Rotten & Damaged [bubbles och jackies]

Privat rollspel mellan bubbles och Jackies

Namn/Alias: Antone Russo (patient 7734)
Ålder: 28 år
Utseende: Antone är lång och har en något muskulös kropp. Det korta håret är mörkt, nästintill svart, och den klargröna blicken ger ofta intrycket av att han vet någonting som ingen annan vet. Han har flera tatueringar, men den mest utmärkande är spindeln över hans mage.

Övrigt: Alla som följt nyheterna eller någon gång passerat en löpsedel har förmodligen hört talas om Antone Russo – en grym och ökänd gängledare som skakat en hel stad med sina brott. Det finns många teorier kring Antones bakgrund, men sanningen om hans förflutna förblir ett mysterium. För åtta år sedan dök han upp som en blixt från klar himmel och klev snabb upp på toppen av den kriminella undervärlden. Fram till sitt gripande var han en av stadens mest eftersökta brottslingar. Nu är han inspärrad på ett psykiatriskt sjukhus, där forskare och psykologer försöker finna källan till hans vansinne.

Namn: Dahlia Collins
Ålder: 26
Utseende: Dahlia har mörka, stora ögon som kantas av långa, och lika mörka ögonfransar. En del fräknar sträcker sig över både hennes kinder och hennes näsa, men de är inte så tydliga. Hon har långt blont hår som når ner till hennes midja. När det kommer till längd är hon ungefär 167 centimeter och har en nätt kroppsbyggnad. Hon har även en vinge tatuerad bakom hennes öra.

Övrigt: Dahlia har en relativt bra relation med sin adoptivpappa och sin storebror, hon blev adopterad vid åtta årsålder. Någonting som skapat henne till den person hon är, är den utnyttjning som hon gått igenom i sitt liv sen barnsben. Dahlia gick ut gymnasiet två år innan andra i hennes ålder och gick ut universitetet för psykolog när hon var 23 år gammal. Sedan dess har hon jobbat inom kriminalvården.

Två vakter gick genom en korridor i det säkerhetsklassade sjukhuset. När det först öppnades på artonhundratalet hade det varit en anstalt för de så kallade sinneslösa. Efter det ett mentalsjukhus. Nu hade kliniken moderniserats. Men trots att toppchefen ständigt talade om hur platsen var långt ifrån så dramatisk som många tror, och menade att den inte alls var full av galningar – att patienterna ofta var lugna och tacksamma över att de var där, utan minsta tanke på att rymma – både fascinerades och skrämdes fortfarande många av eltrådarna som bildade ett meterhögt stängsel över den stora muren som omringade byggnaden. De stannade ofta och lyssnade efter ljud från patienterna när de gick förbi. Men ingenting hördes. Och varför skulle de?
Längst väggarna i den slutna avdelningen fanns flera ståldörrar. Det enda som skilde dem åt var siffrorna som stod skrivna ovanpå – numren som talade om vilken patient som befann på andra sidan. För där inne satt de – de farliga av de farliga. De som inte kunde släppas lös på gatorna.
När vakterna till slut stannade vid 7734 tog en av dem fram ett passerkort och drog det i en skåra intill dörren. Efter att han skrivit in en sexsiffrig kod hördes ett klick och en röd lampa började lysa, för att signalera att den var öppen. De klev in. På insidan var dörren vadderad. Rummet saknade fönster. Det fanns inte ens en liten gallerförsedd glugg. Istället täcktes väggar, tak och golv av ljudisolerade material. Och i ett av hörnen satt en lång gestalt med ögonen slutna.
”Patient 7743, var vänlig och följ med oss.”, sade en av männen.
Antone öppnade långsamt ögonen och reste sig upp på stela ben. Han rättade till fångkläderna och gick dem till mötes. Bojor placerade runt hans hand- och fotleder innan de påbörjade vandringen tillbaka genom korridoren. Det var så tyst. Det enda som hördes av deras fotsteg och lysrören som ibland flimrade till. De stannade framför en dörr och vakten drog återigen sitt kort. Antone följde efter in i det mörka rummet. Dörren stängdes nästan ljudlöst bakom dem, och någon tände ljuset. Det var vitt och sterilt. Mitt på golvet fanns ett bord, två stolar och en lampa med naken glödlampa och grällt ljus. Vem som helst kunde tappa förståndet där inne.. Vakterna tryckte ner Antone på ena stolen och låste fast hans bojor vid bordet. En säkerhetsåtgärd sades det.
Antone lutade sig belåtet mot stolens ryggstöd och såg upp en av vakterna.
”Du har rakat dig, Jerry. Synd, Du passar bättre med skägg”, sa han med lättsinnig ton. Mannen drog på munnen och var påväg att svara, men fick en ogillande blick av sin kollega som skakade nästan obemärkt på huvudet. Den andra vakten slöt återigen igen, rätade på ryggen och harklade sig.
”Din psykolog kommer närsomhelst… Ställ inte till med några problem”.

Hjärtat dunkar snabbt i bröstkorgen på den unga kvinnan som står i det kala personalrummet. Dahlia har alltid ogillat sättet det är möblerat och dekorerat, det påminner bara om ett sterilt sjukhus. Om anstalten sett annorlunda hade både personalen och patienterna känt sig mer hemmastadda, men på den här anstalten ska inte patienterna ens se solljus varje dag.
”Är du nervös?” Undrar en av huvudläkarna som sitter och läser i sin tidning. Är det inte uppenbart? Händerna skakar likt förskräckligt, men det här är hon van vid. Varje gång hon ska träffa en ny patient blir hon nervös och vet inte vad hon ska ta sig till, men hon är duktig på det. Djupt där inne sitter det och när hon väl möter de nya patienterna så brukar nervositeten försvinna. Saken är tyvärr den att den här patienten ska vara, som hennes kollegor brukar säga, den galnaste av de alla. Hon gillar inte det ordet, galen. Men egentligen är det väl det bästa ordet att beskriva dem med. Hon tror inte heller på att han är det, hon har sett många patienter under de tre åren hon jobbat där, och hon har stött på en och annan som hon inte sett någon förhoppning för alls. Trots att hon inte borde tänka på det sättet.
”Ja, det är klart jag är.” Svarar hon och poppar ut en liten tablett från en förpackning i hennes väska. Dahlia lägger in den i munnen och tar några klunkar vatten för att svälja ner den.
”Bra, vore korkat om du inte var det,” påpekar den gamla mannen och puttar upp sina glasögon på näsryggen innan han lutar sig tillbaka med armarna i kors. ”Du kommer att klara det galant, precis som du brukar göra.” Skönt med några peppande ord såhär några minuter innan mötet, men de glider in genom ena örat och ut genom det andra. Ibland undrar hon varför hon valt det här jävla yrket, stressen som kommer med det är nästan inte värt det. Men Dahlia brukar påminna sig själv om att hon kanske kan hjälpa någon, trots att det ofta ser mörkt ut.
”Tack för pepptalket Thomas, bäst att jag börjar röra på mig.” Hon häller i sig resten av kaffet och rättar till skjortan, innan hon scannar sitt inträdeskort och sedan knappar in koden som behövs för att komma från personalrummet till den långa korridoren utanför. Flera gånger går hon förbi högt övervakade rum som håller inne massvis med personer. Det är inte här hon ska vara, nej, hon ska till en våning med ännu strängare säkerhetsåtgärder.
Än en gång scannar hon sitt kort och knappar in ett par nya siffror, vilket leder till rummet de ska befinna sig i. Där står två säkerhetsvakter och en man sitter ner vid bordet som står mitt på golvet. Han har bojor runt handlederna och benen, det ser inte alls särskilt bekvämt ut. Med ett leende på läpparna och sträcker fram sin hand till mannen framför henne. Dahlia är fullt medveten om att man egentligen inte ska skaka händer med patienterna, eller röra dem alls, men hon gör det med varje patient ändå. Det blir oftast mer bekvämt då, åtminstone för henne själv.
”Hej Mr Russo, jag är din nya psykolog Dahlia Collins.”

I väntan på psykologen ryckte Antone prövande i sina bojor och i kedjan som höll fast honom vid bordet. Var detta verkligen nödvändigt? Under sin tid på sjukhuset hade han varken gjort motstånd eller försökt fly. Eller ja, bortsett från den gången han satt en gaffel genom en annan patients hand första och enda gången de låtit honom äta tillsammans med andra som var intagna på anstalten. Sedan var det förstås hela incidenten då en vårdare varit vänlig nog att släppa ut honom från hans cell. Det hade krävts en del övertalning eftersom killen varit orolig över att förlora sitt jobb. Men Antone hade lovat honom att han inte skulle behöva oroa sig för det. Faktum var, att han inte behövde oroa sig över någonting… någonsin igen.
Det rasslande ljudet fick till slut en av vakterna att tappa tålamodet, och det såg ut som att mannen just var påväg att smälla till Antone när det hördes ett klickande ljud och dörren öppnades. Personen som klev in i rummet var inte den skalliga man som han dragits med de senaste månaderna. Istället stod där en unga kvinna. Hennes långa hår var blont och de stora rådjursögonen var mörka. Verkade nästan svarta. Antone började resa sig när hon kom närmare dem och lyfte handen för att ta hennes, men stoppades av både bojorna och ett hårt grepp om hans axel som tvingade tillbaka honom mot den obekväma stolen.
”Stanna på din plats. Huvudet riktat rakt fram”, beordrade vakten som hade fört dit honom tillsammans med Jerry. Ett dovt morrande ljud lämnade Antones strupe innan han återigen sträckte fram sin hand mot kvinnans. Kände hennes värme när han tog den i sin.
”Dahlia… Collins”, sa han långsamt, som om han testade hur hennes namn lät på hans läppar. ”Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan ära, doktorn?”

Det kommer inte som någon överraskning för Dahlia när vakterna reagerar på det där viset, däremot finner hon det obefogat. Under hennes korta period på anstalten så har hon lärt sig att våldet som de använder aldrig kommer fungera. Kanske det skrämmer vissa, men för det flesta blir det bara än en anledning till att göra vakterna illa och smida ut en plan till att fly. Nu skulle detta säkert fungera bättre på vardagliga fängelser, men här är det få som är rädda för våldet. Det gör dem arga, mer motiverade. Kanske hennes filosofi är bristfällig, men hon själv har alltid funnit det lättare att nå fram till personer när vakterna i rummet inte misshandlar dem. Hon inser såklart att vakterna bara gör sitt jobb, men precis som för många av läkarna på anstalten fungerar det inte. Kanske det låter idiotiskt, hon hade varit långt ifrån lika säker i sig själv om det inte varit för alla de år hon spenderat med kampsporter. Det borde vara ett måste i anstalter som denna, att läkarna och vakterna åtminstone kan lite självförsvar innan de sätts i samma rum med patienterna. Dahlia hade aldrig räckt fram handen om hon inte varit säker på att hon kunde försvara sig, så korkad är hon inte.
"Det är lugnt," försäkrar hon vakten med ett leende på läpparna. Hon tvivlar däremot på kommer lyssna på henne. De är osäkra, och det har de all rätt till att vara, det är även hon varje gång innan hon ska träffa en patient, men att gå direkt till att vara hårdhänt löser inget av den osäkerheten. Hon slår sig ner på stolen mitt emot sin patient och drar in stolen närmare bordet efter att de skakat varandras händer.
"Som jag hoppas att du har blivit informerad om att Mr Brooks inte kommer att kunna prata med dig längre," börjar hon. Det finns vissa teorier när det kommer till det där. Mannen som tidigare tagit hand om Mr Russo hade försvunnit, och flera undrar vart han kan ha tagit vägen. Det finns inga konkreta ledtrådar på vad det är som har gjort att han försvunnit, men Dahlia själv har misstankarna om att det har något att göra med mannen framför henne. Är hon orolig över att samma sak ska hända henne? Definitivt. Men sånt här får hon inte prata om högt. "Så du kommer få nöja dig med mig nu en tid över. Kom du bra överens med honom?"

”Överens är inte precis det ord jag skulle använda”, medgav Antone. Blicken var som fastgjuten på kvinnan framför honom – hon som skulle bli hans psykolog nu när Brooks var ur bilden. Han följde hennes minsta rörelse, studerade henne intensivt, och något sa honom att hon inte var som de flesta andra på sjukhuset, som följde regler från punkt till pricka. Bara det faktum att hon hade räckt fram sin hand mot honom visade på att hon annorlunda.
”Jag gillade honom inte”, fortsatte han och drog en djup suck. ”Brooks var så… fantasilös. Jag visste redan från stunden han satt sin fot i det här rummet att han aldrig skulle förstå mig. Men du däremot… Dr. Collins”. Antone lutade sig långsamt framåt över bordet igen, men det dröjde inte länge innan vakten tryckte tillbaka honom mot stolens ryggstöd.
”Detta är din sista varning. Om du reser dig en gång till, tar vi dig tillbaka till cellen”, morrade mannen, och Antones kände hur frustrationen växte fram inombords.
”Lyssna. Jag talar gärna med dig, doktorn. Så fort du får bort galtarna som står och flåsar mig i nacken”. Kedjorna rasslade till på nytt när han lyfte upp händerna och höll upp dem framför dem. ”Jag kan varken göra någonting eller gå någonstans”. Antone kunde känna hur greppet om hans axel hårdnade ytterligare, men låtsades inte om det. Istället ryckte han åter i bojorna för att verkligen visa att han var fast där han satt och att det inte fanns anledning till att vara orolig för hennes säkerhet.

”Fantasilös, hur menar du då?” Undrar Dahlia och lägger huvudet på sned. Det är många på anstalten som har klagat på sina tidigare psykologer, och hon är säker på att det finns patienter som klagar även på henne. Det viktiga är att försöka kunna relatera till dem, även om man fördömer dem för vad det är de har gjort tidigare så är det viktigt att vara så likgiltig man kan vara. Hon är fullt medveten om vad mannen framför henne har gjort och vad han är kapabel till, men ändå så sitter hon där. Dahlia själv hade inte fått ett bra intryck av Mr Brooks.. han var en snuskig gammal gubbe som rört vid henne för länge vid flera gånger. Däremot ändrar det inte faktumet att någonting dåligt troligen hänt honom, och att detta kan vara i händerna på patienten 7734 som sitter framför henne. Även om hon uppskattar hans frånvaro så är det aningen oroväckande. När Antone sedan ber henne att säga till vakterna att gå sin väg kan hon inte undgå att le. Det förvånar henne inte det minsta faktiskt, flera gånger har hon fått be vakter att lämna henne och patienten i ensamhet. Vissa patienter gör det för att de är obekväma med att vakterna är så hårdhänta, och de genuint vill dela med sig någonting som de inte vill att någon annan än psykologen ska höra.. andra gör det för andra anledningar, som att faktiskt försöka bryta sig loss. Dahlia kanske ser naiv ut med de stora ögonen, och svag med den nätta kroppen, de tänker att eftersom att hon är korkad nog att be vakterna gå så kan de allt fly sin kos på ett eller ett annat sätt. De har aldrig lyckats med det. Tjugosexåringen vänder blicken mot de två vakterna och nickar mot dem.
”Ms Collins, tror du verkligen att det är så klokt?” Undrar den äldre av vakterna med handen placerad på mr Russos axel. ”Vet du vad det är han har gjort?”
”Jag är fullt medvetande om vad det är han har gjort,” försäkrar Dahlia med ett leende på läpparna. ”Och jag kan försäkra er om att jag är fullt kapabel till att ta hand om mig själv.” Det är uppenbart att de båda männen tvivlar på det hon säger. Stackare. De vill göra sitt jobb rätt, vilket betyder att de ska lyssna på henne, men de vill inte lämna en ung kvinna ensam med patienterna. Det hade ingen av vakterna velat än så länge, men varje gång hade hon övertalat dem.
”Okej, men vi ställer oss precis utanför dörren,” svarar mannen och släpper det hårda taget han haft om patientens axel och fortsätta sin väg ut genom rummet.

Antone väntade tålmodigt medan kvinnan bad vakterna att lämna rummet. Såg hur de tvivlade på hennes ord, trots att hon, i hans ögon, verkade fullt kapabel till att ta hand om sig själv – utan deras beskydd. Men till slut kände han hur den äldre av männen motvilligt släppte taget om hans axel för att sedan följa sin kollega mot dörren. De bytte en sista blick och orden var så tydliga i mannens ögon att han nästan svarade.
Försök med något, och du är dödens.
Så fort de försvunnit ur rummet rullade Antone bak axeln ett par gånger för att lösgöra spänningarna som uppstått efter vaktens hårda grepp. Helst hade han masserat den med handen, men fick nöja sig med detta.
”Du förstår…”, började han. Nu när de var ensamma kunde de äntligen tala ostört, utan att bli avbrutna. ”Brooks försökte få allt att låta så enkelt. Hans enda mål var att bevisa att jag är galen nog för att de ska kunna hålla mig inlåst här för alltid”. Han lutade sig långt bak på stolen och gjorde sig så bekväm som bojorna tillät.
”Men det Brooks aldrig kunde förstå är att det ni människor kallar för sunt förstånd bara är ett fängelse i era sinnen som hindrar er från att förstå att ni inte är mer än små små kugghjul i en enorm maskin som kontrolleras av ränksmidare som försöker styra världen efter eget behag”.
Han gjorde en konstpaus och läpparna drogs upp i ett leende.
”Jag försöker bara få folk att vakna. Riva den värld de byggt upp, och istället bygga något nytt…”. Med huvudet på sned granskade han hennes ansikte. ”… något vackert”.

Det blir uppenbart för Dahlia att mannen framför henne med ens blir mer komfortabel, vilket är förståeligt när han inte har en vakt som håller honom hårt om axeln. Hon sätter ena benet över det andra och lyssnar noggrant på vad det är han säger. Det han säger förvånar henne inte. Många av läkarna som jobbar på anstalten vill endast hitta bevis för att kunna ha patienterna på plats, och fokuserar inte på processen att försöka få dem att må bättre, bli bättre och kunna komma tillbaka till samhället. Även om hon inte haft många patienter som kunnat bli tillräckligt bra för det så bör det åtminstone alltid vara målet. Dock har hon ibland svårt att ta distans från vad det är personerna har gjort som fått dem att hamna där.. det kan vara riktigt ruggiga saker.
”Om vi sopar bort ordet galen, skulle du säga att du är någon fara för samhället? I slutändan är det allt som betyder något, eller vad tycker ni? Det är därför ni har hamnat här. ” Undrar hon och lutar sig mot det vita bordet som är ställd mellan de två. Det är en intressant tanke som mr Russo har, och på sätt och vis håller hon med. Alla blir kontrollerade av hur samhället är uppbyggt, reglerna som finns är gjorda av folk som har makten att styra världen efter sina egna behag. Saken är ju den att om alla lagar försvinner så kan alla göra vad man vill till vem man vill, och det är en läskig tanke. Hon har stött på flera dåliga män i sitt liv, vissa har blivit straffade och vissa har kommit undan, och faktumet är den att det har lämnat ärr och gjort henne rädd för det allra mesta.
”Det är en rätt trevlig tanke du har där. Vad är det du skulle vilja bygga upp, om du fick välja fritt?” Hon finner sig själv genuint intresserad i hur hans tankegång ser ut, vad det är han skulle vilja bygga upp. Kanske det skulle vara ett samhälle som hon skulle föredra, kanske inte. Någonting hon är säker på är att vissa brott är oförlåtliga, och även om den enorma maskinen han pratar om ofta misslyckas med att straffa dessa personer, så är det bättre än inga konsekvenser alls.