Edórea PRS Vidomina & Medi

Vidomina

Edórea:


Sylván:



"Har du inte glömt något?" Hans retfulla ton fick henne att sluta med vad hon höll på med och tittade upp. Káh-Lóh satt på bänken med ena benet över det andra och flinade mot henne. Den gula blicken som iakttog henne. Med en suck så drog Léllos ihop sin väska och drog fram halsbandet.
"Nej det har jag inte alls, din dumma kattdjävul." Hon höjde fingret och gav honom en mörk blick.
Sedan så satte hon sig vid en av pallarna och sträckte sig efter sin bägare.
"Jag kommer vara borta någon månad. Du har ansvaret att meddela att jag är i Sylván." Káh-Lóh fnyste innan han hoppade ner.
"Du lurade mig din usla häxa. Att bli din slav var det värsta som kunde hända. Vänta bara tills jag får tag i din själ." Han pekade mot hennes hjärta och hon flinade bara.
"Det kommer att dröja ska du veta. Kontraktet säger att Du inte får skada mig eller döda mig. Då kommer min själ att fara till den heliga bevararen och ingen annan." Mannen fnyste igen och kliade sig bakom de kattliknande öronen han hade och hoppade sedan ner.
"Jag ska se efter stugan." Han bugade sig och hade nu ett mjukt leende på läpparna.
"Ta det lugnt nu mästare och hitta inte på något dumt. För jag kan inte rädda dig." Han pekade på sin fot. För de som inte kunde se magin så var demonen bunden till stugan.
"Jag lovar att skynda mig." Med de orden tog hon sin väska och hängde den på ryggen. Sedan öppnade hon dörren och gick sedan ut.

Sylvia hade äntligen tagit sig i land efter båtfärden mellan Demeld och Pinburg. Hon var trött och slut och behövde återhämta sig en stund innan hon fortsatte sin resa till Házie.
Pinburg var inte alls som Demeld. Pinburg var en av hamnstäderna i Edórea. En av landets största marknader fanns där. Men med sådant utbud som där, så saknade de fortfarande varor som Sylvia sökte. Hon skulle behöva resa ända till Házie för att handla. Hon gillade inte farten här, det var tätbebyggt och folk rörde sig i strömmar över gatorna. Hon fick parera och flytta på sig titt och tätt för att ta sig fram och igenom. ”Ursäkta, ursäkta..”, fick hon fram och fnös något samtidigt som hon borstade bort damm från manteln som omslöt henne. Kunde folket bara vara lite mer uppmärksam på var de gick? Vilka de mötte? Hon såg ingen från sitt eget folk här.
Demeld var främst ett område känt för älvorna där. De ägnade sin tid åt skogen och var ett med naturen. I Demeld följde de naturens vägar, utan strävan och påväg någon stans. Vilket kunde från många håll ses som att de var lata där.
Sylvia trivdes bra där, med sina vänner och familj. Men hon var också nyfiken på världen utanför. Hon tog på sig alla chanser hon fick för att få resa iväg för en stund. Flera gånger hade hon därför tagit din här trippen- att resa med båten till Pinburg för att sedan till fots vandra till Házie. Det tog flera dagar, ibland någon månad, hon var borta. Men varje gång var det ett äventyr.
Och i dessa dagar och stunder ryktades det som att mörkret från Necropolis spred sig. Vad som riktigt fanns där, visste Sylvia inte. Hon var inte säker på att hon heller ville veta. Något mörkt och ont, det var hon säker på. Men mer än så visste hon inte.
Hon skulle vara försiktig för att inte hamna i klistret. Fäst på målet, att ta sig till Házie och sedan skulle hon ta sig hemåt igen. Ja, så var planen. Så hon gick med bestämda steg mot Pinburgs portar för att lämna den hektiska staden bakom sig.

Léllos hade stängt dörren efter sig och nappade åt sig ett äpple från trädet. Med raska steg så började hon. Hon kunde höra enhörningarna bakom några träd men tänkte inte fråga dem. De var vänliga mot henne och hon mot dem. Det sista var nog att begära att bli buren till vägrenen där ena vägen ledde till Házie och huvudstaden medan den andra vägen ledde till Céza och Crag. Léllos log mjukt när hon tänkte på hur skönt det skulle bli att möta sin gamla vän i Sylván.
Solen stod inte högt på himlen ännu och man kunde höra fåglarna sjunga i träden. Hon kunde höra hur djur flydde medan hon gick och hon började att sjunga på en vacker men sorgesam melodi.
Resan till Házie skulle ta några dagar om hon hade räknat rätt. Kanske en till tre dagar beroende på hur snabb eller långsam hon var. Hon rättade till väskan och drog sedan en hand genom det långa röda håret. Det hon hoppades på var att hon inte stötte på någon medan hon gick denna stig och hon kastade nu en blick bakåt. Hoppades att Káh-Lóh inte skulle hitta på något dumt. Men hon lugnade snabbt ner sig eftersom det skulle gå emot kontraktet mellan dem.
Nog hade hon lurat demonen men det gick i hennes vinning trots allt.
En av punkterna var att Káh-Lóh inte kunde påskynda hennes död. Varken med magi eller förgiftning samt mord.
När hon bad om något så kunde han inte neka. Han var även bunden till huset samt att kunna vistas i en fem meters cirkel utomhus . Men det viktigaste var att han inte fick röja sin magiska identitet, Sollél. Sollél var en äldre gumma med vitt hår, kutig rygg och skrynkligt ansikte. Men Léllos liknade en ungmö som inte hade gift sig. Vid tanken skrattade hon och gick sedan vidare. Hörde återigen enhörningarna men de hade börjat följa efter henne.

De gånger som Sylvia lämnat Demeled hade hon flera gånger stött ihop med annat folk som själva var på resa mellan städerna i Edórea. Det hände att de slagit sällskap ihop och delade sina planer om resan, eller talade om var de rest ifrån. Oftast var det trevligt och en ny vänskap kunde bildas. Det var sådana hon såg ibland, synade de gånger hon gick vägen mellan Pinburg och Házie. Hon funderade just på ifall hon skulle stöta på någon den här gången med.
Men tankarna blev suddiga och plötsligt fann sig tröttheten över henne. Hon skulle behöva vila ett tag innan hon gick vidare. Sylvia beslöt sig för att traska in i skogen, där kände hon sig som mest trygg och hemma. Hon hittade en skogsdunge där solens strålar träffade de höga gräset i ett guldskimrande sken. Hon tog av sig manteln för att sedan lägga sig tillrätta på den. Det blonda långa håret spred sig ut i gräset. Hon blickade uppåt för att se mot molnen. Försökte urskilja några figurer. Ögonlocken kändes tunga och strax därpå somnade hon till ackompanjemanget av fåglarnas kvitter och ugglornas hoande.

Dagarna flöt på och Sylvias rutiner skulle vara desamma som tidigare; Gå en bit så länge hon hade orken, och sedan vila för att samla kraft på nytt. Hon levde på bär och frukt hon hade packat med sig från Demeled. De mättade sådär. Men hon började längta efter ett riktigt mål. I Házie skulle hon besöka värdshuset. Men först efter affärerna på marknaden.
Efter flera dagar skymtade hon tillslut de välbekanta taken från byn Házie. Ett leende spred sig på hennes läppar. Hon var framme! Där framme låg byn.
Hon fick ny energi och ökade på stegen. Så skymtade hon något i ögonvrån och vred på huvudet. Det var någon. Personen i fråga kom från motsatta håll. Också i eget sällskap. Sylvia blev uppspelt och ville genast ta reda på mer om personen. Hon hade så länge vandrat i tystnad, bara djuren som hållit henne sällskap. De var goda lyssnare, men talade inte till henne. Här fanns någon som iallafall påminde om henne själv. Innan hon visste mer, hade Sylvia kommit ikapp personen, som visade sig vara en ungmö. ”Hej!”, sa hon glatt och log med hela ansiktet åt personens håll.

Hon hade gjort ett litet nödstopp i Céza en natt. Mest för att få en säng och god mat för en natt innan hon vandrat tillbaka på vägen mot Hazé. Fortfarande hade ingen gjort något för att råna henne eller annat. Och om de skulle försöka skulle hon med lätthet få dem att sluta.
Léllos gick i sina tankar och kunde snart se hustaken på Házie. Återigen kunde hon tillbringa natten i en varm och skönt säng. Med snabbare steg ökade hon takten. Mötte vagnar som skulle vidare och hon gav dem en nick medan de åkte förbi.
Sedan hörde hon den unga rösten och hon såg upp. En alv... Inte många gånger man såg sådana tänkte Léllos och såg sig om. Vem var det hon pratade med? Inte kunde det väl vara henne?
Men hon stannade plötsligt upp när hon kände hur magen skrek och hon slog armen om magen.
"Tyst! Du ska få mat." Väste hon och kände hur det värsta gick över.
Snart så började hon gå igen, mot värdshuset.

”Nämen, vänta!”, fortsatte Sylvia, tänkte inte på ifall damen ville hålla sig för sig själv. Men hon hade ju sett Sylvia. Eller? Hon blev osäker och gick närmare. ”Ska du till värdshuset? Får jag följa med dig? Jag känner ingen här och jag ser.. att du inte heller är i sällskap. Vi skulle kunna gå tillsammans. Vad säger du?”, frågade hon glatt. Obrydd ifall hon verkade för på eller för nyfiken.
Hon hade äntligen fått stöta ihop med någon. Det var en av de första gångerna hon gått den här vägen och inte träffat någon annan på sin resa.
Men sedan var det något med den här damen såklart. Hon såg ut som en vanlig människa, med ett gulligt utseende och vänlig blick. Men det fanns något mer där. Och Sylvia ville ta reda på vad. Hon kände väl till att magier fanns på olika håll i Edórea. Och den här personen verkade inte vara utan någon. Snarare tvärtom. Sylvia hade hört om olika magier i landet, främst från hennes eget ställe såklart, i Demeled, men även från Crag, Sylván och även Turrim verkade ha sin egen trollkraft. För att inte tala om Necropolis, men de var något eget i sig. Hon distanserade sig helst från de odödas stad så långt det gick.
I Demeled var det en särskild energi hon kunde uppfatta och känna. Det utstrålade i varje individ, även från henne själv. Hon anade att det fungerade ungefär lika för andra magiker. Och det var kanske därför hon snappade upp något av den unga mön. Hon hade det.
”Jag har rest från Demeled. Jag är jättehungrig och skulle behöva äta något.”, lade hon till och log mot damen. ”Jag heter Sylvia, förresten.”

Léllos stannade åter igen och såg på alven. Nog hade hon pratat med henne så hon stod lydigt kvar och rättade till väskan över axeln igen. Inte för att den var tung, den vägde inget tack vare magin hon lagt på den men hon var tvungen att få andra att tro att den var tung, otymplig.
När alven väl kom fram så lade Léllos huvudet på sned så hennes hår föll ner i ansiktet.
"Det stämmer. Jag är på resande fot ensam." Hon nickade och pekade på en väg som skulle leda mot värdshuset och vände sedan blicken mot henne.
"Jag är lika hungrig antar jag. " Hon funderade en stund men släppte det sedan. När de väl var tysta så begrundade hon kvinnan framför sig. Hon var riktigt söt, blont hår och vacker hy.
"Léllos.." Svarade hon och gjorde en handrörelse.
"Bor någonstans. Är rätt hemlig av mig när det kommer till det." Sa hon och nickade sedan. Nu märkte Léllos hur ont hennes fötter gjorde och gjorde en grimas.
"Kan vi skynda oss? Jag behöver sätta mig ner. Behöver få i mig mat och skulle inte säga nej till något starkt att dricka. Spriten här är en av dem bättre. För att vara så långt in i landet om man ska säga så. Det är ju trots allt än köparhandelstad." Hon ryckte på axlarna.

"Léllos.. Vilket vackert namn!", utbrast Sylvia och log stort åt henne. Det lät som något från en saga. Hon ville genast veta mer om henne. Men när hon berättade att hon inte ville tala om var hon kom ifrån hejdade Sylvia sig. Det kanske var bäst att inte vara allt för påflugen.
"Jag är säker på att du bor på något lika vackert ställe som ditt namn.", sa hon då istället och fnittrade lite.
"Ja, vi skyndar oss. Vi får hoppas att det finns något bord åt oss!" Det skulle nog inte behöva oroa sig för det. Det lilla Sylvia sett sig omkring sedan hon satte fötterna innanför Házies gränser hade hon upplevt det som en lugn dag idag. Några få förbipasserade. Folket talade lugnt till varandra. Inget särskilt högt tempo här.
Hon gick före Léllos till värdhuset och drog upp den tunga dörren med båda händerna, nästan snubblade på trappsteget. "Oj!" Hon fnittrade igen och steg in.
Det doftade grillat, kol och öl därinne. Hon såg sig om. Det var ljuset från solens strålar som sken in genom fönstret som gav mest ljus. De tända ljusen och brasan lite grann.
"Här är ett bord. Vi sätter oss ner.", föreslog hon och gick före igen för att slå sig ner på en av stolarna vid ett runt bord. "Så vad för dig till Házie, Léllos?"

"Man tackar. Det var länge sedan någon sa något sådant till mig." Hon nickade och fingrade lite på smycket med ena handen och lade huvudet sedan på sned. Staden verkade lite mer tom än vanligt och hon kastade en blick över axeln och tog sedan klivet in på värdshuset.
Det doftade underbart och hon slog sig ner vid bordet med sin språkkamerat.
"Vad för mig hit?" Hon lade huvudet på sned och funderade.
"Ska jag vara ärlig så är det maten, sängen för jag ska vidare till Sylván." Sa hon och pressade fram ett leende.
"Har lite jobb jag måste göra innan jag återvänder hem. Har några möten och sådant. Samt det finns så bra saker där som jag måste införskaffa."

Sylvia iakttog Léllos med ett leende. Hon verkade så mystisk på något sätt. Det fanns mer än ögat såg, det var hon helt övertygad om. "Sylván!", utbrast hon häpet och höjde ögonbrynen lika överraskat. "Det är långt dit. Där har jag aldrig varit. Åh, jag skulle gärna vilja uppleva huvudstaden någon gång.", sa hon drömmande och suckade. När skulle det vara? Hon förväntades komma hem med leveransen. Hennes familj räknade med henne och skulle undra om hon dröjde för länge.
"Det låter som en häftig stad. Du har varit där många gånger, va? Vad finns där? Hur ser det ut?", frågade hon nyfiket.