Svenska:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Remus hade gjort vad som helst för att ändra på det förflutna. Han hade gett upp allt han hade, inklusive sitt eget liv, för att kunna förändra allt. Han kände sig så maktlös och tom. Han hade redan genomlidit att förlora sina vänner; men nu skulle han vara tvungen att göra det igen, för Sirius var borta. Borta för alltid. Det skulle inte komma en ny chans. Det fanns inget som kunde föra honom tillbaka.
Enda sedan Remus kom tillbaka till Fenixordens högkvarter hade han inte sagt ett ord. Han kände sig en som en fånge i sin egen kropp och han var helt handlingsförlamad. Sirius var inte menad till att dö. Sirius var inte menad till att försvinna. Men det hade han gjort ändå. Det fanns ingen kropp att begrava eller ta farväl av. Det enda som fanns kvar var minnena och smärtan.
Remus satte sig ner och han kunde höra hur medlemmar från ordern försökte prata med honom, men han förmådde sig inte till att svara. Han hade inget att säga, för han kunde inte ens tänka. Var han vid liv ens? Hände detta verkligen? Hur skulle han överleva denna smärtan igen?
Remus hade varit mer än euforisk när han pusslat ihop alla bitar och fått tillbaka Sirius som vän. Han behövde inte längre sörja Sirius, eller Peters död. Allt hade varit en bluff och han hade fått tillbaka sin vän även fast de inte kunde vara som förr. Han hade haft Sirius igen att vända sig till och skratta varje gång Sirius skrev ett brev från sin flykt och beskrivit allt absurt han sett och gjort för att leda ministeriet på villovägar. De hade kunnat vända sig till varandra och prata om tiderna förr, för att skratta åt det goda och sörja det tragiska. Han hade blivit varm inombords varje gång han såg Sirius med Harry för det var som att åka tillbaka i tiden, då Sirius och James var oskiljaktiga. Han och Sirius hade pratat om allt de skulle berätta för Harry om hans föräldrar och få deras arv att leva vidare genom honom.
Men nu var alla planer borta. Han skulle aldrig få se Sirius igen, han skulle aldrig få krama om sin vän, höra hans röst eller skratt, även fast skrattet var långt borta. Sirius hade varit miserabel i sitt barndomshem och rastlös. Det var ett mirakel att han inte hade gett sig ut och gjort någon dumdristigt, men Remus visste att Sirius aldrig skulle ha gjort det, för Harrys skull. Sirius hade lidit i flera år, men att axla rollen som Harrys gudfar hade gjort honom till den man han en gång varit; fylld av glädje och hopp.
Remus visste att han inte var ensam i sin sorg. Hela ordern sörjde honom och han kunde höra hur Molly Weasley snyftade in i sin makes bröstkorg och mumlade om hur hård hon varit mot honom. Remus såg sig omkring och alla ansikten fyllda med förtvivlan och sorg blev för mycket för honom så han gick ut. Han visste att han inte skulle förmå sig att se på Harry. Harry hade återigen förlorat någon som var honom kär.
Remus gick runt på Grimmaldiplan 12 medan tydliga bilder dök upp i hans huvud. Han såg i slow motion hur Sirius föll och aldrig dök upp igen. Han såg det om och om igen, tills att han trodde att han själv skulle dö. Han lutade sig mot väggen till höger om honom och lät tårarna rinna ner längst han kinder. Han hulkade och han grät ut; grät ut för James och Lilys död; han grät över Peter svek och han grät över Sirius död.
Det var så orättvist. Sirius borde inte vara död. Han borde vara bland dem. Han borde vara här. Han borde få leva ett långt och lyckligt liv. Han borde få den rättvisa han förtjänade. Sirius hade förlorat sin bästa vän och oskyldigt ditsatt. Han hade avtjänat ett fängelsestraff helt förgäves och blivit ökänd som mördare. Han hade dött oskyldig. Han hade dött för tidigt. Skulle hans namn bli rentvådd? Skulle folk någonsin se honom som den man han verkligen var?
Bara för ett par timmar sen hade han levt och gått i dessa korridorer. Han hade andats och hans hjärta hade slagit. Nu visste man inte ens vart han befann sig. Hade det varit smärtsamt? Hade det gått snabbt? Visste han vad som hände? Visste han att han skulle dö? Var han rädd?
Det fanns alldeles för många frågor och allt för lite svar. Remus försökte resa sig upp, men kunde inte. Han visste inte hur han skulle återhämta sig, eller om han ens hade en chans att göra det. Allt var mörkt och kallt återigen för Remus Lupin. Han var ensam igen.
---
Om du hellre vill läsa den på engelska:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Remus would have done anything to change the past, but deep down he knew that there was nothing to be done. He would have given up everything he had, even his life if it meant that he could change it all. The sense of powerlessness and the hollowness haunted him and destroyed him. He had gone through so much pain and sorrow in his lifetime and he could comprehend how he could survive this; he had once lost all of his friends and he had done it again. Sirius was gone and there was nothing that could change that. There would be no more second chances, there would be no return. His friend was gone, once and for all and there was nothing he could do to change that.
As soon as he stepped inside of 12 Grimmauld place he had felt out of place and remained silenced. Remus felt like a prisoner inside of his own body. He couldn’t move a single limb or think clearly at all. Sirius wasn’t meant to die; how could he be dead? how was it possible that he, after everything that had happened was gone? Sirius wasn’t supposed to die, he just wasn’t. There was no body to bury, the was nothing left of him, except the memories and the aching pain inside of Remus’s chest.
He could hear the others try to talk to him but he had no power in him to give them a response because he simply had nothing to say. He could think straight nor could he form a sentence without falling apart. He tried to look up from his feet but regretted it as soon as his eyes landed on the grieving faces around him.
He was certainly not alone in his grief. The sorrow and despair on the faces around him soon became too much to bear so Remus left the room and passed poor Molly Weasley who had buried her face into her husband’s chest and wept about how she’d been too hard on Sirius, and how cruel her words had been.
Remus slowly walked the long corridors and thought about his lost friend. Remus had been more than euphoric to have regained his friend after all the puzzle pieces had been put together and the realization that everything he thought he had known had been false and Sirius was innocent. Remus no longer had to grieve that part and could instead laugh at his friend's bizarre letters he had been sent while the fugitive was on the run. How bizarre things he had done to lead the ministry away on a false trail. Remus was so happy to have his friend back with him even if things would never be as they were before. They had each other to lean on for comfort and grief; they could reminisce of the things in the past as well as mourn the loss of their friends. They had all sorts of plans to tell Harry about his parent’s legacy, but not it was all gone.
While he walked the old and dusty corridors the memories came back and he saw Sirius fall and never get up time and time again until he thought he was going mad. He fell down on the floor and let the tears run down his face and his loud sobs echo in this house. Sirius had hated it; to be trapped in his former childhood home. It made him miserable and had made him restless, which had scared Remus since his friend could be so reckless, but he had always known that Sirius would never have put himself in danger, for Harry's sake. Though all the hardships in Sirius's life had changed him drastically he had found the tremendous amount of joy in being Harry’s godfather and he had started to become the cheerful man he once was.
It was all so unfair. Sirius wasn’t supposed to die. He deserved much more; he deserved justice. He deserved to have his name cleared, he deserved to have a long and happy life. He deserved so much more than what he got.
A couple of hours ago he walked these hallways, but now he was gone. Had he understood what was happening? had he understood that he was going to die? Had it hurt? Had he been scared?
There were too many questions and no answers. The darkness and loneliness had once again returned to Remus Lupin’s life. He was alone.
----
Hoppas någon gillar denna och som ni som läst mina tidigare texter kanske har listat ut att jag älskar marodörerna och speciellt Sirius och Remus.
I solemnly swear I am up to no good.
Mugglarportalen