[Prs] Drive you mad

bubbles

Namn: Aurora Wellesley
Ålder: 18
Utseende: Aurora har stora, blåa ögon som kantas av långa ögonfransar. Kinderna och den mindre näsan täcks av några små fräknar. Hon är rätt kort, strax under 160 centimeter och kroppsbyggnaden är nätt. Håret når ner till midjan på henne, och är i en vacker rödblond färg. Hon har ett fult ärr vid hennes handled, som familjen säger är från en leksjuk hundvalp, men riktigt så är det inte.

Övrigt: Aurora är den äldsta av fyra systrar, två utav dem är hennes halvsyskon. Systrarna är i åldrarna 16, 13 och 9. Hennes mamma dog när hon och hennes syster var vid 8 och 10 och de bor nu med deras pappa och styvmamman. Medan hon är väldigt nära alla sina systrar så är hon däremot inte nära styvmamman.

Är Aurora bitter? Definitivt. När hon sitter där och stirrar på sin egna spegelbild så kan hon inte sluta tänka på hur konstigt det hela är. Hur hennes bortgångna mammas förmögenhet ska gå till en man som de aldrig har träffats. Hade hennes mamma velat det? Nej, troligen inte, men det finns inte direkt så mycket man kan göra. Hon ser det inte som orättvist direkt, hon har ingen rätt till förmögenheten hon heller, men hon kan inte sluta tänka hur korkat systemet är. Förmögenheten och huset måste gå till den närmaste manliga släktingen som de har, och det är faktumet att deras framtid kommer att bero på en främling som skrämmer henne en del. Aurora är inte angelägen om pengarna eller titeln, utan hon är främst upprörd över hur kvinnorna i samhället inte kan ärva någonting. Trots att hennes pappa är emot det så har hon en del starka åsikter som strider mot normen i landet, men hon står fast vid dem.
"Ser ni framemot att träffa den framtida greven Milady?" Undrar Agnes, hennes huvudhusa som står bakom henne och försöker lägga till det långa håret på plats. Aurora är lite kluven när det kommer till att ha hembiträde. Hon har vuxit upp med det, men det känns fortfarande konstigt att en av hennes bästa vänner behöver fixa hennes hår och stryka hennes kläder.
"Åh, visst ska det bli trevligt! Han kanske kan bli som den storebror vi aldrig haft," påpekar Emma exalterat, den nioåriga halvsystern som sitter och dinglar med benen över sängkanten. Hon har förstört bäddningen, precis som hon brukar göra. Aurora brukar alltid jaga bort henne när hon gör det, men just nu har hon annat att tänka på.
"Jag hörde från mamma att han är väldigt stilig, och att de tycker att du kära syster ska gifta sig med honom," inflikar Charlotte med ett lekfullt leende på läpparna där hon ligger på sängen och tittar ut genom fönstret.
"Herregud nej.. det tänker jag inte göra." Aurora sätter på lite rouge och sträcker på ryggen. Att bli bortgift är en läskig tanke. Egentligen är det läskigt att gifta sig överhuvudtaget, men om hon ska gifta sig tänker hon känna personen. Fadern och styvmodern vill säkerligen att hon ska gifta sig med den här mannen, men detta är för att de ska få stanna kvar i huset när hennes pappa går bort. Vem vet, den främmande mannen kanske inte vill ha någonting med dem att göra när allt kommer omkring och vill kasta ut dem. Det skulle inte förvåna henne.

Efter att ha schasat ut sina systrar så slår Aurora sig ner än en gång på stolen framför spegeln.
"Du behöver inte göra det där Agnes, jag fixar det sen," försäkrar hon, syftandes på bäddningen som Emma förstört.
"Jag har ingenting emot det," svarar hon och ser till så att allting är perfekt. När det är klart så rätar hon på sig och går fram till sin vännina igen. "Kom nu, du måste byta om innan de anländer. Mrs Wellesley var väldigt angelägen om att vi skulle göra någonting extra." Aurora har egentligen lust att dra ut håret från den fina uppsättningen och sätta på sig någonting som inte passar tillfället. Någonting som Mrs Wellesley skulle tycka var fruktansvärt fult. Hon vet att styvmodern vill se till så att hon gifter sig snart, och eftersom att Aurora ogillar henne något extremt så skulle hon älska att inte uppfylla hennes önskningar.
Agnes drar upp sin vän från stolen och drar med henne till garderoben för att kolla in alla klänningar som hänger uppe. "Ska vi ta den turkosa klänningen? Den passar bra med rosetten i håret, och dina ögon." Aurora skulle egentligen inte kunna bry sig mindre om det hela, men hon är fullt medveten om att hon inte kan gå ner i bara nattlinne. Det skulle bli en skandal. Därför rycker hon på axlarna och nickar.
"Du är modegeniet."

Aurora ser sig själv i spegeln en sista gång, hon vet att hon måste vara perfekt nu, annars skulle styvmodern säkerligen ge henne en käftsmäll. Hon har gjort det några gånger. Fingrarna stryker sig över det vackra tyget på klänningen. Det är turkost med små guldfärgade detaljer och matchar med rosetten som håller de långa lockarna uppe. Det är faktiskt hemskt obekvämt och hon skulle gärna ta av sig den där och då, men det är klart att hon inte kan göra det, helt oacceptabelt. Hon drar på sig de lika turkosa handskarna över underarmarna, granskar ärret en kort stund innan hon rör sig ut ur rummet och stänger dörren efter sig. På väg nerför trapporna stöter hon på Christine, hennes trettonåriga syster som klamrar sig fast vid hennes arm. Hon blir alltid så nervös när hon träffar nya människor. Aurora kan förstå det, hon själv vill gärna hålla sig borta från allt där hon behöver träffa och samspela med människor. Hon har en rätt stor mun och tänker inte på vad hon säger ibland, vilket hennes fader alltid beklagat sig över. Man skulle ju kunna tänka att hon borde ha lärt sig vid det här laget, men det är inte riktigt något hon kan kontrollera. Hon säger ofta vad hon tänker och kan ibland inte hålla truten trots att hon borde. Många tycker att hon ser väldigt snäll och rar ut, men när hon väl öppnar munnen så brukar de alltid ändra den åsikten. Hennes mamma brukade alltid säga att det är charmigt, att det hon säger är underhållande, men varken fadern eller styvmodern håller med om det. Åh, vad hon saknar sin mamma.
”Tycker du att det är spännande?” Undrar Christine och tittar upp på sin storasyster. ”Jag tycker att det är spännande, lite nervöst kanske. Jag undrar hur de är. Tror du att de är trevliga? Jag hoppas att det inte blir stelt. Du kommer säkert göra bort oss.” Precis som Aurora så kan Christine inte hålla tyst ibland, särskilt när hon är nervös. Nej, då kan hon babbla på hur mycket som helst, åtminstone till henne och hennes andra systrar. Aurora himlar med ögonen med ett litet flin på läpparna.
”Det är inget att vara nervös över,” börjar hon och flinet glider långsamt bort och hon stirrar stint på sin lillasyster. ”Äsch, håll käften, det kommer jag inte alls att göra.”

Olyckligt nog för Aurora så verkar det vara precis det hon gjorde, för bara några meter bort står de främmande personerna och kan mycket väl ha hört henne svära. Ajdå. En dam ska då aldrig svära, och det kan kosta en till käftsmäll. Med ett stelt leende drar hon sin arm ifrån sin lillasyster och granskar de två främmande filurerna framför henne. Åh, hon föraktar dem nästan.
”Ursäkta mig,” beklagar hon och harklar sig tyst medan Christine står och fnissar, trots att även det är ohyfsat. Någonting som är ännu mer olyckligt är att Mrs Wellesley stått och hört allt det där, och ja, det kommer Aurora få betala för. Hon stirrar på de två som att hon har mord i tanken, innan hon rör sig fram till de två besökarna och välkomnar dem.
”De här är.. ja, Aurora och min andra dotter Christine.” Inte ens när de har besökare kan hon säga att Aurora är hennes styvdotter, men det är skönt, Aurora vill inte bli kallade det heller. Aurora sträcker på sig och ler mot de två, hon är väldigt duktig på att le trots att hon inte vill det. En av hennes få talanger.
”Trevligt att träffas,” säger Aurora och låter blicken glida mellan de två nya ansiktena.

Okej, det var lugnt. De två främlingarna verkar inte ha tagit sig illa vid av att Aurora pratat otrevligt, vilket är skönt. Även om hon gärna skulle vilja ställa till det för sin styvmamma så tänker hon faktiskt inte sjunka så lågt. Blicken glider återigen över de två främlingarna. De ser åtminstone trevliga ut, särskilt modern. Det finns en viss värme hos henne, någonting trevligt. Nu är det bara den uppfattningen som artonåringen fått på några sekunder när de hälsat på varandra, men ändå. Tyvärr får hon inte riktigt samma uppfattning av Beauden. Kanske han är obekväm med det hela, men han känns kylig, som att han vill hålla sig på avstånd. Det är väl förståeligt dock, han träffar trots allt en helt ny, främmande familj.. men det är den uppfattningen hon får.
”Vad heter du?” Undrar Emma som kommer gåendes och ansluter sig till de andra. Frågan ställer hon till den unge mannen som kommit och hälsat på dem. Aurora vill påminna henne om att deras pappa har berättat det här tusentals med gånger, men hennes lillasyster verkar helt ha glömt bort det här. Emma har inget vidare bra minne, men att Aurora säger till henne kommer inte leda någon vart. ”Hur gammal är du?”
”Emma,” säger Mrs Wellesley varnande, nästan på vägen till att fräsa till. Lyckligtvis har hon tillräckligt mycket kontroll på sig själv så att hon inte låter det visas. ”Ni får ursäkta, hon är väldigt nyfiken av sig. Kom hit,” Aurora kan se hur hon kniper ihop för att inte dra med sig Emma till bordsänden eller kanske ge henne en utskällning, det glädjer henne att se henne arg när hon inte kan göra något åt det. Även om Mrs Wellesley gillar sina biologiska barn betydligt mer än hon gillar Aurora och Charlotte, så är hon inte särskilt schyst mot dem heller. Den artonåriga flickan sätter sig ner vid matbordet bredvid sin styvmor, fullt medveten om att hon kommer ha de där högögonen på sig hela kvällen lång. Hon ser det som sitt uppdrag att få lära känna den här Beauden mer, se om hennes intryck varit rätt eller inte.

Aurora lyssnar halvhjärtat på den korta konversationen mellan hennes syster och mannen som kommit och hälsat på. Helt ärligt så känner hon en del förakt gentemot honom, trots att hon egentligen inte har någon aning om vad för sort person han är. Kanske föraktet borde vara riktat mot hennes far, som hellre skulle ge bort hennes mors förmögenhet till en främling än till sin äldsta dotter. Det är inte så att hon suktar efter förmögenheten eller herrgården de bor på, nej, det är mer hennes mors minne. Hon är också medveten om att hennes far alltid velat ha en son och han beklagar sig ofta över att han endast har döttrar. Han kanske inte gör det konkret, men hon märker det på honom, det är inte som att han försöker gömma det jättemycket. Hur som helst, hon tycker inte att hennes far har någon rätt till moderns pengar, han behandlade henne aldrig så bra. Den unga flickan tittar upp på mannen på andra sidan bordet och känner en begäran för att fråga ut honom. Hon vill ställa en massvis med frågor, men det skulle vara oförskämt.
"Blev ni förvånade när far skrev till er?" undrar hon abrupt och tar en liten klunk av det röda vinet som hon blivit serverad. Är det inte galet hur arvet ska gå till en man som hennes mamma aldrig känt, som ingen av dem visste existerade. Aurora föraktar systemet och föraktar nästan alla som gynnas av det, vilket i det här fallet oftast brukar vara män. "Vi blev förvånade när vi hörde om er."

Det verkar inte vara någon annan som skrattar år det Beauden säger, men Aurora kan inte undgå att le lite svagt.
"Nej, det är väl svårt att tänka sig det," instämmer hon. Ja, för någon som inte har någon erfarenhet med livet är det väl svårt att få det att fungera på direkten. Både mamman och sonen hade verkat förundrade över hur herrgården ser ut, och det skulle väl de allra flesta vara. Hur som helst, Aurora blir rätt positivt överraskad när han såg så nervös och besvärad ut, det fick honom att framstå lite mindre farlig. Hon undrar om det var en genuin reaktion av honom. Hon vänder sin blick mot sin far, som ser alldeles exalterad ut. "Du kommer säkert att klara det galant, hoppas du inte slänger ut oss." lägger Aurora till. Hon är väldigt noga med att få det att låta som ett skämt, trots att det är någonting som hon oroar sig lite över. Vem skulle egentligen vilja bo kvar med dem? De fyra systrarna kan väldigt ofta bete sig galet och styvmodern är en plåga att leva med.
"Aurora," varnar fadern med en skämtsam ton i rösten. Kanske hon inte borde ha sagt så, men herregud, alla är alldeles för allvarliga. Styvmodern till exempel nyper till henne i benet, hon kommer nog få ännu en utskällning senare. Hennes skämt fick åtminstone Charlotte att skratta till, de andra två systrarna är väl för unga för att förstå vad det är hon menar.
"Det var uppenbarligen ett skämt," försäkrar hon och ler vänligt mot Beauden för att se till så att han inte tog det för seriöst.
"Du sa att du jobbar som revisor, hur länge har du gjort det?" Undrar mrs Wellesley, som att hon vill borsta undan det där skämtet. Aurora hade tyckt att det var roligt, men nehej då.

Okej, lite jobbig stämning blev det allt. Aurora är däremot rätt van vid att göra det lite stelt, och det är väl bättre att de två lär sig det nu än att de blir överraskade senare. Hon hade hoppats på att den unge mannen skulle skämta tillbaka, men han tog det fullt seriöst. Även om hon blivit väldigt hårt uppfostrad och föräldrarna såg till att hon skulle vara artig så har de inte alltid nått fram till artonåringen. Det är liksom svårt att hålla tyst ibland och det känns alltid lättare att vara rakt fram med människor än att låtsas och hålla hennes tankar för sig själv, särskilt när det är någonting hon genuint oroar sig över. Hon vet att hennes lillasyster oroar sig över samma sak, och kanske svaret de fått skulle göra henne lugnare. Däremot är hon själv fortfarande osäker, det är väl klart att någon skulle svara på det sättet. Om han funnit hennes skämt oartig och faktiskt upprört honom så kanske hon hade förstört för dem.. ofta får hon ånger efter hon öppnar sin käft för mycket, hon har liksom ingen tanke på konsekvenserna förrän efteråt, och hon ångrar sig faktiskt. Hon hade förväntat sig ett svar som det, men Beauden kan mycket väl ljuga för dem.. ja, Aurora har problem med tilliten när det kommer till män. Hon har problem med tilliten annars också, men framförallt när det kommer till män, och det beror på hennes tidigare erfarenheter. Egentligen skulle hon nog inte ha så mycket emot att bli utslängd, kanske hon borde åka till London och påbörja en karriär, leva för sig själv. Kanske det skulle vara bättre för henne.
Aurora skickar ett ursäktande leende mot honom, någonting genuint. Hon kanske inte har fått en bra uppfattning av honom än, men hon vet också att hon inte ska ha fördomar. Hon är medveten om att folk kan vara genuint snälla trots att hon uppfattat dem som kyliga och bortdragna. Ibland är de tysta de snällaste, men ibland är de också de farligaste, så hon tycker inte att hon överreagerar heller.

Aurora kan inte räkna hur många gånger som hennes pappa tar upp hur mycket han älskar att jaga. Han älskar nog det mer än vad han älskar sina barn, han får en njutning av det där, och hon själv kan inte förstå sig på det. Vem kan njuta av att mörda levande djur? Kanske hon är en glädjedödare, men hon kan verkligen inte greppa det där. Hon har växt upp runt folk som gör det och gör det till ett heldags äventyr, med lite picknick och lite champagne. De gillar att vara lite lulliga när de kör också, det känns behagligt för dem.. men det gör det värre för djuren, eftersom att onykterheten brukar leda till att de inte tar död på djuren lika fort. Det kan bli smärtsamt. När hon var liten brukade hon smyga omkring och försöka leta upp alla fåglar som de vuxna skjutit ner, hon hade försökt hjälpa dem så gott hon kunde. Tyvärr kunde hon ingenting om sånt och kunde inte hjälpa någonting egentligen. När Beauden sedan frågar henne om hon jagar så kan hon på riktigt känna av hur mrs Wellesley himlar med ögonen. Hon gillar inte att Aurora är emot något så, i hennes ögon, fundamentalt. Hon sippar lite på vinet medan blicken glider från hennes far till deras gäst.
”Jag tycker inte något vidare om det, nej,” svarar hon sanningsenligt och pillar lite med glaset i hennes händer. ”Älskar att rida och älskar skogen, men jag ser inte det roliga i att skjuta djur.” Förklarar hon.
”Hon är så överkänslig när det gäller sånt där,” säger mr Wellesley och skakar roat på huvudet. Han har hört det många gånger innan, och han kommer nog få höra det igen.

Även om Aurora egentligen är helt emot jakt och allt det innebär så kan hon förstå vad det är som lockar hennes far. Eller ja, hon kan förstå att det är trevligt att dricka lite champagne och umgås med lite människor, men det är nog det enda som hon kan förstå sig på. Är det ett sätt att känna makt? Hon tror nog inte att hon någonsin kommer att förstå sig på det, vilket troligen kommer att irritera flera människor. Hur som helst, hon försöker lämna de tankarna åt sidan, hon har haft samtal om det alldeles för många gånger. Istället så skiftar hon sitt fokus till sin far och granskar hans ansiktsuttryck. Han ser så glad ut, genuint lycklig. Hennes far har en tendens att vara en riktig surpuppa när det gäller sina döttrar, trots att han på ett eller ett annat sätt älskar dem. Aurora vet däremot med säkerhet att det är tanken på att ha en sån som glädjer honom, som att han fått det han länge velat ha. Hon själv förstår inte varför det ska vara en sån stor skillnad mellan flickor och pojkar, döttrar och söner. Nej, det är någonting underligt med det hela.
Artonåringen väcks upp från sina egna tankar när hon hör sitt namn och hur Beauden reagerat på Mrs Wellesleys irriterande påpekande. Hm, det är snällt av honom. Mrs Wellesley vet nog inte hur hon ska reagera när det är någon som står upp för någon ut av barnen istället för att hålla med henne. Hon är alltså väldigt fast vid att hon har rätt, och förstår inte själv vilken enormt bitter människa hon är.
”Tack,” säger hon med ett leende på läpparna. Många nu för tiden skulle nog tycka att Aurora är lite överkänslig när det kommer till djuren, men hon är tacksam över att han inte verkar tycka det. ”Lycka till, han kan vara lite intensiv,” viskar hon tyst, syftandes på fadern som nu vill prata med Beauden i ensamhet. Det är väl snällt att förvarna om det? När de är påväg ut ur matsalen så griper hon snabbt och diskret tag i en flaska vin för att ta med sig. Det är alltid lite lättare att spendera tid med Mrs Wellesley om hon är åtminstone lite onykter.