vidomina & bubbles [prs]

Här är tråden Vidomina!
Mall (om du vill)

Namn:
Ålder:
Ras:
Utseende:
Övrigt:

Återkommer med min mall!

Fint!

Namn: Wolfric
Ålder: 35
Ras: Människa
Utseende:
Övrigt: Wolfric är en magiker. Han kan kontrollera olika element och även en del helande.
Han arbetar i slottet som en av kungens rådgivare. Wolfric är en påläst person som också varit med om en del äventyr, därav har han god kunskap om omgivningen runt de, vilket kan komma väl till hands i hans jobb.

Det är inte så svårt för Ivy att hitta på saker att göra på slottet. Under morgonen hade hon vingats till att göra broderi, vilket hon faktiskt är förvånansvärt duktig på. Nu finner hon det inte alls särskilt roligt, det finns mycket annat att göra, betydligt roligare saker. Hon sluter ögonlocken ett slag och känner på den vassa svärdet ett slag. Ivy har alltid haft ett favoritsvärd, ett som hon fått av en av arbetarna som jobbar för hennes far. Det var han som tränat henne i flera år, tills han blivit fängslad av drottningen för bisarra anledningar. Lyckligtvis hade hon blivit tillräckligt duktig för att kunna börja träna med några av slottets beskyddare, självklart var det något hon gjort i smyg. Fadern har alltid sett det som roande att hon har sånt intresse för att träna på att slåss, medan drottningen funnit det helt oacceptabelt. Nu finner drottningen i princip allt som Ivy gör oacceptabelt. Det är inte så kvinnligt, och det är egenskaper som hon anser aldrig kommer få henne att bli gift. Nu finns det några alternativ till vem Ivy ska gifta sig med, men det är tyvärr inte någonting som hon är särskilt intresserad i. Hon har bestämt sig för att sticka ifrån sin plats i slottet innan det blir dags. Drottningen har varit elak mot henne på många olika sätt, både fysiskt och psykiskt, och Ivy är säker på att hon kommer att välja den vidrigaste av alternativen för henne. Troligen någon gammal snuskgubbe som kommer använda henne på alla möjliga sätt. Nej, det är inte direkt någonting som Ivy kommer att gå med på. Hon har en häst och hon är säker på att hon kommer att kunna klara det själv. Mycket möjligt att hon är naiv, men det får hon helt enkelt vara.

Efter några antag så börjar hon att med snabba rörelser röra på svärdet, graciöst och inte lika våldsamt som många ut av soldaterna gör. Hon har lärt sig att det funkar bäst för henne, snabba rörelser och oväntade slag. Om hon får säga det själv så har hon blivit väldigt duktig på det, och hon har slagit flera av soldaterna innan. De har olika taktiker, och hon har lärt sig att det är bra att vara snabb på fötterna, istället för att använda ett tungt svärd som gör rörelserna långsamma och lätta för motståndaren att förutspå. Det är tråkigare att inte ha någon att kämpa mot, det är inte lika roligt och inte heller lika lärorikt. Soldaterna har tyvärr annat att göra, och hon vill inte spendera mer tid med drottningen att brodera.

Hennes klädsel är inte optimal. Det är en lång skogsgrön klänning med guldfärgade dekorationer på toppen, men hon har inte tid att byta om och vill spendera så mycket tid som möjligt på att träna med svärdet. Kanske hon ska spendera lite tid med pilbågen, eller träna på sin vighet. Det får vara en sak i taget, men Ivy tänker åtminstone göra lite av varje under dagen.

Wolfric blödde. Från tinningen, från rivsåren på händerna, över benen och armarna. Björnen hade gett honom en rejäl smäll. Bara för att Wolfric varit på fel plats vid fel tillfälle. Det var inte menat att komma mellan björnmamman och hennes unge.
Wolfric hade varit iväg från riket ett tag eftersom hans råd inte var behövda och kungen hade låtit Wolfric lämna riket för en stund.
Wolfric hade sett det som en tid för att samla kraft och återuppleva gamla minnen på tidigare platser han besökt. Han trivdes i sitt -och andras- sällskap och hade under hela sitt liv skaffat vänner på olika platser och håll. Vissa personer sökte hans råd, och vissa personer gav lärdomar åt honom.
Kvällen innan hade han börjat bege sig tillbaka till staden till fots. Han var van miljön och hade gått vägen flera gånger. Oturligt nog hade han inte varit tillräckligt uppmärksam när han kommit för nära en björnunge och därmed skrämt upp mamman. Han blev överfallen och slogs med det han hade.
Wolfric var inte en krigare så. Här skulle magin varit väl till hands, men tillfället för att ens uttala en besvärjelse gavs inte. Björnen hade övertaget.
Wolfric bar en stor kniv för skydd och med den hade han fäktats för sitt liv samtidigt som björnen rivit och skadat honom. Fighten hade varit tung, men med turen på sin sida hade han gjort tillräckligt med skada för att björnen tillslut lämnade honom ifred och Wolfric kunde dra sig tillbaka till sitt.
Han såg inte klok ut. Blodet som rann från de öppna rivsåren. Det mörka håret som fastnat i svetten från pannan. Han var ihopsjunken när han gick. Att gå rakt gjorde bara mer smärta.
Han var yr och utmattad. Men lite till skulle han kämpa vidare. För framför honom tornade de välbekanta slottsmurarna upp. Han var tillbaka. Tanken var att slinka in bortom slottet, innan någon han kände skulle få syn på honom. Han valde att gå, eller lunka fram så gott han kunde, mot stallet.
Han knuffade upp dörren och stapplade in, tröskeln var så hög. Han föll till golvet. Men innan han skulle landa hade han i ögonvrån sett någon. Någon som rörde sig där. Det var håret han kände igen, men så ansiktet också.
”..Prinsessan?”, hostade han innan han kved av smärtan som fallet till golvet orsakat honom.

Ivy uppskattar ensamheten där ute på terassen med solen skinandes över henne. Det är lugnande, bort från alla andra och de plikter som hon har. Hon är medveten om att hon är lyckligt lottad, men det finns många saker som hon skulle vilja ändra på i sitt liv. Många saker som gör henne olycklig och får viljan om att fly därifrån större för varje minut där på slottet. Svärdet är lätt i hennes händer när hon rör sig, kroppen är smidig och rörelserna snabba. Efter en stunds tid med fokus på svärdet så bestämmer hon sig för att fokusera på pilbågen som står vilandes mot väggen. Att skjuta pilbåge är hon inte lika duktig på som med svärdet, men hon är definitivt inte dålig. Artonåringen spänner strängen med de mörkbruna ögonen fastklistrade på en liten punkt uppsatt på en människoliknande kudde en bit framför henne. Hon tar ett djupt andetag och sätter all sin fokus på punkten framför henne. Pilbågen är spänd, och precis när hon ska skjuta pilbågen så hör hon hur någon staplar in på terassen. Det får henne att skjuta snett och istället träffa väggen istället. Attans. Ivy blir aningen frustrerad, men den där frustrationen försvinner så snabbt hon får syn på vem det är som kommer in och skicket han är i.

Blodet rinner över det varma golvet, i mängder. Hon skyndar sig fram till Wolfric, rådgivaren till hennes far och en skicklig magiker. Paniken sköljer över henne när hon ser alla sår som den äldre mannen behövt genomgå.
”Vad har hänt?!” Undrar hon och hjälper honom att lägga sig ner på marken. Ivy är lite osäker på vad hon ska göra. Läkekonst är någonting hon är skicklig på, men samtidigt måste hon lämna mannen ensam i någon minut för att hämta redskapen som behövs. ”Jag kommer alldeles strax tillbaka, okej?” Säger hon och ställer sig raskt upp för att rusa ut från terrassen och in på sitt rum en liten bit bort. Eller ja, rum är att överdriva. Det är som en liten skrubb med en säng i, men det är allt hon behöver. Det tar inte lång tid för henne att hitta sakerna. De står i en prydlig hög på golvet. Efter att ha sett till att få med sig allt så springer hon tillbaka till Wolfric som förlorar än mer blod.
”Okej, jag börjar med att binda såren så att du inte förlorar mer blod innan jag tvättar dem.” Ivy drar sönder bitar av en ut av trasorna hon har med sig och börjar sätta fast dem runt händerna, benen och armarna. Hon sitter i skräddarställning framför den andre med fokuset på såren framför henne. Hon ser till att vara mycket noggrann. Det viktigaste är att stoppa blödningen, att tvätta såren och sedan sy får hända lite senare. ”
”Är den som attackerade dig påväg hit?” Undrar hon, fokuset fortfarande fäst på Wolfric och hans skador. ”Följde hen efter dig?” Anledningen till att hon ställer dessa frågor är för att hon vill veta om hon ska ta upp svärdet eller inte. Förhoppningsvis kom Wolfric undan från hotet som skadat honom, men man vet aldrig.

Först fick Wolfric inte fram något ord. Oturligt nog var han så illa skadad att han nu hostade blod. Han harklade sig och försökte samla sig för att ta in vad som hade hänt. Det gick för fort för honom. Ivy, prinsessan var där. Hon talade till honom. Wolfric grymtade besvärat av smärta och grimaserade lika ogillande. Han försökte koncentrera sig på hennes ord. ”Prinsessan..”, fick han fram igen och försökte sätta sig upp, men det gjorde bara ont. Han insåg att han skulle behöva ta till med magin, men Ivy hann före.
Binda såren.. ”Nej, låt mig..”, försökte Wolfric protestera. Men förgäves. Ivy hann före när hon band hans sår med trasorna. Wolfric teg och kände sig frustrerad över att inte ens kunna uttala en besvärjelse för att hjälpa sig själv.
”Nej.. ingen är… påväg hit.” Wolfric kved igen. ”..Björn. Det var en björn.” Han slöt ögonen och försökte koncentrera sig på att hålla sig vid medvetandet.
”Prinsessan, du behöver inte.”, försökte han. ”Du borde inte.”
Huvudet kändes tungt. Det var skönt att sluta ögonen. Men i samma ögonblick som Wolfric gjorde det blev han påmind om att inte göra det. Han var smartare än såhär. Han mumlade något ohörbart- ett försök att uttala en formel. Han kunde inte avsluta meningen. Han muttrade. ”Jag måste träffa.. träffa kungen..”, sa han sedan och slöt ögonen igen. Hostade till och lät huvudet vila tungt mot golvet. ”Jag.. jag har nyheter. Kungen.. måste veta.”
Wolfric öppnade ögonen igen. Försökte se på Ivy.
Wolfric hade sett prinsessan flera gånger. Oftast i samma sammanhang som han spenderat tid med kungen. Ibland hade hon vistats i korridoren eller liknande när han också var i slottet. Aldrig hade han försökt lära känna henne. Prinsessan var inte i hans rang. Och det var kungen Wolfric tjänade.
Men ändå kände han till att Ivy var duktig med svärdet, säkert pilbågen med om han fått gissa. Så mycket tid som han spenderat i slottet, så hade ryktena nått honom. Tjänarna talade. Vakterna talade. Wolfric hörde.
Och han visste att prinsessan dessutom var kunnig i läkekonst.
Tanken gick upp för Wolfric. ”Hela mig. Du måste hela mig. Prinsessan. Snälla.”, sa han bedjande och hostade igen.

Ivy är fullt medveten om att mannen framför henne vanligtvis är en skicklig helare, men hans kropp är nu hemskt skadad och det är inte så förvånande att han inte är kapabel till det nu. Artonåringen skakar på huvudet åt det Wolfric säger. Uppenbarligen är det så att han inte tycker att det är hennes jobb att ta hand om honom, men det är inte direkt någon annan här, och hon själv har inga som helst problem med det. Hon gillar inte att de som jobbar för hennes far känner att de inte får fråga henne om hjälp. Om det är något hon vill så är det att hjälpa till, och hon blir inte det minsta besvärad av det.
”Du behöver inte säga någonting, försök att spara dina krafter,” mumlar hon och börjar rota i sin väska efter en viss ört som hon brukar använda för att ta hand om djupa sår, Athelas. Eller ja, brukar och brukar. Ivy är väldigt skyddad där i slottet och blir inte ofta skadad. Men det händer att hon får sår när hon slåss mot en av riddarna, och då kommer örten till användning, även när hon råkar göra illa dem. Artonåringen nickar när den äldre mannen förklarar att han blivit skadad av en björn, det förklarar de djupa såren som liknat det av ett stort djur.
”Det är klart att jag behöver, men det är även så att jag vill,” förklarar hon och lutar sig fram för att ta en närmare titt på såren över den andres kropp. ”Det här kan svida lite.” Ivy pressar försiktigt örten mot de såren som börjat sluta blöda, och mumlar en besvärjelse under andetagen. Ivy har inte gjort den ofta, men det är en besvärjelse som hon som alv fått lära sig, så hon är rätt skicklig på den. Ögonen som varit slutna öppnar sig när Wolfric nämner att han måste berätta något till hennes far och hon skakar lätt på huvudet.
”Det måste vänta, vi måste fokusera på det här, okej?” Hon skickar iväg ett försäkrande leende mot den äldre mannen. När han ber henne att hela honom så nickar hon och ser in i hans ögon. ”Jag kommer att hela dig, fokusera på att hålla ögonen öppna. Du får inte somna, okej?” Ivy fortsätter att massera in örten i såren.

Det hade inte spelat någon roll vad än Wolfric hade sagt. Prinsessan hade bestämt sig. Wolfric skulle inte ta sig ur den här situationen i första taget. Frustrationen var påtaglig. Det blev snurrigt i huvudet hos Wolfric. Alla tankar flöt ihop till en sörja och inget verkade för ett ögonblick logiskt. Men så smärtade något, det strålade i hela kroppen. Örten. Det var örten som orsakat den.
Wolfric skrek till och ryckte till i hela kroppen. Han greppade tag om Ivys handled. Han visste att det han nu skulle genomföra skulle vara att dra det över gränsen, till vad som var hyfs, eller ens förnuft. I den strålande smärtan hade han för ett ögonblicks sekund insett vad som skulle rädda honom. Deras magi. Och genom att länka sig till henne, skulle han ha kraften nog att genomföra trollformeln. Han grimaserade först av smärtan, men öppnade sedan ögonen för att se åt Ivys håll och möta hennes blick. Han ville be om ursäkt, men inga ord kom ut.
Och så riktade Wolfric fokus inåt och koncentrerade sig. Han mumlade något ohörbart och kände hur hela hans kropp sköljdes av en varm våg och omslöt honom. Värmen spred sig snabbt och tog bort det onda. Sköljde bort såren och gjorde honom hel igen.
Wolfric släppte taget om Ivys handled och satte sig upp. Han var återställd. Hel igen. Men på bekostnad av Ivys magi. ”Förlåt, prinsessan, förlåt.”, sa han först och tog sig upp på fötterna. Han borstade bort smuts och insåg att det skulle krävas lite mer än så eftersom han fortfarande bar blodiga och trasiga kläder. Såhär skulle han inte kunna visa sig inför kungen.
”Men det är viktigt att jag får träffa din far.” Han kände lusten att vända sig om och gå därifrån för att föra nyheterna han bar med sig till kungen, men samvetet stoppade honom. Det kändes som att han var skyldig att förklara sig för prinsessan. Det var det minsta han kunde göra för att ha tagit från henne.
”Det gäller säkerheten för riket. Vi har oönskad uppmärksamhet på oss. Och vi måste agera snabbt om vi ska kunna stoppa det onda för att sprida sig.”, sa han. Det var vaga förklaringar och ord. Men mer tordes han inte säga, när det varit kungen han tänkt dela med sig av informationen till från start.
Han harklade sig och rätade på sig en aning. Försökte läsa av Ivy.
”Jag ber om ursäkt för mitt själviska beteende. Och finns det något jag kan stå till tjänst med för att gottgöra det, så ska det bli gjort. Jag står i skuld till dig.” Han bugade artigt och djupt.

Det verkar som att de kan binda samman deras magi på något sätt, någonting som Ivy inte har lagt märke till att man kan tidigare. Nu har hon inte fått så mycket utbildning om sina krafter eftersom att kungafamiljen hävdar att hon varken är magiker eller alv, att hon är av samma blod som hennes syskon. Det hade nog varit bra om hon fått mer information om sina kunskaper och hur hon ska använda dem, men drottningen vägrar tillåta det. Ingen ska få veta att Ivy är en bastard, trots att de flesta vid det här laget redan anar det. Hennes röda hår skiljer sig från moderns och hennes syskons blonda lockar, och även hennes ögon ser annorlunda ut. De flesta inser nog att hon inte riktigt hör hemma där, men hennes far lämnar inte henne ifrån sig, trots att hon bra gärna skulle lämna slottet och familjen bakom sig. Nu vet hon att hon är väldigt lyckligt lottad, och det kommer hon alltid att vara tacksam över, men hon kan alltid drömma sig bort. Hur som helst, nu är det något helt annat i fokus. Wolfric är i uppenbar smärta och hon försöker att vara så snabb som möjligt med helandet. Artonåringen ser upp på honom när han griper tag om hennes handled, det är som att deras magi möter varandra och gör effekten ännu bättre, ännu kvickare. Ett leende sprider sig över läpparna på henne när hon ser hur färgen kommer tillbaka upp i ansiktet på Wolfric.
”Det är ingenting att be om ursäkt över.. och snälla, kalla mig Ivy,” säger hon försäkrande och grimaserar lite för sig själv. Hon vill inte att de som jobbar för hennes pappa ska vara rädd för henne, eller be om ursäkt för ingenting. Ivy börjar plocka ihop redskapen och örten hon använt för att hjälpa till att hela Wolfric medan hon lyssnar på vad det är den äldre säger. Öronen spetsar sig när han nämner att det är viktigt att han får träffa kungen. Jaså? Hennes hjärna börjar fundera över vad det kan handla om, och hennes intresse ökar. Säkerheten för riket? Hon vänder de mörka ögonen mot den äldre mannen och höjer på ögonbrynen, uppenbart intresserad över det han säger.
”Vart kommer den här oönskade uppmärksamheten ifrån?” Undrar hon nyfiket och ställer sig upp från det lätt dammiga golvet. Nu har hon troligen inget med det att göra, men hennes far bjuder ibland in henne till dessa hemliga möten, och efter att ha varit på dem ett par gånger så har intresset ökat sig.
”Som sagt, det är ingenting att be om ursäkt för Mr Wolfric, och det var inte något själviskt beteende heller.” Hon ger ett varmt leende till honom medan hon borstar bort dammet från sin klänning och rör sig mot dörren som leder in till slottet. När hon kommer fram till den så ser hon tillbaka mot honom och nickar, som en liten gest om att han borde följa med. ”Kom så går vi till honom tillsammans.”

Wolfric var förvånad över hur artig och ödmjuk prinsessan verkade vara. Han insåg att han hade haft en annan uppfattning av henne och skämdes. Han hade målat upp en bild av att hon inte gillade att någon gav henne uppmärksamhet eller på något sätt störde henne, men det var helt fel fattning. Han gillade sitt misstag och kände sig istället nyfiken på att lära känna henne mer.
Ivy överraskade honom återigen när hon frågade Wolfric om den oönskade uppmärksamheten. Han svarade henne snabbt. ”Den informationen är till kungen. Det är mitt jobb, prinsessan. Eh, Ivy.” Wolfric gick efter henne. Han tystnade och funderade på mötet med henne. ”Varför var du här ute själv? Var är dina syskon?”, frågade han istället nyfiket. Nu hade han ju sin chans att få reda på mer om prinsessan. Han hade hört en del. Det skvallrades mycket i slottet och i staden allmänt. Folk hade många uppfattningar om kungafamiljen, en del mer bisarra än andra. Ivy stack ut. Hon var till utseendet inte lik sina andra syskon. Wolfric hade sina aningar, men han hade lärt sig att inte dra några förhastade slutsatser om henne igen, eftersom han tydligt hade haft fel gällande henne.