65:e Hungerspelen (THG)

Helluuuuuuuu!
Sådär ja. Ännu en fanfiction av mee. Om ni har läst mina andra så vet ni att de inte har haft något slut eftersom jag tappade inspirationen (host tittade på netflix host host), men jag hoppas att jag kommer lite längre i denna.

Namn: 65:e Hungerspelen
Rating: Som Hungerspelen fast inte lika bra
Kort beskrivning: Alla älskar Finnick, right? Men vi vet i princip ingenting om hans eget hungerspel, det 65:e. Han åker från distrikt 4 tillsammans med Caria för att kämpa i Hungerspelen, bara 14 år gammal. Du får följa hans relationer med de andra spelarna mm samtidigt som de riktiga hungerspelen hotar hans liv. Hoppas du vill läsa!

Låter bra, jag läser! c: *Bevakar*

Läääser

Del 1 - Paraden

Jag stod bredvid Caria, Eemin, Mags, mina tre assistenter och Carias tre assistenter. Jag bet mig nervöst på insidan av kinderna. Mags log mot oss med medkänsla i blicken. Hon visste exakt vad vi skulle gå igenom.
Eemin rättade till min klädnad - jag var draperad med ett finmaskigt nät med grov glänsande silvertråd över axlarna och bar ett par mycket små byxor av ett halkigt tyg som påminde om fiskfjäll - och så log hon. Jag avstod att le tillbaka. Eemin var en idiot. Dräkterna vi bar var de fulaste jag sett genom alla mina år av hungerspel. Hennes rakade skalle med 3d-tatueringar var onaturligt matt av allt vitt puder hon hade på sig. Hennes balettklänning i ljust ärtgrönt gnistrade och hennes smink gav henne ett uttryck som gjorde att hon såg illamående ut.
“Så ja, mina spelare”, gol hon och klappade till Caria på axeln. “Ni är definitivt snyggast här idag.”
Mags gav mig en näst intill plågad blick och jag gav henne ett litet leende. Eemin tittade som besatt på mig.
“Ååååh Finnick! Le sådär så får du hela Panem på fall!”
Jag slutade genast att le. Usch, vad huvudstaden var patetisk. Som om mitt leende skulle hjälpa mig att överleva.
Eemin tittade besviket på mig och sedan klappade hon lätt i händerna.
“Okej, okej! Dags att hoppa upp i vagnen! Le mot publiken, båda två!” sa hon, fast hon tittade bara på mig. Jag önskade att det var hon som skulle till hungerspelen istället.
Jag hoppade upp i vår turkosa vagn och hjälpte Caria upp. Hon blängde överlägset på Distrikt 3, som klättrade upp på sin vagn framför oss.
Caria anmälde sig som frivillig, sjutton år gammal och ett huvud längre än mig. Hennes mycket annorlunda ansikte gav henne ett uttryck av att alltid vara drogad och smått galen.
Jag kände hur vagnen sattes i rullning och kastade en sista blick på Mags. Hon log uppmuntrande mot mig och jag log tillbaka.
“Precis så, Finnick!” kvittrade Eemin.
Jag vände mig om och stoppade min sista sockerbit i munnen när vi åkte ut på den breda vägen.
Alla jublade och jag gav mig på ett leende. Genast ökade ljudnivån och folk började kasta sina hattar och blommor ner framför oss. Folk skrek mitt namn i kör. Distrikt 4 - ofta favoriter. Trots det så kändes det som att det var bara för att jag såg ut som jag gjorde. Stark, solbränd, och med de där sjukt gröna ögonen. Jag såg mitt triumferande ansikte på en stor skärm och log, ännu större. Showen var min.
När vi kom fram till presidentens stora podium stannade hästarna, väldresserade som de var. Ändå förtjänade de inte alla sockerbitar som de fick.
Jag tittade upp mot podiet där president Snow stod och tittade ut över oss. Hans enkla skräddarsydda marinblåa kavaj såg nästan för perfekt ut tillsammans med den vita rosen som satt fast i kavajslaget. Han log med sina svullna läppar och väntade tills alla vagnar stod still. Han gjorde en liten gest med händerna som tystade nästan hela publiken. Sedan började han tala.
“Välkomna, tributer! Vi välkomnar er!” Hans röst dånade och jag fattade att det korta talet var samma som alltid. “Vi välkomnar er! Glatt hungerspel - och må oddsen alltid vara er gynnsamma!”
Publiken bröt ut i kraftiga applåder och jag kände hur de älskade mig.
Äsch, vad är stolthet när man ändå är dödsdömd. Jag vände mig snabbt runt, log förföriskt och förde snabbt fingrarna till munnen i en slängkyss. Publiken skrek och jag såg hur mängder av människor sträckte upp sina händer som om de kunde ta på den. En kvinna, minst tre gånger så gammal som jag, svimmade om jag inte misstog mig. Jag fnissade till igen. Så patetiskt.

Kvällsmaten var fantastisk. Jag åt massor för att gå upp ordentligt i vikt inför träningsdagarna. De underlägsna distrikten kallar oss karriärister. Vi kallar oss vinnare.
Jag mumsar i mig massor av skaldjur. Jag blir lite sorgsen när jag känner den salta smaken som betyder hemma. Jag kommer aldrig att få se min familj igen.
Jag hugger in på en kalvpaté och lyssnar på Mags när hon pratar.
“Båda ni två är starka och har många… förmåner”, säger hon och sneglar på mig under sitt burriga gråsprängda hår. Jag förstår att hon menar mitt utseende och jag småler. “Ni får se till att få höga träningspoäng så att ni kan få fler sponsorer. En sponsor kan vara skillnaden mellan liv och död. Jag tror att tack vare det fina uttryck ni gjorde idag på paraden så har ni redan vunnit många sponsorer.”
“Jag gjorde ju inget, alla bara tittade på hans magrutor”, grymtade Caria och pekade med armbågen på mig, med händerna fullt sysselsatta av ett fågelben. Carias vilda blick blängde på mig.
Mags tänkte efter ett litet tag innan hon svarade.
“Visst har Finnick den förmånen att se vacker ut, men du är stor och stark och…”
Hennes ord dog ut och ingen sa något. Vi visste allihopa att Caria inte var en särskilt lockande person - varken utseende-, personlighets- eller kunskapsmässigt. Det enda hon kunde var att hantera harpuner - vilket de definitivt inte hade som vapen på arenan. Hennes enda chans var att lära sig hantera ett annat vapen, och det kvickt. Annars skulle Distrikt 1 och 2 döda henne direkt när de märkte att hon inte kunde något annat än att se förbannad ut.
Eemin harklade sig och började prata om de andra spelarna.
“Ja, enligt mina efterforskningar så behöver ni inte bry er om något annat än 1, 2 och kanske någon enstaka från något ytterdistrikt”, sa hon myndigt och jag fnös ljudligt. “Ni vet att Emerald och Emer från Ettan och Gram och Arabel från Tvåan är ganska livshotande, så ni måste visa upp vad ni kan så att de vill ha er som allierade inne på arenan. Annars har ni ganska höga chanser. En flicka från sjuan är blind, och de från elvan och tolvan är alla under femton och undernärda, så de behöver ni inte bekymra er om. Koncentrera er bara på de hotande, så kan ni gå långt.”
Vi fortsatte äta under tystnad och jag förstod att Eemsin inte trodde på oss alls. Jag kände mig med ens nedstämd och tung. Jag var bara fjorton. Den yngsta som vunnit var femton. Dessutom så var jag inte så stark som jag såg ut - jag var bara född med utseendet av en atlet.
“Tack för mig”, sa jag och reste mig från bordet. Jag gick iväg mot mitt rum och började klä av mig mina förskräckliga kläder.
Jag la mig på min gigantiska säng och hittade en liten låda med choklad, några onaturligt gröna huvudstadskarameller, tepåsar och ett paket med sockerbitar. Jag plockade upp sockerbitarna och började frånvarande knapra i mig dem, en efter en.
Distrikt 4:s böljande blågröna vatten skulle aldrig få vara mitt hem igen. Mina vänner skulle se mig dö och sedan leva vidare, likaså mina beundrare. Jag var bara en symbol för skönhet, inte en riktig person. Mina föräldrar skulle kanske också sörja när de såg mig dö, och grannar kom över med gåvor och sånt. Sedan skulle livet fortsätta. Ingen av de tankarna var riktigt jobbiga.
Det enda som jag grämde mig över var flickan med det röda håret, som hatade mig. Hon var ett år yngre än mig, och med onaturligt rött hår. Varje gång jag såg henne kände jag mig som en stor plastleksak från huvudstaden. Hennes ögon var så äkta. Jag önskar att jag hade talat med henne mer än sagt hej. Varje gång jag hälsade så blängde hon på mig och gick förbi mig. Hon hatade mig för att jag var så perfekt, till skillnad från alla andra flickor. Nu skulle hon också se mig dö.
Och jag visste inte ens vad hon hette.

Awesome!!!!!!

Så bra

Finnick forever Linn!!!

absolut

Riktigt bra!

L♥ve it