Mörkertronen

Förresten, jag skulle bli jätteglad om du som klickat på den här skriver åtminstone en liten kommentar, det är så tråkigt när jag tittar på hur många visningar den här ff:n fått och sen så ser jag ingen ny kommentar. Men självklart är jag glad över att jag har läsare överhuvudtaget!

Ja, jag hade tänkt att lägga upp den här ff:n eftersom jag har haft berättelsen i huvudet väldigt länge nu och vill få ut den.

Titel: Mörkertronen (för tillfället, har väldigt svårt för att välja titel)
Rating: PG (men det beror på vad man klarar av. Jag är väldigt säker på att det kommer förekomma lite fruktansvärda bilder eller händelser.)
Färdigskriven: N.E.J
Handling: Maura är 16 år, vanlig och har till största delen ett helt normalt liv. Enda tills hennes far dyker upp och rör till det. Han drar in henne i en värld som för henne är okänd och skrämmande. En värld full av magi, krig och fiendeskap mellan två riken och två sorter av magi.

Ska jag fortsätta och lägga upp ett kapitel eller avsluta den redan nu?

Den låter bra, jag tycker du ska lägga upp ett kapitel!


Taggar en som tror jag skulle gilla den här:
Molly Evans. Du tror jag skulle gilla den här.

Låter jätte bra

Harryxxpotter och titi skulle också gilla den

Självklart ska jag läsa & bevaka denna ff. Den låter otroligt bra

tack! Ska lägga upp ett så fort jag kommer hem från skolan.

Okej, här är det.

Kapitel 1 - The Beginning

"VAKNA!"
Maura flög upp och stapplade upp från stolen innan hon riktigt registrerat vad som hänt.
"Va? Vad? V-"
Hon avbröts av Canntaras skrattattacker. Maura tittade förvånat ner på personen som var hennes vän och som vred sig av skratt på golvet. Sen suckade hon.
"Canntara ... varför ska du alltid skoja runt? Kan ... kan du inte gå och störa Alma istället?"
Alma var en nörd som Canntara påstod sig hata men som faktiskt var en förvånansvärt god vän till både Maura och Canntara. Hon höll oftast till i biblioteket där hon utforskade de många världarna som gömde sig bakom de dammiga bokpärmarna. Hon var stilla och lugn och det var just det Canntara hatade.
"Varför skulle jag gå till henne? Hon gör inget vettigt, bara läser massa dammiga sidor och tjatar om hur jag beter mig." fräste hon och la armarna i kors.
Maura suckade igen. Varför skulle hon bli tvungen att släpa runt på den där envisa kvinnan? Varför?
"Vet du, vad sägs som att gå över till Lucia, då? Hon sitter ju inte och läser hela dagarna och kan säkert komma på något du kan göra."
"Jag behöver inget att göra, jag gör redan nåt." Canntara flinade. "Jag irriterar dig."
"Håll tyst och gå ut." beordrade Maura genast.
"M-"
"UT!"
Canntara skyndade sig ut och Maura sjönk ner i stolen igen. Hon var tvungen att öva på den där förbannade läxan.

"Maura! Kom ner!"
Hon rörde sig inte från sin ställning. Hon låg med ansiktet i armarna på skrivbordet och halvsov. Vad det än var som mamma ville så var det säkert inte viktigare än det hon höll på med nu.
"Kom ner, NU!"
"Mm." var det enda som kom från den halvsovande flickan.
På nedervåningen gick hennes mamma nervöst av och an samtidigt som hon skakade av rädsla.
"Han kommer snart, åh gud, han kommer, vad ska jag göra? Vad ska han göra? Maura måste komma ner nu, vi måste härifrån genast, ingen kommer märka nåt, vi kommer snart vara tillbaka."
Hon satte sig i fotöljen och kunde inte hindra rädslan som kröp upp längs ryggraden. Han kom. Han kom.
"Det är lugnt, han vet antagligen inte var vi bor, nej, hur skulle han kunna veta det? Det är flera mil ifrån stan, åh gud, vad ska hända?"
Hon ryckte till och tittade skrämt upp där hon fann sin största skräck. Omgiven av en svart, ljudlös rök och med ett par glittrande silverögon sa han:
"Men ser man på, det var längesen, Madeleine. Vars är hon?"

Okej, det finns chans att de kommande kapitlen kan bli lite längre men jag är inte säker.

Åhh vad bra
Jag älskar den så mycket REDAN DD. - ♥
Du är en jättebra författare, fortsätt så! ♥
När kommer nästa kapitel? ♥

Jag ska försöka skriva ett kapitel idag, så det kommer antagligen dyka upp ett ikväll. Och tack så mycket ♥ XD

ÄGIGT!

TACK! Den är jättebra :3


-----------------------------------

BRA! Verkligen spännande :3 Undra vad som händer nu… Är föräldrarna skilda?

Tack!! ♥ Men nej, de är inte skilda. Ingen vet riktigt vem hennes pappa/far är (inte ens hennes mamma), han var försvunnen innan mamman ens visste om att hon var gravid. och tack igen!
________________________
Här kommer kapitlet:

Kapitel 2 - Prinsessa utan tiara

Maura hörde hjärtats dunkande högt i öronen och kände hur hennes muskler spändes utan order. Allt var mörkt och kallt. Värmen hon känt för bara några sekunder sedan var borta. Hon var rädd och frusen och ville därifrån. Hon slog upp ögonen och fann en kall kyla över hela rummet som borrade sig in i hennes leder.
Hon andades ut och försökte sänka sin höga puls genom att tänka över vad det var hon var rädd för.
"AAAAHHH!"
Maura hoppade till och rusade till dörren, slängde upp den och tittade ner längs trappan som skulle leda henne till nedervåningen. Det hade varit hennes mamma, det var hon helt säker på. Men nu låg allt öde och tyst. Hon lyssnade men hörde bara tystnaden och hur kranen i köket droppade tyst och öde. Allt var för lugnt, nej, det var inte lugnt, Maura kände spänningen i luften och kunde känna lukten av händelse.
"Något står inte rätt till ... " mumlade hon tyst medan hon tog några steg nerför trappan.
Tystnaden fortsatte och Maura satte tillslut foten på det sista trappsteget. Men där stannade hon. Hon kunde inte andas eller röra sig.
Framför henne på golvet låg en person vars ryggtavla Maura sett varje dag sen hon föddes. Kroppen rörde sig inte och det var som om all tystnad omkring henne suddades ut och blev färger som spred sig över hennes synfält och dansade framför hennes ögon. Det kändes som om hon skulle spy.
Maura tvingade sig själv att inte sjunka ner på knä och antagligen tappa medvetandet, istället fick hon sig själv att gå fram till kroppen och känna på pulsen. Ingenting.
Hon reste sig hastigt, tog ett steg över kroppen och gick ut till baksidan där hennes två halvbröder antagligen lekte.
Om hon vänt på kroppen så skulle hon fått se ett ansikte lika blekt som snö som var förvridet i ett skrik och tomma ögon som saknade irisar.

"Herman! Staffan! Vars tusan är ni?"
Maura ropade ut i trädgården och kollade i buskarna där de oftast satt men ingen var där. Hon letade i en kvart men fann fortfarande inget. Herman och Staffan var som slukade av jorden.
"Fördömda ungar ... " mumlade hon men stannade tvärt när hon såg något ligga i gruset på sidan av garaget.
Hon tog några steg fram och hann inte hindra sig från att falla ner på knä. Hon ville gråta och skrika och straffa det där monstret som gjort det där. Färgerna dansade framför hennes ögon igen och Maura ville bara kräkas igen. Varför?
I gruset låg en ihopkrupen Herman med ansiktet blekt och dött. Maura reste sig smått ostadigt och gick mot ett träd som stod på tomten. Längs stammen gungade repstegen Herman och Staffan byggt sommaren före för att kunna ta sig upp i trädet. Hon satte sig under det och försökte tänka över vad hon skulle göra.
"Ma ... ma ... "
Maura flög upp. Vad tusan var det? Vem var det? Rösten hade varit hes och svag men Maura hade tydligt hört den. Hon svalde och tittade upp. Sen svimmade hon.

(Det kom senare än det skulle, men jag tror inte att det gör nåt.) P.S Jag är ledsen att jag segar med att komma in i själva berättelsen men det känns som om det här måste komma med.