Bland drakar och honungsöl

Jag har börjat skriva en Fanfiction om Charlie Weasley hans femte år på Hogwarts. Jag kommer inte att använda mig av några karaktärer från Hogwarts mystery utan kommer använda karaktärer vi fått från böckerna (Såsom Bill, Percy och Tonks).

Information
Rating: Vet inte riktigt, men Pg eller G. Kommer innehålla svordomar och typ kanske lite milt hångel.
Antal kapitel: Vet ej, inte jättemånga.
Färdigskriven: Nej
Huvudperson: Charlie Weasley.

Första kapitlet är väldigt kort, men om någon är intresserad får ni gärna skriva det. Skriv gärna även vad jag gjorde bra, dåligt, osv.
En sak jag undrar är om mina dialoger, gillade ni dem, eller ska jag ändra format.

Här är iallafall första kapitlet.



Kapitel 1
Det var morgonen den första september 1988 och det rådde kaos i kråkboet; tvillingarna jobbade för fullt med att vara i vägen på så många ställen som möjligt, vilket Molly inte alls fann roande, Bill letade febrilt efter något att dölja hans(enligt honom) skamligt korta hår, och Ginny gnällde över att hon inte fick följa med till stationen. Percy satt visserligen i bilen med sin välordnade koffert full av själ sorterade post-it lappar och väntade på att hans båda äldre bröder samt föräldrar skulle ansluta sig. Ron hade alla glömt bort.

Charlie satt svettig i en hög av kläder. Han hade av någon outgrundlig anledning blivit utnämnd till prefekt och hade inte kommit ihåg det förens för några minuter sedan när hans pappa frågat var han hade det. Som tur är mindes Charlie att han lagt det någonstans i sin översta byrålåda bland sina tröjor. I samma ögonblick som han stressat hade öppnat byrålådan insåg han något han aldrig tidigare lagt märke till; Jävligt vad med kläder han hade.
Efter ett tags febrilt letande hittade han det och lade det i bakfickan. Han hann knappt pusta ut förens han hörde sin mammas röst nerifrån: "ALLA SOM INTE VILL GÅ TILL HOGWARTS KOMMER GENAST NER OCH SÄTTER SIG I BILEN!!"
Charlie skakade av sig en stickad tröja som han aldrig använt(På grund av det djupblåa B:ett på bröstet) och sprang ner för trappen för att krama sina fyra yngsta syskon farväl.

För en gångs skull verkade det som om de skulle ha gått om tid på sig vid stationen, när Charlie slängde en blick på klockan visade hon bara på halv 11. Han släpade med sig sin koffert och kvast in på perrongen, där han ställde sig och betraktade yran av elever, föräldrar och djur, med en lycklig suck. Solen lyste i varmt i hans fräkniga ansikte, det luktade gott av ånglokets skamfilade hjulaxlar och han skulle få återvända till Hogwarts tillsammans med sina vänner; kunde det bli bättre?
Med ens hörde han ett kluckande skratt bakom sig.
"Står du och drömmer om en Gryffindor seger i Quiditch Charles?"
En solbränd tjej med rosa spretigt hår log retsamt mot honom.
"För det kan du gott göra, det blir aldrig mer än drömmar förstår du."
"Passa dig Tonks så jag inte drar av poäng för dig." Sa han låtsas strängt samtidigt som han drog fram det glänsande märket ur fickan.
Hon gapade innan hon ruskade på huvudet.
"Aldrig." Sa hon självsäkert.
"Du har snott den av Bill."
Han skakade på huvudet.
"Men...Men…" Hon verkade helt mållös.
"Men vad har du gjort?!" Utbrast hon sedan.
"Tack så mycket." Sa han stött.
"Snyggt hår förresten, du borde gå och jämföra med Bill."
"Mamma hatar det." Påstod Tonks och drog flinande sin hand och spretade om möjligt till det ännu mer.
Några Hufflepuffare ropade på henne.
"Sorry, måste dra." Sa hon och började småjogga bortåt.
"Och glöm inte, Weasley, att jag personligen ska se till att dunkarna slår dig medvetslös!"
Och så var hon borta i folkvimlet.

Tio minuter senare satt han i en kupé tillsamman med Shirley Cartwright, Oliver Smith-Jones, Michael Ashmole, samt Michaels uggla Artemis och Shirleys katt Quentin.
Alla fyra sträckte ut sina händer och vinkade tillsammans med resten av alla elever på tåget. Sedan återgick dem till att prata och skratta medan deras föräldrar blev mindre och mindre tills de försvann helt mot den ljusa förmiddagssolen.

Jag läser gärna denna! Kul att läsa in Charlie, aldrig gjort innan. ♥

Bevakar precis som PansyMalfoyParkinson skriver, kul att läsa om Charlie för första gången. Du har jättefina beskrivningar, som till exempel:

Solen lyste i varmt i hans fräkniga ansikte, det luktade gott av ånglokets skamfilade hjulaxlar och han skulle få återvända till Hogwarts tillsammans med sina vänner; kunde det bli bättre?

Även dialogerna är levande och bra skrivna. Du ville ju ha tips om dem och det enda jag kan komma på är att du, om du vill, kan använda kommatecken mer. Exempel:

"Aldrig", sa hon självsäkert. "Du har snott den av Bill."

Kan ana att det blir en del drakar i berättelsen! Det ska bli spännande att se.

Bevakar!!!

Jättekul att äntligen få läsa om Charlie!

Kan ingenting om honom, så väldigt intressant och roligt

Du skriver bra,ser fram emot att få läsa fortsättningen och få lära känna Charlie lite bättre!

Tack så jättemycket för kommentarerna PansyMalfoyParkinson och Elzyii!
Avis Fortunae; Håller med om att det blir bättre om jag använder komman i dialoger, så har försökt göra det i fortsättningen (om jag har glömt så skriv gärna det så jag kan ändra)
Tack för att ni läser, och vill bara säga igen hur glad jag är för era kommentarer!


Kapitel 2
Det hade knappt gått en halvtimme av tågresan när deras kupédörr slets upp. En tjej med kastanjebrunt vågigt hår och ljusblå, för tillfället ganska arga, ögon tog två bestämda kliv in mot Charlie. Det var Millie North, Gryffindorstudent och den enda flickan från elevhemmet i Charlies årskurs bortsett från Shirley.
"Charlie Weasley! Hur är det ens möjligt att någon med minne som en Pixiegnom kan ha blivit utnämnd till prefekt?!"
Charlie flög upp som en champagnekork ur sätet.
"Just det jävlar! Prefektmötet!"
"Ja", sa Millie i en fortfarande irriterad, men inte fullt så ilsken ton.
"Hur länge har ni hållit på?" Flämtade Charlie och försökte få Quentin att släppa greppet från hans skor.
"Inte särskilt länge eftersom vi spenderat större delen av tiden med att vänta på dig. Till slut så sa en av försteprefekterna åt Bill att hämta dig, men han påstod att ni egentligen inte alls var släkt och vägrade, så då tyckte de att jag skulle göra det." Hon lät ytterst förnärmad över att ha kopplats ihop med honom.
"Kom nu!", la hon till, och Charlie följde med henne till vagnen längst bak.

När Charlie några timmar senare var tillbaka var hans kompisar i full färd med att mumsa på chokladgrodor och utmana varandra i att smaka på Bertie Botts bönor.
"Hur var det på mötet?", undrade Oliver efter att grimasera de svalt en grå böna.
"Rätt okej, faktiskt", sa han och tog ett bett av en groda innan den hann smita,"Men jag trodde att prefekter skulle ha färre regler att följa än de andra eleverna."
De andra skrattade.
"Vilka var de andra nya prefekterna då?", frågade Michael.
Charlie försökte minnas, "Eeehmm Emilie Stones och Robert Wilson från Rawenclaw, Lucy Miles och Ethan Lopez från Hufflepuff och Alyssa…"
"Alyssa Waters?", avbröt Shirley honom skarpt.
"Ja...Vad är det med henne?", undrade Charlie förbryllat.
"Inget", Shirley såg ut som att hon ångrade att hon sagt något, "Hon är ehh bra på trolldrycker.."
"Okeeej.." Sa Charlie i väntan på en förklaring som aldrig kom, "Ja, också Brian Goldstein.", avslutade han lamt.
"Inte Tonks då?" Olivers mörka ögon glittrade retsamt mot honom.
"Öhh...Nej, men det borde väl du kunnat lista ut, så som hon ställer till det."
Oliver ryckte bara på axlarna.

På kvällen när det mörkröda ångloket tuffade in på Hogsmead's station tornade mörklila moln upp sig på himlen och vinden ven spöklikt mellan träden runt sjön. Charlie såg ner på några förstaårselever som höll krampaktiga tag om sina koffertar. Han kunde föreställa sig deras rädsla när de skulle inse att de inte skulle få sätta sig i de testraldragna vagnarna med varma lysen och tak, utan skulle tvingas ut i rangliga båtar på den stormiga sjön.

Charlie och hans vänner satte sig i den ände av Gryffindorbordet som var närmast personalen, för att invänta sorteringen. Eftersom stora salen var byggt för att inhysa betydligt fler människor ekade halva delen av den den bessynerligt tom medan den andra delen var full av studenter som tillsammans utbringade ett livligt sorl.

Efter att ha välkomnat sju nya studenter till Gryffindor reste sig Dumbledore upp.
"Jag ser på vissa studenters ansiktsuttryck…", han kastade en blick mot Tonks del av Hufflepuffarnas bord, "...att det här inte är rätt tillfälle att hålla tal på. Därför är det enda jag säga: Smaklig måltid!"
Han klappade två gånger i händerna och alla tänkbara sorters delikatesser som tonåringar kunde tänkas gilla dök upp på borden.
Ett jubel hördes från de fyra elevhemsborden, och förstaårseleverna såg glada, om än något förvirrade, ut.
Efter att ha fyllt magen med kycklingvingvingar, stekt potatis och olika sorters tårtor och puddinngar, lystrade studenterna igen. De äldre visste att trots Dumbledores lättsinniga kommentarer innan middagen brukade han ha åtminstone en allvarligare sak att berätta om efter.
Han drog det gamla vanliga talet regler, och när han påminde även de äldre studenterna om att skogen var förbjudet område, drogs han blick än en gång mot en särskild del av Hufflepuffbordet där Tonks möte hans blick med en troskyldig min.
Efter det så presenterade han den nya läraren i försvar mot svartkonster(som tillkommit efter att deras förra blivit slukad av en dödsmantel) Proffesor Wright, en skröplig gammal gubbe, som enligt Charlies mening inte såg ut att ha så mycket att komma med.
Sedan blev Dumbledore allvarligare och berättade, som han alltid gjort, om kriget som rasat för 8 år sedan. Det var som om en kall vind hade svept in över den stora salen. Kriget. Det var det som gjorde att bara halva av stora salen behövde användas. Det var anledningen till att nästan ingen av dem trollkarlsfödda inte såg testralernas. Kriget hade skapat ärr-både synliga och osynliga i näst intill allas liv. Det var bara de allra yngsta mugglarfödda som inte visste om att det hade ägt rum, och nu bytte de nervösa blickar med varandra.
Efter att ha berättat om Ni-vet-vems uppgång och fall berättade han om den okände Dödsätaren Ceylon Campbell, som aldrig infångats.
Charlie bytte en förvånad blick med Oliver; Varför skulle han nämna honom, det hade han aldrig gjort förut.
"Det är min plikt som rektor att informera er om, att Campbell blivit sedd i London idag."
Det gick ett sus igenom salen, Campbell var antagligen den mest fruktade dödsätare efter Sirius Black, som mördat 13 människor, och som satt i säker förvar i Azkaban.
"Alla aurorer är insatta på att hitta honom, och Hogwarts är det säkraste platsen som finns, så ni ska inte oroa er.", fortsatte Dumbledore, men det var tydligt att ingen hade någon plan på att lyda.
"Om ni nu skulle vara så snälla att vänta med att diskutera och teorisera om min nyhet tills senare, så skulle jag vilja be er om att stämma in i skolsången!"
Den spända stämningen släppte, och de äldre eleverna började skratta.
"Jag var helt säker på att Mcgonnagall skulle ha sett till så att den blev borttagen tills i år!", skrattade Charlie och reste sig upp.
"Det trodde nog hon också", sa Shirley och pekade mot honörsbordet. Mycket riktigt satt Mcgonnagall där med ett så häpet och bistert ansiktsuttryck att Charlie vek sig dubbel under en skrattattack.
Så började alla elever sjunga i sin egen takt och melodi: "Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty, Hogwarts…"

Så rolig den är!! Full av humor. Och bra också. Ser fram emot mer!

"Charlie Weasley! Hur är det ens möjligt att någon med minne som en Pixiegnom kan ha blivit utnämnd till prefekt?!"
Charlie flög upp som en champagnekork ur sätet.
"Just det jävlar! Prefektmötet!"
"Ja", sa Millie i en fortfarande irriterad, men inte fullt så ilsken ton.
"Hur länge har ni hållit på?", flämtade Charlie och försökte få Quentin att släppa greppet från hans skor.
"Inte särskilt länge eftersom vi spenderat större delen av tiden med att vänta på dig. Till slut så sa en av försteprefekterna åt Bill att hämta dig, men han påstod att ni egentligen inte alls var släkt och vägrade, så då tyckte de att jag skulle göra det.", Hon lät ytterst förnärmad över att ha kopplats ihop med honom.

Så otroligt bra dialog du skriver! Så roligt och vad mycket man får veta på få rader.

Spännande med Tonks som hela nämns liksom lite i förbigående, i små hintar. Är hon lite busig tro?

Och Campbell - vi får se hur det går där!

McGonagall på slutet, hihi, perfekt beskrivning av hennes reaktion

För att summera det hela så skriver du verkligen bra och det är roligt att följa. Ser också fram emot mer!

Å vilket otroligt bra kapitel!

ÄLSKAR Charlies personlighet, hur han kommer på sig själv att han ska iväg på möte, precis efter att Millie påminner honom!

Du är fantastiskt duktig på att skriva dialoger.Du fångar känslor och uttrycker dig korrekt! En fröjd att läsa, måste jag erkänna.

Jag älskar den stora portionen humor du fyller dina kapitel med. I kombination med ditt fina sätt att skriva blir det otroligt bra.

Älskade Dumbledore, jag älskar hur han talar. Hur den kalla vinden sveper in... Jag ryser.

Ser framemot nästa kapitel!