forbidden love [prs]

bubbles här har vi tråden! ♥

Namn: Elizabeth (Ellie) Dyer
Ålder: 19
Utseende: Ellie har mörkblont, lockigt hår som når ner över axlarna. Hon har gröna ögon kantades av mörka, långa ögonfransar och har även en näspiercing. Kroppsbyggnaden är rätt petit, och hon har några små, diskreta tatueringar över armarna och en vid ankeln.

Övrigt: Ellie är inte särskilt nära sin familj, de har alltid varit homofober och aldrig riktigt brytt sig om henne. Den som tagit hand om henne är hennes storebror som hon har väldigt nära relation med. Hon har länge varit deprimerad och hennes mående går fram och tillbaka, trots att detta kanske inte märks på henne, hon är även diagnostiserad med tvångssyndrom och har haft problem med droger tidigare. Ellie brukar kunna vara väldigt livlig och åsiktsstark, och rätt utgående när hon inte är i en depressiv period.

Absolut!

När det kommer till kaféer så har Ellie starka preferenser, hon har noggranna punkter som kaféerna behöver boxa av. Till exempel flera olika, rena toaletter, mycket mellanrum mellan borden, inte allt för pratsam personal och någonting som är avlägset där inte mycket folk kommer in. Tyvärr är det svårt att hitta sådant när man är ny till Paris och inte kan någonting om staden, nästan alla kaféer är proppfulla med människor och ljudet av dem klarar hon inte av. Efter att ha letat ett tag så hade hon hittat ett ställe, men oturligt nog för henne så kommer flera människor inklampande och tar upp onödigt mycket rum. Kaféet är litet, med flera delikatesser från det franska köket. Elizabeth hade varit så lycklig när hon funnit en plats att slå sig till ros, men nu förstörs det. För många skulle det inte göra någonting, kanske bara lite irriterande, men det är mer än så för henne. För mycket ljud och för mycket rörelser kan eventuellt leda till en panikattack. I såna tillfällen behöver hon sitta tyst och ta några djupa andetag. Ett.. två.. tre.. hon fortsätter så några gånger där hon sitter i hörnet, med slutna ögonlock och rynkade ögonbryn. Efter en stund slår hon upp ögonlocken och låter blicken glida över folkmängden, likt en hörns. Det är ett gäng pensionärer som sätter sig ner vid bordet bredvid henne och pratar om allt mellan himmel och jord, och hon försöker skaka av sig deras röster. Hon drar ännu ett djupt andetag och börjar leta efter den lilla tablettboxen som hon har i sin manchesterväska. Efter att ha hittat rätt så tar hon en ångestdämpande tablett och känner hur en gammal tant tittar på henne.
”Det är utskrivet,” muttrar hon på franska och tvingar blicken tillbaka mot sin dator. Hennes föräldrar är någonstans i den franska huvudstaden, vart har hon ingen aning, och hennes storebror skulle komma dit om inte allt för lång tid. Elizabeth tar vara på tiden och fokuserar på sitt skrivande. Hon går en skrivarkurs, och eftersom att det för mesta dels är på distans så kan hon skriva även under deras vistelse i Paris. Det är någonting som får henne att må bra, att skriva. Sjunka in i karaktärerna och berättelsen och flyta bort till en helt annan värld. Även under hennes tuffaste perioder så hade det varit en trygghet. Än en gång sluter hon ögonlocken och intalar sig själv om att fokusera på sitt skrivande, innan hon tar en klunk av kaffet hon beställt. Okej, nu ska det gå bättre. Ignorera alla andra, fokusera på det här. Med de stora, over ears hörlurarna sjunker hon ned i ljudet av lugn musik och det enda hon fokuserar på är hennes egna knattrande på sin dator.

Ett tag så lyckas Ellie verkligen fokusera allting på skrivandet. Allt ljud domnar bort, hjärtslagen lugnar ner sig och allt som existerar är hon och hennes laptop. I hennes öron så låter knattrandet av hennes fingrar på tangentbordet mer än allt ljud i kaféet, och tillsammans med musiken som strömmar in så får det henne att kunna fokusera mer än något annat. Oftast brukar hon inte kunna vara det minsta lugn och hennes uppmärksamhet skulle vridas till varje lilla ljud, men nu funkar det. Jösses vad hon älskar när det händer, det är väldigt ovanligt att det händer om hon inte har rökt på innan hon börjar. Det känns avslappnande, uppfriskande. Hon sluter ögonlocken ett slag, kupar sina händer om koppen med det varma kaffet, och tar några klunkar. Det är väl egentligen inte konstigt att hon lugnat ner sig markant, hennes ångestdämpande är bra på att fixa det jobbet. Elizabeth bestämmer sig för att läsa igenom hennes text för att leta efter eventuella fel. Hon brukar alltid göra det här i slutet av sitt arbete, men det kan inte skada att göra det nu också. Det händer ofta att hennes bror får läsa igenom också, bara för att hon ska få en andra åsikt, men eftersom att han inte är där än så får det vänta. Berättelsen som hon skriver om är en form av en deckare. Eller ja, det finns åtminstone med poliser och en del folk som skulle klassas som kriminella iallafall. Det är en berättelse om drogberoende och olika typer av brott. Det är lättast att ta inspiration från sitt egna liv tycker hon, och än så länge tycker hon att berättelsen är rätt bra. Självklart kan den bli bättre, men hon är nöjd med den. Kanske det är fånigt för vissa, men hon blir stolt över det. Hon blir stolt över att ha kunnat skriva där på kaféet. Precis när hon ska fortsätta skriva däremot så kommer det upp en ung kvinna som frågar om hon kan sitta där. Elizabeth känner hur de snabba hjärtslagen sakta men säkert dyker upp igen, och hon tar av sig de svarta hörlurarna för att kunna höra henne bättre.
”Ehm, javisst, självklart,” försäkrar hon med ett litet leende och flyttar på sin handväska för att göra mer rum åt henne.

När Ellie varit liten så hade föräldrarna alltid varit noga med att lära henne franska, och när hon sedan blev ovän med dem så fortsatte hon att intressera sig i det. Nu, med flera års träning så har hon blivit flytande. Så hon är väldigt lättad över att hon förstår vad alla runt omkring henne säger, det är nämligen så att hon alltid vill veta att ingen pratar om henne. I grund och botten är hon rätt paranoid, men hon vill kunna ha koll på allt runt omkring henne. Hon drar handen genom de tjocka lockarna och sätter på hörlurarna igen, hon vill inte tjuvlyssna på det som damen och personen på andra sidan luren pratar om. Nej, så oartig är hon inte. Med musiken i öronen så försöker hon att börja skriva igen, vilket är svårt. Nu har hon väckts från sitt fokus, men förhoppningsvis kommer det tillbaka. När den andre ger en ursäktande blick så skakar hon lätt på huvudet.
”Det är lugnt,” försäkrar hon på felfri franska med ett leende på läpparna. Elizabeth är inte helt socialt inkapabel, men nästan. Hon trummar sitt pekfinger mot datorn. Naglarna är vackert mörkröda, men ljudet gör nästan henne själv stressad. Konstigt varför hon gör på det sättet, triggar igång sig själv. Nittonåringen får ner några fler meningar innan hon lutar sig tillbaka mot ryggstödet och suckar djupt. Hon har åtminstone fått en hel del gjort.