var”, muttrade Seyeon och skakade på huvudet för sig själv. Han kunde som sagt inte vara säker på det, men han hade en skarp känsla av att det var fallet. ”Noah? Williams? Åh, han är sjukt irriterande”, kvittrade en röst plötsligt bakom dem. ”Jag heter Mia förresten, bara hälften så irriterande som Noah, om ens det”, fortsatte hon och slöt upp med de andra två. ”Jag delar rum med Scarlet, vi har rummet strax intill ditt och Williams..hur gick det förresten för dig? De roffade dig så snabbt att jag knappt hann blinka innan du var borta.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 25 maj, 2023 22:11 |
l’Hospial
Elev |
Var det möjligt att Seyeon skulle komma att tycka om Noah? Tveksamt, i alla fall utifrån vad han hört om honom dittills. Nu hade han som sagt lovat att inte döma hunden efter håret, men samtidigt kunde han inte riktigt låta bli att göra det. Tjugotvååringen hade svårt att hantera personer betedde sig såkallat hejvilt, de föll honom inte alls i smaken. Kanske för att han själv var den absolut, totalt raka motsatsen. Nittionio procent av tiden var han både sval i sitt bemötande och lugn, något som naturligtvis kunde ändras beroende på situationen han befann sig i. Men för det mesta betedde han sig lite som en staty, med korta, konkreta svar och få förändringar i ansiktsuttrycken. Så att dela rum med någon som förmodligen inte delade den uppsynen, det skulle nog bli krångligt.
Seyeon sneglade in genom de öppna dörrarna när de passerade rummen. Alla såg ungefär likadana ut, men med sina egna toucher på dem. Till exempel såg alla bäddningar annorlunda ut, med olika färger och mönster och skrivborden som stod under sängarna var belamrade med en massa olika saker. Så även om de vid en första blick exakt likadana ut, var de uppenbarligen inte det. ”Vem vet, jag kanske blir positivt överraskad”, konstaterade Seyeon monotont och tog ett stadigare grepp om väskan lakejerna slängt i famnen på honom. Ankomsten av den nya kvinnan fick återigen håret att stå på ända hos tjugotvååringen, utan att han riktigt kunde förklara varför. Med största sannolikhet hade det väl någonting att göra med vad de var, för det hade han ju inte den blekaste om där och då. Kanske de var demoner som förklädde sig till vackra, unga kvinnor och tänkte äta upp honom? Varför skulle det inte ens förvåna honom? Jösses. ”Rätt irriterande? Det är en underdrift”, sade Mia och hakade fast sin arm i Scarletts. Hon lät därefter huvudet falla lätt på sned, med underläppen putandes. ”Nej, man blir aldrig van även om de utfört exakt samma experiment tusentals gånger, det är hemskt”, konstaterade hon smått sorgset och gaskade sedan upp sig en smula. ”Det har gått bra för mig! Hade bara lite såkallad samtalsterapi idag. De försökte inte ens röra vid mina tänder.” Hon klängde sig fast ytterligare vid den blonda kvinnans arm och vände sina rödaktiga ögon mot Seyeon, som fortfarande gick och kollade in i rummen de passerade, helt ointresserad av de andras konversation. ”Så, varför är du här..åh, här är ditt rum förresten!” Den lilla gruppen stannade till utanför en av de öppna dörrarna och Seyeon återvände med ens tillbaka till verkligheten. Varför var han där? För att han var fel? Jo, det var nog rätt svar. ”För att jag är fel”, konstaterade tjugotvååringen och sneglade in i rummet de stannat vid, uppenbart ointresserad av att svara ordentligt på frågan Mia ställt. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 26 maj, 2023 10:04 |
l’Hospial
Elev |
Sättet de talade på fick det att verka som om personerna som drev hålan de befann sig i inte tog någon som helst hänsyn till vad de gjorde mot patienterna. Eller patienterna, som Seyeon förstått det hela var de snarare någon form av försökskaniner - varelser som inte hade något värde till sig och kunde utsättas för vad forskarna nu kände för. Däremot förstod han inte riktigt varför han var där, då han bara var speciell, eller som han föredrog att kalla det ’fel’, en gång i månaden. Utöver det var han en helt vanlig människa som inte visade på några övernaturliga färdigheter. Fan, han var nästan blind utan sina glasögon, så inte ens synen var något märkvärdigt. Nu kunde han i och för sig genomgå förvandlingen utanför fullmånen, men det var krångligt och krävde en massa förberedelser. För gjorde man det på fel sätt, då kunde man tydligen gå och bli galen. Även om Seyeon inte visste jättemycket om sin förbannelse, visste han tillräckligt mycket för att kunna överleva med den. De som bettat på honom under fullmånarna hade fört med sig åtminstone lite information och motståndarna hade också förklarat bitar för honom. Lade man ihop allt det fick man sig i alla fall en hyfsad överblick.
Mia vilade huvudet mot Scarletts axel när de nådde fram till rummet, synnerligen besviken över att ha blivit ignorerad av Seyeon, som fortfarande inte gav henne ens ett uns av sin uppmärksamhet. Han stirrade istället på röran inne i rummet, innan han vände blicken mot Scarlett och drog försiktigt på munnen. ”Tycker du inte?” Undrade tjugotvååringen och ställde därmed en av sina sällsynta frågor. Han brukade inte kontra andra med någonting, varesig utförliga svar eller frågor, men nu, nu hade han gjort det. För även om det var något med Scarlett som fick huden att krypa på honom, gjorde hon honom även smått förundrad. Hennes skönhet, klingandet av hennes röst, det var något utöver det vanliga och han kunde inte riktigt undgå att bli nyfiken. Vem hade inte blivit det? De mörka ögonen gled tillbaka mot rummet och röran därinne. Sängen Noah verkade sova i var inte bäddad och skrivbordet under var fullt belamrat med grejer och vad som såg ut att vara rent skräp. Det luktade också, inte äckligt men..som om det tillhörde någon annan fullständigt. ”Seyeon”, svarade tjugotvååringen svalt och tog den andres hand, bara för att sedan kvickt dra den åt sig när Noah försvann tillbaka in på rummet för att städa. Eller vad man nu skulle kalla det han gjorde för. Åh, det riktigt kliade i huden på Seyeon, som mer än gärna gått in och städat upp röran åt honom, så att det blev riktigt ordentligt gjort. Helst av allt skulle han nog velat ha en sprayflaska med desinfektionsmedel också, som han kunnat spraya på alla ytor för att få dem rena. Kanske han inte var så mycket bättre än de som drev den här anstalten? För därute hade det ju luktat något alldeles förskräckligt av rengöringsmedel. Helt ärligt var det dock att föredra mot hur det luktade i rummet nu. ”Jag tvivlar inte på det”, fortsatte Seyeon med samma svala stämma och betraktade Noah medan han flög fram och tillbaka genom rummet. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 26 maj, 2023 13:56 |
l’Hospial
Elev |
”Så de gör en alltså illa i processen”, mumlade Seyeon, mest för sig själv. Varför blev han inte förvånad? Stället såg ut som om det hörde till en skräckfilm så såklart var det även så sanningen låg. Han längtade verkligen inte tills den dagen de började sticka och klämma på honom, eller vad det nu var de egentligen kunde göra. Kanske de hade metoder att ta till hands som tjugotvååringen inte ens kunde föreställa sig. Men på samma gång, vad kunde egentligen vara värre än smärtan han gick igenom varje fullmåne? Fanns det ens någonting värre?
De mörka ögonen studerade återigen Scarlett, medan Noah var i fullgång med att städa inne på rummet och Mia såg allmänt besviken ut. Hon putade med underläppen och twistade för stunden en test av sitt långa, mörka hår mellan fingrarna. Kanske det hade varit dumt att ignorera henne, men han kände inget behov av att göra folk nöjda. Det hade han aldrig gjort. Under skoltiden hade många samlats runt honom, bett om hans vänskap, men han hade helt enkelt inte orkat bry dig tillräckligt för att faktiskt ta tillvara på det. Sedan hade dagen kommit när han fyllt sjutton och därefter hade allting gått åt helvete. Han hade inte haft en endaste vän då och hade det inte heller nu, även om det var hans eget val. Det kändes tomt, men samtidigt skönt på något underligt sätt. Att ständigt tala med folk och interagera kändes bara jobbigt, som ett icke nödvändigt ont han knappast behövde släpa sig själv genom. Ensamhet, det var hans grej. Han var till och med känd som en sann ensamvarg på gatorna. Eller rättare sagt hade han varit känd som det, nu var han ju inte kvar där längre. ”Jag har ingen anledning till att inte lita på ditt ord, men det återstår väl bara att se antar jag”, konstaterade Seyeon när Noah nämnde att han var betydligt bättre på att hålla rent efter sig när han delade rum med någon. Förhoppningsvis var det där sant, men tjugotvååringen var inte helt övertygad. För vad var det som hindrade den andre från att bete sig på exakt samma vis som han gjort innan? Om inte tjugotvååringens blotta närvaro gjorde tricket, för det var ju inte helt omöjligt heller. ”Okej, fint”, fortsatte den unge mannen och steg in i rummet, fortfarande med tygpåsen i handen. Hans sida av rummet var i alla fall ren, med undantaget av lite damm som lagt sig på skrivbordet. Han drog ett finger över ytan och betraktade dammet som fastnade, innan han blickade upp mot sängen. Fan va jobbigt att behöva klättra upp och ner varje natt, och det här med att dela badrum? Det lät inge vidare. Seyeon gillade att ha sitt eget utrymme och här verkade det som om han inte riktigt skulle få det. De delade på allt utom själva sängen och skrivbordet, eller det såg åtminstone ut som det. ”Jag? Jag kom hit nyss, för kanske tio minuter sedan”, svarade Seyeon och lade den lilla tygpåsen på skrivbordsstolen. ”Eller jag har väl varit här i flera dagar egentligen, men några våningar upp”, fortsatte han med en axelryckning och lät de mörka ögonen glida från Noah till Mia och slutligen Scarlett. ”Hur länge har ni varit här?” Ytterligare en av de där sällsynta frågorna, han var verkligen on a roll. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 26 maj, 2023 18:25 |
l’Hospial
Elev |
Det fanns egentligen ingen vettig anledning till att Seyeon betedde sig som han gjorde, utan det var mest något som bara hände. Han var en väldigt reserverad person i kärnan och visste inte riktigt hur han skulle bete sig runt nya människor. Nu kanske det var helt fel taktik att verka ointresserad av precis allt och alla, men samtidigt var det ju så han kände. Kanske inte fullständigt, men tillräckligt för att det var den delen av honom som skulle skina igenom. För egentligen var han ju nyfiken på dem alla tre och vad de kunde tänkas lida av. Så helt ointresserad var han inte, utan det framstod bara som det.
Tjugotvååringen såg sig om i rummet ännu en gång. Taken var ganska låga och både väggarna och golven vita, precis som ute i korridorerna. Det skulle nog bli svårt att sitta ordentligt upp i sängen på mornarna eftersom taken inte var sådär jättehöga, något som förmodligen skulle leda till att han slog huvudet i det flertalet gånger innan han lärde sig. Seyeon kvävde en suck och försvann in i badrummet, där han blötte upp en ren handduk som han fortsättningsvis tvättade rent skrivbordet med. Han klarade inte av all smuts och damm, så det var lika bra att göra sig av med det så snabbt som möjligt. Egentligen var det lite ironiskt att han var så känslig mot orediga ytor med tanke på hur hans förflutna såg ut, men till hans försvar hade han alltid hållit sina personliga ytor rena och prydliga. Seyeon vände sin uppmärksamhet mot konversationen efter att han torkat färdigt skrivbordet, varpå han vek ihop handduken till en prydlig liten hög och placerade den på den nu rena ytan. Fem år, åtta år..betydde det typ att vistelsen på anstalten var lite som en dödsdom? Tjugotvååringen fick genast en klump i magen. Nu visste han inte riktigt vad han hade förväntat sig, men han hade inte tänkt sig att han skulle stanna på det här stället i flera år. Hur länge kunde forskarna egentligen tänkas ha nytta av honom? Hur många test fanns det att utföra? ”Och jag har varit här fyra år”, konstaterade Mia, vilket avbröt Seyeons många tankar. Hon fortsatte att klänga i Scarlett, lite som om hon vore en koala som klängde sig fast i ett träd. Det verkade som om de var bra vänner, alla tre. ”Kommer man någonsin ut härifrån?” Undrade tjugotvååringen och kollade ner i tygpåsen som han blivit given innan. Den innehöll mycket riktigt hand personliga ägodelar - ett extra par glasögon, några lakan och handdukar, ett par hörlurar och lite kläder. Nåväl, det var inte mycket men det kunde kanske hjälpa en gnutta med att skapa en känsla av hemma, plus att det doftade hemvant. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 27 maj, 2023 16:42 |
l’Hospial
Elev |
Det verkade som om den blonda kvinnan, Scarlett, var djupt försjunken i sina egna tankar. Samtidigt var Seyeon också det, även om hans tankar förmodligen rörde sig i helt andra banor. Eller vem visste, kanske de tänkte på ungefär samma saker? Tjugotvååringen pillade lite med den hopvikta handduken. Tänk om han bara varit lite mer försiktig när han varit därute i verkligheten? Om han bara hållit sig lite i skinnet och varit försiktig istället för att bokstavligen vandra omkring med armarna i vädret som världens mest uppenbara måltavla. Nu hade ’the fighting pits’ varit relativt diskreta och hållits under jord i en källare som ingen vanlig människa skulle bry sig om, men Seyeon hade ändå inte varit vidare diskret själv. Han hade stått och hängt därutanför dag ut och dag in, så det var verkligen allt annat än konstigt att de på anstalten gått och fått nys om honom. Hade han varit lite smart, vilket han egentligen tyckte att han var, hade han hållit huvudet lågt och hållit sig borta från lokalen så länge han inte hade något där att göra. Tyvärr hade det ju dock varit ett väldigt bra ställe att skaffa sig sponsorer på och på den tiden hade han behövt dem. Även om inkomsten inte varit bra hade den fortfarande varit tillräcklig för att han skulle ha råd att skaffa sig en liten källarlägenhet och köpa både mat och andra nödvändigheter. Målet hade alltid varit att återvända till Sydkorea där han var född och delvis uppvuxen, men han hade aldrig hunnit nå dit. Han hade däremot varit nära vid tiden de fångat in honom, så otroligt nära. Några fullmånar till i groparna och han hade äntligen kunnat köpa den där flygbiljetten och lämnat det här ruttna landet bakom sig. Det hade liksom inte fört med sig några bra minnen alls för honom, så i hans ögon var det just det, ruttet. Men vem visste, kanske drömmen om Sydkorea var just det - en dröm. Ingenting talade för att han hade fått det bättre där än vad han haft det under de senaste åren, så det var mycket möjligt att han skapat sig en helt felaktig bild i sitt huvud. Samtidigt var det ju bra att ha mål att sträva mot, däremot hade han kanske blivit besviket överraskad.
Okej, så det var alltså folk som faktiskt blivit utsläppta från den här hålan, vilket betydde att det inte var någon dödsdom. Fast på samma gång så skulle förmodligen en massa tid stjälas från hans liv, tid som han egentligen kunnat lagt på andra, mer givande saker. Och tänk på alla de andra som varit här i flera år redan? Han tyckte i hemlighet synd om dem, även om han inte visade det öppet. ”Det är ju någonting positivt i alla fall”, konstaterade Seyeon och slutade pilla med handduken och övergick istället till att packa upp allting från tygpåsen istället. Först hörlurarna, sedan de hopvikta kläderna, lakanen och handdukarna och sist tandborste och tandkräm tillsammans med det extra paret glasögon. Han hade alltid två stycken tillhands, utifall att ett par skulle gå sönder. För damn, han var verkligen blind utan dem så det fanns ingen chans i helvetet att han skulle ta ens risken att stå utan. ”Ja vi alla tre kommer nog att bli utsläppta snart! Tror att fyra-fem år är det vanligaste”, sade Mia och pillade lite med Scarletts blonda lockar, smått fascinerad över hur mjuka de var. Hon blev alltid det, oavsett hur många gånger hon känt på dem innan. ”Och hur gör man det bästa av situationen?” Undrade Seyeon efter att Scarlett tillagt det där sista, med händerna på skrivbordet och blicken fäst på den nu blanka ytan. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 28 maj, 2023 17:48 |
Du får inte svara på den här tråden.