Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Medi 

”Vi tar ett sista farväl av Franscesca Fiocco. Låt hon vila i frid. Vi bär med henne i våra tankar. Hon lever kvar genom oss. Inom oss.”, fortsatte prästen och tog ett nytt andetag. ”Det här är inte slutet. Det är bara början på ett nytt kapitel.” Den äldre herren, prästen, sänkte sitt skalliga huvud och knäppte sina händer. Så gjorde de alla andra där på platsen.
Franscesca var Matteos mamma. Hon som uppfostrat honom. Hon som alltid älskat honom med hård kärlek. Men med mycket kärlek. Hon hade lärt honom vad som var rätt och vad som var fel. Vilket förstås Matteo ändå bestämde själv som det skulle visa sig med tiden. Matteo älskade lika mycket sina nära och kära, såsom Franscesca gjort när hon levde. Hon hade visat honom att livet är värt att leva och att livet går ut på att njuta. Något Matteo tog till hjärtat.
Men det var vid den här stunden, när hennes själ lämnat jordelivet, som det verkligen visade sig för Matteo vad som var viktigt här i livet. Han skulle hedra henne tills hans sista andetag.
Tanken visade sig hos honom samma stund som en tår rann nerför hans kind och han snyftade till. Det kändes oerhört sorgligt, och overkligt, att hon inte var där bland dem. Men livet gick vidare. Det förstod Matteo också. Kanske var det därför han inte var lika uppgiven som hans söner. Som älskat deras farmor så. De grät och höll om varandra.

Det hade gått fort från att Franscesca dog en naturlig död, i sömnen, i deras hus, till att hon blivit begravd i jorden. Matteo hade prioriterat hennes begravning före sina uppgifter, före sina plikter. Och när Matteo gjorde så, bestämde så, gjorde alla hans undersåtar likadant. Franscesca, Matteo di Vittorios mamma, var död. De skulle hedra henne.
Begravningen hölls utomhus på en av New Orleans kyrkogårdar.
Matteo, med sitt stora inflytande, hade fått mig sig alla sina soldater med respektive dit. Alla sina undersåtar. Det var för en utomstående riskabelt. Där hade alla maffiabröder samlats. Men, det de flesta inte visste, var att maffian hade stor makt över kyrkan också. Med utpressning hade denna begravning blivit till. Vilket såklart aldrig erkändes eller talades om.
Matteo var där med sin familj, Gio med sin familj och Luca med sin. Förstärkningen deltog också. Alla bar svart. Franscesca var en kvinna med pondus. Hon hade alltid burit sig själv med stolthet. Det hade maffiabröderna tagit efter henne, vilket tydligt speglade sig idag.
Dagen skulle fortskrida i hennes ära. Med familjen. Såsom hon hade velat.
Det var en av de få tillfällena som hela gänget syntes i synhåll för utomstående.
Det var en dag som genomsyrades av sorg, men också en dag full av kärlek.

Hans ord drogs med i vinden och Camille sänkte huvudet i respekt. Försiktigt fattade hon tag i sin makes hand och smekte den med sin tumme. Allt för att lugna sig själv och ge sin älskade make tröst. Hon mindes så väl den dagen Matteo hade tagit hem Camille första dagen och presenterat henne för hela familjen. Angelo som då var bossen och Franscesca hans fru som genast tog Camille till sig och snabbt blev hon en i familjen Di Vittorios. Alla minnen hon haft med Matteos mamma kom tillbaka och tårar började rinna ner längst hennes kinder medan hon hörde på prästens tal och hon slutade smeka Matteos hand.
Att det hade gått fort efter hennes död hade höll hon med om men det var ju livet och inget varken hon själv eller Matteo kunde göra något åt.
Hon kunde känna sin son Gian om sin vänster sida och hon ade armen om honom och förde armen upp och ner i en tröstande rörelse. Viskade lugnande ord innan hon föll i tyst bön igen.


När ceremonin var över så reste hon sig, knäppte sina händer och började tog sig ut mot gången för att släppa fram Matteo.

Alla deltagande på begravningen visade honom respekt genom att beklaga sorgen och skaka hans hand. De försvann sedan till bilarna som skulle ta de bort till firandet hemma hos Matteo och hans familj. De hade gjort i ordning en festmåltid som väntade de.
Men gott sällskap, god mat och musik, skulle sorgen sköljas bort och kärleken träda in.
Gian torkade sina tårar med baksidan av sin hand och kramade om Camilles hand. Det tröstade bra att hon var nära. Att hon var där.
Franco hade också varit ledsen och torkat bort sina tårar i tysthet. Han skulle inte visa sig så sårbar tyckte han. Inte när Matteo inte gjorde det. Han gjorde som sin pappa- grät i tyst, för sig själv.
När ceremonin nått sitt slut och alla händer som Matteo skulle skaka, skakats, begav de sig till deras egen bil för att köra därifrån.
Matteo harklade sig och passerade förbi Camille för att gå mot bilen och sätta sig i förarsätet. Gian och Franco följde efter för att sätta sig i baksätet. Matteo startade motorn och harklade sig för att på så sätt samla sig. "Ikväll njuter vi. Det hade mamma velat.", mumlade han, egentligen inte riktat till sin söner, utan mer som en påminnelse till honom själv. Men Gian och Franco nickade ändå som svar och bytte en blick med varandra.
Cecilia lutade sig mot Franco som höll om henne med ena armen. Vilade skönt i hans famn. Hon var ledsen över sin farmors bortgång.

Hon lade armen om Gian och gav hans hjässa en lätt kyss.
"Såja." Viskade hon och såg sedan på Matteo och harklade sig. Väl i bilen nickade hon och tog hans hand återigen och gav den en lätt kyss.
"Ja låt oss fira och hedra en underbar kvinna." sa hon och såg över axeln på sina barn och nickade sedan mot sin make.
"Om någon behöver prata så finns både jag och er far för er mmina älsklingar."
Marcus såg på dem och tog Francos hand och kramade den.
"Det känns så konstigt."

Matteo körde därifrån utan att yttra något mer. Tankarna var hos hans mor. Trots det verkade det inte påverka hans körförmåga. Det gick på automatik.
Han styrde in på gården och parkerade bilen nära ingången till huset. "Vi har trevligt ikväll, lova mig det. Det hade mamma velat." Han vred på huvudet för att ögna sina barn som att i baksätet. Cecilia, Franco och Gian nickade som svar. "Och hälsa på alla."
Det hade Matteo inte behövt påminna de om. De hade alla lärt sig att hälsa och visa gott intryck. Ställa in sig. Dessutom var det ju familjen. Det var lätt med de. Di Vittorios älskade sina. Familjen var högst prioriterad.
Matteo nickade igen som för att bekräfta och drog i handtaget för att öppna bildörren och kliva ut. Han gick runt bilen för att öppna dörren åt Camille. Han ville ha henne vid sin sida denna afton. Hon var hans klippa. Trots leendet och charmen han lätt plockade fram, gjorde sig sorgen påmind. Matteo ville absolut inte bryta ihop inför familjen. Han skulle inte visa sig sårbar.
Sedan drog han ett djupt andetag och bytte en blick med sin hustru för att röra sig till huset. Gästerna, familjen, hade redan anlänt.

Camille satt under tystnad och bad medan hon såg ut genom fönstret. När de anlännt till deras hus klev hon ut och fattade Matteos hand och började gå. Hon kunde se Gio och Flora stå och samtala med Luca och Guilia. Hon kunde se Alba sitta med ett glas i handen under terassen och log sorgset. Pojken hade blivit av med sin fot under en kidnappning när pojken var fortfarande oskyldig.
Detta hade gjort honom med aggresiv under sina uppdrag men mer kärleksfull mot de han brydde sig om.
Hon såg Mara komma fram till sin bror Leo och Camille log.
"Alla är här. Men Vincent är på sitt kontor ifall något händer?" viskade Camille.

När de kommit upp till dörren blev de återigen hälsade på, omfamnade, av sin familj. Det var tydligt att alla ville hjälpa till. De skulle ta sig igenom det här tillsammans. Kärleken fanns där. Lojaliteten och tilliten. Det berörde Matteo så att han log och besvarade deras uttryck för sorgen.
Luca och Gio var först fram till Matteo. De sa först inget, men så öppnades dörren till huset och de klev in. "Ge oss något att dricka. Camille, är du snäll?", frågade Matteo och såg på henne. Det var tydligt att de ville undvika den sorg som närvarande.
Luca och Gio vinkade till sin familj att komma med in.
Det hjälpte att de möttes av den ljuvliga doften hemlagad mat. "Åh, är det pastan jag känner?", sa Gio och tog sig för magen samtidigt som han drog ett andetag in genom näsan. Luca nickade bara. Om en såg noga så log han faktiskt. Lite. Det var smittsamt. Det var så sällan en såg honom göra så.
"Ja. Ja, kom in!" Matteo visade med hela armen att de skulle komma in i huset.
Cecilia var först av syskonen att kliva in. "Åh, så skönt. Mara, Lucia, ska vi hitta något att dricka vi med?", sa hon när hon synade sina kusiner utanför byggnaden.

Hon såg tjänare gå runt och bjuda på drinkar. Barnen fick annat och de vuxna fick nåågot starkare ifall de ville.
Hon skrattade till.
"Ja Gio det är pastan. Jag har gjort en helt måltid med flera av mammas recept." Franscesca hade varit som en mor för henne med. Camilles mamma hade dött när hon själv varit liten så kärleken fanns direkt när hon träffat Matteos mamma. Dessutom så fick hon inte säga Franscesca. Det var mamma för henne.
Alba reste sig och fattade sin käpp och log.
"Åh farbror jag vill inte vara till besvär. Mitt ben gör lite mer ondare idag. Skulle jag kunna få sova på en säng istället för en madrass på golvet. Lite svårt att resa sig med avsaknad fot." Han lyffte på högra byxbenet och visade en fejkad fot. Han log. Han hade låtit skriva in famiglia Di Vittorios och han älskade den.
"Om det inte är till besvär det säga."

Gion slickade sig om läpparna och nickade nöjt. "Men, vad väntar vi på? Maten är väl därinne?", sa han och genast hade Gio lagt allt fokus på maten. Han rörde sig så snabbt han kunde. Han var inte lika snabb som han tidigare varit. Skottet i foten hade tagits bort, men foten hade aldrig riktigt återgått så som den varit från en början. Luca såg efter honom, men stannade kvar för att se efter vad Matteo tänkte härnäst.
"Mina vänner! Min familj. Kom in, låt oss njuta av måltiden. Det är i mamma Franscescas ära vi äter ikväll. Hennes recept. Hennes måltider." Han fick några applåder och skratt som svar. Franscesca var ju en skicklig kock och värd. Älskad av alla i hennes väg.
Familjen hade smakat hennes matlagning flera gånger. Till hennes sista andetag.
Matteo klev in i matsalen och började mingla med de andra gästerna. Han kastade några blickar till Camille för att försäkra sig om att han hade henne i närheten. Det lugnade honom.
"Alba!" Matteo synade sin brorson och log ett varmt leende åt hans håll. "Ingen i min familj ska lida. Du förtjänar det bästa. Vi ska nog ordna en säng åt dig.", sa han och klappade han över axeln för att också möta hans blick. Han visste ju att Alba var att lita på, att han ställde sig in för att imponera. Han jobbade hårt. "Njut av maten, pojk.", sa Matteo då han tyckt att konversationen var över och vände sig till Luca för att tala med honom igen.

Camille hade anslutit sig till sin makes sida och tog hans hand. Hon lyssnade på Alba och nickade.
"Det är självklart Alba. Jag ordnar så du får ett rum. Men just nu ska vi äta sen tar jag i tu med rummet. Eller någon får göra det." Hon slog sig ner och såg på all mat, pasta, fisk, räkor. Det var så många maträtteratt de flästa gapade.
"För mamma Franscesca!" Sa Camille och log stort