Spellbound [bubbles & jackies]

Privat rollspel mellan bubbles och Jackies

Regnet piskar mot fönsterna när Hazel börjar knyta sina kängor. Det känns inte riktigt så tilltalande att gå ut och börja leta efter bär och svamp till middagen under väder som detta. Med en liten suck himlar hon med ögonen när hon känner hur någon gnager i hennes sko, den lilla hunden som hon och hennes vän tagit in älskar att gnaga i skorna. Det är nog hans favoritsyssla, tillsammans med att äta riktig mat och brottas. Det är uppenbart att han inte vill att hon ska lämna den stuga de bor i, men hon har inte direkt något val.
”Vänta här Milo, jag kommer tillbaka snart,” säger hon försäkrande och lämnar en snabb puss på det rufsiga huvudet innan hon ställer sig upp och drar på sig en sliten jacka. Det är dyrt med jackor nuförtiden och hon har inte riktigt haft möjligheten till att köpa till sig en ny.
”Är du säker på att jag inte ska följa med?” Undrar hennes storebror som står och lutar sig vid väggen bredvid dörren. Hazels bror har nyligen hamnat i ett bråk med ett gäng och fått sitt ben brutet. Hon hade gjort sitt bästa att läka hans brutna ben, men att hela ett brutet ben helt och hållet kräver en hel del tid. ”Du vet, jag kan vara riktigt bra att ha med sig.. ifall du stöter på någonting obehagligt.” Hazel kan inte undgå att frusta till åt vad det är Charlie säger.
”Seriöst? Du kommer bara att göra det svårare med det där benet,” svarar hon och öppnar dörren till den lilla, nergångna stugan som brodern ärvt av deras pappa. Regnet slår mot hennes ansikte och en grimas stryker sig över hennes ansikte. ”Och jag kan klara mig toppen själv, det vet du.”
”Du kan ju ta med dig Milo om du vill.. han behöver ändå gå ut snart.” Hazel funderar lite över det ett slag och nickar lite åt förslaget, hunden kan alltid vara fint sällskap, så varför inte?
”Okej.. vi kommer tillbaka snart,” svarar hon och håller dörren öppen åt den lilla hunden som skuttar orädd ut i ovädret. Hunden hoppar runt lite innan han stannar till och ser på Hazel när hon rör sig ut ur stugan och stänger dörren.

Stugan ligger i skogen, och även om den är sliten och gammal så är den mysig och välkomnande, åtminstone inomhus. Den unga kvinnan fixar till håret som ligger i en bulle på huvudet innan hon rör sig djupare in i skogen tillsammans med den nyfikna hunden.

”Land i sikte!”, ropade den unge matrosen uppe i utkikskorgen. Ögonblicket som de väntat på i tre dagar och nätter till havs.
Trots ovädret klev Theodore upp på däck och skyndade sig fram till fören för att få en bättre skymt av den lilla staden som nu stack fram vid horisonten. Sakta växte den sig större inför hans ögon. Tog form, fick färg. Han fylldes av iver, men också av nervositet. Allt var fortfarande nytt för honom. När han påbörjade sin resa för att bli jägare hade han varit så säker, men nu kände han sig inte lika övertygad längre. Kunde han verkligen göra det? Kunde han ta ett liv? Hastigt skakade han på huvudet, tvingade bort tanken och lyfte upp ansiktet mot himlen. Stod stilla där en stund och kände hur det kalla regnet lugnade honom.
”Du verkar ha bråttom att komma i land”. Orden kom från någonstans bakom honom. Han vände sig om och såg sin farbror komma gående. Mannen ställde sig intill honom, slöt ögonen och drog in luft genom näsan.
”Den här staden stinker av häxeri”, sa han med ett uttryck av avsmak i ansiktet. Hade alltid påstått sig kunna känna om det fanns magi i närheten. Beskrev det som en slags sötma i näsan, en kvardröjande aura. Theodore gjorde likadant – blundade och drog in ett djupt andetag – men ingenting. Det enda han kände var doften av hav och regn.
”Jag skulle vilja utforska området medan det fortfarande är ljust ute”, sa han.
”Vi har sett flera liknande städer de senaste veckorna, vad skulle det vara för märkvärdigt med den här?”, svarade mannen men suckade när han såg brorsonens äventyrslystna blick.
”Okej, kör till. Men om du inte är tillbaka innan middagstid kommer vi och letar efter dig”.
Skeppet närmade sig stadens hamn, och när Theodore till slut satt ner fötterna på fastlandet kändes benen ostadiga efter dagarna till havs. Han lämnade all sin packning och efter att ha vandrat längs gatorna nådde han fram till en stor skog som låg intill staden. Långsamt gick han och studerade träden, salig över naturen som omgav honom. Det var tydligt att skogen här var gammal och välmående. Vinden fick trädkronornas löv att prassla, och ju längre in han kom desto mer skydd fick han från det ihärdiga regnet. På marken fanns tassavtryck och hovspår, och vid ett tillfälle trodde han sig se något vid en buske, men hade samtidigt snubblat till och behövt se ner i marken för att inte trilla. När han hade tittat upp igen var djuret borta.
Theodore kramade om remmen till sitt gevär – vapnet som han lovat sin farbror att alltid bära med sig på sina upptäcktsfärder. Hans välsydda kläder var nu genomblöta och skorna leriga, men nyfikenheten fick honom att gå vidare.

Ibland finner Hazel det läskigt att gå i skogen när det är mörkt, men hon har gjort det många gånger vid det här laget. Skogen är lite av ett andra hem för henne och hon har nästan lärt sig alla dess vrår utantill. Dock kan den vara läskig ibland, med vinden ylandes och de stora djuren som rör sig där inne, men för vissa finns det annat att vara rädd för. Till exempel idén av folk som henne, folk som några av hennes vänner. Häxor har rört sig i staden sedan länge, men oron för dem har bara blivit större och större. Sägen om dem är falsk, den målar upp dem som farliga och som att de skulle göra folk illa, men riktigt så är det inte. Det är underligt det där, hur folk ser dem som monster men sedan bränner dem på bål jublandes. Som att de inte är monstren själva. I hennes ögon så kräver det ett sjukt sinne för att jubla medan man ser en annan människa brännas på bål, men hon påminner sig själv om att i deras ögon så är folk som henne inte människor. En av hennes vänner fick det ödet, att bli upphängd och sedan bränd. Nu använder folk andra metoder också såklart, men det är den som har ärrat henne allra mest.

Hazel höjer blicken upp mot skyn där mörka moln rör sig. Det känns som att det kan börja åska och blixtra vilken sekund som helst nu, vilket får henne att skynda sig med att röra på benen genom skogen. Eftersom att hennes brors stuga ligger så nära skogen så tar det inte lång tid för henne att komma djupt in, in till stället där hon alltid brukar finna svamp. Hon hukar sig ner och börjar plocka ner i den stora korg som hon burit med sig, samtidigt som hon nynnar på en gammal visa. Hon vet att vad som helst kan röra sig i skogen, så öronen är på sin skaft och försöker snappa upp vartenda ljud som kommer inifrån skogen. Oftast så brukar det bara vara fågelkvitter eller en hare som skuttar förbi, men hon vet också att många jägare brukar vilja gå in i skogens djup. Många av de häxor som hon känner har en speciell koppling till naturen och gillar skogen, även om det är långt ifrån alla utav dem som går dit särskilt ofta.
”Milo?” Hazel höjer på blicken av ljudet av fotsteg, det verkar inte som att personen är särskilt nära henne, men tillräckligt nära för att hon ska lägga märke till deras närvaro. Hon bestämmer sig för att ignorera det, flera i stan brukar besöka skogen och hon tvivlar på att det finns någon fara. Lyckligtvis så har häxor inte ett specifikt utseende som avslöjar dem, så egentligen behöver hon inte tänka så mycket vid det. Hennes mörkbruna ögon glider över skogen i sökande efter vovven som skuttat efter henne. Ja, han ligger såklart och rullar sig i lera.. gud så härligt det ska bli att tvätta av honom senare.

En ny rörelse, nu närmare, får Theodore att hoppa till, och den här gången drar han ner geväret från axeln och pekar det mot platsen som ljudet kom ifrån.
”Är det någon där?”.
Mer prassel, och när en liten gris kommer fram ur buskarna skrattar han nästan till av lättnad. Den har päls och brunröda ränder utmed ryggen, och är otroligt söt. Så han hukar sig ner, lägger ner geväret på marken och går långsamt framåt för att att inte skrämma den lilla varelsen.
”Hejdär. Vad gör du här ute helt ensam? Och i det här regnvädret?”, säger han och hinner sänka sig ner med handen framsträckt innan en hög grymtning får honom att nästan tappa balansen. Blixtsnabbt vänder han sig om, och står då öga mot öga med det han gissar är den lilla vildsvinskultingens mor. Theodore blir stel i hela kroppen. De mörka ögonen som stirrar ilsket på honom får hårstråna i nacken att resa sig och gör honom nästan paralyserad av skräck. Han har hört om hur mycket skada en vildsvinssugga kan göra för att beskydda sina ungar. Hur snabba och livsfarliga de kan vara. Och gud hjälpe om den får för sig att attackera honom. Särskilt med tanke på att hans gevär nu ligger rakt under dess bakben.
”Lugn och fin…”, viskar han tyst. Mer till sig själv än till det massiva djuret. ”Lugn och fin….”.
Plötsligt gnyr kultingen till bakom honom och modern ger ifrån sig en rasande skri innan hon går till attack.
Theodore viker snabbt undan och börjar springa med galopperande hjärta. Försöker undvika att snubbla på alla rötter som sticker upp ur marken, och känner knappt när en gren rispar upp hans kind. Inser snart att han inte kommer lyckas springa ifrån den aggressiva suggan, utan att han måste ta sig så högt upp han bara kan. Hittar till slut ett ett stort träd med tjocka grenar och börjar klättra. Men han är inte tillräckligt snabb, och ett kort men smärtfyllt skrik undslipper honom när han känner hur ett par vassa tänder biter tag i hans ben och försöker dra ner honom igen.
Med all sin styrka gör han vad han kan för att ta sig loss, sparkar mot dess tryne med sin fria fot och känner stor lättnad när djuret till slut släpper taget. Och med all kraft han har kvar kravlar han sig uppåt. Uppåt. Uppåt. Tills hans sitter tillräcklig högt upp bland grenarna för att djuret inte ska kunna nå honom. Och när han upptäcker blodet – hans blod – runt dess mun tittar han för första gången ner på det skadade benet. Svär till när han ser det stora såret som förmodligen kommer bli infekterat om det inte rengörs... Det var just en bra början på den här resan...

Skogen är stor, med tjocka träd som dämpar ljudet, men ändå kan Hazel uppfatta en viss panik i närområdet. Det verkar även som att Milo har snappat upp de ovanliga ljuden då han nyfiket börjar strosa runt sökandes efter vad det nu är som släpper ut sig ljuden. Det låter som en vildsvinssugga, hennes ilskna skrik avslöjar henne. Hon vet hur aggressiva de kan bli, framförallt om de har en kulting nära sig. Panikartat börjar hon skanna av marken runt omkring sig, orolig över om hon kommer att hitta en kulting som kommer att få suggan att komma springandes.
”Milo, kom hit,” säger hon och rör sig mot den lilla hunden. Nu är han inte så liten egentligen, så det är lite bökigt att få upp honom i sin famn, men det går. Hon vet att vovven inte kommer vara lika försiktig om han får syn på det stora djuret, och hon vill verkligen inte att någonting ska hända honom. Det är svårt att balansera både svampen och hennes hund men på något sätt får hon det att funka. Hon är inte särskilt stark, hennes kroppsbyggnad är nätt så det förvånar henne lite att det fungerar. Ljudet från suggan blir allt lägre, och det verkar som att hon rör sig bort från området. Detta får henne att andas ut innan hon börjar röra sig genom träden för att försöka hitta vart det varit som suggan befunnit sig. Lyckligtvis hittar hon ingen vildsvinssugga eller kulting, nej, istället finner hon en man sittandes i ett ut av de stora träden med ett blödande ben. Hennes ögon blir aningen större innan hon ser upp mot honom. Usch, det måste göra riktigt ont.

”Hon har gått, du kan komma ner nu..” Försäkrar hon och släpper ner Milo på marken som genast börjar lukta omkring sig, fortfarande nyfiken. Hon rynkar på ögonbrynen när hon får syn på det stora såret, hon är glad över att hon själv inte stött på den där suggan, men hon tycker synd om honom. ”Jag kan hjälpa till med det där, det behöver rengöras så snabbt som möjligt.” Precis som myten säger så är många utav häxorna duktiga på läkarkonst, vilket passar väldigt bra för henne då hon konstant gör sig illa på ett eller ett annat sätt. Hazel har ingen aning om den här mannen är trevlig eller inte, men hon vill hjälpa honom iallafall. ”Tror du att du kan komma ner på det där benet?” Det känns som att det skulle vara lite svårt att klättra ner från ett träd med ett så sårat ben, men hon hoppas på att det kommer att funka.

Vildsvinset ger ifrån sig en sista frustrerad grymtning innan den till slut, till Theodores stora lättnad, ger upp och börjar vandra iväg för att hitta sin kulting. Han drar en lång suck och lutar överkroppen mot stammen. Tittar upp i trädkronan. Vågar han klättra ner? Tänk om suggan kommer tillbaka? I så fall är hans chanslös då han omöjligt skulle klara av att klättra upp igen.
Ett nytt ljud bland träden får honom att hastigt förflytta blicken till marken nedanför igen. Men den här gången är det inget djur. Genom skärmen av grenar och mörkgröna barr skymtar han en människa som kommer gående. För kort en stund tror han att det är farbrodern som på något mirakulöst sätt hittat honom djupt inne i skogen, men så talar personen, och han förstår genast att det är en kvinna. Hennes närvaro ger Theodore tillräckligt med mod för att lämna sin trygga plats, och med skenande puls lägger han armarna runt trädstammen och låter sig själv glida neråt. Sakta, sakta, tills han når den första grenen med fötterna. Foten på det skadade benet når grenen först, och det exploderar av smärta från såret som suggan orsakat. Men benet viker sig i alla fall inte och så snart han flyttat över tyngden till foten på det friska benet gör det inte lika ont. Nästa gång han når ner till en fast punkt ser han till att stödja sig på det friska benet och snart har han tagit sig ner flera meter från där han började.

I samma stund om han ska glida ner till på den sista grenen känner han hur något svischar förbi hans kind. En fågel, som skyddat sig från regnet och nu blivit skrämd, flyger ut från sitt gömställe och får Theodore att förlora balansen och falla en meter innan han landar på rygg i den regnblöta leran nedanför.
”Aj”, stönar han, blir liggandes en stund och öppnar sedan ögonen långsamt. Känner hur varenda muskel i kroppen värker. Han sätter sig stelt upp, granskar sina sönderslitna byxor och det stora såret som finns där under. Inser att han måste se förfärlig ut.
”Jag lovar att jag inte brukar vara såhär klumpig i skogen”, säger han och undslipper sig ett litet utmattat skratt innan han ser upp på den främmande kvinnan. Nu när han är på marken kan han se att hon är i hans egen ålder, att hon har ett trevligt ansikte… och är det där en hund?
”Men jag vore dig evigt tacksam om du ville hjälpa mig. ”.

Jösses, desto mer Hazel betraktar det där såret på hans ben desto mer inser hon hur ont det måste göra. Att stöta på ett vildsvin i skogen är aldrig roligt, men att stöta på en sugga med en kulting i närheten kan vara riktigt farligt. Såret är stort och djupt, och om det blir infekterat så finns det en risk att behöva ta bort det. Lyckligtvis är hon rätt duktig på läkarkonst, så det kommer inte vara ett problem att tvätta det och vira om det. Däremot är hon lite vaksam till att visa sin läkarkonst för andra, det finns vissa som anser kvinnor med kunskap om läkarkonst är häxor. I Hazels fall är det ju sant, hon är en häxa. Men det finns många duktiga kvinnor som besitter kunskapen som inte är häxor. Hon släpper ner Milo från sin famn som nyfiket ser upp mot mannen som sitter där i trädet, men oturligt nog verkar det som att han förlorar greppet om grenarna när en fågel svischar förbi. Mannen faller ner mot marken med en duns, och hon är kvick med att skynda fram till honom. Hon kan inte undgå att tänka att han är väldigt attraktiv, men den tanken motar hon snabbt bort. Men det är väl inte så konstigt att finna människor vackra?

Hazel frustar till när han påpekar att han inte brukar vara såhär klumpig i skogen. Hon kan inte undgå att känna igen sig i det.
”Tro mig, jag dömer dig inte. Kan den här skogen utantill och jag lyckas alltid göra mig illa på något sätt.” Säger hon med ett svagt litet skratt. Nu är det klart att hon inte skrattar åt att han gjort sig illa, men hon vet själv att hon är väldigt klumpig och tänker tillbaka på alla gånger hon varit klumpig och gjort bort sig. Hazel sätter sig på huk framför honom och tar en närmre titt på såret. Att de befinner sig i skogen är något som kommer göra det ännu svårare att försöka tvätta såret. Här finns det massvis med saker som skulle göra det snabbare för såret att bli infekterat. Nu kanske det är konstigt att fråga om han vill följa med till stugan som ligger en liten bit bort, men hon har inte direkt så mycket redskap med sig. Nu skulle man kunna tycka att hon alltid borde ha med sig det med tanke på hur hon alltid lyckas göra sig själv illa, men det har hon inte riktigt.
”Såklart jag vill hjälpa dig,” försäkrar hon med ett svagt leende. ”Jag har mer redskap i stugan.. men du kanske inte kan ställa dig upp?” Undrar hon och försöker att torka bort blodet med en ren duk som hon har med sig. Om mannen kan ta sig upp så kan han stödja sig vid henne, men om han inte kan ställa sig upp så blir det i princip omöjligt. Hazel är inte särskilt stark, och hon skulle definitivt inte kunna bära honom till stugan.

Theodore följer den unga kvinnan med blicken, och när hon hukar sig ner intill honom kan han se att hon inte bara har ett trevlig ansikte – hon är också mycket vacker. En häftig smärta väcker dock honom ur tankarna och får honom att rycka till. Han hade varit så upptagen med att betrakta kvinnan att han inte lagt märkte till hur hon tagit fram en ren duk och fört den till hans ben för att torka bort blod från det öppna såret. Smärtan får honom att inse hur illa skadad han är, och genast kastar sig skrämmande tankar över honom; Tänk om den enda utvägen är att amputera benet? Vad vore han för nytta för sin farbror då? Skulle han bli hemskickad igen? De hade ju precis kommit hit, och han hade så mycket kvar att lära.
Han hör henne nämna någonting om en stuga och vet att han egentligen inte borde lita på en främling, särskilt inte någon som han just träffat djupt inne i en skog, men nu är han desperat och hans instinkter säger att hon inte är farlig och att hon inte tänker skada honom. Dessutom börjar han känna sig yr och lite illamående, och såret svider något fruktansvärt.
”Om du hjälper mig upp på fötter, och ger mig något som jag kan stödja mig mot så kan jag nog klara det ”, svarar han, men med viss tvekan i rösten.
”Bara… ta det försiktigt”. Han spänner sig, tar ett djupt andetag och försöker förbereda sig mentalt på att behöva resa sig upp. Och något säger honom att de följande timmarna kommer blir allt annat än smärtfria.

Hazel förstår att mannen framför henne är osäker på om han ska följa med eller inte, det skulle hon också ha varit. Att gå hem till en främling känns nästan aldrig säkert, men just nu har han inte jättemycket av ett val. Nästintill alla hennes redskap finns i hennes brors stuga, och utan dem så kan hon inte göra så mycket. Nu skulle hon kunna använda vissa av sina krafter, men det vill hon verkligen inte. Mannen kan mycket väl vara en jägare som söker efter häxor, och hon tänker inte visa krafterna förrän det är absolut nödvändigt. Hon ställer sig upp igen och söker över marken efter en pinne som han kan stödja sig vid. Nu kommer han absolut kunna stödja sig vid henne också, men det skulle vara ännu säkrare med en pinne som han kan han på andra sidan. Hazel finner en tillräckligt stor pinne relativt snabbt och skyndar sig med att röra sig tillbaka till honom.
”Det kommer att gå bra,” försäkrar hon med ett svagt leende innan hon börjar försiktigt hjälpa honom upp på fötter. Hazel virar sin arm runt hans midja för att kunna hålla honom uppe så att han kan stödja sig vid henne, och ger honom även pinnen som han kan ha i andra handen. ”Okej, jag försöker att börja gå nu, vi kan ta det långsamt.” Ja, även om hon helst skulle vilja hjälpa att hindra att en infektion ska komma i hans sår så förstår hon att det nog gör riktigt ont att gå och att ta sig till stugan. Nu ligger inte stugan särskilt långt bort, men ändå. Hazel tar försiktigt ett första steg för att se om det funkar för honom. Om hon hade kunnat bära honom så skulle hon ha gjort det, men tyvärr är det nog omöjligt för henne.
”Så… vad heter du?” Undrar hon medan de rör på sig. Milo följer strax efter med nosen nergrävd i gräset och luktar på lite vad som helst.