Som solen och månen - Thalia & Medi

Som från ingenstans hade stormen kommit och regnet öste ner. Nyheterna bad alla stanna hemma i risk för farlig väg.
Men han hade redan varit ute långt innan ovädret hade kommit. Han hade inte hunnit hem ens om han försökte. Inte så långt från honom slog blixten ned och han ökade stegen på stigen han gick. Vägen hade blivit lerig och det slaffsade om hans steg. Nästa blixt slog bara någon meter framför honom och knallen och blixten fick honom att backa. Trampa snett och föl ner för det lila stupet sum stigen ledde runt.
Grenar brakade under honom medan han störtade ner och han landade senare med en hård duns. Han hade landat på armen och han skrek till av smärta men detta skulle inte höras utan dränkas av regnet.
Efter några plågsamma minuter tog han sig upp på ostadiga ben. Armen bultade och han tittade ner. Inte nog att den såg ut att vara ur led dessutom så ledde det ett stort jack under hela underarmen.
Snabbt brt han ihop och började maka sig framåt. Vissste inte vart han var på väg men bara han kom från ovädret.

Han hade gått i säkert tio minuter och mörkret hade börjat falla när han skymtade det. Ett hus bland skogens träd och han fick ett litet hopp inom sig.
"Snälla låt någon vara hemma...." Viskade han och han tog sig fram.
När han nådde dörren på det massiva huset lyfte han snabbt handen och bankade på den med dörrens metall handtag.

Ovädret som dragit in hade försatt staden i kaos. Elektriciteten bråkade och var avstängd längre stunder än den var på, men då teven med jämna mellanrum fick liv i sig igen så ojade sig nyhetsankarna om folk som sprang omkring utomhus trots att alla uppmuntrades att hållas inomhus tills vädret lugnade sig. Regnet smattrade mot fönsterrutorna och vinden ven. Trots att Valencia föredrog soligt väder så kunde hon ändå se en viss charm i det här vädret. Det var mysigt att sitta ihopkrupen i en av de bekväma fåtöljerna framför den stora vedkaminen i vardagsrummet. Då det knackade på dörren rynkade hon på pannan. Hon väntade absolut inte besök. Med en suck gick hon ut till hallen för att ta reda på vem som stod utanför hennes dörr, vad det var för en galning som rörde sig utomhus i det här vädret och som av någon underlig anledning hittat hem till henne. Hennes nötbruna blick landade på en ung man som, för att beskriva det milt, såg ut som en dränkt katt. Hon fäste snart sin uppmärksamhet vid hans skadade arm och klickade lite med tungan.
"Kom in." Valencia hade aldrig varit förtjust i oönskade gäster men hon tröstade sig med att tänka att han inte skulle vara där om det inte vore för att han behövde hjälp. Hon stängde dörren efter honom och pekade i riktning mot vardagsrummet innan hon själv försvann iväg för att leta reda på torra byteskläder samt handdukar och några extra filtar. Då hon hittat det hon behövde spatserade hon in till vardagsrummet och placerade högen på bordet.
"Jag ger dig några minuter att byta om," sa hon innan hon lämnade vardagsrummet.

Han tog några steg tillbaka när dörren öppnades och hans nu blåa läppar särades för att säga något men hann inte utala något.
"Åh okej." Han tog några steg innåt och såg på sina skor som han snabbt tog av sig med sina fötter. Följde hennes anvisningar och hamnade i ett varmt vardagsrum. Smärtan fick honom att trycka armen mot sig och han tog några försiktiga steg mot sogffan.
När kvinnan kom tillbaka så vände han sig om.
"eh..." Återigen var hon snabb och han var ensam. Sakta tog han av sig innan han bytte om. Torkade rent sig och såg på det blodiga såret på armen. Med en suck bytte han om innan han slog sig ner vid brasan för att bärma sig.
Vincents gröna ögon gnistrade i eldens sken och han slöt ögonen.

Då hon tyckte att killen borde ha haft gott om tid att byta om så återvände hon till vardagsrummet. Valencia ignorerade högen med blöta kläder på golvet och klev bara över den för att norpa åt sig en av filtarna från soffbordet och lägga den över honom, han behövde trots allt all extra värme han kunde få. Därefter sjönk hon ner i den lediga fåtöljen och la benen i kors.
"Det värsta bör nog snart vara över," sa hon för att bryta tystnaden, syftade på vädret. Så fort stormen lugnat sig lite så skulle de kunna se till att killen fick hjälp. Tills dess fick han sitta där och vila och värma sig framför kaminen. Kanske det var till någon liten tröst.

Han hade inte märkt när hon kommit in och hoppade till när filten lades över honom.
"Åh tack.2 Vincent vände sig om och förundrades.
" Tack..." Han pressade sin blodiga arm och såg bort igen.
"Har ni något första hjälpen låda någonstans? Jag kan se efter såret själv." Han tog sig upp på skakiga ben och såg sig om i dunklet. Strömmen hade säkert gått och hon var säkert ensam i huset.
"Jag heter Vincent. Jag ber så mycket om ursäkt att jag bara klampar in." Han kastade en blick på sina kläder och sedan på henne igen.
"Vilket oväder.." En knall hördes och rummet lystes upp i ett blekt sken. Ljudet fick honom att hoppa till och han kved till av smärta.
"Jag trampade snäll och foten gör så ont."

"Sätt dig ner, Vincent." Om han ville tolka det som en order eller vädjan var upp till honom. Hade han gjort illa foten också så underlättade han det inte direkt för sig själv genom att stå upp i onödan.
"En professionell bör se efter ditt sår," rättade hon honom då han påstod sig kunna göra det bara han fick en första hjälpen-låda framför sig. Valencia reste sig upp igen för att lämna rummet, bara för att en kort stund senare återvända med en liten låda. Hennes medicinska kunskap var inget att skryta med men hon rengjorde hans sår efter bästa förmåga innan hon varsamt lindade bandage om armen.
"Vill du ha något att dricka? Något mot smärtan, kanske?" En förpackning med värktabletter hade hon säkert liggande i något skåp.

Vincent satte sig ner igen när han hörde hennes röst och såg på henne där hon satt. Självklart skulle han till en läkare så fort han kunde ge sig av men nu. Ovädret härjade ju som en galning och han såg hur hon lämnade rummet för att sedan komma tillbaka.
Smärtan av att hon tvättade hans sår ville få honom att rycka till sig armen men höll snällt stilla den medan han iakttog henne.
"Vatten skulle vara bra. Känner mig lite rostig i halsen." Han sänkte armen och såg sedan mot lådan.
"Ja om du har. Jag tror inte stormen kommer ge sig i natt..." Han vågade inte fråga och han svalde.
"Jag kan laga middag som tack. Frukost med ifall jag får övernatta." Vincents ögon gnistrade svagt i brasans sken.

"Ett erbjudande jag kanske nappar på en annan gång," sa Valencia som svar på hans erbjudande om att laga mat. Hade han ont i både armen och foten - kanske hela kroppen smärtade - så förstod hon inte riktigt hur det skulle underlätta det för honom genom att böka i köket. Den unga mannen borde ta det lugnt istället för att riskera att göra det värre för sig. Hon gick iväg till köket för att fylla ett stort glas med vatten, öppnade sedan ett skåp där hon förvarade lite av allt möjligt. Allting låg huller om buller vilket påminde henne om att hon borde städa lite någon dag, men eftersom det var en av de tråkigaste sysslorna hon visste så var det något hon jämt flyttade framåt och gärna inte tänkte på. Med glaset i ena handen och en ask med värktabletter i den andra gick hon in till vardagsrummet igen och ställde allt ifrån sig på soffbordet.

"Då säger vi så.." Han såg efter henne och lutade sig tillbaka, lyssnade hur regnet smattrade mot rutan.
Tröttheten började göra sig påmind och han tvingade sig att öppna ögonen när hon kom tillbaka.
"Du är allt för snäll." Försiktigt sträckte han ut sin hand och tog asken och pressade ut två tabletter innan han svalde dem med vaten.
Skulle han våga? Försiktigt såg han mot henne och svalde hårt innan han öppnade munnen.
"Jag börjar känna mig ganska trött. Jag vill inte tränga mig mer på men kan jag sova på soffan inatt?"

"Nej, jag hade tänkt slänga ut dig på farstukvisten," svarade hon med gravallvarlig min innan hon godhjärtad himlade med ögonen åt hans fråga. Trots att hon uppskattade att han var artig nog att fråga så tyckte hon ändå att det borde vara självklart att han fick stanna kvar tills stormen var över.
"Naturligtvis får du ta soffan om du insisterar men jag tror du skulle ha det bekvämare i gästrummet. Kom så ska jag visa sig." Valencis vinkade med handen som en gest att han skulle följa med.
"Badrummet ligger alldeles intill," berättade hon då hon öppnat dörren till gästrummet och gick fram till fönstret för att dra för gardinerna. Det var ett förfärligt regnväder ute nu men drog sig ovädret förbi lika snabbt som det dykt upp så skulle det mycket väl kunna vara solig följande dag. Nu visste hon inte hur Vincent kände men personligen uppskattade hon inte att bli upptäckt av att solen lös henne i ansiktet.
"Om du är hungrig så är det bara att ta för dig i köket," avslutade hon sedan.