Dracos enda önskan

Hej! Det här är min första fanfiction på länge. Den kommer handla om Draco Malfoy under det sjätte året på Hogwarts, med lite twister. Rätta mig gärna om jag skriver något helt fel! Jag skulle säga att det är PG-13, då det är lite fest nån gång. Men absolut inget överdrivet detaljerat.

Det kommer vara mest romantik mellan inte ett så populärt ship.. och såklart dramatik! Första kapitlet är mest en introduktion, det kommer igång med mer dialog och händelser i fortsättningen. Hoppas ni tycker om den!

Kapitel 1. Introduktion

Draco Malfoy gav Harry Potter en sista spark innan han lämnade honom under osynlighetsmanteln i kupén. Det här året hade han lovat sig själv att vara extra noggrann med att hålla koll på Potter så han inte skulle snoka runt, för det här året var något alldeles extra. Draco mådde väldigt dåligt och hatade det uppdrag han fått på sina axlar, men han ville ändå genomföra det. Han hade kommit in i den åldern där det enda han ville var att göra sin pappa stolt, och det skulle den här grejen verkligen göra. Tatueringen på vänsterarmen sved nästintill konstant men pappas blick när han sett tatueringen var värt smärtan.

Draco stängde dörren bakom sig och förväntade sig att vara ensam och därför ryckte han till när han stötte ihop med någon. Hon hade ett bar glasögon ute på nästippen som inte liknade något Draco någonsin sett innan och hon höll en bunt med tidningar som andra elever setts läsa under tågresan. Han ignorerade henne och gick bara förbi henne ut i den kalla septemberkvällen.

Som att det inte kunde bli värre skulle någon som kallade sig Auror gå igenom Dracos packning. Det var ju inte så att han var helt oskyldig men han var trött på att alla i hans närhet alltid skulle snoka. Professor Snape fick som tur är ur Draco ur hela rotnings-situationen och precis när Draco slet åt sig sin gåstav igen så kom Harry Potter fram. Bredvid honom gick tjejen Draco gått in i på tåget, hon som hette Loony Lovegood. Egentligen hette hon nog Luna, men glasögonen och trollstaven bakom örat fick henne att förtjäna det där smeknamnet. Hon såg på Draco och han kände det som att hon kunde se rätt igenom honom.


Snabbspola fram till Stora Salen. Sorteringsceremonin var över och alla tog för sig av den goda maten. Alla förutom Draco. Harry hade precis kommit in i Stora Salen, blodig om näsan och bara Draco visste ju varför. Egentligen hade han inte velat gå så långt, skadat Harry så mycket. Men han kunde bli så arg ibland bara. Att det svartnade framför ögonen och allt han ville vara att skada allt och alla i sin omgivning. Kanske var det därför han blev ihop med Pansy då och då, bara för att kunna krossa hennes hjärta. Men det var ju så att Draco var ledsen. Det klart att han var ledsen. För Dumbledore satt på sin stol där och hade ju egentligen inte gjort något fel.

Vid ett bord lite längre bort satt Luna Lovegood och såg drömmande bort mot sina vänner, Harry Potter och gänget. Draco hade många gånger hört historien många gånger nu om när de brutit sig in på ministeriet. Harry Potters gudfar hade blivit dödad av Dracos moster och Voldemort hade visat sig på ministeriet. En hel grej. Och under tiden hade Draco fått sina värsta nyheter i livet. Att han också behövde bli dödsätare nu.

Blir väldigt intresserad och nyfiken, har aldrig hört talas om detta ship. Jättespännande! Bevakar!

Ny läsare *vinkar överdrivet exalterat medan jag ler som en idiot *

Misstänker Druna eller Drarry. Drarry är helt okej med Druna är bara brotp

Hjättebra!♥

Kul att några vill läsa♥ Här kommer del 2.

Kapitel 2. Avbruten i natten

Draco kände sig så udda i jämförelse med resten av hans årskurs. Han kände sig nästan trettio år äldre både rent mentalt och fysiskt. Han hade ont i hela kroppen av ångest och det sved hela tiden i handleden. Hans tankar kretsade kring Dumbledore och kring Det Oförlåtliga han blivit ombedd till att göra, och kring att äntligen kunna göra sin pappa stolt. Han hade försökt länge, men alltid misslyckats. Lucius undrade varför det alltid skulle stå Potters namn i tidningen och aldrig Dracos, men nu skulle det nog bli ändring på det där. För nu skulle Draco bli en kallblodig mördare. Fan.

Han smet ut från sin sovsal senare på kvällen för att fiffla lite med sitt borttrollningsskåp eftersom han ändå inte kunde sova mellan Crabbe och Goyles snarkningar. Draco smög genom korridorerna och upp för trapporna med sin trollstav i högsta hugg, ifall Harry skulle vara omkring och snoka igen. Draco hade lite särbehandling det här året, av Snape, så han oroade sig inte för att träffa på någon lärare då han visste att Snape skulle hjälpa honom ur den situationen.

Plötsligt, när Draco närmade sig Vid-Behov-Rummet, hörde han någon som mumlade för sig själv och han stannade till. Snart dök personen upp runt hörnet, barfota och med en kork runt halsen. Luna Lovegood, ännu en gång där Draco minst anat att stöta på någon.

Han harklade sig och hon stannade upp.
”Vart är du påväg?” frågade Draco småilsket.

”Jag måste bara hitta mig någonstans att sova.” svarade Luna.

”Din sovsal är kanske en bra idé?”

”Dom har låst ute mig igen.”

Luna lät väldigt obrydd till det hon sa men Draco sänkte sin trollstav av hennes ord. Kanske var hon inte en så hotfull människa att träffa i korridorerna och därför behövde han inte hålla staven så högt.

”Dom tycker jag är lite annorlunda. Ibland säger dom till vårt porträtt att dom har ett muntligt meddelande från Dumbledore som säger att jag inte får komma in.” sa Luna och tittade med sina onaturligt stora ögon på Draco. ”Men jag är glad att vi har Dumbledore här. Han är den enda läraren som tar sig tid att säga till porträttet att det inte är sant.”

Draco svalde hårt åt att Dumbledore inte skulle finnas kvar så länge till. Och han tänkte hur han på något sätt kunde känna igen sig i Luna med att känna sig utanför. Visst, Draco hade kanske flest vänner än någon annan på Hogwarts. Men han hade ju ingen som förstod honom. Ingen som egentligen kände honom. Draco skakade på huvudet för att komma tillbaka in i sitt hårda skal. 
 ”Okej.” sa han bara. ”Men du får hitta någon annanstans att sova. Jag ska in i Vid-Behov-Rummet nu.”

”Det är okej. Jag vill ändå inte vara där. Det påminner bara om tiden när jag hade vänner.” sa Luna.

”Du har vänner. Jag såg dig med Potter bara häromdagen, efter tågresan.” sa Draco frågande.

”Ja, just det. Men om du fortsätter sparka på mina vänner har jag kanske inga kvar sen.”

Luna skrattade åt sitt egna skämt men Draco tittade bara uppifrån och ner på henne. Hans blick fastnade på hennes korkhalsband som han en gång hört henne säga höll något som kallades narglar på avstånd. Han tittade in i hennes ögon igen och kunde nästan spegla sig i dom. Både för att dom var så stora men också för att han nästan kunde känna igen sig i Luna. Att vara omringad av vänner men känna att man inte har några ändå. Att känna sig utanför. Att känna sig udda. Kanske var dom inte helt olika.

”God natt, Draco Malfoy.” sa Luna och började sakta gå bort från Draco igen.

”Det var inte jag som började slå på dom där, i Gyllene Trion!” ropade Draco efter, utan att egentligen veta varför han försvarade sig.

”Nej, jag vet. Det var Hermione va, som slog dig först?” ropade Luna tillbaka.

Draco gjorde en mental anteckning på att slå ihjäl människan som spridit vidare att han blivit slagen av Granger. Men det fick bli imorgon. Nu hade han ett skåp att fixa.

Hjättebra kapitel och bra förklaring på hur Luna och Draco känner sig.

Mycket bra, jag tycker att deras personligheter från böckerna stämmer och att detta kapitel tar fasta på de likheter som faktiskt finns mellan dem. Du beskriver på ett väldigt bra sätt hur de talar och det känns precis som de.

Nu är det lite fest o alkohol inblandat i fanfiction. Kanske lite konstigt men tänker att dom var väl ändå ungdomar på Hogwarts med!


Kapitel 3. Gryffindor-fest.

Dagar och veckor gick. Det hann bli höst. Draco höll på med sitt superhemliga projekt i Vid-Behov-Rummet så fort han fick chansen. Det var fredagkväll och det hade spridits runt på alla lite äldre på skolan att det var fest ikväll. Cormac MacLaggen hette kvällens födelsedagsbarn, en Gryffindorsexa var senaste nytt var att han hade en grej för Hermione Granger. Draco hatade Cormac, Hermione och faktiskt hela Gryffindor men han hatade inte fest. Och särskilt inte ikväll. För på fester kunde man för en gångs skull känna sig normal och det var verkligen vad Draco ville just nu. Han ville dricka sin ålder i honungsöl, dansa på bord och kanske ta med sig någon till sin sovsal.

”Kan ni fatta att lärarna har missat detta?” sa Blaise Zabini. ”Det har varit största samtalsämnet hela veckan och lösenordet har läckt ut. Och dom har ingen aning.”

”Det förväntar man sig väl inte heller att dom ska ha.” snäste Draco. ”Hogwarts är den sämsta skolan jag vet.”

”Nu är det ändå dags för dig att korka upp en till öl, och sluta klaga.” skrattade Blaise.

Draco sa inte emot och öppnade upp ännu en. Nu skulle han sluta klaga, nu skulle han försöka sig på det där med att vara vanlig.
Några timmar senare, strax över elva, begav sig den stora Slytherin-klanen från sitt elevhem vidare mot Gryffindors. Alla var glada i hatten och lite för högljudda, alla förutom Draco. Alkoholen hade för honom slagit helt fel. Han ville egentligen vända om, ta Pansy i handen och leda in henne i en sovsal för att få den uppskattning han behövde. Men om han inte skulle dyka upp på festen och om han bara skulle vänt om nu skulle han få alldeles för många frågor. Såna han inte kunde svara på. Om varför han blivit så frånvarande, ledsen och konstig det här året.

Framme vid porträttet sa Blaise lösenordet som spridits och porträttet öppnade sig, även om hon såg lite missnöjd ut. Festen hördes ut så alla skyndade sig in för att inte Filch’s katt skulle höra att något festligt var på gång. Draco hade aldrig varit i Gryffindor förut, han hade bara varit i sitt egna elevhem och Hufflepuff. Eftersom han än inte var på danshumör grabbade han tag i en drink och tog med sig för att gå runt och utforska elevhemmet. Dekorationerna. var i röd och guld, gardiner och andra tjusiga grejer hängde från taken och i mitten av allrummet fanns en enorm öppen spis.

Draco var precis påväg upp för trappan när han mötte Luna, som också gick runt och liksom utforskade Gryffindor. Hon var rödare om kinderna än vanligt och behövde hårt hålla fast sig i räcket. Halsbandet med korken var nedstoppat under tröjan och dom märkliga glasögonen verkade vara lämnade i Ravenclaw den här kvällen.

”Hej, Draco Malfoy.” sa hon när hon passerade. 
 ”Hej, Loony.” sluddrade Draco fram.

Luna fortsatte ner för trappan och in i folkmassan. Draco fortsatte utforska och när han kom tillbaka efter en kvart ville hans vänner ta shots, dansa på borden och festa sönder hela Gryffindors sällskapsrum. Någon gång när Draco precis svalt ner en tequila utan varken salt eller citron fick han syn på Luna igen. Hon höll för näsan medan hon hällde i sig något från en mugg. Ville också försöka vara normal en kväll. Draco sneglade på sin vänsterarm som han lindat in med bandage ikväll. Ville också försöka vara normal en kväll.

Draco hoppade ner från bordet, vinglade fram till henne, och yttrade dom ord han aldrig förr yttrat.


”Förlåt.”

Lunas alltid förvånade ögon såg om möjligt ännu mer förvånade ut.

”För det jag sa.” fortsatte Draco i för hög samtalston. ”När jag sa Loony. Det är inte så du heter. Du heter Loony. Nej. Luna, menar jag.”

”Jag vet vad jag heter.” sa Luna.

”Ja, såklart. Jag heter Draco Malfoy.”

”Jag vet.”

”Vill du dra?”

Draco kunde inte förstå sina egna ord, eller vem det var han sa dem till. Luna Lovegood. Det hade aldrig förr funnits på kartan att han ens tittat åt hennes håll och nu stod han vid henne och ville gå någon annanstans med henne. Men han var så full och han ville att hon skulle berätta om glasögonen hon haft på sig och varför hon hade rädisor i öronen och en kork runt halsen. Han ville veta något om henne så han bara kunde sluta tänka på sig själv och sin dödskalle på armen hela tiden.

”Ja.” svarade Luna.

Draco och Luna lämnade tillsammans Gryffindors sällskapsrum, men innan dess svepte Luna resten av sitt glas och Draco tog med en flaska honungsöl. Dom gick ner för trapporna och det var inte meningen men Draco råkade styra stegen mot sitt egna elevhem.

”Jag ville inte gå på fest egentligen idag.” svamlade han samtidigt som han pillade på allting han gick förbi. ”Jag ville stanna hemma. Men jag får så mycket frågor om jag inte går på fest. Vet du att en gång gick jag på fest i Hufflepuff. Töntar.”

”Säg inte så..”

”Nej, jag vet.” avbröt Draco. ”Jag vet inte varför jag säger dumma saker om alla.”

”För att du är så otroligt ledsen, tror jag.”

Draco stannade upp och tittade på Luna. Hon stannade också.

”Det är väl ingen överraskning för dig att du är ledsen, är det?” sa hon och lade huvudet lite på sned. ”Men jag kanske kan hjälpa dig.”

Luna började plocka i luften kring Draco, som att hon försökte plocka bort dålig energi eller ledsna känslor. Draco tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne för att inte råka avslöja allting. Han hade kanske inte bästa ölsinnet och pratade nog en del för mycket, därför var det bättre att ha hennes läppar på sina så han höll tyst.

Bra berättat som alltid! Gillar tanken på att eleverna umgås över elevhemsgränserna. Känns på något sätt väldigt nutida att lösenordet hade läckt ut Eller snarare tidlöst!

”Nej, jag vet.” avbröt Draco. ”Jag vet inte varför jag säger dumma saker om alla.”
”För att du är så otroligt ledsen, tror jag.”
Draco stannade upp och tittade på Luna. Hon stannade också.
”Det är väl ingen överraskning för dig att du är ledsen, är det?” sa hon och lade huvudet lite på sned.

Det här känns väldigt mycket som de två. Fint! ♥

Superbra! *bevakar*