Nevilles frihet

Okej så detta är den första fanfic jag någonsin skrivit men blev trotts allt nöjd. Denna fanfic var med i kreativitetstävlingen under corona och jag tänkte att jag ville dela med mig utav den så att fler kunde få läsa den om man är intresserad.

Denna fanfiction handlar om Neville efter han medverkat vid battle of Hogwarts.

Frihet

Slaget om Hogwarts var över. Alla elever började återvända till sina familjer och nyheten om att Voldemort hade fallit spred sig lika snabbt som första gången. Ugglor kastade sig ut från fönsterna och flög sin väg igenom den kalla vårluften för att sprida den lyckliga nyheten.

Det var en blandad stämning på tåget tillbaka till perrong 9 ¾. Flera tjoade och skrattade och firade att Voldemort hade besegrats medan andra sörjde deras fallna vänner och familj.

Neville satt och beundrade alla som firade. Alla som var på väg tillbaka till sina familjer. Han beundrade den friheten som glödde i deras ögon. Den friheten som han själv verkligen inte kände brann inom honom själv. Han var inte fri ifrån Voldemorts hemska dåd. Eller snarare Bellatrixs.

Neville hade placerat sig i en vagn som var fylld med Ravenclaware eftersom han inte ville stå i vägen för Ron som sörjde Fred. Neville ville helst vara ifred. Men han kunde inte låta bli att tänka att han gärna haft Luna vid sin sida just nu. Neville suckade och blickade ut igenom fönstret för att se ytterligare några ugglor hastigt passera och några enstaka Testraler som var på väg tillbaka till Hogwarts. Neville undrade vad han skulle göra nu då han anländer med tåget på Kings cross station. Skulle han bege sig hem? Nej det kändes inte rätt. Han visste vart och vilka han helst ville träffa just nu.

Neville blickade mot dörren in till AB Laxen och Dopping som även var ingången till St Mungo’s sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor. Neville visste precis hur han skulle göra för att komma in på sjukhuset. Han har ju visserligen besökt sjukhuset flera gånger sedan han var liten men ofta tillsammans med sin farmor men denna gång ville göra sitt besök ensamt. Han klev in genom den förvånansvärt trögöppnade dörren och staplade fram till skyltdockan. Neville hade fortfarande lite ont i sitt eget ben där han fått en besvärjelse kastad mot sig under slaget. Han viskade sitt ärende i skyltdockans öra “Besökare till Alice och Frank Longbottom.” skyltdockan log och öppningen in till sjukhusets reception öppnades.

Neville var inte förvånad över kaoset som härjade där inne. Patienter flög kors och tvärs på bårar följda av stressiga botare på väg mot fjärde våningen där de behandlade häxor och trollkarlar som råkat ut för förhäxningar, felaktigt använda trollformler och liknande besvär. Neville lade märke till att många var ifrån Hogwarts. En botare kom hastigt fram med andan i halsen till Neville och han kunde se svett pärlorna som bildats på hennes panna. “He-hejsan” pustade hon fram. Neville kikade ned på namnbrickan som var fast nålad lite snett på hennes lindblomsgröna uniform. “Hej, oroa dig inte över mig kära Miriam jag är okej” Miriam tittade upp från hennes anteckningsblock och blev lättad “Ja men är det inte lilla Neville som är tillbaka igen! Alice och Frank sitter faktiskt uppe på femte våningen i kafeterian” hon log och skyndade sedan vidare för att hjälpa en patient som kom in bakom Neville som hade fått sina ögonbryn att växa ned till knäna. Som om det inte finns andra patienter som behöver mer hjälp än honom tänkte Neville surt.

Kafeterian var upplyst och hemtrevlig. Det satt redan andra familjen där som hälsade på någon sjuk vän eller familjemedlem. De såg alla glada ut. Vid fönstret längst in i hörnet satt Alice och Frank Longbottom och tittade konstigt på en marsipanbakelse de fått serverat åt dem. Alice såg nästan lite skrämd ut av den gröna marsipanen, men hon upptäckte snabbt att en påfylld godiskola skål stod på bordet. Godis tyckte hon om. Alice rykte snabbt ut handen mot skålen som om någon annan hoppat upp under bordet och var ute efter godiset. Neville staplade sig fram och han kände blickarna i ryggen och de hetsiga viskningarna “Är inte det Longbottoms son? Han går väl på Hogwarts? Han måste ha kommit direkt ifrån slaget!”

Det blir inte mycket konversationer mellan Neville och hans föräldrar när han är på besök. Inte för att Frank och Alice pratar med någon annan heller, men Neville trivs i deras närvaro trotts omständigheterna. Det närmaste konversation och kontakt Neville har med sin mor är att ge och överraska henne med söta godiskolor inlindade i fina gula, orangea och röda papper som Alice alltid vill ge tillbaka till Neville istället för att slänga de. Nevilles farmor har alltid tyckt att det var onödigt skräp att spara på men det är den enda relation Neville har med in mor, och den vårdar han om. Neville har sparat vart enda godispapper sedan han var liten. Efter 2 timmar av stirrande på den konstiga bakelsen enligt Frank vågade han äntligen peta på den efter att Neville hade sträckt sig efter den andra som stod framför sin mor.

“Hon är död nu” sa Neville och tittade ned i bordet. “Bellatrix, hon är borta nu”

Alice sa ingenting. Hon tittade bara på Neville med frågande ögon som granskade sin son även fast hon själv inte visste att det var hennes son. Neville log bara och kände sig ledsen. För även om Bellatrix nu är död, så förändrar det inte situationen med Frank och Alice. Men Neville var glad för det han fick. Mamma och Pappa sitter ändå framför mig, tillskillnad för Potter. Han känner inte ens sina föräldrar tänkte Neville.

Neville drog fram till godiskola ur fickan och Alice sken upp som en sol. Det fick Neville att skratta. “Du är visst en liten gottegris du mamma” sa han medans han gav den lilla gula godisen till sin mor. Alice stoppade den direkt i munnen men som vanligt gav hon först pappret till Neville som med glädje tog emot det.

Under flera månader besökte Neville hans föräldrar varje dag. Det hände också att han ofta sov över på sjukhuset för att ha nära till Alice och Frank. Frank hade börjat roa sig med att busa med Neville genom att alltid gömma sig bakom en dörr eller ett hörn för att sedan hoppa fram och skrämma honom. Detta tyckte Alice var otroligt roligt då hon varje gång skrek av skratt även om Frank hade hoppat fram 67 gånger redan innan samma dag. Men Neville brydde sig inte om det. Han låssades att bli lika rädd varje gång för att göra sin far glad och få sin mor att gapskratta så tårarna sprutar åt alla håll. Neville var glad för all den tiden han fick ha ihop med sina föräldrar.

Julen börjar närma sig och hela St Mungos dekoreras med pyssel som olika patienter gjort. Granen som står i kafeterian är upplyst med levande ljus och i bakgrunden av allt småprat av besökande familjemedlemmar hörs julmusiken som spelas på en gammal grammofon.

Neville hade länge funderat på vad han skulle ge sin mor och far i julklapp. Vad han skulle ge till Frank kom han på fort. Ett paket fyllt med chokladgrodor med samlarkort. Men vad skulle han ge till sin mor? Han besökte varenda butik i diagongränden men hittande ingenting. Inte förrän Neville kom hem och letade runt på vinden efter hans gamla chokladgrodekort hittade han den perfekta presenten. En rektangulär vit spegel i storleken av en bok ungefär. Den blir bra! Men den behöver något extra. Något personligt. Tänkte Neville. Han funderade ett tag men idén kom nästan som om det redan var uppenbart.

Neville plockade fram den brunslitna smyckeslådan som han hade gömd under sängen, öppnade den och tog ut gula, orangea och röda godispapper. Neville klistrade sedan fast de på spegelns kanter för att dekorera den vackert och fint. Neville log och tittade på sin skapelse. Han blev alldeles exalterad för att få ge bort detta till sin mor.

Julafton är äntligen här och Neville är helt till sig för att äntligen få ge bort sina julklappar. Alice och Frank förstod såklart inte att det var julklappar eller ens vad julafton var för något men när de såg Neville komma in igenom dörrarna blev de glada och Frank sprang genast bakom ett hörn för att göra sig redo att skrämma Neville. Alice fnittrade då hon förstod vad som var på väg att hända.

Frank satt och kikade på alla de chokladgrodor som hoppade runt på golvet och bläddrade igenom alla nya kort han fått. Alice hade inte än vågat öppna sin present eller så förstod hon inte att hela överraskningen var innanför det tomtefyllda pappret. Men efter ett tag pillrade hon upp ena hörnet och rev av resten av pappret. Neville var alldeles svettig pga nervositeten över hur hans mor skulle reagera. Kommer hon bli besviken pga att det inte finns några godisar i papperna som hon är van vid? Alice bara stirrade på den dekorerade spegeln. Hon bara satt där och granskade vart enda godispapper. Neville förstod inte vad som pågick i hennes huvud och han försökte söka hennes blick men den var fast på spegeln.

Ett blålila skimmer glänste över Alice ögon och hon minns.

“Neville” viskade Alice medans hennes ögon fylldes med tårar.

“Neville, är det du min son?”

Alice såg Neville rakt i ögonen. Han kunde inte tro sina öron, sa hon nyss mitt namn? Han var som förstenad.

“Ma- mamma?” sa Neville med gråten i halsen. Alice kastade sig över Neville och grät. Neville grät också. Men inte av sorg. Neville grät av lycka.

För första gången kände han sig fri.

Nemen åhh!! ♥ Lika fin som när jag läste den första gången

tack fina du ♥♥♥♥

Åh, så vacker denna berättelse är! Jag tycker du beskrev Nevilles känslor väldigt bra. Lite sorgligt när han besöker sina föräldrar, men det är samtidigt roligt när Frank busar med honom.

Åh, jag började nästan gråta på slutet, när Alice frågade honom om han är hennes son! Gud, så bra!

Fantastiskt fin! Gillar speciellt alla detaljer som gör det levande - godispapper, grammofon, ja, alla sådana saker. Och den här lite busiga sidan hos Frank. Jag har alltid tyckt att Nevilles föräldrar borde fått en andra chans, så jag gillar naturligtvis slutet. Så bra! ♥ ♥

Men gud tack så mycket för den fina feedbacken! blir så glad TACK! ja när jag skrev slutet själv så blev jag lite rörd haha! ♥




Tack så mycket gör mig jätteglad att ni gillar det! Speciellt eftersom det är min första fanfic!
Ja men precis! jag tycker verkligen att familjen Longbottom förtjänar mer och en andra chans. gör mig så förtvivlad då jag vet att JK har bekräftat att Alice och Frank aldrig frisknade till...
♥♥♥

Åh Neville!

Man kan ju inget annat än älska honom! Och du fångar verkligen honom helt perfekt - Neville drog fram till godiskola ur fickan och Alice sken upp som en sol. Det fick Neville att skratta. “Du är visst en liten gottegris du mamma” sa han medans han gav den lilla gula godisen till sin mor. Alice stoppade den direkt i munnen men som vanligt gav hon först pappret till Neville som med glädje tog emot det. - det känns verkligen som Neville!

Jag önskar verkligen att Frank och Alice hade fått friskna till, det är nästan värre att ha föräldrar i livet som inte känner igen en, än att ha föräldrar som inte lever.
Slutet var verkligen bra!

TACK för den fina feedbacken
ja jag håller med ♥

det var jättebra!!!

tack så mycket!