Felis catus - Vidomina & Medi

Vidomina


Det starka ljuset stack henne i ögonen. Måsarnas skrik var över henne. Hon kunde höra vågorna slå mot skeppen inte så långt från henne och skrik från männen i hamnen.
hur länge hade hon varit på den här smutsiga ön mindes hon inte. Bitterheten av vattenbrist fick henne att smaska och försöka fukta tungan men ett bistert ögonkast från slavhandlaren fick henne att se ner.
Det kopparfärgade håret hängde ner över hennes axlar och hennes axlar hade fått en röd ton från solens gastande strålar.
En slav det var det hon var. Hon kunde höra steg närma sig men vågade inte se upp, rädd för att möta ögonen.

"Kapten, vänta, är du säker-..", försökte Francis pirat förgäves stoppa sin kapten för att göra dåraktiga beslut, men Francis bara stoppade pojken med en grov hand över pojkens bröst innan han hunnit ikapp. Han tystnade och såg istället på då Francis gick, eller ja, närmare haltade fram mot slavhandlaren. Hans blick var fast besluten. "Henne. Hur mycket för henne?" Han stannade när han var bara någon meter ifrån slavhandlaren.
Pojken, piraten som följt med Francis, svalde. Han visste för mycket om Francis, de grymma, otäcka saker han gjort. Det här bådade inte gott. Han var säker på att Francis inte skulle ta hand om henne. Det kanske var bäst att han inte visste. Men å andra sidan så spelade det ingen roll- Francis gjorde precis vad han ville ändå.

Slavhandlaren en medelåldersman spottade ut något svart och såg mot den kvinnan han pekat på.
"Tre guldmynt. Hon är i prima ålder, oskuld så vitt jag vet. Hon är desutom väldigt vacker." Han flinade och såg mot Francis.
"Försök inte köpslå Francis du är ju på mitt revir."
Kvinnans hjärta slog allt fortare när mannen kommit fram. Kedjorna rasslade om hennes fötter och hon tog ett steg tillbaka. Hon kände något ilsket om mannen men hon försökte inte visa rädsla.
Men skrik fick henne rycka till och falla baklänges.

Francis muttrade åt slavhandlarens ord och räckte över tre guldmynt. Han orkade inte ta diskussionen eller försöka köpslå. Det viktigaste var att få komma därifrån. Hettan var påtaglig och hungern likaså.
"Få henne på fötter, pojk. Låt oss inte dröja kvar här." Pojken gjorde som hans kapten hade beordrat och skyndade fram till kvinnan för att ta tag i henne armar och dra henne upp på benen. "Kom nu, du hörde honom. Du är med kaptenen nu."
Francis började gå därifrån utan att se efter hur det gick för varken kvinnan eller pojken.

Hon tog sig skakit upp på fötterna och såg på mannen framför sig. Sedan såg hon bort och började att gå. Kedjorna om hennes handleder och fotleder rasslade medan hon gick och hon vågade inte se på mannen de kallade kaptenen. En vindpust av sjödoft drog igenom hamnen och en unken lukt av död fick henne att hulka sig.
"Vänta..." Viskade hon och hennes röst var låg men ljuv.
"Snälla...."

"Har du inte glömt en sak? Ta bort kedjorna kring hennes hand- och fotleder. De rasslar så förfärligt.", muttrade Francis och spottade på marken medan han fortsatte stegen mot värdshuset. "Ja, kapten. Genast." Piraten hade hört hennes bön, men Francis ord vägde tyngst. "Vad heter du? Du måste lyssna på kapten. Tro mig, du vill inte göra honom upprörd.", viskade han medan han låste upp kedjorna kring hennes leder. "Så. Känns det bättre?"

När tyngden lättade kring hennes handleder masserade hon dem innan hon såg bort. Vad skulle hon säga? Klart det kändes bättre.
"Ja det är bättre. Tack så mycket..." Hon svarade inte på frågan om sitt namn och gick tyst med.
"Jag litar på dig..." Hon kände magen vrida sig och kurrandet fick henne snabbt lägga armarna om den. Hon hade inte ätit ordentligt på dagar och hon var utsvulten.

"De kallar mig Lazy eye-Louie.", sa han och pekade mot sitt högra öga där ögonlocket hängde. Louie försökte att muntra upp henne en aning. Han förstod ju att hon var förvirrad. Han kunde inte veta vad hon genomgått innan hon hamnat på ön, i händerna på en slavhandlare. Kvinnan hade förmodligen inte levt ett lätt liv. "Här, vi går in." Han nickade åt ingången till värdshuset och gick efter Francis som försvunnit bort till ett av borden tillsammans med fler från hans besättning.
När Francis fick syn på Louie med kvinnan skakade han på huvudet och nickade åt honom att gå iväg med henne någon annanstans. Vid bordet skulle hon inte få sitta. "Ta henne bakom. De andra vill nog hälsa henne välkommen." Francis vände sig till sina män som skrattade åt sin kaptens ord.
Louie såg osäker ut för ett ögonblick, men gick med henne runt disken, där personalen arbetade och musikerna spelade. "Du får vänta här. Jag ska se om jag kan hitta något till dig att äta. Du behöver styrkan till.. Ja, för att orka, menar jag."

Försiktigt pressade hon fram ett leende och nickade. D"Det var inte så snällt smeknamn." Hon drog lite i sitt hår och skakade på huvudet.
"Jag tillhör honom så han har kontroll att ge mig ett namn. " En kall kåre spred sig längst hennes rygg när hon såg Francis igen och drog sig närmare Louie. Vad menade han och hon följde efter. När han nämde mat så började det vattnas i hennes mun.
"Får jag verkligen äta?" Frågade hon tyst och slog sig ner bakom disken. Hennes blick flackade och hjärtat ville inte lugna ner sig. Kunde hon fly? Skulle hon ens våga flyr? Hennes ögon gnistrade från de dunkla ljuset och snabbt drog hon upp de bleka benen mot hakan.

"Äsch. Du kommer snabbt lära dig att vi alla har smeknamn. Det är roligare så, och en måste ju bjuda på sig, visst?" Han insåg hur fel det lät. Kvinnan hade ju inte precis valt att vara med Francis och hans pirater. Francis hade köpt hennes frihet.
"Vänta här, jag kommer strax." Louie iakttog henne några sekunder innan han lämnade henne för att försvinna iväg och kom strax därpå tillbaka med en bit bröd och ett glas vin till henne. "Här, det kanske inte är mycket, men det är något. Ät. Drick. Du kommer att behöva det." Han räckte över glaset och brödbiten.