Madetee [Emma07 och Jackies]

Privat rollspel mellan Emma07  och Jackies



Namn: Rheanar
Alias: Caledon
Ålder: 24 år
Övrigt: Rheanar är son till rikets förra kung och, enligt vissa, den rättmätige arvtagaren till tronen. För sjutton år sedan blev hans familj förrådd av en nära allierad och Rheanar förlorade alla han älskade i ett fruktansvärt blodbad. Tack vare en livvakt lyckades han fly, och idag leder han en motståndsrörelse där alla har en sak gemensamt; de vill störta den nuvarande regenten.
Sedan ett tag tillbaka har han befunnit sig inom palatset väggar, förklädd som Nalaea livvakt, och har på så sätt kunnat hålla sig nära drakryttaren och samtidigt bevaka regimens minska steg. Likt de andra i rörelsen tror han starkt på profetian – att Nalaea en dag kommer att befria hans folk, och ge honom den hämnd han så länge drömt om.


Namn: Adric
Ålder: 23 år
Övrigt: Adric har levt i fattigdom hela sitt liv. För att överleva och kunna försörja sin familj lärde han sig redan vid tidig ålder att jaga, och idag är han en av byns skickligaste spårare. Han träffade drakryttaren redan som barn och fram till dagen då kungliga soldater kom och förde med henne till landets huvudstad, var de oskiljaktiga. Nu gör han allt han kan för att hitta Nalaea, och för att de ska kunna återvända hem tillsammans.

Namn: Nalaea
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Bakgrund/personlighet: Nalea växte upp i en lugn, mindre by och har så länge hon själv kan minnas haft sin drake Zeirlae vid sin sida. Ett liv hon trivdes väldigt bra med, och trots att hon var medveten om att profetians ord med stor sannolikhet syftade till henne så hade hon egentligen inte minsta lilla plan på att ens lämna livet i byn. Tills soldaterna kom, hon hade blivit upptäckt och tvingades under hot att följa med till sitt nya liv i landets huvudstad och slott. Ett liv hon först fullkomligt hatade med hela sitt hjärta, men ständigt bevakad och beordrad att inte lämna området så hade hon inte mycket val. Visst hade hon kunnat rädda sig själv men hon var alltför rädd för att hennes nära och kära då skall komma till skada. Med tiden har boendet här blivit något trevligare, mer behagligt även om hon är långt ifrån tillfreds med känslan av fångenskap.



Namn: Adelaine
Ålder: 18
Bakgrund/personlighet: Adelaine har haft en god uppväxt utan att ha behövt sakna något. Hon är född in i en av huvudstadens äldsta släkten där hennes far sitter vid hovet som rådgivare. Samtidigt som hon på ett vis trivs med livet där så är hon också något av en drömmare - med drömmar om att se mer av världen och om kärlek. Vilket en ogift kvinna i hennes ålder och adel knappast borde ha. Hon är på många vis pappas flicka ännu, och kanske är det hans mjuka punkt för henne som gjort att han fortfarande inte haft hjärta att gifta bort henne ännu även om det knappast var mer än en tidsfråga.

”Land i sikte!...Land i sikte!”, ropade den unge matrosen uppe i utkikskorgen. Ögonblicket som de väntat på i fem dagar och nätter till havs. Adric skyndade sig upp på däck och trängde sig fram till fören för att få en bättre skymt av murarna som nu stack fram vid horisonten. Sakta växte de sig större inför hans ögon. Tog form, fick färg. Han fylldes av iver, men det var en känsla som var uppblandad med något annat. Var det rädsla? Aldrig hade han känt sig så liten. När han påbörjade sin resa för att befria Nalaea hade han varit så säker, men nu när huvudstaden sträckte ut sig framför honom i all sin prakt kände han sig inte lika övertygad längre. Kunde han verkligen göra det? Kunde han hitta sin bästa vän och ta med henne hem igen? Adric skakade hastigt på huvudet, tvingade bort tanken. Det hade nästan kostat honom alla hans besparingar att få en plats på skeppet och han hade kommit såhär långt. Han kunde inte ge upp nu.

Nalae hade vantrivts i staden ifrån samma sekund som hon satt foten i den för första gången. Nej, ända sen hon blivit borttvingad ifrån byn. Från en början så hade det nog inte bara varit fångenskapen. Det hade varit hela atmosfären där inne. Även om hon bara höll sig i slottsområdet så var det en stressigare miljö än den hon var van vid, mer högljudd, allmänt mindre fridfull och hon hatade det till en början. Nu hade hon vant sig allt mer även om hon kanske inte riktigt gillade det ännu. Samtidigt så längtade hon hem så otroligt mycket. Hon hade aldrig bett om något av det här men hon hade nästan en känsla av att de sköt sig själva i foten med att ta henne hit. Hon hade länge varit medveten om profetian, det var hon. Med Zeirlae vid sin sida så hade hon varit ödesbestämd att göra något åt regimen men hon hade aldrig haft minsta lilla intresse av sådant. Tvärtom hade hon älskat det lugna livet i byn och helst av allt inte gett sig av därifrån. Men den rena kidnappningen hit och det fångade livet här hade fått hatet att växa inom henne.

Skeppet närmade sig huvudstadens stora hamn, och när Adric till slut satt ner fötterna på fastlandet kändes benen ostadiga efter så många dagar till havs. Gatorna framför honom var fyllda med människor, vagnar och djur. Aldrig hade han sett så mycket folk på en och samma plats. Han såg sig om, osäker på vad han skulle göra härnäst, men blicken fastnade snart på de höga tornen som sträckte sig upp mot skyn. Slottet, som låg längre bort i staden, var nästan onaturlig vackert och Adric tog ett fastare grepp om remmen på sin skinnväska då han tänkte på vad väntade bakom stenväggarna. Någonstans därinne fanns Nalae. Var hon oskadd? Satt hon fastkedjad i någon fängelsehåla? Hon kanske redan var död, utan att han visste något.
Det kändes som att han vandrat i en evighet när han kom fram till palatset. De enorma portarna var stängda, och både på muren och framför portarna stod vakter med vapen, allihop klädda i rustningar som pryddes med den regerande konungens symbol.
”Halt!”, skrek en av vakterna och Adric gjorde genast som han blivit tillsagd. Detta var män som inte skulle tveka en sekund för att spetsa honom med sina svärd om han framstod som ett hot för regimen.
”Jag har fått en kallelse från det kungliga rådet. Det gäller positionen som deras nya sökare”, sa Adric med oväntat stadig röst samtidigt som han höll fram en pergamentrulle mot mannen. Sekunderna gick och tystnaden kändes olidlig medan han väntade på att vakten skulle läsa färdigt. Han kunde känna de andra vakternas ögon på sig. Om någon så mycket som misstänkte vad han egentligen kommit dit för, var det ute med honom. Men till sist höjde vakten handen mot sina mannar och de stora portarna började långsam öppna sig. Han var inne…


Dörren till sovkammaren for upp och en lång, vacker flicka kom in med fyra tjänarinnor i ett släptåg bakom sig. Hon slog ihop handflatorna två gånger och kvinnorna började sprida ut sig över rummet.
”Tappa upp ett bad. Få av henne de där kläderna. Hämta hennes klänning”, befallde hon och neg sedan djupt inför Nalae. Jag hoppas Ni har fått en god natts sömn, milady. Drottningen har begärt er närvaro vid frukosten. Hon har skickat mig för att göra dig… presentabel”. Hennes sarkastiska ton avslöjade att det var drottningens ord, inte hennes egna.

Nalaeas tankar avbröts drastiskt då kammarens dörr for upp, och hon satte sig något rakare upp i den fåtölj hon suttit nedsjunken i. Även om klockan fortfarande var morgon så hade hon hunnit vara uppe en kort stund, hade alltid gillat morgonstundernas lugn. Lät höra en suck som hon inte ens försökte dölja. Visst var det väl inte tjänarnas fel att hon var fast i det här helvetet, men det fanns väl bättre och sämre folk att bli väckta av. Hon hade också ganska tidigt insett att hon inte skulle tjäna någonting på att göra sig ovän med dem och istället försökt samtala och gjort sig vän med dem. Vissa med mer lycka än andra.
"Nämnde hon av vilken anledning?" frågade hon utan några direkta förhoppningar om att faktiskt få ett svar. Mer som en konversationsstartare och hopp om någon slags ledtråd. Reste sig upp ur fåtöljen för att följa en av flickornas guidning och emot badkaret istället. Var fortfarande inte riktigt helt bekväm med all denna extrahjälp för en sådan simpel sak som att bada eller byta om, men hon uppskattade i vart fall sällskapet det gav.

Medan två av tjänarinnorna följde Nalaea till badkaret, gick en tredje till det stora klädskåpet och letade fram två vackra klänningar som hon höll fram mot deras överordnade. Men flickan snörpte bara på munnen och avfärdade dem båda.
”Nej, det duger inte”, sa hon skarpt. Gick sedan fram och plockade ner en klänning av siden, myrisk spets och sandpärlor. Den skulle få henne att sticka ut, men inte överglänsa drottningen.
”Till den här kan du bära halsbandet som hennes majestät gav dig. Det kommer hon tycka om”. Med ett ömt uttryck i ansiktet vände hon sig mot Nalaea igen.
”Jag vet inte varför drottningen vill träffa dig. Vanligtvis föredrar hon att njuta av sin frukost ensam, men jag är säker på att ni får en trevlig pratstund ”, svarade hon innan hon räckte över klänningen till tjänarinnan som i sin tur la den prydligt på sängen.

När Nalaea väl skrubbats från topp till tå, blivit påklädd och placerats vid sminkbordet där flickan flätade hennes hår, knackade det lätt på dörren, och en ung vakt klev in. Rheanar, som nu gick under namnet Caledon, bar en rustning som glänste i morgonsolenoch vid hans ena sida vilade ett svärd i sin skida. Han bugade artigt inför drakryttaren och ställde sig sedan rakryggad.
”Jag har kommit för att eskortera Er till matsalen, milady”.
”Vi är snart färdiga..”.
Rheanar slängde ett öga mot flickan bakom Nalaea, som log diskret mot honom när ingen annan såg… Till en början hade han varit emot att ta med Kaena till palatset, men nu gladdes han över att hon var där. De kunde aldrig ses ensamma tillsammans – det var alldeles för riskabelt – men det var ändå skönt att ibland se ett välbekant ansikte. Dessutom var hon skicklig på sitt jobb. Den dagen som drakryttaren anlände till huvudstaden hade hon varit smutsig och full av blåmärken, men som med magi hade Kaena omvandlat henne, och hon såg numera ut som en prinsessa.

Det var lite av en lättnad för Nalaea då Caledon dök upp. Hon hade funnit sig tycka ganska gott om honom under tiden hon tillbringat här, och hon var överlag glad för alla vänliga ansikten hon stötte på i det här ogästvänliga klimatet. Överlag så hade hon trivts väldigt väl i vakternas sällskap och kanske var det för att hon helt enkelt kände sig mer som en av dem än en av de hovdamer det var meningen att hon skulle föreställa. Hon var mer praktiskt lagd av sig och hade alltid varit, och hade tusen gånger om hellre valt ett liv med att kunna strida för sig än att behöva sitta och se söt ut dagarna i ända. Men nu var ingenting i det här livet upp till henne och varenda fiber i henne hatade det.
"Tack." Hon reste sig upp då hennes hår äntligen var färdigflätat och allt det andra småfixet var i ordning för att tillåta henne att visas framför drottningens närvaro. Så löjligt allt detta egentligen var. Men så var hela denna situationen bisarr och rentav hemsk så det var väl heller inte så konstigt om hennes uppfattning smittade av sig på allt annat däromkring. Hade hon varit här av fri vilja och faktiskt varit fri så skulle hon nog sett på det totalt annorlunda.
"Nå, det är väl lika bra att inte låta dem vänta." Påpekade hon med en svag sarkastisk underton i rösten innan hon klev fram bredvid Caledon.

Rheanar slängde en sista blick mot Kaena och de andra kvinnorna innan han följde Nalaea mot dörren och ut från sovkammaren.
”Det ser ut som om du är på väg till din egen avrättning, snarare än till en frukost med Hennes majestät. Vantrivs du så mycket?”, sa han när de väl gick ensamma genom de kungliga korridorerna. Han log för hennes skull. Till en början hade han sett dessa tillfällen som en chans att tala med drakryttaren och ta reda på mer om henne. Vem var hon? Vart kom hon ifrån? Hur hade hon lyckats hålla sig gömd så länge? Vad visste hon om profetian? Men med tiden hade han kommit att tycka om hennes sällskap. Hon var frispråkig, originell, och om han inte misstog sig verkade hon trivas bättre tillsammans med honom och de andra vakternas, än med hovdamerna.
”Kom ihåg. Du kan bara äta tills drottningen är färdig, så om du är hungrig råder jag dig att äta så mycket som möjligt innan hon lägger ner skeden”.

Nalaea strök med handen över det mörkt gröna kjolstyget i hopp om att släta till det samtidigt som hon gick sida vid sida med vakten emot matsalen. Skrattade ett svagt skratt åt att hon såg så pass dyster ut.
"Nej, det gör jag väl egentligen inte. Jag tror nog att jag hade kunnat trivas bra egentligen, om det inte varit för att jag är fast. Hade jag faktiskt varit fri att gå eller varit här av egen vilja hade det nog varit väldigt annorlunda." Svarade hon uppriktigt och log emot honom. Det var självaste tanken på att hon var fast här mot sin vilja som hon hatade och det fördunklade väl tillvaron så pass. Log ett mer retsamt leende av kommentaren om maten.
"Vad skulle hon nu ta sig till om jag råkade ta en tugga efter henne, kidnappa mig?" retades hon omedelbart men hon visste också bättre än att gå emot all denna vett och etikett häromkring som enligt henne tycktes totalt meningslös.