Life - Lupple & Medi PRS

Lupple 


https://i.pinimg.com/originals/c9/9e/d5/c99ed51901a3c2ad149533b0cb71286e.jpg

Det hade varit rätt svårt att hitta till familjehuset. Olivia klev ut från sin slitna bil och hängde väskan över axeln och såg upp på det ödsliga huset som nu tillhörde henne. Huset hade gått i generationer och nu tillhörde det henne. Hon gjorde korstecknet och bad en snabb bön innan hon gick till ytterdörren, tog fram nycklarna ur byxfickan och låste upp.
Hon klev in i det mörka huset och ställde ner sin väska för att sedan gå ut för att hämta nästa påse.
Hennes mormor som ägt huset hade dött för en månad sedan och hennes föräldrar hade dött när hon var fem år gammal. Hon hade vuxit upp i detta hus och hon log hur hennes lov hade varit, helt underbara. Snabbt gick hon till köket och slog på den moderna kylen och frysen och lade armarna om sig, huttrade. Det var verkligen kallt. I kväll skulle hon verkligen slappna av och sitta framför spisen.
Oliia stelnade till nör hon hörde skratt från någonstans från tomten. Snabbt gick hon mot köksfönstret och tittade ut. ingen var där och hon rynkade på näsan. Hon drog en hand genom det långa ruffsiga håret och suckade. Hennes blå ögon slogs upp medan hon såg sg om igen.
"behöver jag något mer?"

Namn: Gabriel
Ålder: 28


Gabriel hade vandrat länge, han var skadad efter att ha blivit jagad av de som visste om vad som verkligen fanns där ute. Det enda han kunde vara glad för var att alla andra som befunnit sig i gläntan hade kommit undan, kanske för att han hade gått till attack? Han antog att så var fallet men nu var han snart framme vid huset, vid fristaden för dem alla. Den var skyddad av en människa men också hundra år gamla förtrollningar som alla olika väsen hjälpts åt att lägga. Varje art hade ju egen typ av beskydd att ge och de alla hade gett huset en del så om det var något ställe som var säkert så var det där. Det var nog det säkraste stället av alla. Han hade vandrat i dagar, han var svag av blodförlusten men också av törsten och av hunger. Skadan han fått var från en kula som var avsedd för vargar, en kula som bara gjorde honom sämre och han kunde inte få ut den själv och han hade inte rätt typ av medicin- huset var hans enda räddning. I vanliga fall hade han blivit förflyttad med hjälp från sin flock men också från olika bundsförvanter men alla hade flytt och han hade velat att de alla skulle fly, han tog gladeligen en kula eller fler för alla som befunnit sig där. Gabriel staplade sig fram till ytterdörren och knackade på med en blodig näve. Vilken tid det var på dygnet visste han inte, det han visste var att det började skymma och han var tacksam för att månen skulle finnas, vakande på himlen och ge honom den kraft som behövdes för att inte falla ihop. Han knackade igen, mer hysteriskt och såg sig omkring. Ingen verkade följa honom men samtidigt kunde han inte vara helt säker på detta. Han behövde komma in, han behövde både beskydd och hjälp.

Olivia hade ställt sig för att laga mat och hörde nu knackningarna på ytterdörren. Vem kunde det vara? Huset låg så avskiljt så ingen skulle råka komma hit av misstag. Hon vände sig om och gick mot dörren och kände Lucifer, hennes katt stryka sig mot hennes ben. Snabbt tog hon upp ett basebollträ och gick mot dörren. Hon låste upp och mötte den unga mannen framför sig.
"Men vad har hänt?" Hon såg genast oroad ut och satte ner träet och såg sig om.
"Kom in så kan du vila dig. Du ser sliten ut." Hon såg upp i hans ögon och log mjukt.

Dörren öppnades och han tittade upp och möttes av en ung kvinna med ett basebollträ. Han var ganska chockerad av att möta henne, för en sekund var han till och med förvirrad. Det var inte rätt person som öppnade å andra sidan så visste han vem det var. Det var Olivia, han hade träffat henne tidigare. För många års sen, en sommar han mindes väl en något sa honom att hon inte visste vem han var. " Är du en vän?" Frågade han i en låg och ansträngd ton, det rätta svaret skulle vara en mycket god vän, något som bevisade för båda parter vilka dem var. Att hennes hus var en tillflyktsort och han var inte helt mänsklig.

Hon log mot honom.
"Det var inte jag som gjorde dig illa iallafall." Hon öppnade dörren för honom och lade huvudet på sned.
"Jag är din vän för tillfället. Du kan få vila upp dig och så." Hon log mot honom igen och såg sig om.
"Jag har precis flyttat in. Min mormor ägde det här huset. Det är liksom ett familjehus."

Hennes svar var lite besviken, då visste alltså inte hon vad han var. "Din mormor var en mycket god vän." Viskade han som svar innan han tog sig innanför dörren och rörde sig till vardagsrummet, han visste ju precis vart allting var. Han satte sig ned och svalde hårt. "Jag ber om din hjälp. " Sa han och drog upp sin tröja och visade upp magen som hade ett skottsår, ett sår som var gjord av pil och ett annat av en knivegg. Kniveggen var kvar och så var kulan. De var utplacerade över hela överkroppen och det gjorde fruktansvärt ont.

"Kännde du henne?" Hon stängde dörren och låste den efter sig och gick efter.
"Men herregud vad har hänt?" Hon skakade p huvudet.
"Jag kan hjälpa dig men jag ska bara hämta en första hjälpenlåda och stänga av spisen." Hon försvann och kom snart tillbaka med en låda i famnen efter att ha stängt av spisen.
"Så hur hamnade du härute? Det är liksom ingen camping i närheten." Hon slog sig ner vid hans sida och öppnade den.
"Så hur kände du min mormor?"

Gabriel svalde hårt och såg på henne när hon m gåendes. "Sprang in i några, rätt otrevliga människor." Sa han som förklaring, den förklarade saker och ting samtidigt som den verkligen inte förklarade någonting. Vid hennes ord om första-hjälpen-lådan så ville han nästan skratta, det skulle inte direkt hjälpa honom. Han behövde bli av med kulan och kniven och sedan få hennes mormors svala, den gjord på örter. " Jag bor häromkring."Svarade han enkelt för att sedan se på lådan hon kommit med. " Det där kommer inte riktigt funka, jag råder dig att titta i din mormors gamla böcker, den som heter varg. Där ska det finnas en speciellt bra salva." Sa han och försökte låta så neutral som möjligt.
"Hon erbjöd hjälp i svåra tider. "Sa han leendes som svar, på hennes fråga om mormodern.

Hon såg upp på honom och tog bort trasan från hans kropp och reste sig.
"Varg sa du?" Hon gick fram och hittade snart boken och såg upp.
"Men jag har aldrig sett något annat hus i närheten." Hon började bläddra och såg seden upp på honom med blossande kinder.
"Ehm du måste skoja?" Hon visade upp boken och gick sakta fram.

Han flinade, det var ganska svagt för han var utmattad. Han hade god lust att svara, vem har sagt att jag bor i ett hus? Men nöjde sig med det helt ärliga svaret. " Du har inte tittat tillräckligt noga." Förklarade han för att sedan se hennes rodnad och studerade boken. "Det stämmer, det ska finnas en salva. " Sa han igen, mer enträget än tidigare. Han behövde den där salvan, nog kunde han själv hitta ingredienserna men han kunde inte själv blanda dem.