Skam

Det värmer mig att du hittade hit. Hoppas att du vill läsa min historia om den riktiga Draco Malfoy.

Det här en fanfiction om kärlek. Om hat. Om sorg och om saknad. Om den stora skammen. När allt du gör blir fel bara för att någon annan bestämt att det ska vara så.
Det här är berättelsen om Draco och om Elli, flickan från Sverige.



Titel: Skam
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: ?
Åldersgräns: Förvarnar alltid om det är PG13 i kapitlen. Klarar man HP så klarar man detta

Den här fanfiction utspelar sig samtidigt som den sjunde boken. Vi får följa karaktärerna på ett närmare och intensivare plan och se att en enda person kan förändra Allt.

Föregångaren till den här berättelsen heter Draco memoraid och finns att läsa här på mugglis. Det här är dock en fristående berättelse, vilket betyder att man inte behöver ha läst Draco memoraid för att läsa denna. Länk till Draco memoraid och till alla kapitel i den här fanfiction hittar ni under spoilern! Tusen tack för att ni vill läsa!

Jag älskar att få veta att ni finns, om så bara en tumme, kommentar kort som lång, en uggla. För mig är ni alla er vikt i guld, oavsett vilken typ av spår ni lämnar hos mig.

Jag läser väldigt gärna era fanfictions också







Kapitel 1
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris hade små spår av gult, och skenet som föll från de dunkla lysrören fick de djupa ögonen att blänka. För ett ögonblick såg det ut som om livet kommit tillbaka till det lilla byltet. Men valpen förblev stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis.
Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort för att visa att Avery hade fel.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin herres uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett väsande. Ormen lät sin tunga kropp vagga sakta än till höger, än till vänster. Hon lyssnade, sträckte ut sin spetsiga kluvna tungspets och spelade med den. Giftet droppade från huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp, dropp, dropp.
Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas.
"Nagini.”
Voldemort lockade igen och ormen gled över bordet och upp på sin herres axlar.
Han strök henne ömsint medan han började tala.
"Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande hördes runt bordet.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor glädje över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens. Inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överröstade den alla andra ljud i rummet.
“Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort - den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.”
Voldemort spände sin glödande blick i var och en.
“Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand.
"Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade.
"Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende."
Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna, och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det. Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig bort.
"Nå?"
Voldemort såg också på Snape.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande gömställe på lördag vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre."
Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom.
"Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite.
"Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre."
Yaxley darrade på rösten när han fortsatte:
"Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende.
"Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape.
"Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape.
"Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Kanske inte bara Potter. Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet. Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sedan. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte han följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig tyst åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Skadeglädjen ebbade ut lika fort som den kommit. Draco hade precis fyllt sjutton.
Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat de senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktum var att han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken, samma mask som han burit under alla sina sjutton år på jorden.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt ansiktet mot taket där det snurrade runt en stor skugga. Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna:
”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen.
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco sänkte blicken mot golvet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde där. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp.
”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte.
”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade tänderna i ett grin.
”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.”
Grårygg slickade sig om läpparna.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror. Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud.
”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort.
”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.”
Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer.
”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort.
”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen.
”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort.
”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Draco tittade bort.
Burbage öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet. Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnaden. Draco hörde aldrig att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet.
Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

ÄNTLIGEN! Bevakar såklart ♥

Trezzan Nepflite  Meowsy catradora Gik boknörd_ 96hpevanescence Ginerva2003 Mintygirl89  Leoney Pixelow Nordanhym

Missa inte att den här är ute!

Fun fact för er som läser Prinsen är att den bygger på DM, Draco Memoraid, föregångaren till denna.

Elzyii skriver fantastiskt, levande och spännande. Tack för att jag också har fått skriva om Elli. Och Draco förstås!

Du vet redan vad jag tycker om det här kapitlet och jag väntar och längtar efter fortsättningen. Minns när jag levde med Elli och Draco typ dygnet runt i slutet av sommaren/hösten 2018. Behöver jag nämna att jag bevakar?

Jag har inte möjligheten att läsa just nu men jag bevakar definitivt och återkommer när jag läst!

Är den här en fristående uppföljare eller är det viktigt att man vet vad som händer i den förra berättelsen??

tack för att du taggade mig Avis Fortunae!

det här verkar superbra, ska bli jättespännande att läsa. på senaste har jag verkligen fått upp ögonen för draco, så denna fanfic passar ju perfekt. känn dig bevakad!

I will be back!!

Så taggad! Kommer även börja läsa om DM då jag inte har mycket att göra nu när man är tillbaka på sjukhuset. Detta ska bli så kul att läsa! Bevakad är du min sköna! ♥

Du är så gullig som läser min fanfiction, så självklart ska du få en kommentar av mig! Ge och ta, vet du.

I alla fall, bra kapitel! Man kan känna hur skräcken sprider sig, och jag lider med professor Burbage. Det var otäckt i filmen. Och Fenrir Grårygg ger mig också rysningar! Huuuu! Det ska bli spännande att läsa vidare!

Tack till Avis Fortunae, som taggade mig!

Jag blev sååå glad när jag loggade in och fick se att jag har fått BEVAKARE!!! Suttit och skrivit tre nya kapitel under dagarna som jag och Draco bara väntar på att få ladda upp!! Ni är så goa, allihop!!!


Tack gullis ♥


Det är en fristående berättelse! Åh va roligt att du vill läsa, jag blir så himla glad. Ta dig tid, jag skriver alldeles för långa kapitel, så ta god tid på dig!!


Åh! Ett till Draco fan!! Nu blev han lite stolt här, tror jag Han ser då bra kaxig ut iallafall! Superkul att du vill bevaka, det värmer ♥


Jaaa!!!!! Jag blir så glad!!!!!


Å tack vännen! Du anar inte hur glad jag är att ha dig här igen. Jag är så taggad på att skriva klart, nu när jag äntligen gått klart skolan!!! Tack så himla mycket! Vad gör du på sjukhuset, du mår väl bra?! Kram!


Åh va kul att du ville läsa! Tycker att din ff:n var så bra, så den längtar jag efter!! Ja dem är lite otäcka...


Du är bara bäst!! Du ger MIG så sjukt mycket inspiration, glädje och pepp. Vet inte vad jag är utan dig nu?!! Jag måste ha dig här för att det ska fungera!!! Önskar vi kunde träffas en dag. Har precis satt mig för att läsa Prinsen, och gud så spännande det ska bli!!!! Kan jag säga annat än att jag är sjukt taggad???! Det är en ÄRA för mig att du skriver en föregångare till DM, du skriver.....UNDERBART. Du är så jäkla bra!!!!

Elzyii, du får en tumme i morgon! Du har väl inte missat att ett nytt kapitel i "Tårar från himlen" är ute nu?!