dystopia [prs]

Här är ett privat rollspel mellan mig och LadyGhoost

Mall (feel free to lägga till något om någon punkt saknas)

Namn:
Ålder:
Typ av varelse:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:

Holy shit, ja det blev lite längre än vad jag tänkt. Men tror det är allt du behöver veta om honom nu ^^

Det har varit en jobbig dag för Jeremiah. Efter allt som hänt honom under hans barndom så är misshandel någonting som avskräcker honom. Att se andra bli slagna eller liknande får upprörande minnen att komma tillbaka, och eftersom att han känner till den där rädslan som många utav dem upplever så vill han oftast inte vara med när det sker. Med det här i åtanke så kanske det är svårt att förstå varför han ens är med i ett gäng, och hur han kan vara så högt uppsatt som han nu är. Tyvärr så har han dödat människor, men han försöker trösta sig själv med att det varit riktigt vidriga människor. Våldtäktsmän och rivaler som har misshandlat sönder hans vänner. Under en period när han precis kommit ut får sitt egna fängelse när han var arton år så sökte han upp de människor som utnyttjat honom på alla möjliga olika sätt och gjorde dem illa. Han har blivit mer blödig nu. Hur nu det fungerar. Han gömmer ansiktet i händerna medan hans vän håller på att sparka sönder en snubbes ansikte i den stora lägenheten de befinner sig i. Det är väl positivt att det inte finns någon myndighet som poliser, som det tidigare gjort. Jeremiah borde inte ha rökt på innan det här, men det är ofta som hans vän gör lite som han vill när han vill. Han drar en hand genom det svarta, lockiga håret innan han tvingar sig själv upp på fötter och går fram till mannen som nu ligger ner på golvet. Dags att spela the good guy, I jämförelse med Anthony och många andra av deras medlemmar så är han nog den snälla.
”Okej, vad säger ni om att vi tar en liten paus här..” Säger han och tittar tillbaka på Anthony med en sträng blick, trots att han är nästintill helt borta pågrund av marijuanan. ”Vad säger du om att vi ger honom vatten och någonting att äta? Vi kommer inte få ut någonting av honom på det här sättet.” Fortsätter tjugofemåringen och hjälper mannen upp på fötter. Mannen är en av deras medlemmar som svikit dem och avslöjat en av deras planer till ett annat gäng. Anledningen till att de inte dödat honom än är för att de vill veta exakt vad det är han har sagt, men det verkar som att han kommer få en rejäl belöning av de andra om han håller sin mun. Stackarn, han verkar inte förstå att han kommer att dö, både om han pratar eller inte. Lyckligtvis har de satt paus för sina planer en kort tid. De kommer få tag på drogerna oavsett, även om den här snubben kanske inte är så lojal så är många andra det.
”Hur mycket är det de har lovat att ge dig? Vi kan höja det priset om du bestämmer dig för att berätta för oss.” Jeremiah är glad över att Anthony ses som ledaren för gänget, det är inte många som vet att Jeremiah ens existerar. Med en suck hjälper han mannen upp på stolen som står i det kala rummet. ”Anthony var snäll mot honom, jag går och hämtar något att äta.”

Haha, längre är bara bra!

Zhongli suckade när Tartaglia rörde på sig igen.
"Kan du sitta still?" Frågade han nästan lite barskt vilket fick den lätt rödhåriga mannen att skratta.
"Men det gör ont!"
"Försök att inte bli knivhuggen igen då," svarade han bara vilket fick Rivik att fnysa.
"Du vet att det inte kommer hända, vad är det här? Femte gången han har blivit knivhuggen," Räven blängde på den andra gängmedlemmen medan Zhongli bara himlade med ögonen.
"Det är enda sättet Zhongli pratar med mig," skämtade hans patient och Zhongli motstod frestelsen att trycka in nålen hårdare än vad som var behövligt.
"Han vill inte prata med dig för att du är en idiot," sa Rivik sakligt vilket fick den andra att spela ledsen.
"Jag tror att det är för att han inte gillar att jag dödar folk, det går emot hans moral och sånt," de orden fick Zhongli att le, tack och lov så täckte masken hans ansikte, om den andra bara visste.
"Så," sa han och klippte bort tråden och bandagerade om såret på armen innan han vände sig om för att slänga handskarna och masken.
"Lika perfekt som alltid!" Sa Tartaglia med ett leende.
"Jag vill inte att du kommer tillbaka på minst en månad! Och vid det här laget behöver jag väl knappast säga åt dig hur du bör sköta såret?"
"Kan jag säga nej så du pratar med mig längre?" Retades den andra mannen men protesterade inte när Zhongli visade honom ut ur rummet.

Zhongli brydde sig om medlemmarna i gänget och att de retades med honom störde honom inte egentligen, men han blev trött på hur ofta de kom till honom med idiotiska skador. Knivhugget på armen var något som Tartaglia borde ha kunnat undvika, men ändå verkade det inte som om hans ens försökt. Ibland var han glad att folk inte visste hur högt upp i rang han var och att Alhaitham var den som ledde allt och behövde lösa problemen direkt, och han avundades inte sin vän. Nej han trivdes bra där han var i skuggorna och sedd som den vänliga, men ibland lite barska doktorn som endast var där för att plåstra om dem när de kom tillbaka från uppdrag.

Det funkade, den lite snällare metoden. Efter ett tag så fick de ut vad det var mannen hade skvallrat om till det andra gänget, men de två är inte korkade direkt. Planerna kommer att förbli pausade tills de kommit på något annat, och de bägge två är rätt skickliga på att komma på andra alternativ. Eller ja, Jeremiah är rätt bra på det.
”Varsågod, fick honom att snacka för dig. Vill inte veta vad du tänker göra med honom härnäst.” Säger han och klappar Anthony på axeln när han går förbi honom. Han är säker på att den gamla medlemmens öde inte ser ljus ut. Anthony är duktig på det där, döda utan att ångra sig. Han är också duktig på att komma undan med det. Nu får han en del hjälp av andra medlemmar, men ändå. Jerry kommer rätt bra överens med medlemmarna, även om de inte riktigt har någon aning om vad det är han gör. Inte så konstigt egentligen, han har själv ingen aning om vad han håller på med. På ett sätt jobbar han väl för Anthony, men de är bra vänner och Jeremiah är en stor del i planerna som anläggs. Även om framförallt Anthony kan bli riktigt elak ibland, så kommer både han och Jeremiah bra överens med medlemmarna. Han uppskattar den relationen han har byggt med en del utav dem, utan dem hade han varit väldigt ensam.

Han funderar lite på om han ska skifta för att smyga sig mot den andra större gängets kvarter och se vad som händer. Jeremiah brukar sätta på sig linser, han vill inte att folk ska känna igen de där gula ögonen och lista ut att han skiftar. Han bestämmer sig däremot för att inte skifta, och sätter på sig de mörka linserna för att göra sig redo att gå ut. Det är kväll, alldeles mörkt ute. Det är inte säkert att vara ute på kvällarna, även på dagarna kan det vara riskabelt. Därför har han en pistol i bältet när han går ut. Nu kan han försvara sig väldigt bra med tanke på all kampsport, men det är en säkerhet att ha en pistol, särskilt eftersom att kampsporten bara fungerar på nära håll. Jeremiah byter om till ett par svarta kostymbyxor och en grå hoodie, hans tidigare byxor hade några små blodfläckar fläckar på sig, trots att han inte lagt ett finger på den där mannen. Han sätter in sina hörlurar och sticker ut ur deras högkvarter. Kanske han ska röra sig hemåt.. kanske han ska gå och umgås med några av de andra medlemmarna. Han bör inte ta droger, han har försökt sluta tidigare men ibland faller han tillbaka. Drogerna förstör hans hjärna, och hans hjärna är det bästa med honom.

Zhongli tittade upp från pappren han hade framför sig, en blandning av patientfiler och möjliga måltavlor. Han hade lärt sig snart att filerna var en av de bästa platserna han kunde gömma information på, ingen i gänget hade tålamod att läsa dem och därför så var det ingen som la märke till den information han gömde där.

"Hm..." Xiao satte sig ner tjurigt i Zhonglis besöksstol och han såg på den yngre mannen som han nästan såg som en son eller möjligen lillebror.

Xiao såg inte ut att vara skadad så då antog han att någon i gänget hade gjort honom irriterad och det fick honom att le.

"Vem?"

"Venti och Thoma," muttrade han och det fick den andra att förstå. Han visste inte hur de två männen hade blivit vänner, Venti kunde sina saker men hade nästan alltid en flaska i handen och var väldigt barnslig för sin ålder. Thoma var å andra sidan nästan alltid ordentlig och begick väldigt sällan några misstag. Men av någon anledning så hade de blivit vänner och ibland funnit det roande att jävlas med folk.

"Jag har några av Tartaglia's bedövningspilar här någonstans," sa han skämtsamt och han kunde se att Xiao tänkte på det innan han skakade på huvudet.

"Kan jag sova hos dig? Jag vill inte ens veta vad de gjort med mitt rum," sa den andra i en låg röst och Zhongli visste att han tyckte det var jobbigt att fråga.

Zhongli log fortfarande åt det, han hade en fyra i närheten av basen och kliniken, Xiao hade bott där när han var yngre, innan han bestämde sig för att flytta in i basen med de andra. Dock hade Zhongli låtit hans rum vara kvar och sagt till honom att han var välkommen att använda det när han än ville.

"Självklart, jag har dock några ärenden att göra så du får gå dit själv."

"Vad skall du göra?" Frågade Xiao nästan lite oroligt, som om han befarade att han skulle göra något dumt.

"Hämta lite mediciner, utrustning och plantor som jag beställt samtidigt som jag skall ta lite kort på platser Alhaitham bad mig ta."

"Jag följer med dig!"

"Rädd för att jag skall hamna i trubbel?" Xiao bara blängde på honom och Zhongli gav honom ett leende. "Fine, kom då! Men klaga inte på att det är tråkigt."

"Som om jag någonsin gör det," svarade den yngre mannen, vilket var korrekt. Xiao yttrade aldrig ett ord om att han var uttråkad när han följde med honom, men Zhongli visste att så var fallet. Dock uppskattade han den andras sällskap och sa sällan nej när han erbjöd sig.

De tog båda på sig sina jackor och lämnade kliniken, till synes en vanlig och enkel läkare som var ute med sin yngre släkting. Om folk bara visste vilka de egentligen var.

De allra största företagen inom teknik har gått under med tiden, efter revolutionen så var det svårt att undvika. Men det har växt upp nya, betydligt mer komplicerade företag som utvecklat sin teknologi något väsentligt. Därför har Jeremiah möjligheten till att lyssna på musik i ett par hörlurar vars ljud inte är helt förskräckligt. Hans musiksmak skiftar från dag till dag, men oftast är det långa, piano baserande låtar som spelas för honom. Passar utmärkt till alla humör han är på, ilsken, glad, ledsen, irriterad. Ilsken och irriterad är dock de två mest förekommande känslorna hos honom, tillsammans med road. Tjugofemåringen kan bli road av det allra mesta. Han blir både road av barnen som springer och leker hundra meter bort, men också bråket som pågår mellan två människor han nyss gått förbi. Han stoppar händerna i sina fickor och tittar upp mot skyn. Det är grått och dimmigt, men det är nog så det brukar vara, åtminstone som han upplever det. De smala benen rör sig i god takt påväg för att fixa någonting att äta. Han stannar inte upp tills hans öron snappar upp någonting på håll. Då han är en shapeshifter, och hans andra hälft är en katt, så är hans hörsel betydligt bättre än andra människors. Det är väldigt bra faktiskt, det betyder att han kan tjuvlyssna på andra även när han inte är i sin fyrbenta form. Även med ljudet av pianon i huvudet så kan han höra vad det är som pågår, och benen som nyss stannat upp börjar röra sig i rask takt, snabbare än förut. Tillslut slutar det med att Jeremiah börjar springa mot ljudet. Det leder honom in i en gränd där han ser två män stå hukade över en ung kvinna. Han vet exakt vad som kommer att hända, om det är någonting han hatar så är det våldtäktsmän. Han har stött på flera under sina dagar och det finns nog ingenting han avskyr så mycket som dem. Nej, det sätter ärr på en och han har stor lyst att slå ihjäl de två männen framför honom.
”Och vad håller ni på med då?” Undrar han och rör sig mot dem, i lugn takt så att det inte ska verka som att han tänker hoppa på dem. Men det tänker han definitivt göra. De bägge två hoppar till och vänder blickarna mot honom. Både irriterade och aningen rädda. Tyvärr blir de inte imponerande med tanke på hur nätt Jeremiah är, han ser absolut inte ut att vara något hot. Knappt 170 centimeter med slanka axlar medan de å andra sidan är två och rätt kraftiga. Jeremiah har däremot slagit ner större män än de.
”Stick din lilla ungjävel,” muttrar den ena, verkar som att han försöker låta så hotfull som möjligt. Detta får bara Jeremiah att le, och han skuttar fram till dem med lätta steg, innan han börjar slå ner dem till marken. Några slag, några blockeringar, några sparkar, och vips så är de nere på marken. Ingen högre ansträngning alls faktiskt.

Dock missade han att det stod en tredje man en bit bort som verkat nöja sig med att titta på medan de två männen försökte våldföra sig på den unga damen. Typiskt för Jeremiah, för snart så ljuder ett skott och han blir träffad i sidan av en pistol.
”Fan..” Mumlar han för sig själv och kniper ihop ögonen. Kvinnan som han nyss räddat springer därifrån. Han kan inte direkt döma henne för det, men det leder till att han blir lämnad där ensam i gränden. Åh, han borde ha varit mer försiktig.

"Folk kommer tro att jag är äldre än vad jag är ifall du fortsätter insistera på att bära mina saker," sa Zhongli retsamt till Xiao som inte verkade bry sig det minsta.

"Du är gammal," svarade den yngre vilket fick Zhongli att småskratta.

"Jag är 31, inte 74, så fortfarande ung nog att bära mina egna saker."

"Se det som ett tack för att jag får sova hos dig."

"Du behöver inte tacka, det vet du," Zhongli gav den andra ett uppriktigt leende.

"Mm."

Zhongli förstod vart han kom ifrån. Xiao hade inte varit äldre än 10 när han fann honom och det var en ålder som man sällan överlevde själv på gatorna. Zhongli hade varit tveksam att ta in den andra mannen först, han hade själv bara varit tjugoett och mitt upp i sina studier. Däremot så hade Xiaos förvirrade och vilsna sätt påmint honom om han själv. Xiao hade vid den tiden inte haft någon aning om att han var en demon med stor fallenhet för att slåss och utföra mord.

Nej på den tiden hade han varit en mager, vilsen och orolig pojke vars föräldrar hade övergivit honom i staden, om det var frivilligt eller ej visste ingen av dem. Så efter att ha gått förbi pojken i några månader bestämde Zhongli för att ta honom till sig och de blev tillslut en familj.

När han joinade Alhaitham så hade han inte sagt något om Xiao först, då han ville ge den yngre mannen en chans att skapa sin egna framtid. I slutändan hade Xiao bestämt sig för att joina dem också och nu var de i samma gäng. Dock betydde det inte att den yngre visste vad Zhongli höll på med, inte för att han inte litade på honom men han ville inte att den andra skulle oroa sig och försöka joina honom. Zhongli hade märkt att Xiao var en aning överbeskyddande mot honom, något han fann både roande och uppskattande, men han visste att den andra skulle insistera på att följa med om han visste. Dessutom ansåg Zhongli att ju färre som visste om något om honom, desto bättre!

"Så vad vill du ha till middag?"

"Vad som," svarade den yngre och Zhongli log igen, Xiao var den mest anpassningsbara människa han träffat, iallafall när frågan kom från honom.

"Famous last words," retades Zhongli vilket antagligen fick Xiao att minnas sist han sagt det och Zhongli had lurat honom med att först serverea något som inte ens gick att kalla mat, innan han faktiskt gav honom deras riktiga middag. Dock hade Xiao inte sagt något utan varit på väg att artigt äta tills han blev stoppad. "Jag hade planerat att laga fiskgryta ikväll, fungerar det?"

"Det är bättre än Bennets mat," muttrade Xiao vilket fick Zhongli att skratta instämmande.

Den andra mannen menade väl men han var en vandrande katastrof och särskilt när det kom till mat.

"Det var en låg lägsta nivå," Zhongli betalade för några plantor i ett stånd innan de gick vidare mot en fiskbutik längre ner på gatan.

”Du är inte vidare smart inte,” muttrar Kaiden till en nästintill helt avslagen Jeremiah. Efter han hade blivit skjuten så hade han fumlat efter sin mobil och ringt en utav läkarna som hjälper till i gänget, och som också är en nära vän, Kaiden. ”Hur kunde du missa en dubbelt så stor man?” Han låter irriterad, men det mesta han hör är oron i hans röst. Kaiden är lite van vid det här laget, han har hjälpt Jeremiah flera gånger. Det kommer lite med jobbet. Han är väldigt duktig på att slåss, med alla de kampsporter han kan, men han har lyckats göra sig illa flertalet gånger. Några ärr finns det iallafall på hans kropp, och i de flesta fallen så är det Kaiden som har räddat honom från att dö av dem. Den trettioåriga mannen sitter på huk framför sin vän och syr ihop det djupa såret. Ibland hatar han sitt jobb, särskilt med tanke på att så många av hans vänner är våghalsar och tar på sig för mycket, och det blir oftast han som behöver se dem sårade. Det är däremot jobbigast med Jeremiah, det måste han medge. De gick med i gänget ungefär samtidigt och har blivit väldigt nära allt eftersom.
”Hon behövde hjälp,” får Jeremiah ut sig under ett andetag och kniper ihop ögonen.
”Ja, det är ofta du säger det. Om du får dig själv mördat så kommer du inte kunna hjälpa andra i liknande situationer, eller hur?” Kontrar Kaiden och himlar med ögonen. Jerry har i princip slutat att döda folk, det sker bara om det verkar som att den andre kommer att kunna döda honom. Han gör det inte med flit längre. Det har alltid varit en del av honom som ansett att han bara dödar när det är rätt, han har bara dödat riktigt vidriga personer, och det har fått honom att må bättre. Men inte längre. Nu slår han bara till personerna tills de knappt kan stå och nöjer sig med det. Han har fått något behov av att hjälpa folk som befinner sig i samma situation som han har gjort, och det är inte direkt någonting positivt när man är högt uppsatt i ett stort gäng, tyvärr.
”Nej, det har du såklart rätt i,” muttrar han med ett litet leende på läpparna, ögonlocken fortfarande slutna. Kaiden börjar bandagera om Jeremiahs överkropp så att inget smuts ska fastna, innan han försiktigt hjälper den yngre upp på fötter.
”Jag hjälper dig hem, men först måste vi fixa något att äta. Både till dig och till mig. För jag antar att du inte har någon mat hemma?” Undrar Kaiden med ett litet flin på läpparna. Nej, han känner Jeremiah bra och är säker på att det inte finns så mycket att äta i kylskåpet hos honom. Han tar inte bra hand om sig. Dricker och röker för mycket, och det är sällan han får i sig särskilt mycket. Kaiden vet egentligen inte hur Jerry överlevt i tjugofem år.
”Du känner mig väl,” erkänner han medan de staplar fram mot gatan, bort från gränden. Det är rätt ofta som folk gör sig illa ute på de här gatorna, så faktumet att Kaiden behöver hjälpa Jeremiah fram är inte någonting som vänder jättemånga ögon.

"Zhongliiiiii!" Han tittade ner när han hörde en bekant röst och såg en blond ung flicka.

"Hallå Klee," sa han medvetandes om att Albedo snart skulle komma fram också eftersom han sällan lämnade sin systers sida.

"Xiaoooo!" Sa flickan sen och tittade upp på den andra mannen och hon såg ut som om hon försökte bestämma sig vem av dem hon skulle kräva en kram av. "Kram!"

Xiao tittade på henne som om hon var dum i huvudet eftersom han hade famnen full av varor och omöjligt kunde krama henne även om han velat. Zhongli visste dock att den andra inte ville krama henne då han knappt ville krama någon.

"Klee, du kan inte kräva kramar av folk," och där var Albedo vilket fick Zhongli att le smått. "Jag ber om ursäkt för henne."

Xiao fnös åt det, medveten om att det var allt Albedo gjorde. Han bad om ursäkt och sen ändrades inget.

"God kväll Albedo," Zhongli hälsade artigt på deras alkemist. "Vad har fått dig att lämna ditt labb?"

"Klee behövde nytt material till en av sina leksaker," sa han kryptiskt vilket fick Xiao att fnysa igen och Zhongli att le.

De visste allihop att Klee's leksaker inte var något annat än bomber. Hur eller varför hon fattat tycker för explosiva saker visste ingen, precis som det var ett mysterium hur hon blivit så förbannat duktig på att spränga saker men behövde gänget något explosivt så var det till henne de gick.

"Vad gör vår kära läkare här?" Sa Albedo och Zhongli visste inte om den andra var sarkastisk när han sa kära eller inte.

Den blonda mannen var alltid trevlig och artig, men det var något med honom som gjorde att Zhongli höll ett visst avstånd och endast höll det på en artig nivå.

"Jag behövde hämta lite saker jag beställt till kliniken och handla mat."

"Jag ser det," sa Albedo och log åt sakerna i Xiao's famn. "Man kan nästan tro att du driver ett helt sjukhus."

"Det går åt material," sa han sakligt och nästan lite irriterat då han tyckte att vissa medlemmar borde vara mer försiktiga. Där ingick dock inte Albedo eller Klee då båda väldigt sällan skadade sig, vilket nästan var förvånande med tanke på vad de höll på med.

"Ja jag hörde att Tartaglia hälsade på dig idag," det fick Zhongli att sucka frustrerat.

"Han är en idiot," muttrade han vilket fick Albedo att le.

"Han får resultat."

"Det är en liten tröst ifall han dör på kuppen."

"Du talar som en sann läkare," Albedo sa det nästan vänligt men Zhongli visste att det här var något som de hade olika åsikter om.

Han själv var inte så god som andra trodde och verkligen inte emot mord so mycket som de trodde, dock var han emot korkade risker. Albedo däremot uppskattade när folk gjorde oväntade saker så han kunde föra statistik och utföra olika experiment. Dock var det inte en diskussion som Zhongli var intresserad att ha med den andra.

"Tråkigt!" Sa Klee plötsligt vilket fick hennes storebror att skratta och lyfta upp henne.

"Ja vi får nog fortsätta, men vi syns," med de orden så försvann Albedo och Klee.

"I hate him!" Muttrade Xiao vilket fick Zhongli att vända sig mot honom.

"Förståeligt," svarade han med ett svagt leende. "Låt oss gå hem och laga mat."

Xiao nickade uppskattande och de började gå gatan tillbaka ner och mot Zhongli's bostad. De båda männen gick under tystnad och observerade människorna de passerade.

Xiao kollade efter uppenbara hot, vilket Zhongli också gjorde men han kollade också efter personer som höll på med saker han avskydde, så som byte av vapen tillverkade för att använda på supernatruals. Eller folk som sålde specifika droger som kunde användas på någon av deras raser. Det var sådana människor han skulle minnas och försöka ta hand om senare!

Zhongli studerade hororna, langarna och missbrukarna som befann sig i gränderna, nya medlemmar av olika gäng som spatserade öppet och som om de letade efter en fight. De vanliga människorna som försökte överleva men som han visste skulle ha det svårt. Ropen från prostituerade blandades med ropen från säljarna i stånden, och någonstans hördes musik från en gammal och dålig högtalare.

Zhongli slängde en snabb blick när två män vandrar ut från en gränd, den ena stöttandes den andra. En vanlig syn i den här staden, mannen som fick hjälp var iallafall inte ett nytt lik som råttorna kunde festa på och de var väl alltid något. Hans blick flyttades snart till två kvinnor som hade börjat skrika på varandra om något han inte uppfattade, men de hade snart en grupp runt sig som hejade på dem. Ja en vanlig dag i staden helt enkelt.